Kategori: Ekonomi

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Kör slut på USA

Återigen är det blodrött på börserna, eller illgrönt i Asien, där färgerna är omkastade. Och eftersom man har firat Qingming i Kina med flera länder, har man haft stängt under en tid, varför hela raset kommer på en gång – ned tretton procent i Hongkong. Proffsinvesterarna tackar för tillfället och köper på sig i dippen, och småningom återhämtar sig den irreala ekonomin på börsen, som alltid förr.

Mer intressant är den reala ekonomin, den som kretsar kring verklig handel av gods och tjänster. Man ser här att små länder viker ned sig med en gång, och således är villiga att efterkomma utpressarens krav. Man måste förstå det så, som en form av finansiell terrorism, ett slags «economic coercion», en sorts mobbning.

Även kärringarna i Bryssel väser och fräser mest varmluft, och man har ännu inte kommit till skott med motåtgärder, utan talar om potentiella vapen som «handelsbazookan». Man har uppenbarligen inte gett upp hoppet om rationell dialog med en irrationell amerikansk regim.

Men gentemot utpressare och terrorister kan man aldrig ge vika, för de kommer alltid tillbaka med förnyade krav och hot. Det vet Kina, och därför är det nu stenansiktet som gäller, samt chicken race till helvetet om så är. Beijing är välpositionerad för en sådan kamp, och nu är faktisk hög tid att göra slag i saken.

Trump själv vill naturligtvis inget annat än att maximera sin egen vinning, om och om igen, med utpressarens arsenal av verktyg. Därför hattar han fram och tillbaka, nu med ett märkligt utspel om att «pausa» tullarna i nittio dagar, som tidigare med Mexiko och Kanada, nämligen för att skrämma parterna till eftergifter. Bättre är att frihandelsvänliga nationer gör gemensam sak och svarar fullt ut mot den amerikanska skurkstatens ekonomiska krigföring.

Washingtons efterblivne härförare hotar också Kina med ytterligare 50 % tullar, utöver de 54 % som redan ligger, men han tycks inte förstå att han inte är i styrkeposition. Visst, Kina kommer som exportberoende nation att bita i det sura äpplet, men det är nog ingenting mot vad USA får göra när motåtgärderna kommer.

Förutom reciproka tullar mot amerikanska varor, som ger hundraprocentiga eller högre kostnadsökningar för amerikanska konsumenter på allt från skor till mobiltelefoner, samt förstås motsvarande fördyringar för industrin, lär Kina fortsätta klämma åt med exportkontroll av kobolt, gallium, terbium, praseodymium och andra jordartsmetaller, sådana som USA har stor brist på och inte har förmåga att täcka med andra kanaler än Kina under de kommande tio åren.

Nu är också den bästa tiden att plocka hem Taiwan och därmed ta den eventuella dusten med USA i en het konflikt. Kina kan här skjuta sönder sjunde flottan och driva ut amerikanerna från regionen, eftersom USA inte längre har någon tillverkningsindustri som kan ersätta förluster – Kinas skeppsbyggnadskapacitet är 230 gånger större än den amerikanska.

Sådan press att rusta under recession, inflation och ekonomiskt kaos är det bästa sättet att köra slut på USA, att en gång för alla detronisera det amerikanska imperiet och befästa en ny världsordning. Detta fruktar man i Bryssel, men vad är egentligen alternativet när imperatorn i Washington gör kaos med världen?

Fruntimren i Bryssel på defensiven. Ord, men inga visor.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Befrielsedagen

Liberation day är här, men frågan om vem som befrias från vad är inte given. Donald Trump avser införa tariffer kring 20–25 % mot i princip hela världen, men frågan är om han verkligen är redo att starta ett ekonomiskt världskrig. Hittills har han likt en tafatt och obeslutsam fjolla snabbt dragit tillbaka lagda tariffer, vilket gör att det mest liknar ett förhandlingsbud.

