Kategori: Ekonomi

Att sälja ut ett land

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-06-07T06:38:23+02:00 CEST

Såvitt man kan förstå ska det under gårdagen ha varit «nationaldag», men firandet tycks samtidigt ha uteblivit, inte minst på grund av den så kallade «klimatkrisen» omfattande tiogradigt regn och rusk. En annan faktor är förstås att Sverige inte längre är en nation i egentlig bemärkelse. Sedan kapitulationsdokumenten skrevs under om att ge främmande makt fri åtkomst inom landet är Sweden i praktiken en amerikansk vasallstat.

Även långt dessförinnan har Sweden förstås krupit i stoftet för den amerikanska skurknationen. Direkt efter kriget spelade man under täcket med jänkarna, utan att för den skull meddela allmänheten om detta. Men samtidigt hade man en någorlunda självständig utrikespolitik, och vågade därför kritisera USA:s invasionskrig i Vietnam, Laos och Kambodja, med följd att relationerna frös till is under en tid.

Olof Palmes efterträdare på posten, Maggan Andersson, ställde sig istället på knä – eller snarare på alla fyra – för att bedyra sin beundran för «president Biden» och vår följsamhet under «den regelbaserade världsordningen», det vill säga USA:s frihet att göra vad fan man vill världen över utan kritik. Den irrationella rädslan för ryssen fick vänstern att hoppa i säng med folkmordshögern och ansluta till den förlegade militärpakten Nato, och på den vägen sålde man ut landet fullständigt utan minsta demokratiska debatt eller sedvanlig behandling i byråkratin.

Men sosseregimen hade redan tidigare tagit steg i den riktningen, bland annat genom att på Washingtons order spärra ut Huawei från svensk telekommarknad under luddiga svepskäl om «nationell säkerhet». Den nyvaknade fientligheten mot Kina tog sig också bisarra uttryck i form av att banna kulturella institutioner som konfuciusinstitut samt behandla kinesiska studenter som potentiella particeller och spioner. Ett «Kinacentrum» etablerades under en kongressfinansierad agent för att leda det doktrinära arbetet.

Vad som synes vara en plötslig förändring har således varit i görningen under en längre tid, utan att det har delibererats i den demokratiska debatten. Inte minst har försvarsmakten successivt anpassats till Nato under en lång rad år, bland annat genom att införa imperiets engelska som «koncernspråk».

Vän av ordning minns säkert hur samma sosseregim blev alldeles till sig i byxan av att amerikanska Facebook visade intresse av att etablera serverhallar i Sweden, och man utlovade således gratis el under förhoppningen att mängder av nya arbetstillfällen skulle genereras. Jobben uteblev dock helt och hållet, men Meta tackade hjärtligt svenskarna för subventionen av elen.

Microshit ska koka AI i den arktiska kylan.

Nu är det dags igen, då den borgerliga fascistregimen skvätter brunt i brallan minst lika mycket när Microsoft på samma sätt lovar guld och gröna skogar i utbyte mot att få erhålla den billiga arktiska nedkylningen av sina AI-kluster. Man får visserligen inte elen helt gratis denna gång, men företag är generellt kraftigt subventionerade, varför det återigen blir folket som får ta springnotan under fullkomligt absurda priser och skattesatser.

Generativa AI-modeller slukar nämligen kolossalt med energi, och det är således en ny variant på temat sedan allmänheten genererade blockkedjor för bitcoin för några år sedan. Bara det att det nu är teknikföretagen som står för ruljangsen, och med tusenfalt större behov.

Trettio miljarder ska således investeras, och man säger sig vilja «utbilda» inte mindre än en kvarts miljon svenskar i att hantera AI. Vad som menas därmed är oklart, men «utbildningen» består månne i att lära skolelever nyttja ChatGPT och Dall-E snarare än något mer djuplodande och uppbyggligt som att programmera ML-modeller.

Sweden lägger sig återigen platt för Onkel Sam.

