Europas energiproblem är inte lösta, varför elpriserna kommer att vara fortsatt höga under lång tid framöver, särskilt under vintern. Dock kan man inte räkna med fler elstöd, eftersom moderatregimen vill casha in på kapacitetsavgifterna. Valet är ju överstökat, och just nu finns inget behov av att fjäska med populasen.
Omställningen från rysk gas och olja till andra leverantörer och energislag är alltså en process som kommer att ta närmare ett decennium att fullborda, under vilken tid Europas industrier kommer att vara trängda. Därtill kommer effekterna av EU:s sanktioner, som mer drabbar avsändaren än mottagaren – det är huvudsakligen sanktionerna som driver inflationen.
Samtidigt finns inga utsikter till en militär lösning i kriget, och fronten ligger därför still. Men någon vilja till fredssamtal verkar inte finnas i Kiev, Bryssel eller Washington, utan man har kvar sina ohemula anspråk om ett fullständigt ryskt tillbakadragande. Det kommer förstås aldrig att ske, och tills den insikten infinner sig kommer dragkampen och dess effekter att fortsätta.
Förhoppningarna om den ukraïnska motoffensiven förefaller redan ha kommit av sig, men däremot verkar man inte ha gett upp hoppet om att knäcka Ryssland ekonomiskt med allt fler sanktionspaket, även om det alltså är ett tveeggat svärd som också slår mot Europa.
Frågan är emellertid hur väl sanktionerna biter. Data indikerar för närvarande att den ryska ekonomin knappt påverkas, och prognosen är en tillbakagång med mindre än en procent, att jämföra med det tvåsiffriga tal Väst hade räknat med. Inflation, räntor och andra parametrar är även de i paritet med västländers – Storbritannien är betydligt mer illa ute än Ryssland.
Vidare har man silat choklad och bilar samtidigt som man har svalt det faktum att fler än nio av tio av västerländska företag har intakt verksamhet i Ryssland. Det är också så att EU har varit krigets huvudfinansiär genom att fortsätta handla rysk gas, i vart fall tills Washington sprängde Nord Stream och krängde den egna flytande naturgasen till EU.
Den gas och olja Ryssland inte längre kunde sälja till EU har man dock sålt till omvärlden i övrigt, inte minst Kina och Indien. Man har även rundat sanktionerna genom att i allt större utsträckning handla i kinesiska yuan, inte bara i handeln mellan Kina och Ryssland.
En graf över Rysslands export visar att man byggde krigskassa från 2020 fram till februari 2022, varefter man har sett en viss tillbakagång, dock inte större än att man alltjämt har positiv handelsbalans.
Mer intressant är emellertid importen, som inte alls har påverkats, med undantag för en initial nedgång. Man finner i statistiken även att Rysslands grannländer kraftigt har ökat sin import från USA och EU, och en given slutsats är att denna import i sin tur slussas in till Ryssland – främst gods som är sanktionerat.
Det går alltså inte att sanktionera bort problemet, utan varor av alla slag finner alltid en väg in och ut ur Rysslands långa och porösa gräns. Man kan möjligen försvåra, försena och fördyra förloppet, men frågan är om det är värt det, med tanke på att sanktionerna även drabbar avsändaren sekundärt.