När jag spelar tidig CJK-pop för vänner och bekanta möts jag oftast av ett förvånat uttryck, och man undrar varför jag gillar dansbandsmusik. Det gör jag nu inte, eftersom sådan så kallad musik saknar det minsta uns av känsla och kreativitet. Den eventuella likheten ligger i uppsättningen och det enkla instrumentala ackompanjemanget, men det som skiljer är framförallt den vokala framställningen och den fulländade poesin i sångtexterna.
På ytan smörig musik är alltså egentligen något helt annat, vilket kanske fordrar språkkunskaper och visst intresse för östasiatisk kultur i allmänhet för att upptäcka. Men enkelheten gör att denna vispop blir tidlös och tillgänglig för alla, vilket förklarar varför artister som Deng Lijun (邓丽君) uppnådde megastatus i hela Asien. Låtarna förmedlar ett känslospektrum som mestadels saknas i annan pop, modern som äldre.
Kaji Meiko (梶芽衣子) kan tjäna som exempel från Japan, här i Shura no hana (修羅の花, Asuras blomning), en sång som illustrerar filmen Shura yukihime (修羅雪姫, Asuran Snöprinsessa / Lady Snowblood) från 1973. Bakgrundshandlingen dröjer sig om Yuki (Snö), en kvinna som beträder hämndens väg efter att ett antal personer våldtagit hennes mor och dödat hennes familj, och sången berättar i poetisk form om snöprinsessans motiv och emotiva spektrum.
Asura är en sorts buddistisk halvgud med starka passioner, bland annat vrede. Titeln anspelar på att Yuki i själva verket är en asura i vardande (花 = hana kan betyda antingen blomma eller blomstring) genom sitt passionerade hat. Hon föds i ett fängelse under en snöstorm, och med den ingressen inleds sången:
死んでいた朝に
Döende på morgonen
弔いの雪が降る
begravningssnön faller
はぐれ犬の遠吠え
en förlöpen hund ylar
下駄の音きしむ
träskor som gnisslar
いんがなおもさ
sitt ödes vikt
みつめて歩く
bär hon en lång sträcka
闇を抱きしめる
hon omsluter mörkret
蛇の目の傘一つ
med ett Janome-paraply
いのちの道を行く女
en kvinna som går sin väg i livet
涙はとうに捨てました
och för länge sedan kastade iväg sina tårar
ふりむいた川に
från floden svängde hon
遠ざかる旅の日が
en dags resa bort
凍てた鶴は動かず
en orörlig frusen trana
哭いた雨と風
i regn och visslande vind
冷えた水面に
på den kalla vattenytan
ほつれ髪映し
speglades hennes fransiga hår
涙さえ見せない
utan att visa sina tårar
蛇の目の傘一つ
bakom ett Janome-paraply
怨みの道を行く女
en kvinna som går på hatets väg
心はとうに捨てました
och för länge sedan kastade bort sitt hjärta
義理も情けも
plikt och sympati
涙も夢も
tårar och drömmar
昨日も明日も
i går och i morgon
縁のない言葉
är bara tomma ord
怨みの川に身をゆだね
låter följa hatets flod
女はとうに捨てました
kvinnan förlorade sig själv för länge sedan
Den japanska poesin är här inte glasklar, men översättningen förmedlar i huvuddragen stämningen. Sången fick en renässans tack vare Tarantinos Kill Bill, men den utgör bara en droppe i havet av den visskatt som finns i den östasiatiska kulturen. Ignorance is bliss, och det är ju synd om man inte förmår skilja på dansbandsmusik och seriös tidlös kultur.