Nå, det kanske ändå finns vissa fördelar med att ha större utländska bolag representerade i landet, eftersom det kan ge vissa ringar på vattnet. Problemet är dock alltjämt att Sverige inte har den energiinfrastruktur som krävs, och varje ny påfrestning ställer därför till med problem för en redan hårt pressad allmänhet.

Fortsatt förhöjt elpris späder alltså på inflation i alla led, och leder till vidare urholkning av välfärd och reallöner. Sweden har samtidigt bland Europas mest skuldsatta befolkning, och hög ränta i kombination med bostadsbubbla är därvidlag en piñata som bara väntar på att smällas i tusen bitar.

Tidölaget har här något slags plan på längre sikt om att etablera ny kärnkraft, men den förhandenvarande energipolitiken är i övrigt lika hjärndöd som under den tidigare sosseregimen. Man ger inte rätt slags direktiv till den statliga eloligarken, utan tillåter fortsatt investering i kablar till utlandet istället för att fixa överföringsproblemen, samtidigt som man får fri lejd i att ytterligare höja konstlade «elnätsavgifter». Eviga fördyringar i spiral som alltså ger värdeminskning, kronras, inflation och småningom kanske kollaps på argentinskt manér.

Utländska bolag som vill ha åtkomst till svensk el, svenska mineraler och andra tillgångar ska förstås vara hjärtligt välkomna, men de ska redan från dag ett betala fullt pris och skatt för detta, därtill med visst påslag för att skydda inhemsk industri från otillbörlig konkurrens. Att ge utländska företag subventioner och särskilt förmånliga villkor är däremot att sälja ut nationen, och Sweden tycks dessvärre ha viss fallenhet för detta.

Sweden går så gärna i Onkel Sams ledband.

❤️ Ekonomi Kina Politik

❤️ 金刻羽 (Jin Keyu)

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-05-28T17:33:54+02:00 CEST

Ett av Folkrepubliken Kinas starkaste kort är kanske lite oväntat en docent vid London school of economics med doktorsgrad i ekonomi från Harvard. Det är normalt inte den sexigaste grenen inom akademin, och än mindre så utanför detta näste av aptrista torrbollar.

Men Jin Keyu (金刻羽) är just både tilldragande och fascinerande, och därtill en intellektuellt rörlig person som förmår föra Kinas talan i världen på västerlänningars språk. Med ett ben i varje kultur är hon särskilt skickad att för både västerländska och kinesiska åhörare dissekera politiska och ekonomiska dilemman som präglar relationen mellan Öst och Väst, fjärran från den fantasi- och låtsasdiskurs som vanligen äger rum.

Jin äger således förmåga att avdramatisera den annars falsetthöga skrämselretoriken samt plocka ned diskussionen på realpolitisk nivå, vilket tenderar att förarga motståndarna i kinakollapslägret. Å andra sidan charmar hon ständigt mer neutrala analytiker med sina skarpa argument och typiskt konfucianistiskt följsamma natur.

Född 1982 är Jin Keyu ett barn av Deng Xiaopings Kina, och har därför egna erfarenheter av vad ekonomisk tillväxt innebär i realiteten. Förvisso knappast tillhörande det fattigare samhällslagret, men hennes far Jin Liqun (金立群) drabbades ändå av den tidiga Folkrepublikens eländen, inte minst kulturrevolutionens fasor.

Fadern påbörjade således sin akademiska bana först vid 29 års ålder, då högskolorna åter öppnade efter tio års avbrott, en karriär som tog honom till USA för vidare studier och sedermera till en rad toppjobb i finanskretsar. Numera chefar han över den mäktiga Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken, som är en motsvarighet till Världsbanken under kinesisk kontroll.

Familjen Jin har därmed gjort en klassresa som heter duga, naturligtvis tillsammans med mängder av andra kineser. Jin Keyu har därför en inherent förståelse för Kinas politiska och ekonomiska villkor och utveckling, parametrar som ofta är svåra att greppa för en västerländsk publik.

