Kategori: Ekonomi

Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Kultur Politik Religion

Efterblivet Indien nu folkrikast

Indien ska nu ha passerat Kina i befolkningsstorlek, och man lär komma att inneha tätplatsen i flera hundra år om man får tro projektionerna. En topp nås runt 2060 med 1.7 miljarder invånare, varefter storleken minskar på samma sätt som i Kina.

Kina har alltså just toppat ut kring 1.4 miljarder invånare, en storlek som kan komma att halveras till drygt 700 miljoner fram till sekelskiftet. Många spekulerar i hur den demografiska omständigheten påverkar den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna, men sambandet mellan demografi och ekonomi är inte riktigt så enkelt.

Befolkningsutveckling i Kina, Indien och Nigeria 1950–2022, plus projektioner fram till 2100 i FN:s medelscenario.

Folkrepubliken Kina och det självständiga Indien etablerades ungefär vid samma tid – 1949 respektive 1947 – med ungefär samma demografiska förutsättningar. Båda var utfattiga nationer i tredje världen, men Kina har numera lämnat det skiktet och avancerat till global medelklass.

Fram till 1978 presterade de båda länderna ungefär lika i ekonomiskt hänseende, trots att Kina var isolerat och hårt sanktionerat, men därefter har Kina ryckt ifrån ordentligt, och ligger stabilt på dubbla den indiska nivån i fråga om bruttonationalinkomst per capita. Utvecklingen sammanfaller med Deng Xiaopings ekonomiska reformer, och har mindre med demografi att göra – den var vid tidpunkten nämligen snarlik i respektive land.

Diktaturen Kina utvecklas stadigt bättre än den korrupta demokratin Indien.

Redan här kan man således punktera tesen att demokratier har bättre förutsättningar till ekonomisk tillväxt. Indien har även en högre nivå av korruption än Kina, trots det demokratiska statsskicket. I ett tidigt utvecklingsskede tycks demokratin istället vara ett hinder, vilket förstås är varför världens demokratier har utvecklats i senare skeden, efter en längre auktoritär period.

En viktigare skillnad är emellertid den filosofiska grunden för statsskicket. Kinesisk konfucianism ligger bakom inte bara utvecklingen i Kina, utan även motsvarande utveckling bland tigerekonomierna i Östasien. Länder som Japan, Sydkorea och Singapore har samtliga en konfucianistisk grund, medan Indien istället vilar på religiös hindunationalism.

Konfucianismen är en meritokratisk lära som betonar vikten av utbildning, därtill under jämlika former, medan Indien istället har ett sadistiskt kastsystem samt inte premierar utbildning, särskilt inte bland kvinnor. Den misogyna komponenten är avsevärd i Indien.

Indien har därför inte bara släpat efter i ekonomisk utveckling, utan även i graden av läskunnighet. Medan Kina har närmast universell nivå av läskunnighet, är en fjärdedel av indier över femton år analfabeter, med övervägande andel bland kvinnor.

Indien är vidare ett höggradigt religiöst land med bittra fejder mellan troende av olika slag, en omständighet som redan har resulterat i avknoppning i Pakistan och Bangladesh. Kina är mer synkretiskt med betoning på buddism och inhemsk folkreligion, under konfucianistisk överideologi sedan åtminstone 1200-talet (så kallad nykonfucianism). Man låter aldrig religionen ta överhanden, vilket är en faktor i de sociala reformerna i Xinjiang.

Det har återigen inte med demokrati eller «kommunism» att göra, utan samma slags samhällsstruktur gäller i övriga Östasien, bland demokratierna i Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan. Det är en historisk omständighet.

En annan tydlig skillnad är hur Kina satsar så oerhört mycket mer på infrastruktur, vilket är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inte bara i det egna landet, utan även internationellt genom Nya sidenvägen, en investering som kan ses som en framtida pensionsfond i syfte att undanröja de demografiska effekterna av en åldrande befolkning. Det bildningscentrerade Kina satsar också betydligt mer på forskning och utveckling, och Indien lirar helt enkelt inte i samma division.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Kina.

