Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Europa Indien Politik

Blaha-avtal med Bharat

Frihandel är alltid bra, och därför är det utmärkt att EU nu har slutit ett frihandelsavtal med Indien. Det tog ju bara tjugo år att mejsla ut avtalet, vilket för Europeiska sovjetunionens vidkommande är ganska raskt. Och givet att EU inte har frihandelsavtal med USA, Australien eller Asean, är det nästan chockerande att man har kunnat enas med en annan sovjetekonomi om frihandel.

Frihandelsavtal med Kina har EU sedan tidigare, även om det fördjupande investeringsavtalet CAI ligger på is sedan 2020 – det är riktigt illa. Även med Ryssland har EU faktiskt frihandelsavtal, men hur det efterlevs i praktiken under nuvarande sanktionsregim och ekonomiska krigföring är inte gott att veta; det är i princip upphävt på grund av inbördeskriget i Ukraïna.

Och i denna observation ligger problematiken med det avtal man nu har tecknat med Indien, ty landet är i ständig fejd med grannlandet tillika kärnvapenmakten Pakistan, riktigt om vad vet ingen. Senast föregående år ställde de båda kontrahenterna till med den största flygdrabbningen sedan andra världskriget, men från svensk sida diskuterar man ändå att exportera JAS-39 Gripen till Naidili.

Avtalet rymmer nämligen inte bara handel, utan även en del närmanden kring säkerhetspolitik. Givet att Indien har gamla och stabila vänskapliga band med Ryssland, samt importerar mängder med rysk olja, riskerar det att småningom leda till frågetecken i relationen. Indien har likt Kina inga egentliga allierade, utan söker samarbete med alla, inte minst Kina självt under dessa tider av handelskrig.

Bryssel menar emellertid att avtalet är en signal till både Kina och USA, men frågan är vad den signalen egentligen innebär. Bharat är inte parat att ersätta Kinas produktions- och logistikkedja, och infrastrukturen i landet lämnar mycket i övrigt att önska i jämförelse med den extremt välfungerande kinesiska motsvarigheten.

Hindustanerna har inte heller riktigt samma köpkraft som kineserna, varför tanken om Indien som exportdestination för europeisk bilindustri mest blir teoretisk. Den indiska medelklassen är alldeles för liten och svag för att göra skillnad, och man lär hellre handla kinesiska elbilar än dyra europeiska schabrak.

Riktigt vad Indien har att erbjuda EU är inte heller klart, annat än råvaror för läkemedel och vissa enklare läkemedelsprodukter. Tillverkningsindustrin är helt efterbliven i jämförelse med Kinas, men man kan möjligen finna vägar att etablera europeisk industri i landet för kortsiktig vinning – avindustrialiseringen i Europa är ju annars det förhandenvarande problemet på vår kontinent.

EU har mycket att erbjuda Indien, men frågan är hur stor marknaden egentligen är. Förvisso är folkmängden stor, men för exempelvis europeisk export av vin och annan alkohol krymper den marknaden genast till en sjundedel, då få indier dricker alkohol och då alkohol är förbjudet i en del delstater. Europeisk lyx har samma problematik som bilindustrin att indierna saknar köpkraft, och de som har råd kunde inte bry sig mindre om nuvarande tullar.

Tillkommer så att det kommer att ta närmare ett decennium i anspråk att ratificera och fullt ut implementera avtalets mångahanda punkter. De här megadokumenten är så proppfulla av undantag och sovjetbyråkratiska reglementen att man näppeligen kan tala om frihandel i traditionell mening; handeln är reglerad, inte fri.

Kategorier
Ekonomi Europa Kultur Liberalism Politik

Frihandel räddar nötköttet

Statsmedier rapporterar att det råder brist på nötkött i butikerna, dels som en säsongseffekt, men även för att beståndet av kor i Sverige numera är det lägsta sedan 1800-talet. Producenterna anser sig uppleva osäkerhet om framtiden, varför investeringarna minskar naturligt. Se där en given effekt av den rödgröna nedläggningen av kärnkraft, som helt i onödan har fördyrat produktionen av allt i näringslivet och därmed slagit undan konkurrenskraften.

Men å andra sidan är mager eller rent av fettreducerad svensk nötfärs inte den enda källan till kött, utan jag föredrar de fetare alternativen från irländska producenter, med tjugo procent fetthalt. Dessvärre har även dessa ockerprissatts av livsmedelsoligarkerna sedan en tid tillbaka.