Diskursen i Väst bygger vanligen på tanken att Kina är ett hemskt totalitärt land med omfattande övervakning och repression, och att medborgarna därför tar eller borde ta varje chans att etablera sig i annat land som politiska flyktingar. Men sådan förvrängning har förstås inte mycket med verkligheten att göra, vilket Jin vet att berätta i sina föredrag.

Till USA anlände hon redan som fjortonåring, varför hon är helt integrerad i den amerikanska och västerländska kulturen. Till skillnad från många andra kineser som numera föredrar en karriär i Kina, särskilt under växande västerländsk fientlighet, pendlar hon frekvent mellan Beijing och London.

Kändisskapet har främst kommit med fascinerande boken The New China Playbook: Beyond Socialism and Capitalism (2023), som ger de kinesiska argumenten i den annars ensidiga och intetsägande debatten. Jin skulle kunna pulvrisera vem som helst i debatt om Kina, av vilket man förstår att hon aldrig lär dyka upp i agendajournalistik av det slag som svensk statstelevision representerar.

Ekonomi Europa Kina Politik

Pragmatikern Scholz visar vägen om Kina

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-04-17T03:43:55+02:00 CEST

Regimtelevisionen SVT berättar att tre afrikaner under sluttampen tycks ha släppt förbi hemmahoppet He Jie i Beijings halvmara under «suspekta former», men det rör sig i själva verket om harar (pacers) med syfte att mana fram nationellt rekord. Det är en etablerad praxis i grenen i fråga, men det passar förstås samtidigt in i det sedvanliga eländesnarrativet att misstänkliggöra Kina för fusk och oegentligheter.

I samma stående agenda ingår att i nyhetsurvalet stryka allt sådant som kan indikera något positivt för Kinas räkning, det vill säga att helt enkelt stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar när nyhetsflödet inte rimmar med uppsåtet att måla landet i de allra mörkaste och dystraste av nyanser. Alternativt är statsreporter Tilde redan arresterad för spioneri som hämnd för Tidö-regimens utvisning av en kinesisk journalist, och eftersom statsteve bara har en enda korre för hela Asien blir det då svart i rutan och på vitwebben.

Man kan här notera att förbundskansler Olaf Scholz åter är i Kina, denna gång för ett längre besök om trenne dagar, ackompanjerad av en rekordstor delegation från tyskt näringsliv. Om detta har förstås statstelevisionen inte rapporterat så mycket som ett knyst, och för övrigt inte heller kommersmedier i huvudfåran.

Tyskland är visserligen för närvarande Europas sjuke man (eller möjligen kvinna), men samtidigt alltjämt Europas ekonomiska motor och framförallt Sveriges största handelspartner. Vad Tyskland och dess Führer tar sig för är därför – borde vara – en given angelägenhet av vikt för vårt vidkommande.

Men transatlantisterna i stats- och kommersmedier noterar samtidigt noggrant att Scholz’ agenda avviker från det gängse protokoll som drottning Ursula och EU har uppdragit, nämligen att «riskminimera» eller rent av «frånkoppla» gentemot Kina. I själva verket avviker det även från Tysklands officiella hållning, men i realiteten är det ändå pragmatikern Scholz som bestämmer.

Snarare än «riskminimering» fortsätter Tyskland därför att öka handelsutbytet med Kina, till Ursulas, Baerbocks och statstelevisionens förtret. Någon antydan om förändring föreligger således inte, utan investeringsviljan är fortsatt hög, under den högst självklara observationen att Tyskland (Europa) och Kina beror av varandra i symbios och synergi. Självklart för alla, förutom transatlantisterna i Sverige och annorstädes, vill säga.

Faktum är att även Sveriges handelsutbyte med Kina fortsätter att öka på samma sätt, även om vår andel bara är hälften av den tyska. Men vi beror alltså även indirekt av den tyska handeln på Kina, i egenskap av underleverantör till tyskt näringsliv. Ur nationalekonomisk synvinkel är detta alltså synnerligen goda nyheter, även om det inte rimmar med den officiella politiska hållningen – och därför kan man inte heller rapportera sakligt i ärendet.

