Big Brother Keir Starmer, den brittiske Ingsoc-ledaren, slog häromdagen en koutou (叩头) inför kejsar Xi i Beijing, till massiv inhemsk kritik. Dels för att audiensen var kortare än en halvtimma, men framförallt för att han var så undfallande och inte alls levererade en sedvanlig uppsträckning i fråga om «mänskliga rättigheter» och dylika spörsmål.
Det har ju varit kutym sedan länge att det «värdebaserade» Väst missionerar sin ideologi, oavsett om denna är kristendom eller demokrati, och mer eller mindre läxar upp makter man vill göra business med, en sedvänja kineser och andra finner ytterligt märklig men icke desto mindre låter fortgå för spelets skull. Det betyder i praktiken inget annat än att västledare får tillfälle att godhetssignalera en smula.
Samtalsämnen saknas annars inte, exempelvis fallet kring publicisten Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) och dennes samhällsomstörtande verksamhet i Hongkong. Kopplingen till Storbritannien är här att Lai har brittiskt medborgarskap, och att Hongkong är en forna kronkoloni som man fortfarande ämnar lägga näsan i blöt kring.
Xinjiang är ett annat område man har rotat i, med bisarra anklagelser om «folkmord» utan någon som helst täckning annat än spridda «vittnesmål» från uiguriska gråterskor i den självständighetsivrande diasporan. Här anordnade London en «tribunal» för att fastställa något slags skuld utan minsta rättslig tyngd, samtidigt som man gemensamt med EU drämde till med en packe «sanktioner» mot kinesiska medborgare som man ansåg vara skyldiga till sagda «folkmord».
Det är en del av det sedvanliga uppläxandet av världen utanför Väst, men man gjorde stora ögon när Kina svarade reciprokt genom att sanktionera motsvarande figurer i EU och Storbritannien, bland annat en handfull parlamentsledamöter. Därmed frös förbindelserna med Beijing till is, och Bryssel valde att inte ratificera investeringsavtalet CAI, medan britterna påbörjade en intensiv vedergällningskampanj omfattande avveckling av kinesiska projekt med mera i Storbritannien.
Kinanojan tog sig senast uttryck i hetlevrad kritik kring en ny ambassad i centrala London, en konsolidering av fem mindre byggnader till en större. Kritiken kom inte från säkerhetstjänsten, som inte hade något att invända, utan från kinafientliga medier och politiker med underliga argument kring «spioneri» (spioneri bedrivs inte från ambassader numera) och potentiell åtkomst till fiberkablar under ambassaden.
Men Starmers besök i Beijing sammanfaller med det slutliga godkännandet av ambassadbygget, samtidigt som parlamentsledamöterna tas bort från den kinesiska sanktionslistan. Man låter udda vara jämnt och drar ett streck i sanden, med innebörd att man tinar upp relationerna och återupptar tråden där den senast avbröts.
Starmer påbörjade den ambitionen innan Trump skakade omvärlden, men USA:s förändrade utrikesdoktrin har påskyndat förloppet. Beijing har samtidigt sett en strid ström av europeiska ledare på besök i samma syfte, att hedga mot USA. Till och med Sveriges utrikesministrinna Stenergard har snappat upp denna nyordning och raskt hoppat på tåget, med ungefär samma ambition och inriktning.
Det är ytterligare tecken på hur en ny världsordning är under uppsegling, eller rent av redan förhandenvarande. Realpolitiken gör en storstilad återkomst då USA plagierar Kina och låter pragmatismen råda snarare än principer. Europa har inte så mycket annat val än att följa denna ordning, eftersom man inte sätter dagordningen.
Och det är en välkommen nyordning. Här har länge framförts kritik mot den bisarra värdegrundsbaserade politik Bryssel, Europa och Sverige bedriver, inte minst gentemot utlandet. Den har ingen som helst effekt, utan är snarare skadlig i en tid då Europa inte längre har världsherravälde och inte har någon som helst kraft att lägga bakom orden.
Skadan ligger dels i att förarga och alienera samarbetsparter, inte bara Kina och större makter mot vilka man visar agg, utan även när man ständigt och jämt ska läxa upp Afrika i samband med handel och andra utbyten. Resultatet är helt enkelt att kontrakten går till Kina, som gör ren business och inte befattar sig med mänskliga rättigheter, facklighet, *2SHBTQIAP++ och en miljard andra fullständigt irrelevanta parametrar.
Det är så Kina har byggt upp sin makt, med handel och andra utbyten, medan Europa under samma tid har förfallit och halkat efter. USA har observerat, och dragit slutsatsen att man måste förfara på samma pragmatiska vis, men till skillnad från Kina även med vapenmakt om så krävs.
Sent omsider vaknar även Europa upp och befinner sig yrvaket i en ny tid, i en ordning där principer och «värden» har betydligt mindre roll att spela. Nu gäller det istället att slåss om resurserna, ha multipla kanaler, inte lägga alla ägg i samma korg samt hedga med så många aktörer som möjligt för att inte blotta sig för utpressning.
När till och med det «allierade» USA hotar europeiskt territorium samt i övrigt beter sig fientligt, är det den enda möjliga vägen framåt, och det är av det skälet vi ser Starmer, Carney med flera avlägga visit i Beijing, utan att leverera en spottloska till motparten och utan att läxa upp vederbörande, utan i syfte att säkerställa stabila relationer med världens andra supermakt. Gott så.