En åldrande befolkning har givetvis ekonomisk påverkan, nämligen eftersom bördan för yngre att sörja för de äldre ökar markant. Men det beror även på hur systemen är utformade, och man har i Kina inte riktigt samma modell som i Väst, vars system bygger på att låna från framtida planerad tillväxt. I Kina faller ansvaret mer på familjen att sörja för de sina än på det allmänna, vilket lindrar bördan något.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Indien.

För att Indien ska kunna närma sig Kina måste man således åtgärda bristerna i det indiska systemet. Först och främst måste man förbjuda kastsystemet rakt av och tvinga fram jämlikhet i lag, ty det finns inget mer skadligt för Indien än detta medeltida barbari.

Därefter måste man lägga betydligt mer pengar på utbildning, med betoning på universell skolplikt. Läskunnigheten måste bli universell som i Kina. Vidare måste anslagen mångfaldigas till den högre utbildningen och forskningen, om man ska ha någon som helst chans att hänga med i framtiden, ty Kina kommer bara att accelerera i det avseendet.

Man måste även lära av Kina avseende infrastruktur som en nyckel till ekonomisk tillväxt. Indien är ett skämt med avseende på energiförsörjning, vägnät och tågtrafik, och man kommer aldrig att ta sig över tröskeln om man inte investerar ordentligt, än mindre komma ikapp Kina.

Slutligen finns givetvis en geopolitisk komponent i detta, och man gör bättre i att samarbeta med Kina och se landet som en mentor, snarare än att söka konfrontation medelst lösa pakter med Väst. Indien håller visserligen dörrarna öppna åt båda håll, men man bör veta var man hör hemma, att man är ett asiatiskt land och inte en västdemokrati.

Att vara fiende till USA är visserligen farligt, men att vara dess vän är ödesdigert, som någon uttryckte saken. Man har inget att vinna i längden på att bli en bricka i den amerikanska geopolitiken gentemot Kina, utan måste inse att man har bättre möjligheter till utveckling i harmoni med sin granne, skärmytslingarna i Himalaya till trots.

Der Spiegels karikatyr har kritiserats för att utgöra «rasism», men den är förstås helt träffsäker. Fler människor är ingen garanti för ekonomisk tillväxt och framgång.
Kategorier
Asien Ekonomi Japan Kina Politik USA

Historien rimmar

Halvledarteknik och annan högteknologi är essentiella för USA:s ekonomi och nationella säkerhet, varför man inte kan tillåta utländska intressen att dominera sådana branscher. Washingtons metoder för att hantera problemet är legio, och omfattar bland annat tariffer och marknadsförbud för att motverka import av produkter som är billigare än inhemska.

Visserligen ger man läpparnas bekännelse till frihandel och otyglad marknadsekonomi, men bara så länge man själv gynnas av sådana mekanismer. När man istället befinner sig på den förlorande sidan är det vanligen annat ljud i skällan, och det är då man drämmer till med protektionism och andra statliga ingrepp av olika slag.

Handelsunderskottet gick från 24 miljarder dollar till 123 miljarder dollar på bara fyra år, samtidigt som den starka dollarn undergrävde amerikansk konkurrenskraft. Den höga inflationen gjorde vidare att höga räntor lade sordin på ekonomin, vilket ytterligare plågade amerikanska hushåll.

Importen av stål, bilar och elektroniska produkter överträffade med råge motsvarande export av amerikanska produkter, samtidigt som man tappade mark i den tekniska utvecklingen, exempelvis i fråga om materialteknik, automatisering och inte minst halvledarteknik.

För Washington är det samtidigt ett problem att sådan teknik stammar från amerikansk forskning och utveckling, som genom riskkapitalinvesteringar med tekniköverföring som villkor i allt större utsträckning har kommit i utländsk ägo och där småningom förädlats vidare.

I syfte att ta hem sådan industri och motverka vidare urholkning av den amerikanska konkurrenskraften, lade Washington hundraprocentiga tariffer på import av sådana produkter, vilket effektivt gjorde dem så dyra att konsumenter hellre valde sämre inhemska motsvarigheter.

