Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Vilse i geopolitiken

Propagandan har att Ryssland är en ekonomisk dvärg som får bita i gräset på grund av det mäktiga Västs omfattande sanktioner. Därtill är den ryska hären knappt stridsduglig, och man förlorar manskap som flugor i elden. Till yttermera visso är Putin på fallrepet, antingen för att han är dödligt sjuk eller för att en palatskupp är nära förestående. När Kragh, Paasikivi och Sundström oemotsagda får lägga ut texten dominerar eländesnarrativet stort.

Men retoriken rymmer också den diametralt motsatta hållningen, nämligen att om Ukraïna inte vinner kriget står vi andra på tur. Ukraïnierna slåss inte bara för sitt eget land, utan även för oss. Europas framtid står på spel, vilket är orsaken till att Sverige och Finland går med i Nato och resten av EU rustar som bara den för att mota den efterblivna ryska dvärgen i grind.

De två världsbilderna kan inte samtidigt vara sanna, och inte heller ligger sanningen i någon gråzon i mitten. Båda narrativen är i själva verket falska, och döljer det smutsiga geopolitiska spelet bakom ytan. Populasens roll i detta är i stort att agera hejaklack, under stats- och kommersmedier i huvudfåran som anförare.

Dels mår rysk ekonomi ganska bra, trots omständigheterna. Detta för att man obehindrat kan exportera olja, gas, uran, mineraler och gödsel till övriga världen bortanför den «gyllene miljarden» i Väst och därmed inte lider brist på exportintäkter. I själva verket går en ansenlig del av exporten fortfarande till EU, som alltså är en av krigets huvudfinansiärer.

Den långa ryska gränsen är också synnerligen porös, varför sanktionerat gods slinker igenom utan problem, om än till ett högre pris än eljest. Därtill kommer att Kina mer än gärna exporterar till Ryssland, som därmed knyts hårdare till Beijing i fråga om ekonomi, politik och kultur. Sanktionerna är därför mer eller mindre verkningslösa.

Dels har Ryssland förstås inga som helst ambitioner att ta sig an Europa i något slags expansionistisk galenskap, utan det är alltjämt så att konflikten kring Ukraïna i grund och botten dröjer sig om Natos expansion och Rysslands säkerhet. Detta viftas självklart bort i propagandan, för att det så att säga raserar bevekelsegrunderna för fortsatt engagemang.

Väst kunde i själva verket inte bry sig mindre om Ukraïnas folk och dess «demokrati», utan saken gäller landets strategiska position och dess naturtillgångar, inte bara vete som man kunde tro utan även mineraler, olja och gas. Ukraïna är visserligen slagfältet, men i övrigt är Kiev en NPC – aktörerna finns på annat håll och nyttjar Ukraïna som en proxyarena, på samma sätt som Syrien och andra konfliktzoner.

En primär målsättning är att nöta ned Ryssland militärt och ekonomiskt genom att uppehålla trycket under lång tid, om än på ukraïnska folkets bekostnad. Därmed hoppas man på sikt neutralisera Moskva, så att man inte bara kan införliva Ukraïna i den egna gemenskapen, utan även fortsätta den östliga expansionen.

Men samtidigt observerar övriga världen vad som sker, och det med viss förskräckelse. Man inser att man själv kan drabbas av Västs oändliga sanktionspaket och att bli eliminerad ur centrala system som Swift om man inte underkastar sig USA och dess «regelbaserade världsordning».

Dollarn har pyspunka som internationell reservvaluta, samtidigt som andra aktörer stärker sina kort.

På förekommen anledning «riskminimerar» man därför genom att hedga med Kina och andra aktörer, bland annat genom att diversifiera sina tillgångar. Även Kina självt agerar i syfte att långsiktigt eliminera beroendet av dollarn, bland annat genom att utveckla egna transferreringssystem och att uppmuntra renminbin som internationell valuta.

