Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Europa Politik Ryssland USA

Dröm och verklighet

Spannmålsavtalet mellan Ryssland, Türkiet och FN förlängs inte – eller fördröjs snarare – vilket innebär att en förnyad prischock med åtföljande inflation är att vänta i höst och vinter. Lejonparten av den ukraïnska skörden går till Europa, men alla störningar i kedjan får globala återverkningar.

För Moskvas vidkommande är det självklart en medveten kalkyl om att ytterligare lägga sten på börda, som svar på tal för de allehanda sanktionspaket som Bryssel riktar mot landet. Det gynnar nämligen den ryska exporten av spannmål och konstgödsel om tillgången minskar och priset därmed ökar, det vill säga samma mekanism som ledde till prisökning på gas och olja och därmed rejäl kassavinst för Ryssland – européerna finansierar båda parter i kriget.

Förhoppningar om att inflationen skulle bedarra lär därmed komma på skam. I Sverige avtar den bara marginellt, med ett momentant värde om 9.7 %. Mitt estimat är att vi åter ser tvåsiffrigt i oktober. Även övriga Europa lär få se ökad prisstegring, men från en lägre nivå om 5.5 % för hela EU. Att det är ett lokalt europeiskt fenomen framgår av att USA:s inflation är nära nog normal kring två procent, medan Kina för närvarande har nollinflation och snudd på deflation.

Inflationen i Sverige har bedarrat något – för tillfället.

Givet att den ukraïnska «motoffensiven» går knackigt ökar emellertid sannolikheten för att Europa tröttnar på att hålla Zelenskyj under armarna, och därmed chansen till fredsförhandlingar. Det skulle i ett slag ge en välbehövlig injektion i den europeiska ekonomin, förutsatt att man kan nå ett rimligt avtal med Ryssland om att häva sanktioner och återuppta energiimporten (man får avveckla på längre sikt).

Men än så länge lever den absurda drömmen om att Ukraïna ska «vinna» kriget, återta samtliga förlorade territorier samt sparka ut Ryssland. Man billar sig även in Ukraïna som medlem i Nato, och att Ryssland småningom ska implodera under västliga sanktioner (som en gång Sovjetunionen).

I förlängningen hallucinerar man även om ett «globalt Nato» som ska röja upp i «Indopacifien» och trycka tillbaka Kina, utropa Taiwan som ett «självständigt» «land» samt ge nytt hopp till den liberalistiska visionen om ett historiens politiska slutstadium, i vilket den US-ledda «liberala» «regelbaserade världsordningen» befästs för tusen år framåt.

Man kanske ska nämna att feberdrömmens främste uttolkare är Sleepy Joe Biden, vars alzheimer är i ett långt framskridet stadium, och i praktiken kommer inget av ovanstående att inträffa. I verkligheten kommer nämligen Ukraïnas «motoffensiv» att sluta i praktfiasko, då man låter de egna jordgubbssoldaterna bli mos i de meningslösa attackerna mot de ryska värnen.

Förr eller senare kommer insikten infinna sig att slaget är förlorat, och att Rysslands specialoperation har gett avsett resultat, om än till högre kostnad än vad man räknade med. Ryssland kommer därmed att behålla de fem annekterade oblasten, oavsett om fredsförhandlingar kommer till stånd eller inte.

Ukraïnas framtid beror på hur snabbt man kan godta das Ding an sich, den förhandenvarande verkligheten, realisationen att Ryssland har segrat. Ju snabbare man kan finna sig i denna verklighet, som innefattar att utgöra en neutral buffertstat mellan Ryssland och Nato, desto fortare kan man återuppbygga landet. Under alla omständigheter föreligger inte någon möjlighet att bli medlem i Nato.

Om man fjärmar sig en smula från de upprörda känslorna, chokladbojkotterna och annat trams samt ser saken med en smula perspektiv, kan man konstatera att detta blott är en av drygt tio tusen drabbningar i den mänskliga civilisationens historia. Även denna gång kommer krutröken att lägga sig och pragmatismen att ta överhanden vad det lider.

Småningom kommer handeln att återupptas och ledare från de båda sidorna att skåla i champagne över nya gemensamma projekt. I vart fall tills man blir ovänner igen, och nya oroligheter bryter ut. Det är så verkligheten ser ut, till skillnad från utopiska liberalistiska drömmar.