Man devalverade även dollarn, med politisk förankring bland världens ledande nationer. Resultatet blev att den amerikanska handelsbalansen omedelbart repade sig, medan Japans ekonomiska utveckling stagnerade. Tokyo var alldeles för beroende av USA för militärt skydd och åtkomst till marknader för att opponera sig mot misshandeln.

https://www.youtube.com/watch?v=XBHZd2alFHo

1980-talets handelskrig mot Japan har, som vi omedelbart inser, uppenbara paralleller till dagens ordning, då Kina är föremål för samma slags omilda behandling. På samma sätt som då lider USA av ett kraftigt handelsunderskott, samtidigt som Kina tar ledningen i allt fler tekniska fält, som AI, kvantdatorer och bioteknik. Vidare är 1970-talets stagflation tillbaka, samtidigt som dollarn växer i styrka.

Det finns även en del skillnader, som att Kina inte är en allierad och därmed inte heller står i samma beroende till USA, likväl som att Kina gör anpråk på regional hegemoni och därmed utmanar USA:s roll i området. Kina är dessutom så mycket större än Japan, och därför inte lika lätt att kuva. Vidare är Kina en politisk rival med ett annat system.

Mekanismerna för att trycka tillbaka Kina är emellertid påfallande lika, och beror på att en viss Donald Trump var engagerad i båda konflikterna. Tariffer på importer avsåg motverka handelsunderskott, men det visade sig att det i slutändan mest drabbade amerikanska konsumenter, samtidigt som handelsunderskottet fortsatte att växa. Med pandemin brakade det genom golvet helt och hållet.

Den ekonomiska bakgrunden till handelskrigen mot Japan och Kina.

Mer elaka mekanismer består i att åberopa «nationell säkerhet» för att på så sätt spärra ut Huawei, ZTE och andra kinesiska företag (till och med oförargliga Tiktok) från utbyggnaden av 5G, som är vår tids motsvarighet till japanska minneschips och dylika elektronikprodukter. Kina är inte bara världsledande i telekom, utan även billigare än inhemska leverantörer i Väst.

Här finns en reell koppling till nationell säkerhet, i det att näten nyttjas för att lyssna in sig på andra. Inte av Kina, men väl av USA, som alltid har haft åtkomst att tappa telenät och internet genom bakdörrar. Därvid har man lyssnat inte bara på den egna befolkningen, utan framförallt på utländska politiska och kommersiella organisationer.

Det finns ingen möjlighet för Huawei och andra leverantörer att smyga in sådan teknik, utan den implementeras vanligen per design och specifikationskrav. Men om Huawei tar allt större globala andelar, mister USA med allierade sin spets i signalspaning, vilket redan är fallet i delar av Afrika och Asien, där kinesiska intressen är ledande och där Kina i förekommande fall bedriver motsvarande sigint.

Den hysteriska retoriken är ungefär likadan, och då som nu pratade man om krig. Inte för att ett krig mot allierade och pacificerade Japan var realistiskt, men det gällde att framställa motståndaren som ett existentiellt hot. Då som nu resulterade den hätska stämningen i våld mot asiater i stort, och man ställde till med offentliga akter av förstörelse av japanska bilar, teveapparater och andra produkter.

Även ansatsen att skylla Kina för pandemin och att ställa till med hysteriska scener på grund av en förirrad ballong är en typ av små nålstick som nyttjas för att stigmatisera motståndaren inför övriga världen, och till samma kategori räknas att låta arrestera Huaweis finanschef Meng Wanzhou, något som aldrig hade kunnat hända med Ericssons motsvarighet.

Egentligen är det den senaste inkarnationen av gula faran, en antikinesisk eller mer allmänt antiasiatisk ådra som har präglat USA sedan 1800-talet. Temat återkommer gång efter annan i olika skepnader, och med olika bevekelsegrunder.

Bland mekanismerna finns även exportkontroll, främst av halvledarprodukter, i syfte att försvåra för Kina att nyttja amerikansk högteknologi för den egna industrin och för forskning och utveckling. Det drabbar återigen Huawei och kinesisk telekomindustri, men slår samtidigt betydligt bredare.

