Internethjälten Julian Assange är fri efter fem års tortyr i brittiskt fängelse och efter nästan fjorton år av amerikansk klappjakt mot honom, inklusive deltagande av den amerikanska vasallstaten Sverige. Fallet har visat vad «mänskliga rättigheter» betyder i praktiken i Väst, och hur monumentalt avskyvärd den egna journalistkåren är när den vänder sig emot en kollega.
Han släpps fri efter att ha «gjort upp» (plea bargain) med den amerikanska skräckregimen om att «erkänna» sitt «brott» om att ha spridit hemlig information, det vill säga för att ha utfört stor och viktig journalistik och berättat för världen vilken vedervärdig skurknation USA är. Straffet motsvarar den tid han har avverkat i brittisk tortyrkammare.
Washington agerar sålunda för att man dels inte vill förlora ansiktet genom att släppa fallet rakt av, på samma sätt som när det gällde den tre år långa illegala kidnappningen av Wan Mengzhou, men framförallt för att tortyren ligger den amerikanska regimen i fatet. Man ska se det som ett försök av Creepy Joe att stärka sina kort i valrörelsen, nedtyngd som han är av folkmordet i Gaza med flera omständigheter.
Den amerikanska äckelnationen har dock statuerat exempel genom att visa hur man kan dirigera världen i att effektivt tysta människor utan minsta dom, helt enkelt genom i oändligheten utdragna rättsprocesser som är föga kompatibla med de rättigheter man annars säger sig omhulda. Andra journalister och visselblåsare till varnagel har man visat vad som väntar den som offentligt tvättar den stinkande amerikanska byken, och man har snabbt rättat in sig i ledet.
Julian Assange är visserligen fri, men det är inte samma Assange som fordom, utan en nedbruten person märkt av sjukdom, stress och accelererat åldrande. En person som systematiskt har fråntagits sitt liv och människovärde genom vistelse i isoleringscell, och som på grund av uppgörelsen inte kan räkna med någon som helst kompensation.
För Australiens sosseregim under Albanese är det emellertid en politisk framgång, och ett exempel på tyst diplomati under Penny Wong. Givet att man är en del av skräcknätverket Five eyes och därmed underställd amerikansk överhöghet, har man tvingats att passivt godta den amerikanska hållningen med ett minimum av invändningar. Men nu får man äntligen hem den förlorade sonen.
Den stora frågan är om Assange kan finna sin forna glans och gnista, om han åter kan engagera sig i att avslöja den amerikanska skurkregimens handel och vandel, och huruvida han vill söka hämnd istället för att dra sig tillbaka som en bruten man. Säkert kan han finna stöd i fortsatt kamp hos kollegerna i Wikileaks och de många civila personer som har stöttat honom under alla dessa år, och det vore den riktiga vägen att gå för att odla sitt arv och fullfölja sitt livsverk.