Donald Trumps handelskrig mot hela världen har som syfte att reducera handelsunderskottet, ett mål som faktiskt har infriats. Men ytterligare en målsättning är att på alla nivåer angripa Kina och att försöka utverka fördelar gentemot landet, en ambition som hittills har slagit alldeles slint.
Dels kunde Trump inte införa godtyckligt höga tullar mot Kina, eftersom han då i bumerang fick motsvarande tariffer samt exportkontroller på jordartsmetaller och tillämpningar, som magneter, som inte minst behövs i amerikansk försvarsteknik men framförallt i amerikanskt näringsliv. Till skillnad från EU vek Kina inte ned sig, utan valde att gå i klinch med den amerikanska skurkstaten.
Kina har under senare år utarbetat ett kalibrerat svar mot amerikanska exportkontroller på halvledarteknik av olika slag, och ironin har här att dessa amerikanska obstruktioner har motiverats med att produkterna har «dual use» i militära tillämpningar. När man får samma boll i retur blir man alltså upprörd över att Kina motarbetar amerikanskt försvar, men poletten verkar ändå inte vilja trilla ned.
Som ett resultat av handelstullar och marknadsförbud av olika slag har den kinesiska direktexporten till USA visserligen minskat, men man har delvis kompenserat för det genom att nyttja tredje land som transithamn, varvid lägre tullsatser har kunnat nyttjas. Framförallt har Kina ökat exporten gentemot övriga världen, och därmed satt nytt rekord i handelsöverskott.
Men det är inte bara Kinas ekonomi som gynnas av Trumps märkliga och otidsenliga merkantilism. USA:s relationer med övriga världen har fått sig en rejäl törn under Trump, med effekt att länder graviterar allt mer mot Kina, inte bara i handel utan även i politiska sammanhang.
Man ser Kina som en stabil aktör, till skillnad från de våldsamma slag och den allt större oförutsägbarhet som emanerar från Washington. Ironin har alltså att det är det formellt kommunistiska Kina som upprätthåller det som är kvar av den «regelbaserade världsordningen» samt starkast värnar marknadsekonomi och frihandel, medan den «fria världens ledare» saboterar sagda ordning samt beter sig som ett förvuxet dampbarn.
Härav har vi nyligen sett en strid ström av västerländska ledare besöka Beijing i syfte att hedga mot USA, nämligen genom att teckna nya avtal med Kina och dra ned kraftigt på den sedvanliga flumretoriken kring MR och annat. Trumps vansinnespolitik gör alltså Kina mäktigt igen, tvärtemot den avsedda ambitionen.
Begreppet «Väst» består visserligen, men dess styrka har försvagats kraftigt i takt med att den «transatlantiska länken» har brustit. När Europa plötsligt måste stå på egna ben och inte längre kan stödja sig mot USA måste man ta ansvarsfulla beslut istället för att låtsas vara världens samvete och moraliska centrum, och då blir Kina en given samarbetspartner, givet hur starkt sammanlänkade ekonomierna är.
Den unipolära världsordningen är därmed död och ersatt av en polycentrisk ordning, med USA och Kina som två naturliga centra kring vilka allt annat graviterar. Europas roll borde här vara att etablera sig som ett tredje centrum, men då måste man alltså först frigöra sig helt från USA samt eliminera alla hinder för att kunna konkurrera och på annat vis hävda sig på den globala scenen. Samt sluta bråka med Ryssland, det gynnar bara de två andra.
Under nuvarande inriktning med höga energipriser, energiberoende, störst fokus på klimat, fortsatt massinvandring med åtföljande samhälleliga problem och politiska polarisering samt avsaknad av en europeisk IT-sektor är risken emellertid stor att Europa blir en förstelnad och förpuppad föredetting, som mest får tjäna som turistort och civilisatoriskt museum för övriga världen.
