Vänd andra kinden till, säger Ebba Busch helt självklart angående blasfemi, hädelse och andra provokationer gentemot såväl islam som kristendom och andra ideologier. Det är så kristendomen har anpassat sig till en liberal ordning, och det är hög tid för islam att göra sammalunda.
Men här har vi den märkliga omständigheten att vänstern tar islam i försvar och samtidigt vill förbjuda uttryck för kritik och smädelse av koranen och profeten, samma vänster som tidigare har stått i främsta ledet att angripa just kristendomen och dess motsvarande heligheter.
Man kan erinra sig en utställning av Andres Serranos Piss Christ i Lund (tror jag det var) för en del år sedan, vilket retade upp såväl kristna som den högerextrema falangen, men naturligtvis idogt försvarades av vänstern (och undertecknad). Samma sak med Elisabeth Wallins Ecce homo, som av frikyrkan ansågs utgöra hädelse mot kristendom, men försvarades med frenesi av det vänsterliberala etablissemanget (och undertecknad).
Det kan sägas vara en självklar liberal ansats att angripa den kyrka som så länge hade legat som en våt vilt över friheten, och liberalismen är i själva verket sprungen ur hädelse och religionskritik – Voltaire och hela upplysningstraditionen dryper av religionshat, hela vägen till Robespierres mer brutala metoder att handskas med den skändliga (d.v.s. kyrkan) och den hårdkokta moderna militanta ateismen (till vilken undertecknad bekänner sig).
Den moderna vänstern är här ett amalgam av socialliberalism och socialism, och man har norpat den frihetsliberala ambitionen att angripa kyrkan i syfte att främja moderna företeelser som sexuell frihet och Q-rättigheter. Därav det eviga förlöjligandet av kristendomen, i allt från Life of Brian och statsteves humorprogram till mer handgripliga företeelser som homosexuellas bibelbränningar (som av förklarliga skäl inte blir nyhetsstoff).
Pingstpastorn Åke Green åtalades av samma vänsteretablissemang för en predikan om homosexualitet för tjugo år sedan, och han fälldes inledningsvis för åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, för att senare rentvås i högre instans. Man hade då inga betänkligheter att angripa religionen, eftersom Q-frågan har högre prioritet.
I själva verket finns i vänstern en given hierarki, som ur liberal synvinkel inte är helt logiskt koherent. Men det är denna hierarkiska ordning som gör det möjligt att på en och samma gång å ena sidan försvara Q-rättigheter och angripa kristendom, och å den andra försvara islam och angripa yttrandefriheten på omvänd fason.
Muslimerna anses nämligen utgöra ett prekariat i egenskap av invandrare, och är därtill föremål för nationalisters och högerextremas motvilja, vilket gör att vänstern står på barrikaderna att försvara slöjan, «hedersförtryck» och andra uttryck för muslimsk misogyni, enkom i syfte att utgöra en motkraft till «högern». Samma vänsterfeminism som brände behån draperar sig numera i palestinasjal, ett plagg man menar är en symbol för muslimska kvinnors frihet…
Samma märkliga kognitiva dissonans föreligger avseende antisemitism, som i Sverige aldrig har haft någon framträdande plats och inte heller har någon jordmån att växa i, men som ändå har varit av central betydelse för vänstern att angripa som symbol (för «högern»), främst i den handfull autistiska nationalsocialister som emellanåt viftar med banderoller på gatan, samtidigt som man har låtit bygga det ena förintelsemuseet efter det andra och prioriterat sådan historisk kunskap i skolans läroplaner.
Dissonansen är här att man utan att blinka samtidigt har importerat den antisemitism som tidigare knappt fanns, nämligen i form av den miljonhövdade skara muslimer som har fått antisemitismen med bröstmjölken, ett klientel som utan vidare kan samlas i demonstrationer och skandera att judarna ska dö – det räknas då av vänsteretablissemanget som en «politisk utsaga» snarare än hets mot folkgrupp. (Vi yttrandefrihetsvänner tolererar förstås också dessa uttryck.)
Att i huvudet samtidigt hålla två tankar är vänstern inte förmögen, men om vi ska få rätsida på problematiken måste vi vara konsekventa. Det innebär att vi med samma frenesi angriper misogyni och patriarkala företeelser som emanerar från islam som från kristendom, och med samma emfas försvarar yttrandefriheten som andra hävdvunna fri- och rättigheter snarare än att vara ambivalenta och tvehågsna.
I annat fall förlorar friheten till religionens mörka patriarkat, och det kan rimligen inte vara ens vänsterns mål och mening? Det är då vi som underkastar oss islam, snarare än att islam som tidigare kristendom tvingas att reformera sig. Det är vad saken ytterst dröjer sig om.