Dollarn är alltjämt världens primära reservvaluta, ett privilegium som medger Washington att trycka närmast obegränsat med pengar och låta världen i övrigt dämpa inflationseffekterna. Men samtidigt har valutan tappat nästan tjugo procent sedan år 2000, medan renminbi och andra valutor stadigt växer i reservkorgarna.

Något tronskifte står inte för dörren i den omedelbara framtiden, men när det väl sker lär det gå undan. Beijing agerar i vanlig ordning med sikte på den längre framtiden, och man har uppenbarligen en plan under exekvering.

I nästan samma ögonblick som Ryssland invaderade Ukraïna började Kina nämligen sälja av amerikanska värdepapper i accelererad omfattning, samtidigt som man ytterligare ökade guldreserverna. Man spekulerar såedes i att dollarn småningom kommer att tappa i kraft, och väljer därför att sälja sitt innehav och istället säkra med stabila metaller. Man är inte ensam om att agera sålunda.

Vidare har man överenskommit med Saudiarabien och Ryssland att handla i renminbi istället för dollar, samtidigt som Saudiarabien har avböjt fortsatt handel med petrodollar, efter att ett femtioårigt avtal löpt ut. Kinesisk yuan är numera Rysslands primära utlandsvaluta, givet sanktionerna.

Vi har därför ett givet moment i rullning mot mindre dollar och mer renminbi, vilket är ett annat uttryck för att Väst försvagas och Kina stärks. Saken gäller alltså inte så mycket Ryssland som Kina och aktörer i det «globala Syd», som inte har del i konflikten i Ukraïna.

Speciellt gäller att vi i Europa blir lidande, och vi är i själva verket också en NPC, i praktiken en amerikansk marionett, vilket avspeglar sig i hur vi slaviskt följer Washington i allt från tullar till exportkontroll och sanktioner.

Men vår egen industri hackar samtidigt betänkligt, och tillväxten går på tomgång. Vi har satsat på alldeles fel häst denna gång, och har gått vilse i geopolitiken istället för att ta en självständig rutt och bevaka våra genuina intressen, till vilka Ukraïna faktiskt inte hör.

Kina säljer sina dollarbaserade värdepapper och köper guld. Varför gör man så?
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Europeiska strafftullar skott i egen fot

Europeiska kommissionen under drottning Ursula von der Liar har beslutat att införa strafftullar om 17.4–38.1 % på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger. Detta trots att unionen är splittrad i frågan, och man har inte heller hörsammat de varningar som har rests kring reciproka åtgärder från Kina.

Helt säkert är nämligen att Beijing kommer att ge ett proportionellt svar, vilket innebär att tariffer i motsvarande storleksordning införs mot europeiska produkter av olika slag, exempelvis tyska bilar, svensk elektromekanik och franska viner. Det är en lose–lose-situation som i slutändan leder till dyrare produkter och därmed minskad efterfrågan.

Följdeffekter blir att europeiskt näringsliv får svårare att sälja på den kinesiska marknaden, varvid man måste anpassa kostymen sålunda. Minskad produktivitet och ökad arbetslöshet blir därför det omedelbara resultatet. En annan konsekvens är att omställningen till grön energi bromsar in då man fördyrar i alla led.

BYD kraschar in i europeiska tullmurar.

Protektionism leder småningom ofelbart till bristande konkurrensförmåga, och på samma sätt som amerikansk bilindustri förlorade mot japanska uppstickare, kommer europeiska tillverkare att tappa mot kinesiska i det långa loppet. Det man vinner på kort sikt förlorar man på längre.

EU hade gjort bättre i att formera en egen industripolitik, på samma sätt som Kina och USA, i syfte att stödja den egna industrin utan att för den skull hämma konkurrensen med höga tullmurar. Det är i själva verket alldeles självklart att man borde subventionera grön teknik på olika sätt, givet den ambition man har kring omställning.

