Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Överskottet passerar 1 000 000 000 000 dollar

Donald Trump skrev under gårdagen på ett stödpaket om tolv miljarder dollar till amerikanska bönder, som åter har kommit i kläm i det amerikanska handelskriget mot hela världen. Kina har visserligen lovat att köpa sojabönor och andra produkter, men skadan är ändå redan skedd.

Samtidigt publicerar Kina statistik över den egna handeln, som når ett positivt överskott om inte mindre än en biljon dollar (eller triljon med långa amerikanska mått mätt). Det är första gången Kina, eller för den delen någon annan, kan uppvisa ett sådant formidabelt handelsöverskott, och det gäller för årets första elva månader. I andelar räknat ökar Kinas handel med 5.9 % jämfört med november föregående år.

Historien upprepar sig således, och USA:s handelskrig mot Kina har kapitalt misslyckats. Zhongnanhai sitter med alla ess på hand plus några till i ärmen, omfattande bland annat kontrollen över jordartsmetaller och dess tillämpningar som starka magneter samt den stora produktionsapparaten i övrigt.

Tullarna mot Kina har visserligen slagit en del mot direktexporten till USA, men i gengäld har kinesiskt gods istället tagit omvägen via tredje land med lägre tariffer. Den fördyring som detta orsakar betalas av amerikanska konsumenter, inte av kinesiska företag. Samtidigt blir statistiken suddig, och man kan inte längre enkelt se handelsbalansen mellan olika länder.

Beijing har vidare ökat exporten till övriga världen, som ett resultat av de amerikanska och även europeiska merkantilistiska handelshindren. Kinesiska företag har diversifierat sin kundkrets för att öka sin motståndskraft, och det är att märka att Kina alltid har handlat mest med övriga Asien. Exporten till USA motsvarar bara femton procent.

Ytterligare metoder för att öka marknadsandelar är att etablera fabriker i andra länder, inte minst Mexiko, för att runda hinder av olika slag. Det gynnar mest värdlandet ekonomiskt, men företagen kan på så vis lättare stärka sina andelar på den globala marknaden i ljuset av de handelshinder som föreligger.

Summariskt exporterar Kina gods till ett värde av 3 500 miljarder dollar årligen, varav elektronik står för en biljon, maskiner för drygt en halv biljon, bilar, metaller och textilier en kvarts biljon, och därefter i fallande andelar kemiska produkter, leksaker, möbler, plast, gummi och mindre gods.

Bryssel talar i vanlig ordning om «överkapacitet» och hotar Kina med ytterligare handelshinder, trots att de nuvarande bara har åstadkommit ökad kinesisk import. Överkapaciteten finns för övrigt mest på den europeiska sidan, inte minst de tyska bilar som till största delen exporteras tilll övriga världen snarare än till den inhemska marknaden. Kina har praktiskt adresserat denna europeiska överkapacitet genom att ta ledningen i fråga om elbilar, och därmed stimulerat den inhemska marknaden.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Klimathaveriet

Klimatmöte vankas i Brasilien, men ingen person av rang är där. I bästa fall skickas någon delegation, i sämsta uteblir man helt och hållet, exempelvis gällande USA. Klimatbubblan har således brustit, och det är numera inte längre à la mode att skylta med domedagsretorik – till och med Bill Gates har ändrat ståndpunkt.

Samtidigt faller förtroendet för den svenska regimens klimatpolitik, enligt statskontrollerade regimmedier. Drygt sjuttio procent anser visserligen att det är viktigt att Sverige minskar utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen, men ungefär lika många har litet förtroende för att den ambitionen realiseras.

Orsakerna härtill är mångahanda. Dels har moderatregimen dragit in bonussystemet för försäljning av elbilar, vilket minskar incitamentet att investera i gröna fordon, och dels har man tillsammans med europeiska unionen medverkat till att hämma importen av billigare elbilar från Kina.

Man tycker alltså att det är viktigare att försöka rädda den döende europeiska bilindustrin genom merkantilistiska handelshinder än att satsa fullt ut på den «gröna omställningen». Det är emellertid inget nytt för vare sig Europa eller Sverige, utan dessvärre ett mönster som går igen.