Men med utgångspunkt i att det nu är allvar innebär en sådan regim en kraftig broms på världsekonomin. Världens samlade tillväxt kan ta stryk med en eller till och med två procenteenheter, samtidigt som inflationen tar fart igen. Börserna kommer att falla som en sten från himlen, medan näringslivet får räkna med mindre orderingång – recession följer i en del länder.

Det är här Europa som kommer att ta mest stryk, eftersom man har handelsöverskott med USA och redan darrar på recessionens rand till följd av energikris, avindustrialisering och den märkliga fixeringen kring Ukraïna och Ryssland. Därtill ska man nu upprusta för pengar som inte finns, även om sådan rustning i sig kan bidra till att lyfta ekonomin. Ock Sverige drabbas hårt, då man har alldeles för stort beroende av USA.

Trump räknar med att reformen ska «befria» USA från det utnyttjande han tror andra länder har gentemot den amerikanska ekonomin, men i princip samtliga ekonomer menar att det är komplett vansinne att bedriva merkantilism i en hårt globaliserad miljö, och att det främst kommer att straffa USA.

Dessutom verkar Trump inte förstå att det är USA självt som har danat denna ordning. Man har handelsunderskott, men förfogar samtidigt över dollarn som reservvaluta och kontrollerar en lång rad institutioner. USA kanske står för huvuddelen av försvaret i Nato, men det är Europa som har dragit det humanitära lasset för USA:s ständiga krig i Mellanöstern och annorstädes – ska vi månne skicka flyktingnotan till Trump?

Befrielsen kan emellertid bättre förstås som Europas, nämligen från amerikanskt vasallskap. Man har här en unik möjlighet att vakna upp från sin törnrosasömn och bli en självständig maktfaktor, men för det krävs att man kliver ned från sina höga hästar och samarbetar med omvärlden utan ständiga moraliska pekpinnar och märkliga uppläxningar.

Omedelbara åtgärder är att upphöra med sanktioner gentemot Xinjiang och Hongkong, och att därefter låta träda i kraft det investeringsavtal som är vilande sedan 2020. Det ger större åtkomst till den kinesiska marknaden, och vice versa, vilket stimulerar ekonomin i båda riktningar. Tullar gentemot kinesisk grön teknik måste förstås också undanröjas, likväl som kinesiska mottullar.

Kina och EU blir därmed världens ekonomiska motor, till vilken andra parter bör ansluta i syfte att motverka och neutralisera Trumps tullar. Sydkorea och Japan kan utan vidare stärka samarbetet med Kina och Europa på liknande vis, samtidigt som detta är ett ypperligt tillfälle att bredda handel och investeringar i Sydamerika och Afrika – men det är alltså det där med europeiska pekpinnar och moralkakor som först måste bort.

Högfärdighet kan inte lösa Europas dilemma, och man måste sluta att se Kina som en fiende. Vi ska naturligtvis fördela våra ägg i så många korgar som möjligt, men i övrigt inte frukta ett «system» som inte har någon möjlighet att få fäste här. Kina växer vidare, med eller utan Europa, och frågan är alltså hur Europa ska överleva i dessa turbulenta tider – utan Kina är det inte möjligt.

Även Kina tar förstås stryk, men har betydligt större förutsättningar att fortsätta växa och parera Trumps tariffer, samt inte minst kontra med lämpliga tullar och exportkontroll av mineraler och annat. Men bättre är att förena sig med EU och andra parter för att ge ett samlat motstånd mot amerikansk tyranni, att befria sig från en hegemonisk ordning som har gått alldeles överstyr.

Kategorier
Ekonomi Politik

Kapprustning på krita

Moderatregimen Kristersson vill låna 300 miljarder riksdaler för att kapprusta gentemot en fiende som inte finns, annat än i Tuffe Uffes huvud. Men inte nog med det, man vill även låna ytterligare 300 miljarder för att bygga ny kärnkraft, varvid summan hamnar på 600 miljarder under något decennium.