Förvisso har det alltid ingått i repertoaren att först spotta Kina i ansiktet för att sedan diskutera affärer, men spottloskan har mestadels rört sig om «mänskliga rättigheter» i syfte att tillfredställa någon högljudd flank. Nu handlar förolämpningarna istället om ekonomiska och politiska spörsmål, som att Kina har «överkapacitet» eller att man inte vill ta ställning mot Ryssland i den lokala europeiska konflikten.

Även Scholz berörde denna «överkapacitet» och diverse politiska angelägenheter, men mestadels som formalia, under huvudmålet att trygga välfärd och jobb för tyskarna. Det borde vara en självklar uppgift även för den flegmatiska regimen i Rosenbad, istället för att mopsa upp sig och ständigt fälla krokben för sig själv.

Vän av ordning kanske invänder att både Sverige och Tyskland har negativ handelsbalans gentemot Kina, om än positiv balans totalt, men det är alltså en del av synergin. Import från Kina innebär betydligt billigare komponenter, som bland annat nyttjas i de produkter som sedermera exporteras till den kinesiska och andra marknader. Inte heller detta är alltså ett nollsummespel, utan en vinn-vinn-situation.

Ekonomi Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Dödsspiralen

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-28T03:22:23+01:00 CET

Styrräntan har toppat och man förutspår sänkningar vad det lider. Är lågkonjunkturen över, frågar man sig därför på statsteve och andra tillhåll. Svaret är emellertid nekande, dels för att konjunkturen släpar efter inflation och räntepolitik, och dels för att de basala underliggande faktorerna kvarstår.

Främst bland dessa är att Europas ekonomiska lokomotiv Tyskland lider svårt av höga energipriser till följd av att rysk gas har undandragits tyskt näringsliv, och att man angriper sin största exportmarknad i Kina genom fientlig hökpolitik. Det hjälper inte att USA lockar tyska företag med industripolitiska reformer, eller att tyska företag i andra fall flyttar till Kina, inte heller att tysk bilindustri är akterseglad av kinesisk.

På motsvarande vis är den brittiska ekonomin svårt sargad, samtidigt som det politiska kaoset i London tilltar. En liknande situation föreligger i Finland, och eftersom Sverige är beroende av export till dessa och andra länder, beror vår ekonomi indirekt av tillståndet i dessa. Vi dras med i Tysklands och Lillbritanninens fall.

Det svarta hålet i Ukraïna är ytterligare en faktor, dels genom det (mindre) pekuniära stöd som avsätts för dess futila försvar gentemot rysk aggression, men framförallt för det politiska vansinne som följer i dess spår. Europa går in i «krigsmodus» och «krigsekonomi», med omfattande rustning som följd. Sverige tappade det fullständigt genom att på en eftermiddag helt reversera ett par hundra år av framgångsrik neutralitetspolitik, och förbereder sig nu på «långvarig konfrontation» med en fiende som i grunden aldrig var.

Mer allmänt fattas på löpande band politiska beslut som är kontraproduktiva, destruktiva eller i bästa fall meningslösa, i vad man kan betrakta som en dödsspiral mot samhällelig kollaps. Det är inget nytt fenomen utan ett återkommande historiskt, och man kan även observera liknande fenomen i djurvärlden.

I mängden finner vi exempelvis de successiva besluten att «öppna våra hjärtan» och låta en flermiljonhövdad skara sociala migranter söka lyckan i vårt land (och större delen av Europa), utan att närmare betänka konsekvenserna, utan främst för att godhetssignalera och markera avstånd gentemot ett uppstickarparti. Vi skördar just nu frukterna av den politiken, och den står oss uppenbarligen mycket dyrt.