Exempelvis pumpade svenska regimer in oändligt antal miljarder i varvsindustrin för att försöka hålla jämna steg med Japan och Sydkorea, och man gjorde samma sak i tekoindustrin. Den elektromekaniska industrin försökte man bevara på samma vis då den digitala revolutionen tog fart, och man kunde helt enkelt inte se vart världen var på väg.

Nu är det inte bara elbilar som är i fokus, utan i princip all grön teknik som emanerar från Kina. Det rör sig inte bara om handelshinder och bristande kompetens, utan om toxisk retorik från foliehattar av olika slag om att Kina skulle kunna kontrollera och ta över exempelvis vindsnurror, eller för den delen avlyssna Volvo-bilar och andra fordon, alltså helt sinnessjuka farhågor som inte har någon verklighetsanknytning och heller aldrig kommer att ha det.

Man har utsett Kina till «systemisk rival» i Europas fall och «fiende» i USA:s, men de åtgärder man tar till i form av protektionism och handelshinder kommer yttermera att stärka Kinas ledning i fråga om grön teknik, både vad avser forskning och utveckling, men framförallt produktion. I det tjugoförsta århundradet kan man inte tullstraffa sig ur en sämre konkurrensposition.

Samtidigt behåller Europa den ultratunga regleringen och dras fortsatt med så enormt höga elpriser att näringslivet inte har skuggan av en chans att hålla jämna steg med Kina. Mittens rike har korrekt noterat att energi står i proportion till utveckling och välstånd, och bygger därför ut kolkraften samtidigt som man investerar frenetiskt i sol-, vind-, vatten- och kärnenergi, i syfte att minska fossilberoendet successivt i ett senare skede.

Europa, framförallt Sverige och Tyskland, gjorde tvärtom och stängde helt sonika ned kärnkraften innan man hade stabila alternativ. Därmed lade man en effektiv bromskloss på det egna näringslivet och blottade dessutom en säkerhetspolitisk lucka, som Ryssland sedermera kom att utnyttja. Samtidigt försöker man «komma ifatt» i mogna industrier som Kina dominerar stort, som batteritillverkning och industrivitaminer (jordartsmetaller), istället för att ta täten i framtidens teknik.

För detta fullständiga haveri kan man naturligtvis inte ha förtroende, men det finns dessvärre ingenting som tyder på nyorientering eller uppvaknande. Det blir i vanlig ordning mest floskler och utredningar, medan Kina direkt sätter spaden i marken och bygger, bygger, bygger.

Kategorier
Ekonomi Politik

Strängnäsregimen

Kristersson gör en Maramö och kallar Tidölaget till myskväll i hemmet i Strängnäs. Istället för slottsmiljö ska det nu vankas grillkorv, bärs och lite mer folklig framtoning, naturligtvis mest som ett spel för gallerierna. Ty samtidigt som det sker sänks skatterna för rika, medan man stramar åt hårt i den andra änden.

Problemet med Moderaterna är att man pillar med skattesatser hit och dit, samtidigt som man ägnar sig åt tillfälliga sänkningar av momssatser och tillfälliga högkostnadsskydd för el, istället för att en gång för alla lansera en ny skattereform med låg, rak och enkel skattesats för alla. Man lappar och lagar i ett oerhört groteskt socialdemokratiskt system i stället för att förenkla.

Det så kallade «paradigmskiftet» har uteblivit helt, och istället har Kristerssons regim uteslutande ägnat sig åt bristfällig förvaltning av det förefintliga. Fokus har legat på krig i Ukraïna istället för inrikespolitiska reformer. Tiondet till Ukraïna har man frikostigt pytsat ut i etapper, allt medan ekonomin har förfallit, priserna ökat och arbetslösheten rakat i höjden.

Brottsligheten har man inte fått bukt med, och inte heller har man satt spaden i marken för att bygga ny kärnkraft. Även andra vallöften gick åt fanders, och istället för att sänka reduktionsplikten och elskatten gick man åt andra hållet. Invandringen är fortsatt hög.