Man har haft en liknande ansats i att mobba ut Kina från medverkan i Nasas program, inklusive rymdstationen ISS, vilket emellertid bara har fått till följd att Kina utvecklat egna program i accelererat tempo. Något liknande kommer helt säkert att ske med halvledare, varvid Kina småningom kommer i kapp och går förbi – vad ska USA (och dess vasall Sverige) göra då?

Kina har noga studerat Tokyos självmål, och kommer inte att låta sig luras i samma fälla. Och nog för att USA kan sakta ned Kinas utveckling under en tid, men i längden har man ingen möjlighet att stå som segrare, i vart fall inte med fredliga medel – därav den amerikanska ambitionen att överge policyn om ett Kina och provocera fram en konflikt om Taiwan.

Såvida inget krig bryter ut, kommer Kina emellertid att segla förbi USA ekonomiskt och tekniskt, och i mitten av 2030-talet lär kinesisk högteknologi ligga till grund för de apparater vi då använder. Det japanska fiaskot går inte i repris, och det kan därför vara en god idé att hedga sin politiska portfölj – det gör Tyskland och Frankrike, men dessvärre inte Sverige.

Kategorier
Ekonomi Kina Teknik USA

Amerikansk protektionism

Den så kallade neoliberalismen, med dess tilltro på marknadskapitalism och frihandel, gjorde entré med Reagan och Thatcher i början av 1980-talet, på mönster av tidigare experiment i den chilenska diktaturen under 1970-talet. Ett skäl var den tidens stagflation, som urgröpte ekonomin på ungefär samma sätt som vi nu åter bevittnar, om än av andra orsaker.

Reagan, Bush och senare US-presidenter slopade tullar, tariffer och andra handelshinder på löpande band, samtidigt som man slöt handelspakter av olika slag. Man viftade bort den fackliga kritiken om att inhemsk arbetskraft skulle ta stryk om man tvangs konkurrera med låglöneländer, en omständighet som annars fordrar strukturomvandling för att skifta fokus i ekonomin.

Sådan strukturomvandling är en del av den globalisering som har kommit att prägla världen sedan dess, genom att utlokalisera enklare produktion till Kina och andra länder, som kan framställa produkterna billigare och därmed sänka kostnaderna för konsumenterna samt ge större vinst åt ägarna.

Värdlandet vinner i sin tur ekonomiska fördelar av att kunna avancera sin industriella fas samt ta till sig kunskap och know-how. Nedläggning av industrier i de ursprungliga produktionsländerna motverkas genom utbildning och framväxten av nya sektorer, det så kallade informationssamhället. Rätt exekverat är alla vinnare.

Men störst vinnare av alla har Kina varit, då man har erfarit en mirakeltillväxt sedan Deng 1978 skrotade kommunismen och lät öppna upp Kina för investeringar. Att även Kina i någon mening blev «nyliberalt» vid denna tid är inte en slump, utan hänger samman med incitament från båda sidor om att vidga handeln.

Det är inte heller någon tillfällighet att Kina 2001 beviljades medlemskap i WTO, något man länge eftertraktat och som påskyndades av terrorattentaten samma år. Med de fördelar som följer av medlemskapet kunde Kinas ekonomiska tillväxt och globaliseringen accelerera ytterligare, med allt mer produktion förlagd i landet.

Men 2016 förändrades situationen markant, då Donald Trump av inrikespolitiska skäl förordade tullar och tariffer mot Kina. Han ville «ta hem jobben» till USA, och vann därför sympatier bland arbetare i rostbältet, på landsbygden och vid andra nedgångna bruksmiljöer. Det är normalt inte den mest prioriterade gruppen av väljare, men Trump lyckades tack vare deras stöd vinna valet.

Därmed implementerade han också vad han hade lovat, och ett handelskrig med Kina inleddes. Inte för att det tog hem några jobb eller på annat sätt gynnade USA, utan det var mest populism som hade inrikespolitiska motiv. USA hade under den neoliberala globalismen uppvisat en stark tillväxt, men man misslyckades med att som i Europa genomföra den erforderliga strukturomvandlingen, varför arbetarklassen lämnades i sticket och inte erfor reallöneökningar. Det är ändå inte Kinas fel att USA har ett fördelningsproblem.