Som en blixt från en klar himmel meddelar då Bryssel att man har nått en överenskommelse med den sydamerikanska organisationen Mercosur om en frihandelspakt, tillsammans med en märklig parallell överenskommelse om mänskliga rättigheter, «värderingar» och annat trams som alltid följer i spåren av den europeiska politiken. Det är väl därför det bara tog tjugofem år att mejsla ut detta avtal?

En bidragande faktor till förseningen torde även vara franska bönder och andra protektionistiska intressenter, men de får helt enkelt ge sig denna gång. Matpriserna i Europa drivs upp av denna förbannade merkantilism och de omfattande tullarna mot afrikanska och andra producenter, men frihandelsavtalet med Mercosur rundar alltså detta och borgar för att vi småningom kommer att få betydligt billigare nötkött, kaffe och andra varor.

Nötfärs borde inte kosta mer än maximalt femtio kronor per kilo, samtidigt som utrymmet för att skära i priset för oxkött och hela delar av djuret är synnerligen stort. Den flora av produkter som den nya världen kan erbjuda är i detta avseende formidabelt, och man har så mycket lägre kostnader än i det ultrabyråkratiska Europa.

Vänstern kommer i vanlig ordning att gapa om «GMO» och «orättvisa villkor» och annat helt irrelevant trams, för på den andra sidan av myntet öppnas Sydamerika för europeiska produkter, vilket gynnar europeiska arbetare. Det är vad man brukar kalla en vinn–vinn-situation, vilket är själva essensen av frihandel.

Maten blir äntligen billigare.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Prediktioner för 2026

Året närmar sig sitt slut, och man kan bittert konstatera att det inte hade så mycket positivt att erbjuda. Trump installerades och småningom vidtog ett globalt handelskrig initierat av den amerikanska skurkregimen, en form av protektionism som tog ned den globala tillväxten med flera procentenheter.

Trumps föresats att ända kriget i Ukraïna kom på skam, särskilt som Europa stretade emot och tog sats för att hålla igång kriget i många år till. För EU har saken mynnat ut i dels en fråga om prestige, och dels en geopolitisk maktkamp med Ryssland om herraväldet i Europa. Förlorare på det är alla vi européer.

Vinnare är däremot Kina, som under 2025 etablerade sig som världens preeminenta supermakt, genom att dels tvåla till Trump och hans tariffer så det stänkte om det, och dels runda alla handelshinder och samtidigt åstadkomma nya exportrekord. Man visade även upp en militär förmåga som åstadkom skrämselhicka bland västliga bedömare.

Denna trend kommer att hålla i sig under 2026, då Kinas dominans vidgas till än fler områden. Kinas enorma satsning på forskning och utveckling börjar nu betala sig ordentligt, inte bara i kommersiella och militära tillämpningar, utan även i prestige och priser av olika slag. Det är nu nobelprisen börjar dugga allt tätare för Kinas del, och det är nu Kina erövrar världen med produkter i det övre skiktet av värdekedjan.

Tullkriget lär inte bedarra under året, men Kina går oskatt ur denna regim, medan övriga världen tyngs ned. Inte minst USA självt, som alldeles har missuppfattat den ekonomiska ordningen i det tjugoförsta århundradet. Man binder bara ris åt egen rygg genom att beskatta det egna näringslivet för de insatsvaror från Kina som behövs i produktionen samt vältra över kostnaderna på de egna konsumenterna.

Kina kan lättare än andra kontra sådana aggressiva angrepp genom att sluta importera spannmål och annat från USA, och istället välja andra marknader, vilket då drabbar amerikanska sojabönder och andra producenter. Man kan även belägga kritiska mineraler med tillämpningar under exportkontroll, så som man ju gjorde under 2025. Den som kontrollerar produktionsmedlen har den reella makten, som redan Marx konstaterade.

2026 blir även året då Kina slutligen helas när Taiwan befrias och den bångstyriga rebellprovinsen återupptas i moderlandets trygga famn. Kina har nu den militära kapaciteten att inleda en långvarig blockad av Taiwan för att sedermera sätta in trupp mot rebellfästen på ön.