Kategorier
Ekonomi Kultur Politik

Ekonomiskt inbördeskrig

Artiklarna och inslagen har varit många angående bojkotter av företag som verkar i Ryssland, men desto mer sparsamt har man rapporterat om motsvarande amerikanska konsumentbojkotter av företag som godhetssignalerar med woke och annat vänsterliberalt gods.

Exempelvis ölföretaget Budweiser har kollapsat efter att man i april lät en transa göra reklam för en lättvariant av brygden, vilket resulterade i en konservativ storm mot företaget. Statstelevisionen har förstås förbigått händelsen med absolut tystnad, eftersom man är en del av samma agenda.

Så vad är det för fel med en transa som dricker öl? Ingenting, annat än att företaget därmed tycks vilja profilera sig bland ett nytt klientel och vidga varumärkets identitet. Men därmed säger man även indirekt att den stabila kundkretsen av öldrickande feta gubbar inte längre är normen, och då får man problem med just det segmentet, som inte vill identifiera sig med woke-rörelsen.

Allmänt kan man helt elementärt ställa upp tesen, att om ett företag tar aktiv ställning i en politiskt laddad fråga, så riskerar man att tappa den ena hälften av sina kunder, nämligen den som tycker annorlunda. Och om man har flest kunder i det ena lägret, blir effekten än värre.

Det är alltså en sällsynt idiotisk strategi att som företag, artist eller annan företeelse ta ställning i en polariserad debatt, i tron att man därmed skulle vinna fördelar. Det gäller inte bara inom en nation, utan naturligtvis även internationellt. H﹠M med flera företag som yttrade sig kritiskt och okunnigt om bomullsodling i Xinjiang i syfte att blidka en västerländsk publik, förlorade i ett nafs hela den kinesiska marknaden, varefter man gjorde bot och bättring och höll tyst i politiska spörsmål.

Det är inte företags roll att agera politiskt, utan att tillhandahålla produkter och vinstmaximera. Det är klart att även företag kan välja att frångå den hävdvunna modellen och istället bli politiska aktivister, men då får man även ta de ekonomiska konsekvenserna och se sin finansiella bas bli urgröpt. Företag som Disney har en rejäl krigskassa, men den är ändå ändlig, och krymper kontinuerligt i takt med att publiken uteblir, eftersom man som filmtittare inte vill bli politiskt manipulerad eller indoktrinerad.

Bojkottvapnet är konsumentens, men numera används det så flitigt att det mest liknar ett ekonomiskt inbördeskrig. Den sedvanliga polariseringen smittar alltså av sig på marknaden när företag tar ställning och kunderna följer efter i bojkott av företag vars ställningstagande man ogillar. Snart nog kan det bli svårt att handla, om man vill förbli principfast.

Kategorier
Ekonomi Europa Japan Kina Politik USA

Vasallisering

Justerat för köpkraft är Kina redan världens största ekonomi, men i nominellt värde dröjer det ytterligare några år innan man kan göra anspråk på titeln. Även så har man med fyra gånger större folkmängd än USA förstås långt till samma rikedom per capita, men det är egentligen ett helt annat mått.

För nationer är det bruttonationalinkomsten som är den jämförbara parametern, eftersom den kan uttryckas i disponibla medel att satsa på forskning, militär och annat, vilket i sin tur avgör hur väl nationen står sig i konkurrensen med omvärlden. Särskilt gäller saken här huruvida USA kan behålla sin globala hegemoni, eller småningom får se sig detroniserat och degraderat till en mer regional mobbare.

Under alla omständigheter är Washington fullt inställd på att med alla till buds stående medel försöka hindra eller i vart fall fördröja Kinas vidare avancemang, och det sker genom mekanismer som exportkontroll, handelstariffer, sanktioner, provokationer och kanske även militärt våld vad det lider, men förstås även genom att försöka återta initiativet i den tekniska utvecklingen.

Således har Vita huset sjösatt en ny industripolitik avsedd att medelst statssubventioner locka till sig aktörer i halvledarindustrin, samtidigt som man försöker kontra Kinas nya sidenväg med motsvarande infrastrukturprojekt. Det går väl så där, och man ses med misstro i Afrika och andra delar av världen.