Sveriges statsskuld kommer därmed att öka från 1.2 biljoner till 1.8 biljoner kronor, eller med femtio procent. Uttryckt i andelar av bruttonationalprodukt motsvarar det 18 % respektive 27 %, för all del ganska beskedligt i jämförelse med många andra länder, men ändå knappast idealt.

Särskilt vanskligt är att låna i en tid då tillväxten darrar kring nollstrecket och arbetslösheten är närmare tio procent. Det borgar nämligen för att underskottet permanentas och ger obehagliga räntekostnader. Dessutom riskerar man att hamna i en lånekarusell för att bekosta existerande välfärd, inklusive den aldrig sinande strömmen av «nyanlända».

Lånebubblan.

Kring rekordåren 1970 hade Sverige ingen statsskuld alls, men därefter beslöt socialistregimen Palme att bekosta den vidare välfärden med lån, eftersom tillväxten hade nått en naturlig platå. Denna lyxfälla ledde sedermera till ett par finanskriser och en skuldsättning kring 70 % i mitten av 1990-talet, varefter successiva regimer beslöt att beta av sagda skuld.

Den processen upphörde med Tidö-regimen, som nu går i omvänd riktning, i Palmes anda. Inte för att investera i välbehövlig infrastruktur, forskning och utveckling med mera, utan alltså i kapitalförstörande upprustning av försvaret, pengar som mestadels går till det amerikanska militärindustriella komplexet och resulterar i skrot som aldrig kommer att nyttjas, och som mest ger fiktiv trygghet – en napp för Nato-runkare.

Förvisso kan man alltid låna pengar för investeringar av olika slag, men den modell man har för ny kärnkraft liknar mest socialistisk planekonomi i det att man binder upp sig för ett mycket högt elpris redan från början, på vilket sedvanliga straffskatter därefter plockas. Ur det kan ingen konkurrenskraft komma, utan snarare motsatsen.

Regimen borde istället följa i USA:s fotspår och etablera ett effektiviseringsdepartement, vars uppgift blir att skära bland myndigheter, sparka pärmbärare i den offentliga förvaltningen, föreslå avregleringar för ett vassare näringsliv samt slimma administrationen i största allmänhet. Det ska helt enkelt inte behöva ta tjugo år att uppföra ett nytt kraftverk, utan det ska kunna ske på en mandatperiod.

Finansiering av såväl stärkt försvar som ny kärnkraft kan delvis ske genom skatteuttag av den numera groteskt rika övre kvartilen, vars kapitalansamling är rent pervers i förhållande till normalsvenskens. En utveckling mot allt större skillnader har inte gynnat nationen.

Låna ska vi förstås inte alls, utan vi bör istället fortsätta arbeta bort statsskulden, för att sedermera låna ut till andra nationer och entiteter och på detta dra in ränta. Den som är satt i skuld är icke fri, som en tidigare socialistledare klokt konstaterade.

Statsskulden kommer att börja ticka uppåt när Tidö-regimen främjar det amerikanska militärindustriella komplexet istället för svenska intressen.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Northvolt måste bli kinesiskt

Den rödgröna Löfvén-regimens våta fantasier om gröna industrier i Norrland och Sverige har nu övergått i brutalt uppvaknande. Northvolt tog sex miljarder av skattebetalarnas pensionspengar utan att tillverka ett enda batteri, och i vanlig ordning blåste ägarna staten och de företag som satsade i idiotprojektet.

Man behöver faktiskt inte vara expert på Kina för att inse att projektet var dödfött redan från början, utan det hade räckt med en enkel ekonomisk analys. Kina har på sin sida två decenniers försprång, överlägsen logistik, skalförmåga, kostnadseffektivitet, stabila politiska villkor med mera, och med det kan västerländska tillverkare inte konkurrera.

Så varför försökte man ens? För att den rödgröna regimen under Löfvén var alldeles efterbliven, och dess efterföljare i Kristerssons moderatregim är inte så mycket smartare den heller. Näringsminister Busch aviserar nu nämligen att man inte vill se något kinesiskt ägande av konkursboet, men givet brakslappen ovan om att Väst inte har i matchen att göra är det förstås en bisarr utsaga.