Man kunde tro att Joe Biden efter valvinsten skulle lyfta dessa protektionistiska handelshinder, då de inte gynnar någon utan tvärtom ger friktion i den globala ekonomin. Men han har valt att behålla tarifferna, som en del i ett större spel av att försvåra Kinas vidare framväxt, men även som en fortsatt del av amerikansk inrikespolitik.

Det spelet började inte med Trump, utan med Obamas «pivot to Asia» för ett decennium sedan. Man insåg att Kina var på god väg att bli en makt att räkna med, och i tangentens riktning såg man en potentiell risk att den amerikanska hegemonin skulle vara i fara om Kina ohindrat finge ånga på.

Redan då införde man en del lagstiftning för att sinka Kina, bland annat Wolf Amendment 2011 med syfte att förhindra Kina från att delta i internationella rymdstationen (ISS) och andra rymdprojekt, under förevändning att det skulle kunna gynna Kinas militära utveckling.

Ironin har här att Kina just på grund av detta embargo har utvecklats betydligt snabbare, och man ståtar nu med en egen toppmodern rymdstation, samtidigt som USA snart inte har någon alls. Nöden är som bekant alla uppfinningars moder.

Vidare har Kina sedan dess även avancerat militärt, så till den grad att man nu har världens största flotta samt har tagit täten i fråga om hypersoniska missiler, ett fält där USA ännu inte är på banan. Kina har varken ambition eller förmåga att projicera makt globalt på det sätt USA gör, men man har nu tillräckliga resurser för att dominera i det egna närområdet samt även att inta Taiwan.

USA har emellertid fortsatt i samma spår, bland annat genom att angripa Huawei, ZTE och andra teknikbolag, nu under förevändningen att de utgör en «säkerhetsrisk». Man har även förmått allierade att följa den amerikanska hållningen, i syfte att sakta ned den världsledande kinesiska telekomindustrin, där Kina sitter på nästan alla patent avseende 5G samt har spetskompetensen.

Till det kommer innevarande års CHIPS and Science Act, som inte bara är avsedd att ge incitament till förnyad amerikansk satsning på halvledarteknik och vetenskap, utan framförallt att lägga krokben för Kina genom exportkontroll av amerikansk teknologi.

Den amerikanska protektionismen är därmed inte längre något man försöker dölja, utan en uttalad strategi. Det går inte att fullt ut koppla loss från Kina, men man försöker ändå att i tillämpliga delar genomföra en sådan skilsmässa, även om den egna ekonomin tar stryk – huvudsaken är att man tillfogar Kina än mer skada.

Men frågan är om man går hem med det spelet, eftersom Europa inte är riktigt med på noterna, och dessutom skulle förlora allra mest. Som exemplet med rymdstationen visar är det vidare troligt att Kina småningom kommer ikapp och går förbi även i fråga om chips, även om det kommer några svåra år dessförinnan.

Kina har absolut momentet på sin sida i egenskap av att producera fler ingenjörer och forskare än någon annan, samt med en allt större tyngd i tekniska och vetenskapliga tillämpningar. Det finns ingen anledning till att Kina inte skulle lösa problemet, och därför kommer det att ske, förmodligen förr än Washington vill tro.

Därför är den amerikanska nyprotektionismen meningslös, eftersom den bara ställer till med oreda i världen. Man kommer inte att kunna hindra Kina mer än på marginalen, och man kommer förr eller senare att tvingas ge upp den regionala hegemonin i Östasien. Men man vill tydligen ändå ge saken en match.

Denna ekonomiska nationalism är inte bara kontraprodutiv, utan direkt skadlig, då den får efterföljare världen över. Om alla sluter sig inåt i protektionism spelar man ett nollsummespel, och det finns få vinnare i ett sådant scenario. Förmodligen bara Kina, just det man från början ville förhindra.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik

Scholz ger Biden fingret

Förbundskansler Olaf Scholz har avlagt visit i Beijing, där han tillsammans med en stor delegation affärsmän har överlagt med Xi Jinping och Li Keqiang. Det har retat kolleger i regeringen, likväl som europeiska politiker och US-presidenten Biden, som är av åsikten att Tyskland måste lära av debaclet med Ryssland och göra sig mindre beroende av Kina.