Ett möjlighetsfönster öppnas även av USA:s besynnerliga koncentration av militära maktmedel utanför Venezuelas kust, och om Trump beslutar att gå in med trupp lär man bli fast i den sydamerikanska djungeln för flera år framåt. Samtidigt fortsätter det ryska inbördeskriget i Ukraïna, vilket då ger utrymme för Beijing att agera med en blockad i februari och en slutlig befrielse i april.

USA lär inte komma till undsättning, eftersom man inte har kapacitet att vinna slaget, och eftersom man kan decimeras kraftigt i regionen. Säkerligen kan Europa och USA införa «sanktioner» och annat, men läs då igen stycket ovan om mineraler och produktionsmedel. Kina är väl förberett på en sådan blockad, och den kommer i så fall att slå lika hårt i den andra riktningen.

Freden kommer ändå till Kiev framåt sommaren, för att man då har nått vägs ände i konflikten och för att Europa kroknar allt mer. Ryssland vinner i det närmaste en total seger, så som länge förutsett, inte minst för att man har USA som draglok i att avblåsa konflikten. Europa får snopet dra svansen mellan benen och slicka såren.

Inte heller får Europa någon tröst i sin märkliga schlagerfestival, som hålls i kraftigt reducerat tillstånd eller helt sonika ställs in och slutligen läggs ned, då man i EU inte heller kan enas om det brutala judiska folkmordet i Gaza. Det är inte mycket till union numera, utan mest splittring och osämja, och det gynnar… i vart fall inte oss.

Hemmavid faller Kristerssons moderatregim i valet i september, och en vänsterkommunistisk rödgrön regim under Anderssonskan (S) tar vid, med stöd av Vänsterpartiet kommunisterna, Miljöpartiet och Centerpartiet. Det illiberala Folkpartiet trillar slutligen ur riksdagen, och försvinner för gott från svensk politik.

Där har vi förutsägelserna för 2026. Om det förefaller vara dyster läsning, kan man ändå trösta sig med att det förmodligen inte blir världskrig… i vart fall inte än. Det skulle i så fall vara om Japan och Europa tillsammans med USA vill utmana Kina om Taiwan, en ordning som är osannolik men ändå inte kan uteslutas givet all den politiska dumhet som numera kommer till uttryck.

Andra förutser liknande mönster angående Kina.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Överskottet passerar 1 000 000 000 000 dollar

Donald Trump skrev under gårdagen på ett stödpaket om tolv miljarder dollar till amerikanska bönder, som åter har kommit i kläm i det amerikanska handelskriget mot hela världen. Kina har visserligen lovat att köpa sojabönor och andra produkter, men skadan är ändå redan skedd.

Samtidigt publicerar Kina statistik över den egna handeln, som når ett positivt överskott om inte mindre än en biljon dollar (eller triljon med långa amerikanska mått mätt). Det är första gången Kina, eller för den delen någon annan, kan uppvisa ett sådant formidabelt handelsöverskott, och det gäller för årets första elva månader. I andelar räknat ökar Kinas handel med 5.9 % jämfört med november föregående år.

Historien upprepar sig således, och USA:s handelskrig mot Kina har kapitalt misslyckats. Zhongnanhai sitter med alla ess på hand plus några till i ärmen, omfattande bland annat kontrollen över jordartsmetaller och dess tillämpningar som starka magneter samt den stora produktionsapparaten i övrigt.

Tullarna mot Kina har visserligen slagit en del mot direktexporten till USA, men i gengäld har kinesiskt gods istället tagit omvägen via tredje land med lägre tariffer. Den fördyring som detta orsakar betalas av amerikanska konsumenter, inte av kinesiska företag. Samtidigt blir statistiken suddig, och man kan inte längre enkelt se handelsbalansen mellan olika länder.

Beijing har vidare ökat exporten till övriga världen, som ett resultat av de amerikanska och även europeiska merkantilistiska handelshindren. Kinesiska företag har diversifierat sin kundkrets för att öka sin motståndskraft, och det är att märka att Kina alltid har handlat mest med övriga Asien. Exporten till USA motsvarar bara femton procent.

Ytterligare metoder för att öka marknadsandelar är att etablera fabriker i andra länder, inte minst Mexiko, för att runda hinder av olika slag. Det gynnar mest värdlandet ekonomiskt, men företagen kan på så vis lättare stärka sina andelar på den globala marknaden i ljuset av de handelshinder som föreligger.