Det skrala resultatet lär inte imponera på allmogen, och därför ligger Tidölaget också pyrt till i opinionen. Kristerssons standarsvar är att han till skillnad från vänstersidan i alla fall får till ett lag, medan Anderssonskans gäng är splittrat. Men till vad nytta är egentligen en regering, när man ändå inte kan regera och när man inte får ett jävla dyft uträttat, annat än miljarder utredningar?

Vidare lider Kristerssons pack av samma sjuka, eftersom blågula islamisten Mohammedsdotter då rakt inte vill sätta sig i samma badtunna som Åkesson, eller ens släppa fram en regering med Sverigedemokraterna, och då det senare partiet samtidigt har ultimativa krav om ministerposter.

Frågan är alltså inte bara om det lilla trilskande och bångstyriga obstruktionspartiet Förbudsliberalerna överhuvudtaget klamrar sig kvar i riksdagen utan moderata stödröster (som naturligt uteblir givet denna hållning), utan även hur denna kvartett ska kunna bilda någon form av regering.

Vi blir helt enkelt aldrig av med sandlådespelet om vem som får leka med vem, och Annie Lööfs ande hänger alltjämt som en våt filt över svensk politik. Det är helt enkelt absurt och med förlov sagt arrogant att ett parti på 2.6 % säger sig vilja regera på det mandat som SD med dess 21 % utgör utan att den senare parten får bli en del av regeringsunderlaget.

Så vad ska man prata om? Löser man inte regeringsfrågan finns inget annat att diskutera, utan då blir det regimskifte, och vi får en rödgrön vänsterkommunistisk skräckregim under Anderssonskan i minst fyra år, förmodligen mycket längre. Eftersom borgarpacket aldrig kan få tummen ur röven och en gång för alla bilda en stabil ickesocialistisk samlingsregering.

Sverige i otakt med resten av Europa under Kristerssons moderatregim. Tidölaget har försummat styrelsen av Sverige för att istället leka krig utomlands.
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Sojadiplomati

De amerikanska skördarna slår nya rekord under den store landsfadern Donald Trumps eminenta ledning, och bönderna har bara honom att tacka för detta! Problemet är bara att bönderna inte har någon att sälja sina sojabönor till, sedan Kina valde att istället importera soja från Brasilien. Se där en given effekt av de amerikanska tullarna mot Kina.

Amerikanska regimen måste därför göra som man gjorde förra gången det begav sig, under Trumps första handelskrig mot Kina 2018, nämligen att stödja bönderna medelst subventionerade köp av soja, produkter som sedermera blir ultraprocessade flingor och annan skräpmat, jämte djurfoder.

Och vreden låter inte vänta på sig, utan Trump har som svar på tal annonserat tullar om hundra procent mot Kina den första november om Zhongnanhai fortsätter att trilskas. Problemet är bara att han redan har prövat den strategin, varvid USA blev utan magneter och jordartsmetaller.

De amerikanska sojaböndernas orderböcker gapar tomma.

Samma sak kommer att ske än en gång, eftersom Trump och hans koleriska ministrar inte begriper att Kina sitter med trumf på hand och alla äss i ärmen. Man har den globala handelskedjan under kontroll, med mer eller mindre monopolställning på en rad kritiska råvaror och produkter, samt förstås produktionskapaciteten i stort.

«Economic coercion» säger Greer & kompani, men det är naturligtvis så att detta är Kinas fullt legitima svar på USA:s ohemula ekonomiska utpressning medelst handelstullar mot hela världen. Kina har i egenskap av frihandelns främsta förkämpe ingen ambition att trilskas, men har i rent självförsvar slipat på denna spelbok sedan man blev överrumplade under Trumps första mandatperiod.

Den regin agerar man nu efter, och det kommer att stå USA dyrt i längden. Japan, Sydkorea, Storbritannein och till och med EU gav med sig omedelbart och vågade inte ta striden med Washington, men Kina har helt andra muskler och förutsättningar att ta sig an den amerikanska mobbaren.