Lika självklart är att Zhongnanhai för tiotalet år sedan slog in på en sådan linje, eftersom man då tampades med svåra luftföroreningar och allt större behov av import av olja. Man stimulerade därför näringslivet att ta fram grön teknik, samtidigt som marknaden stimulerades till konsumtion med rabatter. Resultatet är att Kina numera är världsledande på grön teknik, samtidigt som smogen i städerna är ett minne blott.

På samma sätt kommer BMW att krascha in i kinesiska muren när Beijing svarar.

Ett par viktiga punkter här är att subventionerna har kommit i åtnjutande av samtliga tillverkare, inte minst amerikanska Tesla, medan de amerikanska och europeiska tullarna riktar sig strikt mot kinesiska tillverkare, samt att subventionerna upphörde 2022 då marknaden var mättad.

De tillverkare som är kvar efter denna omställning står på egna ben och är synnerligen effektiva, så till den grad att Europa och USA inte kan konkurrera med dem. Det är vad det hela kokar ned till, även i detta fall. Tidigare har man infört marknadsförbud gentemot Huawei på samma grund, om än under svepskäl kring «nationell säkerhet».

Att kissa i sängen är varmt och skönt, i alla fall ett tag. Sedan blir det vått och kallt och äckligt. I överförd bemärkelse inträffar motsvarande alltid då en innovationsdriven marknad tar skydd under mått av protektionism. Europeisk bilindustri har därför redan sett sitt bäst före-datum.

Kategorier
Ekonomi Kultur Politik Teknik USA

Att sälja ut ett land

Såvitt man kan förstå ska det under gårdagen ha varit «nationaldag», men firandet tycks samtidigt ha uteblivit, inte minst på grund av den så kallade «klimatkrisen» omfattande tiogradigt regn och rusk. En annan faktor är förstås att Sverige inte längre är en nation i egentlig bemärkelse. Sedan kapitulationsdokumenten skrevs under om att ge främmande makt fri åtkomst inom landet är Sweden i praktiken en amerikansk vasallstat.

Även långt dessförinnan har Sweden förstås krupit i stoftet för den amerikanska skurknationen. Direkt efter kriget spelade man under täcket med jänkarna, utan att för den skull meddela allmänheten om detta. Men samtidigt hade man en någorlunda självständig utrikespolitik, och vågade därför kritisera USA:s invasionskrig i Vietnam, Laos och Kambodja, med följd att relationerna frös till is under en tid.

Olof Palmes efterträdare på posten, Maggan Andersson, ställde sig istället på knä – eller snarare på alla fyra – för att bedyra sin beundran för «president Biden» och vår följsamhet under «den regelbaserade världsordningen», det vill säga USA:s frihet att göra vad fan man vill världen över utan kritik. Den irrationella rädslan för ryssen fick vänstern att hoppa i säng med folkmordshögern och ansluta till den förlegade militärpakten Nato, och på den vägen sålde man ut landet fullständigt utan minsta demokratiska debatt eller sedvanlig behandling i byråkratin.

Men sosseregimen hade redan tidigare tagit steg i den riktningen, bland annat genom att på Washingtons order spärra ut Huawei från svensk telekommarknad under luddiga svepskäl om «nationell säkerhet». Den nyvaknade fientligheten mot Kina tog sig också bisarra uttryck i form av att banna kulturella institutioner som konfuciusinstitut samt behandla kinesiska studenter som potentiella particeller och spioner. Ett «Kinacentrum» etablerades under en kongressfinansierad agent för att leda det doktrinära arbetet.

Vad som synes vara en plötslig förändring har således varit i görningen under en längre tid, utan att det har delibererats i den demokratiska debatten. Inte minst har försvarsmakten successivt anpassats till Nato under en lång rad år, bland annat genom att införa imperiets engelska som «koncernspråk».

Vän av ordning minns säkert hur samma sosseregim blev alldeles till sig i byxan av att amerikanska Facebook visade intresse av att etablera serverhallar i Sweden, och man utlovade således gratis el under förhoppningen att mängder av nya arbetstillfällen skulle genereras. Jobben uteblev dock helt och hållet, men Meta tackade hjärtligt svenskarna för subventionen av elen.