Man åberopar den «nationella säkerheten» och lagen om prövning av utländskt ägande i «känslig» industri, det vill säga den lag med udden riktad mot Kina som ledde till att regimen på Washingtons order bannlyste Huawei. Men å ena sidan är batteritillverkning knappast en känslig industri, och å den andra råder nu en ny världsordning där vasallskapet under USA ifrågasätts allt mer.

Man måste förstås ha nationell säkerhet i bakhuvudet, men det gäller då även USA, som har alldeles för många hållhakar och alldeles för mycket insyn i känsliga miljöer. Kina kommer inte i närheten av den påverkanspotential som USA har, och det är nog dags att börja balansera denna märkliga ekvation.

Nyheten om Northvolts konkurs har inte gått obemärkt förbi i kinesisk press.

Kina kan inte stängas ute, utan är en faktor av rang som vi måste förhålla oss till och arbeta tillsammans med. Europa kan aldrig nå sin gröna omställning utan Kina, eftersom Kina är världsledande på grön teknik. Europa har inte heller någon möjlighet att komma ikapp utan att förstöra den egna ekonomin med tullar och andra former av protektionism.

Statsteves ekonomifigur Alexander Norén presenterade emellertid en mycket bra idé i ett nyhetsinslag, nämligen att Sverige och Europa borde göra som Kina (och tidigare Japan och Sydkorea) gjorde för att dra till sig inte bara investeringar utan även know-how, nämligen att ingå joint venture-samarbeten med kinesiska företag.

Sverige behåller då alltid en majoritet och kontroll i sagda företag och medger kinesiska investeringar i utbyte mot tekniköverföring. Vi tar hit jobben, stärker den egna kompetensen och kan verka med kinesisk spetsteknik på den globala marknaden. Sedan kan Busch och Tidö-gänget sitta i sitt «situation room» och odla sina paranoida fantasier om det kinesiska «hot» detta skulle kunna tänkas utgöra.

Det är förstås inget «hot», utan en möjlighet, på samma sätt som Kina såg det som en möjlighet att bjuda in amerikanska och europeiska företag att investera i Kina annodazumal. Regeringens uppdrag är att freda vissa militära och andra högkänsliga områden från utländskt inflytande, Kina eller ej, medan civil tillverkning inte har med saken att göra.

Northvolt måste därför säljas till Kina, under sådana premisser om joint venture. Det är bara så man kan rädda delar av verksamheten och återuppta visionen om industriboom i Norrland. Konceptet kan sedan tillämpas över hela riket för att dra hit investeringar, skapa arbetstillfällen och driva på ekonomin, just det landet behöver för att kunna ta sig an utmaningar kring upprustning, grön omställning med mera.

Northvolt på kinesiska skrivs 北伏 (Beifu), där 北 (bei) betyder norr och 伏 (fu) att ligga ned med ansiktet mot marken, att böja sig ned, att gå ned, att böja sig – måhända ett tämligen passande attribut för företaget.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Politik USA

Trumpcession

Det stormar åter på börserna efter att Trump realiserat tullarna om 25 % mot Mexiko och Kanada samt även yttermera lagt 20 % tariffer mot Kina. Småningom står även EU på tur, och då har vi faktiskt ett «fullskaligt» ekonomiskt världskrig. Men det kan faktiskt vara bra, nämligen för att det frigör oss från USA och låter oss ha mer handel med övriga världen.

Européerna är alltjämt i chock efter att alldeles nyss ha förstått att den «transatlantiska länken» är kapad för gott, och att man nu är hänvisad till att stå på egna ben i allt från försvar till underrättelser, teknik och energi. Men samtidigt har man ännu inte gjort upp med den egna högfärden och fientligheten mot omvärlden, samt förstås inte landat i en realistisk slutsats om Ukraïna och Ryssland.

