Några större förväntningar kring toppmötet Xi–Biden i San Francisco (kinesiska: 旧金山, Jiujinshan, gamla guldberget) hade väl knappast någon, och det primära syftet tycks ha varit att stabilisera en lågpunkt i relationen, bland annat genom att högre militära funktionärer nu ska lär ska börja tala med varandra i händelse av skärmytslingar i Sydkinesiska sjön och annorstädes.
Att sådan kommunikation har uteblivit beror delvis på att Washington har riktat sanktioner mot tidigare försvarsministern Li Shangfu, numera avpolletterad. Det är alltså en sällsynt usel idé att visa sådana aggressioner mot en part med vilken man säger sig vilja kommunicera.
Men en annan orsak är att Zhongnanhai ser med viss avsmak på de ständiga amerikanska och andra västliga intrången i farvatten med vilka Väst inte har något överhuvudtaget att skaffa. Syftet sägs vara att upprätthålla «navigeringsfriheten», men det finns naturligtvis ingen som vill inskränka den, allra minst det Kina som är motorn i regionens ekonomi. Hur skulle det se ut med kinesiska hangarfartyg och jagare utanför San Diego, San Francisco och Los Angeles?
Parterna har vidare kommit överens om ett antal mekanismer för utbyten kring AI, klimat med mera, det vill säga mer funktionella aspekter i bilaterala och globala relationer, sådant allmängods som lägre tjänstemän utverkat under en längre tid inför mötet.
Till formalian hör även ett antal utfästelser, som att USA inte söker Taiwans självständighet eller konflikt med Kina (哈!); att man inte har regimskifte och systemförändring på agendan (哈!); och att man inte har för avsikt att bedriva ett nytt kallt krig (哈!). Sådant bludder är inte värt pappret det är skrivet på, utan är mer ett slags dekoration och inramning i syfte att framstå som någorlunda civiliserad.
Den enda konkreta punkten, i vart fall med offentlig spridning, rör den amerikanska fentanylkrisen, varvid Kina utfäster sig att kontrollera tillverkning och export av ett femtiotal prekursorer till drogen i fråga, kemikalier som vanligen skeppas till Mexiko för vidare hantering, men som även kan beställas per postorder.
Prekursorerna är redan olagliga att hantera i Kina, men Beijing har valt att titta bort under den amerikanska floden av sanktioner, tariffer och exportkontroll. Formellt har man hävdat att det är ett amerikanskt problem, som Kina inte har något med att göra, men i realiteten är det förstås ett tjuvnyp med viss hämndkänsla.
Dekret har således utgått från Beijing om att göra halt i produktion och hantering av kemikalierna, mer under hot om utländska (amerikanska) juridiska konsekvenser snarare än inre straffutmätning. Det återstår således att se hur hårt man avser implementera föresatsen.
Märkligt här är nämligen den pyttelilla gest man fick i utbyte, att USA avskaffar Xinjiang-relaterade sanktioner gentemot den kinesiska polisens forensiska avdelning (som kan vara av viss nytta i att bekämpa droghantering). Det är en fullständigt genomusel deal, vilket antyder att det förmodligen finns mer hemliga aspekter kring arrangemanget, eller att det mest är en pappersprodukt.
En tredje möjlighet är att det är en gest och eftergift från Beijings sida i syfte att blidka hökarna i Washington och söka bättre relationer, men det är nog ingen bra strategi för att hantera jänkarna. Ge USA fingret, och man tar hela armen. Det räcker med att ge Biden fingret på annat vis.
Bitarna hänger alltså inte ihop, och detta bondeoffer kring fentanyl är svårförståeligt utan mer information, allrahelst som Beijing formellt kommunicerar att en ny världsordning har befästs och att en ny historisk period mellan USA och Kina har inletts. Det enda konkreta utfallet tycks emellertid vara att Zhongnanhai har köpt sig en smula tid.