Andra politiska reformer i väsentligen samma galna och godhetssignalerande härad rör transagendan och annan *2SHBTQIAP++, eller mer allmänt wokepolitiska reformer avsedda att rycka upp samhället med rötterna och dana en ny ordning under radikalfeminism, genuspolitik, kroppspositivism, klimatalarmism och så vidare, destruktiva företeelser som i grunden har raserat tilliten i samhället och skapat omfattande friktion.

Proponenterna för dessa rörelser och fenomen tror sig på allvar avancera samhället i frihetlig riktning, men det är i själva verket en dysfunktionell fas i ett mönster som tenderar att återupprepas periodiskt, ungefärligen av samma orsaker och i samma fas som krigscykeln, med slutlig kollaps som följd.

I teorin kring en samhällelig dödsspiral skissas fyra faser, med en inledande uppbygglig sådan. Som exempel kan tas efterkrigstiden, med den ständiga ekonomiska förbättring som präglade perioden. Det var för dina mor- och farföräldrar aldrig något problem att finna vare sig arbete eller bostad, samtidigt som samhället i stort befann sig i harmoni – vektorerna pekade i samma riktning.

Fas två kan liknas vid det utvecklade svenska folkhemmet under 1970-talet och framåt, ett stabilt samhälle med omfattande välfärd, men med tendenser till stigande ojämlikheter och politiskt navelskåderi. Ur denna tid stammar en rad av de dysfunktionella reformer som sedermera har präglat politiken.

Externa faktorer som Asiens frammarsch ledde till textil- och varvskris, samtidigt som man misslyckades ställa om från elektromekanisk till elektronisk industri. Den tidens oljekris orsakade på samma vis stagflation, varefter åttio- och nittiotalens neokonservativa politik orsakade omfattande ekonomisk ojämlikhet i samhället, om än alltjämt med positiv effekt för samhället i stort. Vektorerna började spreta åt olika håll, och sammanhållningen uppvisade vissa brister.

Fas tre kan skönjas under slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet, när den dysfunktionella politiken börjar slå igenom på bred front. Strukturella problem präglar ekonomin, med ökande arbetslöshet, statsskuld och klyftor. Profilen är något olika i olika länder, men den generella bilden kvarstår.

Vi har här småningom skuldkris i ett antal europeiska länder, finanskris i USA 2008, Brexit 2016 (2020) och sedermera även global pandemi 2020, företeelser som samtliga hanterades tämligen illa. Slutligen har vi nu brinnande krig i Ukraïna, med upprustning och friktion med Ryssland som konsekvens, samt ett veritabelt nytt kallt krig med Kina på västligt initiativ. Detta är inledningen av fas fyra, eller den slutliga kollapsen.

Världskrig kanske inte följer med nödvändighet, men nog sker en bifurkation i två eller fler poler när Väst «riskminimerar» eller snarare «frånkopplar» den globalisering som har borgat för dess tillväxt under senare decennier för att istället pilla sig i naveln och tro sig kunna klara sig på egen hand, som om det vore 1854 snarare än 2024.

Hur slutar då detta? Ingen vet, men säkert är att den nuvarande hegemonen USA:s dagar är räknade, och att dess imperium faller ihop som ett korthus den dag dollarn förlorar status som global reservvaluta – en fråga om tid. Washington kan då inte längre finansiera sina reformer eller underhålla sitt skuldberg genom att trycka pengar på övriga världens bekostnad, utan förfaller snabbt till en andra rangens nation.

Även Europa lider svårt av hög skuldsättning, government overreach och drakonisk reglering, utöver de strukturella problemen med migration och annat. Man har därtill inga resurser att tala om, utan är beroende av omvärlden för tillförsel av energi, metaller och komponenter, en omständighet som borde göra Bryssel en smula mer ödmjuk och samarbetsvillig.

Ekonomi Europa Kina Liberalism Politik Ryssland USA

Intressanta tider

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2024-03-25T02:20:57+01:00 CET

Att Europa och Väst i stort går in i «krigsekonomi» samt i allt större grad lutar åt protektionism följer ett obehagligt historiskt mönster, som indikerar en kommande period av gradvis ekonomisk försämring och förberedelse för drabbning med förmenta fiender. Mönstret är i själva verket cykliskt, med ungefär samma fas som i krigscykeln.