Även Europa har uttalat ambitioner att tillverka chips och konkurrera med Ett bälte, en väg, men här är det verkligen mest struntprat, och EU har helt enkelt inte förmågan att tävla med vare sig USA eller Asien i fråga om teknik eller infrastruktur. Europa har dessutom ett mer akut problem att tampas med i grannskapet, givet kriget i Ukraïna och följderna av det – inte minst energibrist och som följd ekonomisk recession.

Kriget har vidare inneburit att man ser till Washington för ledning, eftersom man i vanlig ordning är oense inom unionen hur man bör förhålla sig till Moskva. De ledande nationerna Frankrike, Tyskland och Italien är mer försonliga, medan nordiska och östeuropeiska länder allierar sig med anglosfären.

Problemet för Europa är emellertid att USA mer är fokuserat på att bemöta Kina, och att konflikten i Ukraïna mest är ett proxykrig för amerikanskt vidkommande. I den ambitionen vill man ha med Europa som allierad, bland annat i att göra i princip allt till en fråga om «nationell säkerhet» och därmed stänga ute det kinesiska näringslivet, från Huawei, ZTE och Tiktok till kärnkraftsindustri, tunnelbaneoperatörer och annat – inte en plätt skog ska kineserna få köpa!

Men det innebär även att man banar väg för amerikanskt näringsliv att ta vid där kineserna portas, samtidigt som de amerikanska statssubventionerna dränerar Europas kompetens. Det är en form av vasallisering, i vilken USA ånyo blir Europas säkerhetsmässiga garant, men till priset av att USA tar hela kakan.

Europas ekonomiska tillväxt har stagnerat som tidigare Japans, medan Kina och USA ångar på för fullt.

Om man studerar ett diagram över bruttonationalinkomstens utveckling, finner man att Europa står still sedan (den amerikanska) finanskrisen 2008, medan Kina jagar ikapp ett stadigt växande USA. Europa befinner sig i samma stagnerade tillstånd som Japan sedan landet tvangs underkasta sig amerikansk överhöghet under 1980-talet – för övrigt en händelse Washington nu försöker upprepa med Kina.

Genom amerikanskt vasallskap kommer den utvecklingen att fortsätta, och Europa blir – är redan – en tredje rangens aktör, en museal pjäs, en turistfälla, en föredetting utan politisk relevans i den nya världen, i vilken USA och Kina dominerar kraftigt.

Man kan jämföra med tiden under kalla kriget, då USA tog sig an Sovjetunionen i en ideologisk kraftmätning, men det var då under en mer rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten. Till skillnad från under kalla kriget är vi inte i vare sig ideologisk eller annan konflikt med Kina, annat än i vissa ledarskribenters fantasier. Beijing är inte en ideologiexportör, och landet ligger på betryggande avstånd.

Macrons och kanske även Scholz idé om ett starkt Europa som en tredje pol i världspolitiken är därför den enda rimliga, och den förutsätter att vi inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen, utan kan hedga mellan de två makterna och vara självständiga i vår utrikespolitik. En sådan ordning förutsätter emellertid också att vi kan borga för vår egen trygghet utan att hålla USA i handen, vilket fordrar en starkare union – och det är kanske just där det kniper.

Kategorier
Ekonomi Hälsa Kultur Politik

Barn ska vara hungriga

Man brukar i debatten framhålla att Sverige är ett av världens rikaste länder, och att vi därför har råd med en extremt kostsam klimatomställning till ingen nytta alls, annan än att posera som bäst i klassen. Men om Sverige är så rikt, varför går barnen då hungriga?

Uppenbarligen finns ett ekonomiskt svagare skikt som får ta smällen när storstadsmedelklass vill agera världsförbättrare genom att fördyra allt genom olika slags avgifter, plikter, skatter och andra pålagor på bensin, el och plastpåsar. Men som har framhållits finns ändå alltid alternativ, särskilt vad gäller konsumtionsmönster av olika slag, inte minst med avseende på livsmedel.