Sverige och Finland hann knappt gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato innan dess fortsatta existens ifrågasattes, och under tiden sålde man ut landet till USA utan motprestation i utbyte mot fiktivt skydd mot en inbillad fiende. Man bedyrade sin trohet till Onkel Sam, men när Sveriges överbefälhavare nu heter Donald Trump inser var och en att den snabba anslutningen utanför den gängse demokratiska processen var ett historiskt misstag. Vad var det jag sa, frestas man fråga.

Samtidigt står Sverige och Europa i djupt beroende av amerikansk teknik av allehanda slag, från telekomlösningar med bakdörrar för amerikanskt spioneri till amerikansk mjukvara. Nu får man bittert erfara konsekvenserna av att på amerikansk order ha utestängt Huawei och andra kinesiska aktörer.

Om man tidigare ville «riskminimera» gentemot Kina, är det därför nu hög tid att göra det samma visavis USA. Godtroheten i förhållandet till den senare supermakten har varit och är alltjämt närmast bisarr, men nu stundar förmodligen ett skifte även på den punkten.

Här har konsekvent hävdats att Europa måste bli en tredje och självständig pol i den polycentriska världsordning som nu de facto är förhandenvarande, och nu är hög tid att realisera den ordningen. Europa har vaknat upp ur sin slummer, och förstår att man måste se om sitt hus, att man inte längre kan vara USA:s livegna statare.

Under en sådan ordning kan man inte från elfenbenstorn högt uppe i skyn peka finger mot andra från en inbillad moralisk styrkeposition, utan måste agera på jämlika villkor, denna gång mot en gemensam fiende, som för många helt oväntat råkar vara USA. Vi européer måste alltså anta en betydligt mer pragmatisk attityd i våra relationer med andra, och handla med Kina, Indien och andra parter utan ohemula och irrelevanta krav kring MR och annat.

Om vi gör sålunda neutraliserar vi effektivt det amerikanska försöket till handelskrig, och i slutändan står kejsar Trump med lång näsa och byxorna neddragna. Vi ökar handeln med övriga världen i kompensation, samtidigt som den amerikanske mobbaren får se minskad handel.

Redan nu slår index som GDPNow bakut, från en prognosticead tillväxt om två procent för den amerikanska ekonomin, till en veritabel recession om tre procent – Trumpcession. Investerare anar vartåt det barkar, och det bådar alltså inte gott för vare sig USA eller världsekonomin.

Senast Trump bedrev handelskrig mot Kina skivade man av 0.8 % av den globala tillväxten, och även om man fick ned den kinesiska tillväxten var det främst amerikanska konsumenter som fick betala slutnotan. USA kunde ändå hantera situationen tack vare dollarns status som reservvaluta, ett faktum som låter USA trycka pengar på andras bekostnad.

Men ett globalt handelskrig är en helt annan femma, och kan utlösa global recession om övriga aktörer inte omgrupperar. Framförallt Europa och Kina kan gemensamt borga för fortsatt global frihandel, och det är därför hög tid för EU att skriva under investesteringsavtalet CAI med Kina, samt avveckla alla löjliga sanktioner kring Xinjiang och Hongkong.

När vi frigör oss från det amerikanska vasallskapet finns inte längre behov av att anta rollen som amerikansk legosoldat med bajonetten riktad mot Kina, utan vi bör hellre odla en positiv roll med Mittens rike. Europas välfärd har alltid varit beroende av den handeln, samtidigt som vi aldrig har legat i fejd med varandra över så stort avstånd.

Europa och Kina är, har alltid varit och kommer att förbli väsentligt olika kulturer, men det är ändå högst kompatibla civilisationer med många beröringspunkter och gemensamma intressen. Det accentueras nu mer än någonsin då USA fallerar, och det är hög tid att börja bedriva intensiv skytteltrafik mellan Bryssel och Beijing för att ro avtal i hamn.

Onkel Sam på krigsstigen mot hela världen.