Det svåra tjugotalet kommer alltså att fortsätta, och någon ljusning finns inte i sikte. Tvärtom agerar de flesta aktörer i kontraproduktiv riktning, i någon girig förhoppning om att man kan komma ut som «vinnare» när allt brakar samman.

För all del finns vanligen en sådan relativ «vinnare», senast USA efter andra världskriget, då man tog över Europas roll som världsledande makt när den senare aktören begick ett underligt självmord. Men i stort förlorar alla på en sådan utveckling, samtidigt som Washington nog inte kan räkna med att upprepa bedriften – det amerikanska imperiet är på fallrepet oavsett vad, på samma sätt som tidigare det brittiska.

Protektionism och krig går ofta hand i hand, och är olika slags manifestationer av kamp om resurser. Vi såg det under krigsåren 1914–1945, då världshandeln störtdök och nationer gick i krig för att vidmakthålla sina styrkepositioner. Hitlers Tyskland blev så undertryckt av Versaillesfördraget att man fann sig nödgad att «vidga sitt livsrum» med militära medel. På samma sätt medförde amerikanska oljeembargon att den japanska regimen tog sig an hela Öst- och Sydöstasien på jakt efter resurser att vidareutveckla imperiets industriella ambitioner.

Ironin har här att det var den amerikanska regimen som 1860 tvang det slutna shogunatet att öppna sig mot omvärlden och handla med USA och det övriga Väst, på samma manér som britterna från 1842 tvang Kina att öppna ett antal fördragshamnar för handel samt att godta brittisk och annan västlig export av indiskt opium. Man tvang på de östasiatiska imperierna västlig «frihandel», enligt den tidens «regelbaserade världsordning».

Japan lärde bäst och snabbast, och tog till sig inte bara västerländsk industrialism och politik, utan även Västs koloniala attityd och krigsförmåga. Invasion av Korea följdes småningom av invasion av Kina och övriga Asien, småningom med förgreningar till Västvärldens motsvarande europeiska krig. Japan bombade nämligen Pearl Harbor i syfte att förhindra amerikanskt ingripande i dess imperieambitioner i Asien.

Detta «förnedringens århundrade» innebar att det kinesiska imperiet brakade samman med dunder och brak, men ur ruinerna föddes samtidigt ett nytt Kina, som från 1978 och framåt snabbt har återuppstått som världsmakt. Siffrorna talar sitt tydliga språk, och aldrig tidigare har världshandeln erfarit en sådan våldsam utveckling som under eran 1980–2008.

Väst utlokaliserade gladeligen sin industriella kapacitet till Kina, eftersom det medförde betydande vinstökningar och motsvarande klirr i statskassan. I relativ mening har Kina vunnit mest på utbytet, genom att i tekniköverföring ta till sig Västs kunskap och lägga grunden för det moderna Kina, men det är tveklöst så att även Väst har vunnit betydande ekonomiska fördelar genom detta samarbete.

Men medan Europa hanterade strukturomvandlingen från industri- till tjänstesamhälle genom utbildning och andra medel, förtvinade den amerikanska ekonomin på så sätt att industriella rostbälten uppstod och reallönenivåerna stagnerade. Magnaterna tog hela tillväxten, vilket småningom gav upphov till missnöje och en känsla av att man hade blivit blåst på konfekten.

Det är nu inte Kinas fel att USA inte förmår distribuera värdeökningen, men det är i vart fall så politiken har utvecklats, först med Obama men framförallt under Trump, vars handelskrig med Kina har bevarats och utvecklats under Bidens regim. USA:s uttryckliga mål är att bevara den hegemoniska ställning man har haft sedan 1990, och man har inte för avsikt att släppa förbi Kina.