Scholz själv har dock ingen annan åsikt i frågan, utan ser det som en lärdom av det logistiska kaoset under pandemin att man måste diversifiera inköpskanaler, men tänker för den skull inte förena sig med Biden i dennes dåraktiga frikopplingsförsök från den kinesiska ekonomin. Därtill är Tyskland alldeles för beroende av handeln med Kina.

Kanslern delar även synpunkten att Tyskland måste granska kinesiska uppköp av kritisk infrastruktur, men vill här inte gå till överdrift genom att betrakta i princip allt som sådan. Det har till exempel ingen bäring på nationell säkerhet att kinesiska Cosco föregående vecka köpte in sig i en mindre andel i en enstaka terminal i Hamburgs hamn.

De två makterna behöver således varandra, och det är den realiteten som väger tyngst när det väl kommer till kritan. Tyska företag har ingen möjlighet att «ta hem» produktion från Kina, utan flyttlasset går tvärtom i andra riktningen. Kina har låg inflation, låga energipriser och stabila politiska villkor, medan Europa inte kan erbjuda annat än energikris, recession, hög inflation och stel EU-byråkrati.

Av det skälet utlokaliserar BASF, BMW och andra tyska företag delar av sin verksamhet från Europa till Kina. Man kunde tycka att Vietnam och Indien skulle duga lika bra, men kompetensen och logistiken finns just i Kina, vilket är helt avgörande – låga löner är betydligt mindre viktigt.

Varken Tyskland eller Frankrike – och därmed inte heller EU – kommer att slå följe med USA i försöken att innesluta och frikoppla från Kina, utan ser landet som en central aktör för det egna välståndet och många globala frågor av vikt, som klimat, pandemibekämpning, forskning med mera, och kanske inom en snar framtid även rymdfart. Därför ger Scholz Biden fingret och går sin egen väg, och det gör han såklart rätt i.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Tyskt dubbelspel

Tongångarna från Bryssel och Washington mot Kina blir allt hårdare. Creepy Joe Biden har inte bara ärvt Trumps antikinesiska politik, utan intensifierat den och tagit sig för att blockera Kinas utveckling på så många områden som möjligt, även om det samtidigt drabbar USA. Exempelvis gör amerikanska bolag brakförluster när Washington stryper Kinas åtkomst till halvledarteknik, samtidigt som chipbristen i världshandeln förvärras ytterligare, med allt vad det innebär i flaskhalsar, logistisk oreda och följdeffekter i form av mer inflation.

Kina är samtidigt inte Kuba eller någon annan obetydlig spelare som kan isoleras godtyckligt, utan är så djupt intrasslad i världshandeln att det är helt omöjligt att försöka skada landet utan att bränna sig själv kraftigt. Kina står inte bara för en fjärdedel av världshandeln, utan har även logistiken, kompetensen och i en del fall närmast ensamrätt på ett flertal produkter, varor och tjänster.

Ändå tycks det finnas en allmänt utbredd idé om att det är möjligt att ta hem inte bara produktion av halvledare och elektronik till Europa och USA, utan även att man kan utvinna och raffinera jordartsmetaller för att bryta beroendet av Kina. Man när en underlig föreställning om att fyrtio års outsourcing till Kina kan reverseras mer eller mindre i en handvändning, medan verkligheten förstås är att det kommer att ta decennier och leda till oerhörda fördyringar i alla led.

Den enkla sanningen är att det inte är möjligt att förfara så, eftersom Kina och övriga Asien alltid kommer att leverera billigare, snabbare och bättre, och att EU och USA inte kan isolera sig som en exklusiv marknad utanför den globala scenen. Den enkla sanningen är att handeln med Kina förvisso har gjort Kina rikt och mäktigt, men också att det har gjort Väst än rikare och möjliggjort tekniska framsteg som annars aldrig hade kunnat förverkligas. Mobiltelefoner av det slag vi använder i dag hade aldrig varit möjliga utan globalisering.