Summariskt exporterar Kina gods till ett värde av 3 500 miljarder dollar årligen, varav elektronik står för en biljon, maskiner för drygt en halv biljon, bilar, metaller och textilier en kvarts biljon, och därefter i fallande andelar kemiska produkter, leksaker, möbler, plast, gummi och mindre gods.

Bryssel talar i vanlig ordning om «överkapacitet» och hotar Kina med ytterligare handelshinder, trots att de nuvarande bara har åstadkommit ökad kinesisk import. Överkapaciteten finns för övrigt mest på den europeiska sidan, inte minst de tyska bilar som till största delen exporteras tilll övriga världen snarare än till den inhemska marknaden. Kina har praktiskt adresserat denna europeiska överkapacitet genom att ta ledningen i fråga om elbilar, och därmed stimulerat den inhemska marknaden.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Klimathaveriet

Klimatmöte vankas i Brasilien, men ingen person av rang är där. I bästa fall skickas någon delegation, i sämsta uteblir man helt och hållet, exempelvis gällande USA. Klimatbubblan har således brustit, och det är numera inte längre à la mode att skylta med domedagsretorik – till och med Bill Gates har ändrat ståndpunkt.

Samtidigt faller förtroendet för den svenska regimens klimatpolitik, enligt statskontrollerade regimmedier. Drygt sjuttio procent anser visserligen att det är viktigt att Sverige minskar utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen, men ungefär lika många har litet förtroende för att den ambitionen realiseras.

Orsakerna härtill är mångahanda. Dels har moderatregimen dragit in bonussystemet för försäljning av elbilar, vilket minskar incitamentet att investera i gröna fordon, och dels har man tillsammans med europeiska unionen medverkat till att hämma importen av billigare elbilar från Kina.

Man tycker alltså att det är viktigare att försöka rädda den döende europeiska bilindustrin genom merkantilistiska handelshinder än att satsa fullt ut på den «gröna omställningen». Det är emellertid inget nytt för vare sig Europa eller Sverige, utan dessvärre ett mönster som går igen.

Exempelvis pumpade svenska regimer in oändligt antal miljarder i varvsindustrin för att försöka hålla jämna steg med Japan och Sydkorea, och man gjorde samma sak i tekoindustrin. Den elektromekaniska industrin försökte man bevara på samma vis då den digitala revolutionen tog fart, och man kunde helt enkelt inte se vart världen var på väg.

Nu är det inte bara elbilar som är i fokus, utan i princip all grön teknik som emanerar från Kina. Det rör sig inte bara om handelshinder och bristande kompetens, utan om toxisk retorik från foliehattar av olika slag om att Kina skulle kunna kontrollera och ta över exempelvis vindsnurror, eller för den delen avlyssna Volvo-bilar och andra fordon, alltså helt sinnessjuka farhågor som inte har någon verklighetsanknytning och heller aldrig kommer att ha det.

Man har utsett Kina till «systemisk rival» i Europas fall och «fiende» i USA:s, men de åtgärder man tar till i form av protektionism och handelshinder kommer yttermera att stärka Kinas ledning i fråga om grön teknik, både vad avser forskning och utveckling, men framförallt produktion. I det tjugoförsta århundradet kan man inte tullstraffa sig ur en sämre konkurrensposition.

Samtidigt behåller Europa den ultratunga regleringen och dras fortsatt med så enormt höga elpriser att näringslivet inte har skuggan av en chans att hålla jämna steg med Kina. Mittens rike har korrekt noterat att energi står i proportion till utveckling och välstånd, och bygger därför ut kolkraften samtidigt som man investerar frenetiskt i sol-, vind-, vatten- och kärnenergi, i syfte att minska fossilberoendet successivt i ett senare skede.

Europa, framförallt Sverige och Tyskland, gjorde tvärtom och stängde helt sonika ned kärnkraften innan man hade stabila alternativ. Därmed lade man en effektiv bromskloss på det egna näringslivet och blottade dessutom en säkerhetspolitisk lucka, som Ryssland sedermera kom att utnyttja. Samtidigt försöker man «komma ifatt» i mogna industrier som Kina dominerar stort, som batteritillverkning och industrivitaminer (jordartsmetaller), istället för att ta täten i framtidens teknik.

För detta fullständiga haveri kan man naturligtvis inte ha förtroende, men det finns dessvärre ingenting som tyder på nyorientering eller uppvaknande. Det blir i vanlig ordning mest floskler och utredningar, medan Kina direkt sätter spaden i marken och bygger, bygger, bygger.