Härav följer tariffer på kinesiskt gods och ett veritabelt handelskrig, och härav stammar exportkontroll av amerikansk teknik under svepskäl som «nationell säkerhet». Det senare nyttjas även för att stänga ute ledande kinesiska aktörer från den amerikanska marknaden, utan att man för den skull närmare kan prestera något bevis för saken.

Först följde Huawei, ZTE och andra telekomföretag, under förevändningen att tekniken i fråga skulle kunna användas för avlyssning, det vill säga att kineserna skulle kopiera USA:s världsomfattandes spioneri. Av tekniska skäl faller det på sin egen orimlighet, och de verkliga skälen har att göra med fortsatt amerikansk dominans samt att bevara sin sigint-kapacitet. Härav följer instruktionen till «allierade» att på motsvarande vis mobba ut dessa kinesiska företag.

Metodiken är ingalunda ny, utan man tillämpade samma «knep» gentemot Japan under landets våldsamma boom under 1980-talet, men Kina är samtidigt en helt annan sorts aktör, med så mycket större dimensioner och med ett annat system. Alltså måste man agera på bredare front, genom att angripa i stort sett varje kinesisk bästsäljare, från sociala medieappar som Tiktok till kinesiska elbilar som BYD – tariffer och annat kommer garanterat avseende de sistnämnda.

Även Europa sneglar på merkantilistiska ingrepp i marknaden genom att sålunda straffa kinesiska elbilar, solceller, vindturbiner och så vidare, vilket förstås mynnar ut i reciproka åtgärder från Beijings sida. Protektionism leder till minskad handel i båda riktningar, varvid produktiviteten minskar, arbetslösheten stiger och ekonomin stagnerar – Europa är redan i recession, men det kan bli betydligt värre om Europas ekonomiska lok inte längre kan sälja lika bra i Kina.

Under sådan ekonomisk «frikoppling» och «riskminimering» följer även politisk splittring och osämja. Kina, som upplever konstant västlig inblandning i dess angelägenheter i Hongkong, Tibet, Xinjiang och inte minst Taiwan, får då anledning att gravitera mot andra parter, som Ryssland. Man ska här ha i åtanke att Sovjetunionen kunde besegras just genom att engagera Kina i världshandeln, medan man nu tvärtom försöker alienera båda samtidigt – en sällsynt usel idé.

Europa tycks nu ha igelkottens mentalitet, och man hukar sig i sitt skal under ambitionen att rusta för långvarig kamp med Ryssland. USA är mer aggressivt inriktat på att mucka gräl med Kina, och krig mellan hegemon och uppstickare är faktiskt det vanligaste scenariet i historien.

Men ett sådant krig kan USA inte vinna, eftersom man inte tillnärmelsevis har den industriella kapacitet som Kina besitter. USA har visserligen en överlägsen momentan slagstyrka, men den är dels fördelad över hela världen och inte som Kinas koncentrerad på ett ställe, och kan dels inte ersättas kontinuerligt i samma takt som i Kina.

Kinas kapacitet att bygga skepp, ammunition och så vidare är alltså flerfaldigt högre än USA:s, vilket i längden fäller avgörandet. Vi ser detta fenomen utspela sig i realtid, när Väst inte ens kan matcha Rysslands industriella kapacitet att tillverka ammunition.

Om ett krig bryter ut kommer Kina visserligen att åsamkas stor skada, men inte värre än att man på sikt kan sparka ut USA från Östasien och ta kommandot i regionen. På sikt «vinner» Kina, men momentant förlorar hela världen.

Omvänt vinner Kina om krig inte bryter ut, men då i snabbare förlopp. De vägbulor USA sätter upp genom exportkontroll och annat kommer Kina med matematisk precision att övervinna, varvid man småningom kommer ikapp och går förbi. Även under ett sådant scenario detroniseras USA småningom.

Men det är under bevarad global frihandel som världen i stort vinner. Detta är alltså inte ett särskilt svårt vägval, men uppenbarligen har politiska ledare i Väst kollektivt bedömt det mer rimligt att än en gång beträda vägen mot stupet – hellre avgrunden än att hundarna i Kina ska komma sig upp!