Större desinformationskanal än svenska statsmedier får man leta länge efter, och man har därstädes på senare tid kunnat erfara att Kina och Ryssland är «allierade», och att samarbetsorganisationen Brics söker «ersätta» den amerikanska dollarn som internationell reservvaluta. Huruvida det är avsiktligt eller pur inkompetens är inte gott att veta, men det rör sig förmodligen om bådadera.
Hursomhelst saknar Kina per definition allierade, eftersom ickeinblandningsprincipen inte medger sådana förbund. Man tror inte heller på allianser, utan föredrar gränslöst samarbete, eller möjligen lösare «strategiska partnerskap» med andra makter, som Pakistan, Ryssland och Nordkorea. Man skulle kunna ha ett sådant även med EU, men den senare parten vill som bekant hellre koppla loss. Allianstänkandet är ett västligt fenomen.
Vad gäller den föreslagna gemensamma valutan i Brics, syftar den inte till att ersätta dollarn som reservvaluta, utan är mer tänkt att fungera som en redundant kanal för penningtransaktioner i syfte att neutralisera försök till amerikansk «economic coercion» medelst sanktioner, uteslutning ur Swift med flera mekanismer. Däremot har Kina på längre sikt ambitionen att låta den egna renminbin utgöra en konkurrerande reservvaluta.
Brics-valutan i fråga är inte heller avsedd att ersätta inhemska valutor, eftersom det är ett helt omöjligt projekt givet ländernas enorma olikheter. Kina har för närvarande heller inga planer på att släppa sin valutakontroll, utan det rör sig om en extern gemensam valuta som är konvertibel gentemot övriga valutor och hanteras via CIPS eller något annat alternativ till Swift samt även via någon digital valuta.
Någon gemensam fiskal politik krävs således inte, utan det räcker med att Kina i egenskap av största ekonomi garanterar valutan, som knyts till guld eller en gemensam valutakorg. Anslutna länder kan då handla med varandra i denna valuta och i dessa system, utan att USA eller Bryssel har någon insyn eller förmåga att straffa förment misshagliga länder.
Därmed neutraliseras i ett slag Västs allt mer bisarra tendenser att sanktionera allt och alla man inte är överens med i någon form av ekonomisk nykolonialism, eftersom det då finns alternativa rutter och medel. Det är inte svårt förstå varför intresset för att ingå i Brics-samarbetet är så stort i det globala Syd, utanför den lilla klicken av västländer.
Detta är en del i konceptet med en flerpolig världsordning, i vilken en hegemonisk supermakt som USA inte längre godtyckligt kan mobba andra länder, utan där det finns balanserande krafter och mekanismer. Kina har alltså ingen som helst ambition att ersätta dollarn, ej heller att utmana USA om världsherraväldet, utan att erbjuda mångfald – ett begrepp det politiskt monoteistiska Väst inte vill veta av.