Huruvida det är Kristerssons eller föräldrarnas fel att barnen går hungriga kan förstås diskuteras, men det finns andra mekanismer som här spelar in. En är okunskap om näring, en annan det informationsbrus som ständigt emanerar från kommersiella och kulturella krafter och som uppmanar till ett visst konsumtionsmönster.

Man kan till exempel notera att barn gärna dricker amerikanskt sockervatten, desto mer så i de svagare ekonomiska skikten. Tevereklamen påverkar såväl stressade föräldrar som barn till vissa konsumtionsmönster under förljugna påståenden om att exempelvis flingor, yoghurt och juice är nyttig mat, när det i själva verket är höggradigt bearbetat skräp med hög halt av tillsatt socker – man kan inte «berika» bort sådant.

Antimatcirkel: endast vid festligare tillfällen, om alls.

Även staten går bet på att förmedla korrekt och koherent information, och ger råd som inte har näring som främsta mål, utan klimat, hållbarhet och andra politiska modenycker. Man blir inte mätt på Livsmedelsverkets soja- och kolhydratrika meny, men underhåller däremot en hormonell berg- och dalbana av ständigt återkommande hunger.

I detta virrvarr har föräldrar ingen möjlighet att göra ett rationellt val för sig själva och sina barn med mindre än att man tar saken i egna händer och aktivt studerar näringslära – som jag, Lena Andersson och många andra. Det säger sig självt att de flesta inte mäktar med den uppgiften, och man har heller ingen draghjälp från politiken i att främja god kost – statens myndigheter vet alltså inte vad som kännetecknar en sådan, utan har målkonflikter.

Därmed är man utlämnad till kommersiella krafter, som kan fortsätta sälja sitt socker, sina fröoljor och sina industriellt framtagna produkter till ett klientel som man har gjort beroende av dylik skräpmat. Det är bekvämare att bara slänga in en färdigrätt i mikrovågsugnen än att själv ombesörja tillagningen från råvaror, och det är så enkelt att ordna en tröstande dopaminkick genom ständigt småätande av sockerrika produkter som glass, godis och «mellanmål».

Så länge staten inte griper in med koherent och adekvat rådgivning samt mekanismer för att främja god kost, exempelvis genom dryga punktskatter på fritt och tillsatt socker, höggradigt bearbetade produkter och fröoljor, kommer denna ordning att bestå, med allt vad det innebär i ökad frekvens av välfärdssjukdomar. I den meningen är det faktiskt Kristerssons fel, eller mer allmänt politikerklassens.

Matcirkel: föda som inte nämnvärts har förändrats från sitt naturliga tillstånd är i regel nyttig.

Det är annars inte särskilt svårt att äta rätt och någorlunda billigt, men problemet är alltså att förkunna sådan information till den bredare allmänheten, i konkurrens med all annan information och desinformation i det ständiga bruset. Man kan faktiskt koka ned det till några enstaka hållpunkter:

  • avstå från höggradigt bearbetade produkter
  • laga din egen mat från frysta, konserverade eller färska råvaror
  • minimera intag av fritt socker och raffinerade kolhydrater
  • öka intaget av mättande protein och fett, särskilt från animaliska källor
  • använd inte vegetabiliska oljor eller margarin
  • stek i smör, lägg olivolja på sallad

En frukost på bröd, juice och flingor ger snabb mättnad och ett skönt sockerrus, men redan efter ett par timmar är man hungrig igen. En frukost bestående av bacon, ägg, grönsaksröra samt ett glas fil (högsta fetthalt) står man sig på betydligt längre, men kostnaden är ungefär densamma med hänsyn tagen till målfrekvens. Blir man ändå hungrig kan man knapra på nötter hellre än godis eller mellanmål.

Samtidigt ska man inte ständigt ge efter för hungerreflexen, utan tvärtom bejaka och lära sig leva med sin hunger. Det gör i själva verket underverk för hälsan (autofagi) att gå hungrig under en större del av dygnet, och det är enkelt att bemästra med en kost som inte ger ständiga svängningar av blodsocker, insulin och ghrelin.

Även barn ska gå hungriga på så sätt, men samtidigt kompensera med bastanta, nyttiga och välkomponerade måltider när man väl äter. Det kunde faktiskt vara det bästa för den så kallade folkhälsan att barn i allt större utsträckning går hungriga, om det inte vore för det faktum att man samtidigt konsumerar allt mer sockrigt skräp.