Microshit ska koka AI i den arktiska kylan.

Nu är det dags igen, då den borgerliga fascistregimen skvätter brunt i brallan minst lika mycket när Microsoft på samma sätt lovar guld och gröna skogar i utbyte mot att få erhålla den billiga arktiska nedkylningen av sina AI-kluster. Man får visserligen inte elen helt gratis denna gång, men företag är generellt kraftigt subventionerade, varför det återigen blir folket som får ta springnotan under fullkomligt absurda priser och skattesatser.

Generativa AI-modeller slukar nämligen kolossalt med energi, och det är således en ny variant på temat sedan allmänheten genererade blockkedjor för bitcoin för några år sedan. Bara det att det nu är teknikföretagen som står för ruljangsen, och med tusenfalt större behov.

Trettio miljarder ska således investeras, och man säger sig vilja «utbilda» inte mindre än en kvarts miljon svenskar i att hantera AI. Vad som menas därmed är oklart, men «utbildningen» består månne i att lära skolelever nyttja ChatGPT och Dall-E snarare än något mer djuplodande och uppbyggligt som att programmera ML-modeller.

Sweden lägger sig återigen platt för Onkel Sam.

Nå, det kanske ändå finns vissa fördelar med att ha större utländska bolag representerade i landet, eftersom det kan ge vissa ringar på vattnet. Problemet är dock alltjämt att Sverige inte har den energiinfrastruktur som krävs, och varje ny påfrestning ställer därför till med problem för en redan hårt pressad allmänhet.

Fortsatt förhöjt elpris späder alltså på inflation i alla led, och leder till vidare urholkning av välfärd och reallöner. Sweden har samtidigt bland Europas mest skuldsatta befolkning, och hög ränta i kombination med bostadsbubbla är därvidlag en piñata som bara väntar på att smällas i tusen bitar.

Tidölaget har här något slags plan på längre sikt om att etablera ny kärnkraft, men den förhandenvarande energipolitiken är i övrigt lika hjärndöd som under den tidigare sosseregimen. Man ger inte rätt slags direktiv till den statliga eloligarken, utan tillåter fortsatt investering i kablar till utlandet istället för att fixa överföringsproblemen, samtidigt som man får fri lejd i att ytterligare höja konstlade «elnätsavgifter». Eviga fördyringar i spiral som alltså ger värdeminskning, kronras, inflation och småningom kanske kollaps på argentinskt manér.

Utländska bolag som vill ha åtkomst till svensk el, svenska mineraler och andra tillgångar ska förstås vara hjärtligt välkomna, men de ska redan från dag ett betala fullt pris och skatt för detta, därtill med visst påslag för att skydda inhemsk industri från otillbörlig konkurrens. Att ge utländska företag subventioner och särskilt förmånliga villkor är däremot att sälja ut nationen, och Sweden tycks dessvärre ha viss fallenhet för detta.

Sweden går så gärna i Onkel Sams ledband.
Kategorier
❤️ Ekonomi Kina Politik

❤️ 金刻羽 (Jin Keyu)

Ett av Folkrepubliken Kinas starkaste kort är kanske lite oväntat en docent vid London school of economics med doktorsgrad i ekonomi från Harvard. Det är normalt inte den sexigaste grenen inom akademin, och än mindre så utanför detta näste av aptrista torrbollar.

Men Jin Keyu (金刻羽) är just både tilldragande och fascinerande, och därtill en intellektuellt rörlig person som förmår föra Kinas talan i världen på västerlänningars språk. Med ett ben i varje kultur är hon särskilt skickad att för både västerländska och kinesiska åhörare dissekera politiska och ekonomiska dilemman som präglar relationen mellan Öst och Väst, fjärran från den fantasi- och låtsasdiskurs som vanligen äger rum.

