Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.
Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.
Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.
Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.
Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.
Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.
För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.
Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.