Schematisk kostmodell: det är inte svårare än så här.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Avdollarisering

Handel och investeringar tenderar att knytas till en stabil reservvaluta, samtidigt som en sådan även utgör säkra tillgångar för både banker och privatpersoner. Dominerande reservvaluta är i regel knuten till en hegemonisk makt, vilket sedan andra världskrigets slut innebär USA.

Dessförinnan utgjorde brittisk sterling världsvaluta i kraft av att vara knuten till Brittiska imperiet, och tidigare än så figurerade den spanska silverdollarn i motsvarande position. Även den nederländska gulden (florinen) nyttjades tidvis som reservvaluta under den nederländska guldåldern.

En makt som åtnjuter sådant förtroende för sin valuta har stora fördelar, bland annat i att man kan låna billigare än andra samt även trycka pengar på andras bekostnad, nämligen de som sitter med stora innehav av valutan. Tillkommer så betydande politisk makt i det att man kan straffa länder, organisationer och personer medelst sanktionering och uteslutning ur de finansiella systemen.

USA har allt flitigare kommit att nyttja detta vapen mot andra länder för att tvinga fram underkastelse medelst ekonomiska påtryckningar, men därvid ger man även incitament till framväxten av andra valutor och finansiella system, som kan nyttjas av länder som inte vill gå i Washingtons ledband.

Sanktionerna mot Ryssland har påskyndat förloppet, men både Ryssland och Kina har sedan en tid tillbaka laborerat med alternativ till transaktionssystemet Swift samt handlar numera i renminbi och rubel sedan Moskva kastades ut ur systemet. Kina har även implementerat en digital valuta som alternativ transaktionsmetod utanför amerikansk kontroll.

Vidare har Kina ersatt petrodollarn som betalmedel i handeln med Saudiarabien till förmån för renminbi, som därmed gör anspråk på en motsvarande roll som petroyuan. Man kan även tala om en petrorubel sedan Moskva tvingat EU att betala för gasen i rubel och på så sätt hållit uppe värdet på den egna valutan samt kringgått sanktionerna.

Renminbi kan emellertid inte ersätta dollar som reservvaluta, även om USA är på nedgång och Kina utmanar om hegemoni, dels för att valutan inte flyter fritt och inte heller är förknippad med något större investeringskapital, och dels för att man knappast vill ge Kina samma makt som USA.

Tanken är istället att tillsammans med andra länder lansera en neutral världsvaluta, som är löst knuten till yuan, rubel och en rad andra valutor men utan att kontrolleras av en enskild makt. På så sätt kringgår man de problem som förknippas med en dominerande reservvaluta. Tanken är inte ny, men har tidigare stupat på amerikansk motvilja.

Avdollariseringen går visserligen sakta, men har de facto inletts. Sedan 2015 har dollarns andel som reservvaluta minskat med elva procent, och sedan 2001 med arton procent. Vid en viss brytpunkt går förloppet oerhört snabbt, varvid USA i ett slag förlorar sina privilegier och – med Trumps ord – blir en andra rangens stat.

Dollarn har förvisso haft skakiga perioder förr, till exempel när Nixon 1971 avskaffade knytningen till guld, vilket sedermera ledde till recession och långvarig stagflation. Dollarn tappade då i andel från 85 % ned till 47 %, varvid D-mark, japansk (y)en och småningom euro (ecu) gjorde entré som alternativa reservvalutor.

Reservvalutors andel 1965–2022 (IMF)

Men 1985 lyckades man övertala Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Japan om att devalvera dollarn (Plaza accord), vilket inte bara eliminerade Japan som konkurrent utan även gav dollarn ny livskraft. USA blev samtidigt mer konkurrenskraftigt, och kunde även minska sina underskott.

Därefter har dollarn haft pyspunka, medan ett antal mindre valutor på senare tid har etablerat sig som alternativ. Bland andra kinesisk renminbi har vuxit i andel från cirka en procent 2016 till närmare tre procent i dag, en trend som lär fortsätta kommande år givet landets starka handelskraft.