Och vad mynnar allt detta då ut i? Att Kina står som slutlig segrare, medan främst EU och andra som finner sig i mobbningen återigen står som sura förlorare. Men främst är det USA som kommer att bita i gräset, vilket vi redan ser tecken på i form av drastiskt minskad produktion av nya arbeten, stagnerande ekonomi och mer eller mindre recession i görningen.

Sojabönor är USA:s största exportprodukt till Kina, och denna ordning lär alltså knappast hjälpa Trump att fixa handelsunderskottet. En del spekulerade i att Trump borde ha fått Nobels fredspris för sitt hot om att ta Grönland och Kanada, men frågan är om han inte vore en bättre kandidat för ekonomipriset med samma slags omvända logik?

Kategorier
Ekonomi Kultur Politik

Svinigt svinn i butiken

Livsmedelsoligarkerna har fått en ny «affärsidé», nämligen att paketera om mat med «kort datum» och frysa in det, för att därfter sälja till «rabatterat» pris. Det uppger statstelevisionen i en märklig artikel, där man vidare berättar att matsvinnet i butiker uppgår till svindlande 80 000 ton per år.

Det motsvarar 8 kg per person och år, och kommer till det svinn som sker i hemmet (15 kg) och i restaurangmiljö (11 kg), för att inte tala om det svinn som sker under hela kedjan av produktion av livsmedel. Det senare beror på kvalitetskrav, men man kunde enkelt sälja av sådant mindre kvalitativt gods med 70–80 % rabatt, exempelvis «fula» bananer.

Svinnet i butiken är emellertid en form av självbedrägeri, och visar att man inte har marknadsmässiga priser, utan väljer att försöka sälja till alldeles för högt pris. Vid kort datum har man vanligen 30–50 % rabatt på varan, men att därefter frysa in det och bara ge 30 % är ytterligare en form av ocker; det är helt otillräckligt för en så sekunda produkt.

Priserna måste alltså först och främst komma ned till normala nivåer, och då minskar givetvis även svinnet. Högre andel säljs och det blir mindre arbete för personalen, där det är den senare kostnaden som är drygast. Där har vi den verkliga vinn–vinnsituationen.

Vi som har koll på priserna ser hur sviniga oligarkerna är i prissättningen, där plötsliga påslag om 25 % sker regelmässigt, i flera omgångar, så att man alldeles prisar ut sig. Det gäller sådant som fisk, ost, kött och annat, som då måste svinnmärkas och slutligen kasseras. Folk köper helt enkelt inte äcklig norsk gummiost för åttio spänn kilot, som butiken dessutom marknadsför med vilseledande termer som «klipp» – vad som är klipp avgör konsumenten, inte butiken.

Vecka ut och vecka in marknadsför man toköverprissatt norsk lax som «tillfälligt parti», men absolut ingen köper den odlade smörjan på sådana ockernivåer. Ett antal sådana produkter bildar veritabla berg, som aldrig minskar i omfång. Var de slutligen tar vägen är inte gott att veta, men de förefaller gå på retur; butiken har säkert garantier från producenten, på samma sätt som för bröd.

Och det är där skon klämmer, att oligarkerna kan pressa producenter med sådana villkor samt regelmässigt ta ut överpriser. Om man vill komma tillrätta med denna problematik måste myndigheter få mer muskler och angripa just dessa fenomen, eftersom Sverige inte har en konkurrensutsatt livsmedelsdistribution utan en form av oligopol med karteller.

Man slår då ett flertal flugor i en smäll, nämligen minskat svinn, minskade priser och som en följd minskad inflation, för det är alldeles uppenbart att kartellerna just nu är drivande i den långvariga inflationsspiralen. Men moderatregimen verkar inte intresserad av sådant, man har sin Ukraïna först-policy, och låter resten bero, uppenbarligen i någon vrickad föreställning om att marknaden fixar biffen även i oligopol.

Här hamnar ICA-oligarkens svinn.