Det folkliga stödet för krig minskar i regel alltid med tiden, och det i Ukraïna är härvidlag inget undantag. Särskilt gäller att det dalar i takt med att framgångarna uteblir, och när medial konkurrens från andra konflikter uppstår, som i fallet med den israeliska ockupationsmaktens fullskaliga och olagliga invasion av Gaza.
Mer specifikt minskar viljan bland européer att förse Kiev med militär materiel och träning, åtgärder som i ljuset av utvecklingen på slagfältet bara är ägnade att förlänga kriget. Bland svenskar har stödet i detta avseende under ett års tid fallit från 90 % till 77 %, ett tapp med fjorton procent. Detta enligt den intermittent återkommande eurobarometern.
Svenskarna hör med avseende på stödet till Ukraïna oväntat till Europas stridspittar, tillsammans med övriga Norden, Baltikum, Polen och Portugal. Minst stöd finner man i Slovakien, Tjeckien, Bulgarien, Ungern och Slovenien, men även i Grekland, Cypern och Österrike. Här finns alltså en tydlig geografisk komponent, med större tolerans för Ryssland i österled.
Den akuta fasen av kriget närmar sig två år, men i praktiken har konflikten pågått sedan den västunderstödda statskuppen i Kiev 2014, med åtföljande skärmytslingar i Donbass och annektering av Krim. Risken är uppenbar att detta blir ännu ett evighetskrig, som Moskva har betydligt större incitament att utkämpa än Europa.
Kreml kan därför nöta ut inte bara Ukraïna i artilleribaserat skyttegravskrig, utan även Väst i fråga om beslutsamhet och uthållighet. En observation i realtid är att leveranserna av västliga vapensystem sinar, och att det råder ammunitionsbrist i Väst. Även Ryssland lider av sådan brist, men kompenserar med inköp från Pyeongyang, som har närmast outtömliga lager.
När det står klart, trots den omfattande västliga kumbayapropagandan om ukraïnska framgångar och den ryska härens usla skick, att det militära stödet – eller för den delen sanktionerna – inte har avsedd effekt, blir populasen modstulen. Vid förnyad analys av situationen framstår därför fred på ryska villkor som mer attraktivt än fortsatt blodbad utan mening.
I den analysen ingår att Ukraïna offrar allt yngre (f.n. 17 år) och äldre mannar (f.n. 60 år), för att inte säga kvinnor, till och med under begynnande graviditet, eftersom rekryteringsbasen är i kontinuerlig minskning. Den kanonmat som sänds till fronten innebär att Ukraïna, oavsett omständigheter i övrigt, kommer att ha ett än mer omfattande demografiskt underskott i framtiden, med än större könsobalans (fem kvinnor på fyra män). Även Ryssland har i viss mån samma problematik, men man har fyra gånger större population – matematiken har från första början varit till Moskvas fördel.
Tanken att Ukraïna ska kunna upptas som medlem i EU är i det avseendet helt verklighetsfrämmande, och i realiteten kommer landet att vara Europas fattigaste för resten av seklet. Det vill säga om staten överhuvudtaget består, ty när det västliga stödet faller under en viss nivå är spelet slut, och de ryska knektarna kan obehindrat lägga under sig resten av territoriet.
Konklusionen av analysen är således att Ukraïna inte kan vinna kriget, och att det därför inte finns någon mening med att fortsätta underblåsa konflikten med militärt stöd; att Moskva i händelse av utebliven fred kan ta resten av Ukraïna; och att Europa inte har något att vinna på fortsatt konflikt i närområdet, oaktat att Washington gärna fortsätter nyttja både Ukraïna och EU som pjäser för att fila ned den ryska kapaciteten.
Idealism får därför vika för realism, och det är nu hög tid att verka för ett fredsfördrag som stabiliserar och normaliserar Europa. Ryssland kommer varken att implodera och försvinna eller för den delen angripa Nato-länder eller andra länder i Europa, utan har högst realpolitiska skäl att agera som man gör. Den insikten måste finna fäste även i Bryssel och bland den europeiska populasen.
Intressant nog visar samma barometer att EU:s befolkning betraktar Ryssland som en större global spelare än unionen (42 % mot 36 %), och att EU numera spelar i samma B-serie som Japan (31 % respektive 25 %). Man har vidare den realistiska uppfattningen att EU inte kan mäta sig med Kina (23 % mot 48 %) eller USA (20 % mot 49 %).
Den insikten kompletteras av uppfattningen att både EU och USA anses gå i fel riktning, med två tredjedelar (26 % mot 39 %) respektive hälften (20 % mot 39 %) övervikt för negativt sentiment. Det hjälper nog inte här att Kina och Ryssland har etter värre sifffror, eftersom det är ur västligt perspektiv snarare än kinesiskt eller ryskt.
På det hela taget finns alltså i vida befolkningslager avsevärt mer realistiska bilder av omvärlden och kriget än de som kablas ut i medier som har förfallit till veritabla propgandacentraler. Frågan är nu hur denna verklighetsuppfattning även ska komma presidentskan von der Leyen och de enskilda ministärerna till del, på det att Europa kan gå vidare i en mer gynnsam och uppbygglig riktning.