Det ömsesidiga beroendet mellan Kina och Väst är av samma slag som det mellan enskilda länder i Europeiska unionen, att man nyttjar varandra för maximal ekonomisk utväxling under tvingande fredliga former. Bryter man det beroendet och försöker skära av andra, ökar naturligtvis risken för spänningar och krig, och väpnad konflikt är alltså en högst reell konsekvens när Väst börjar gå sin egen väg, enkannerligen USA.

Europa är alltjämt mer kluvet, men har sakta börjat närma sig Washington, både centralt från Bryssel och i enskilda länder. Kina sägs nu inte bara vara en samarbetspartner och «systemisk rival», utan framförallt en konkurrent i närmast samtliga avseenden, någon man har att kämpa mot snarare än att samarbeta med.

Det är en märklig retorik från en kontinent som är så besatt av klimatet, nämligen för att de ambitiösa klimatmål man har satt upp inte är en enskild europeisk fråga, utan en global, i vilken man särskilt behöver Kinas deltagande. Frågan är emellertid om Kina har lika bråttom som EU om man samtidigt motarbetas på alla fronter?

Det är också en besynnerlig utsaga från en union som är så hårt ansatt av energikris och stundande recession, ett förlopp som kommer att vara i flera år under ambitionen att göra sig av med beroendet av ryska fossila bränslen. Att under de omständigheterna skruva upp retoriken mot Kina förefaller mer än lovligt efterblivet, samtidigt som man i dessa brösttoner kan ana europeisk desperation.

För vad energikris och en vikande marknad leder till är nämligen det motsatta vad man har föresatt sig. Att «ta hem» produktion från Kina och Asien till Europa under sådana omständigheter låter sig inte göras, och i verkligheten går flyttlasset i andra riktningen. Anrika BASF, den tyska kemigiganten, kungjorde häromdagen att man avser att permanent dra ned på verksamheten i Europa med inledningsvis tio procent på grund av energikris, svag marknad och inte minst regulatoriska problem under Europeiska sovjetunionens mastodontbyråkrati – man expanderar istället i Kina, som kan erbjuda mer stabila villkor.

Det omvända problemet gäller kinesiska intressen i Europa, där man allt oftare söker begränsa kinesiska investeringar med luddiga formuleringar om säkerhetsintressen. Ingen i Europa har varit villig att investera i Hamburgs hamn, förutom Kina, som har uppenbara intressen i en effektiv handel med Europas ekonomiska lokomotiv. Ändå har Coscos offert om att köpa en enskild minoritetsandel i en enskild terminal väckt ramaskri bland paranoikerna i Berlin och Bryssel. Affären är nu dock i hamn, med Cosco som obetydlig intressent i terminalen med en fjärdedel.

Tyskland utmärker sig på flera sätt i detta märkliga dubbelspel, där man å ena sidan visar upp en aggressiv retorik med Kina, medan man å den andra värnar fortsatt och vidgad handel. Ekofascisten Annalena Baerbock dundrar således i egenskap av utrikesminister att man måste bryta beroendet av Kina, och att Kina inte kan «utpressa» Tyskland (när Berlin lägger sig i frågan om Taiwan), medan kansler Olaf Scholz tvärtom söker mildra varje sådant utspel och hellre värnar goda relationer med Beijing.

Scholz ska för övrigt avlägga visit och slå en koutou (叩头) i Beijing nästa vecka, vilket då blir en form av återställning av de frostiga relationerna mellan Kina och både Tyskland och EU. Xi Jinping har säkrat sin tredje mandatperiod och Kina har en stark ställning, trots temporära problem med pandemibekämpning och en fastighetsbubbla, varför det inte finns något att vinna på att bråka.

Realpolitiken dikterar således villkoren, och Tyskland och Kina kommer att enas om en ny runda handelsavtal som stärker båda parter och gör dem än mer ömesidigt beroende. Scholz får nöja sig med att uttrycka några retoriska figurer för att tillfredsställa den inrikes symbolpolitiken, kanske någon plattityd om mänskliga rättigheter eller Taiwan.

https://www.youtube.com/watch?v=rJTYYPSF9ZQ