Halvledarteknik och annan högteknologi är essentiella för USA:s ekonomi och nationella säkerhet, varför man inte kan tillåta utländska intressen att dominera sådana branscher. Washingtons metoder för att hantera problemet är legio, och omfattar bland annat tariffer och marknadsförbud för att motverka import av produkter som är billigare än inhemska.
Visserligen ger man läpparnas bekännelse till frihandel och otyglad marknadsekonomi, men bara så länge man själv gynnas av sådana mekanismer. När man istället befinner sig på den förlorande sidan är det vanligen annat ljud i skällan, och det är då man drämmer till med protektionism och andra statliga ingrepp av olika slag.
Handelsunderskottet gick från 24 miljarder dollar till 123 miljarder dollar på bara fyra år, samtidigt som den starka dollarn undergrävde amerikansk konkurrenskraft. Den höga inflationen gjorde vidare att höga räntor lade sordin på ekonomin, vilket ytterligare plågade amerikanska hushåll.
Importen av stål, bilar och elektroniska produkter överträffade med råge motsvarande export av amerikanska produkter, samtidigt som man tappade mark i den tekniska utvecklingen, exempelvis i fråga om materialteknik, automatisering och inte minst halvledarteknik.
För Washington är det samtidigt ett problem att sådan teknik stammar från amerikansk forskning och utveckling, som genom riskkapitalinvesteringar med tekniköverföring som villkor i allt större utsträckning har kommit i utländsk ägo och där småningom förädlats vidare.
I syfte att ta hem sådan industri och motverka vidare urholkning av den amerikanska konkurrenskraften, lade Washington hundraprocentiga tariffer på import av sådana produkter, vilket effektivt gjorde dem så dyra att konsumenter hellre valde sämre inhemska motsvarigheter.
Man devalverade även dollarn, med politisk förankring bland världens ledande nationer. Resultatet blev att den amerikanska handelsbalansen omedelbart repade sig, medan Japans ekonomiska utveckling stagnerade. Tokyo var alldeles för beroende av USA för militärt skydd och åtkomst till marknader för att opponera sig mot misshandeln.
1980-talets handelskrig mot Japan har, som vi omedelbart inser, uppenbara paralleller till dagens ordning, då Kina är föremål för samma slags omilda behandling. På samma sätt som då lider USA av ett kraftigt handelsunderskott, samtidigt som Kina tar ledningen i allt fler tekniska fält, som AI, kvantdatorer och bioteknik. Vidare är 1970-talets stagflation tillbaka, samtidigt som dollarn växer i styrka.
Det finns även en del skillnader, som att Kina inte är en allierad och därmed inte heller står i samma beroende till USA, likväl som att Kina gör anpråk på regional hegemoni och därmed utmanar USA:s roll i området. Kina är dessutom så mycket större än Japan, och därför inte lika lätt att kuva. Vidare är Kina en politisk rival med ett annat system.
Mekanismerna för att trycka tillbaka Kina är emellertid påfallande lika, och beror på att en viss Donald Trump var engagerad i båda konflikterna. Tariffer på importer avsåg motverka handelsunderskott, men det visade sig att det i slutändan mest drabbade amerikanska konsumenter, samtidigt som handelsunderskottet fortsatte att växa. Med pandemin brakade det genom golvet helt och hållet.
Mer elaka mekanismer består i att åberopa «nationell säkerhet» för att på så sätt spärra ut Huawei, ZTE och andra kinesiska företag (till och med oförargliga Tiktok) från utbyggnaden av 5G, som är vår tids motsvarighet till japanska minneschips och dylika elektronikprodukter. Kina är inte bara världsledande i telekom, utan även billigare än inhemska leverantörer i Väst.
Här finns en reell koppling till nationell säkerhet, i det att näten nyttjas för att lyssna in sig på andra. Inte av Kina, men väl av USA, som alltid har haft åtkomst att tappa telenät och internet genom bakdörrar. Därvid har man lyssnat inte bara på den egna befolkningen, utan framförallt på utländska politiska och kommersiella organisationer.
Det finns ingen möjlighet för Huawei och andra leverantörer att smyga in sådan teknik, utan den implementeras vanligen per design och specifikationskrav. Men om Huawei tar allt större globala andelar, mister USA med allierade sin spets i signalspaning, vilket redan är fallet i delar av Afrika och Asien, där kinesiska intressen är ledande och där Kina i förekommande fall bedriver motsvarande sigint.
Den hysteriska retoriken är ungefär likadan, och då som nu pratade man om krig. Inte för att ett krig mot allierade och pacificerade Japan var realistiskt, men det gällde att framställa motståndaren som ett existentiellt hot. Då som nu resulterade den hätska stämningen i våld mot asiater i stort, och man ställde till med offentliga akter av förstörelse av japanska bilar, teveapparater och andra produkter.
Även ansatsen att skylla Kina för pandemin och att ställa till med hysteriska scener på grund av en förirrad ballong är en typ av små nålstick som nyttjas för att stigmatisera motståndaren inför övriga världen, och till samma kategori räknas att låta arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou, något som aldrig hade kunnat hända med Ericssons motsvarighet.
Egentligen är det den senaste inkarnationen av gula faran, en antikinesisk eller mer allmänt antiasiatisk ådra som har präglat USA sedan 1800-talet. Temat återkommer gång efter annan i olika skepnader, och med olika bevekelsegrunder.
Bland mekanismerna finns även exportkontroll, främst av halvledarprodukter, i syfte att försvåra för Kina att nyttja amerikansk högteknologi för den egna industrin och för forskning och utveckling. Det drabbar återigen Huawei och kinesisk telekomindustri, men slår samtidigt betydligt bredare.
Man har haft en liknande ansats i att mobba ut Kina från medverkan i Nasas program, inklusive rymdstationen ISS, vilket emellertid bara har fått till följd att Kina utvecklat egna program i accelererat tempo. Något liknande kommer helt säkert att ske med halvledare, varvid Kina småningom kommer i kapp och går förbi – vad ska USA (och dess vasall Sverige) göra då?
Kina har noga studerat Tokyos självmål, och kommer inte att låta sig luras i samma fälla. Och nog för att USA kan sakta ned Kinas utveckling under en tid, men i längden har man ingen möjlighet att stå som segrare, i vart fall inte med fredliga medel – därav den amerikanska ambitionen att överge policyn om ett Kina och provocera fram en konflikt om Taiwan.
Såvida inget krig bryter ut, kommer Kina emellertid att segla förbi USA ekonomiskt och tekniskt, och i mitten av 2030-talet lär kinesisk högteknologi ligga till grund för de apparater vi då använder. Det japanska fiaskot går inte i repris, och det kan därför vara en god idé att hedga sin politiska portfölj – det gör Tyskland och Frankrike, men dessvärre inte Sverige.