En indisk fregatt kör in sig i Bottenviken efter att ha producerats i Kaliningrad, men händelsen anses ändå av stats- och kommersmedier i huvudfåran ha stort nyhetsvärde. Man menar nämligen att Indien inte har några säkerhetspolitiska intressen här.
Men om den lilla och alldeles obetydliga randstaten Sverige har en «indopacifisk strategi» och anser sig ha intressen i Sydkinesiska sjön, varför skulle då Indien med världens största befolkning sakna geopolitiska intressen på våra breddgrader?
Indien importerar nämligen rysk olja och skulle därför kunna ha ett naturligt intresse av att hålla farlederna öppna och signalspana i de oroliga vattnen i Östersjön. Det vill säga ungefär samma intressen som när västmakter mer eller mindre ständigt provocerar Kina genom att skicka krigsfartyg genom Taiwansundet.
Men det är förstås alltid okej när vi gör det, medan man blir enormt upprörd när man får smaka samma medicin i retur. Som när Kina för ett tag sedan skickade en signal till den paranoida australiska staten genom att öva skarpt utanför dess kust. Det blev ett herrans liv.
En analogi till de ständiga västliga provokationerna vore att ryska krigsfartyg tar en vända mellan Gotland och det svenska fastlandet, en manöver som nog inte skulle roa statsledningen eller den militära motsvarigheten. Det räcker faktiskt med att någon oljepråm ur «skuggflottan» tar den rutten för att man ska skicka upp en skvadron JAS-39 och skicka iväg några jagare att eskortera schabraket.
I själva verket borde såväl Indien som Kina regelmässigt börja patrullera farvattnen vid våra breddgrader, där så mycket rackarspel ju pågår, som sprängning av gasledningar och frekventa brott på kablar längs havsbottnen. Särskilt Kina med sin suveräna skeppsproduktion skulle kunna börja avsätta ett hangarfartyg med följe till Östersjön för att lugna ned situationen och markera närvaro. Så länge de inte börjar bråka med varandra, vill säga.