Jin äger således förmåga att avdramatisera den annars falsetthöga skrämselretoriken samt plocka ned diskussionen på realpolitisk nivå, vilket tenderar att förarga motståndarna i kinakollapslägret. Å andra sidan charmar hon ständigt mer neutrala analytiker med sina skarpa argument och typiskt konfucianistiskt följsamma natur.

Född 1982 är Jin Keyu ett barn av Deng Xiaopings Kina, och har därför egna erfarenheter av vad ekonomisk tillväxt innebär i realiteten. Förvisso knappast tillhörande det fattigare samhällslagret, men hennes far Jin Liqun (金立群) drabbades ändå av den tidiga Folkrepublikens eländen, inte minst kulturrevolutionens fasor.

Fadern påbörjade således sin akademiska bana först vid 29 års ålder, då högskolorna åter öppnade efter tio års avbrott, en karriär som tog honom till USA för vidare studier och sedermera till en rad toppjobb i finanskretsar. Numera chefar han över den mäktiga Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken, som är en motsvarighet till Världsbanken under kinesisk kontroll.

Familjen Jin har därmed gjort en klassresa som heter duga, naturligtvis tillsammans med mängder av andra kineser. Jin Keyu har därför en inherent förståelse för Kinas politiska och ekonomiska villkor och utveckling, parametrar som ofta är svåra att greppa för en västerländsk publik.

Diskursen i Väst bygger vanligen på tanken att Kina är ett hemskt totalitärt land med omfattande övervakning och repression, och att medborgarna därför tar eller borde ta varje chans att etablera sig i annat land som politiska flyktingar. Men sådan förvrängning har förstås inte mycket med verkligheten att göra, vilket Jin vet att berätta i sina föredrag.

Till USA anlände hon redan som fjortonåring, varför hon är helt integrerad i den amerikanska och västerländska kulturen. Till skillnad från många andra kineser som numera föredrar en karriär i Kina, särskilt under växande västerländsk fientlighet, pendlar hon frekvent mellan Beijing och London.

Kändisskapet har främst kommit med fascinerande boken The New China Playbook: Beyond Socialism and Capitalism (2023), som ger de kinesiska argumenten i den annars ensidiga och intetsägande debatten. Jin skulle kunna pulvrisera vem som helst i debatt om Kina, av vilket man förstår att hon aldrig lär dyka upp i agendajournalistik av det slag som svensk statstelevision representerar.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik

Pragmatikern Scholz visar vägen om Kina

Regimtelevisionen SVT berättar att tre afrikaner under sluttampen tycks ha släppt förbi hemmahoppet He Jie i Beijings halvmara under «suspekta former», men det rör sig i själva verket om harar (pacers) med syfte att mana fram nationellt rekord. Det är en etablerad praxis i grenen i fråga, men det passar förstås samtidigt in i det sedvanliga eländesnarrativet att misstänkliggöra Kina för fusk och oegentligheter.

I samma stående agenda ingår att i nyhetsurvalet stryka allt sådant som kan indikera något positivt för Kinas räkning, det vill säga att helt enkelt stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar när nyhetsflödet inte rimmar med uppsåtet att måla landet i de allra mörkaste och dystraste av nyanser. Alternativt är statsreporter Tilde redan arresterad för spioneri som hämnd för Tidö-regimens utvisning av en kinesisk journalist, och eftersom statsteve bara har en enda korre för hela Asien blir det då svart i rutan och på vitwebben.

Man kan här notera att förbundskansler Olaf Scholz åter är i Kina, denna gång för ett längre besök om trenne dagar, ackompanjerad av en rekordstor delegation från tyskt näringsliv. Om detta har förstås statstelevisionen inte rapporterat så mycket som ett knyst, och för övrigt inte heller kommersmedier i huvudfåran.

Tyskland är visserligen för närvarande Europas sjuke man (eller möjligen kvinna), men samtidigt alltjämt Europas ekonomiska motor och framförallt Sveriges största handelspartner. Vad Tyskland och dess Führer tar sig för är därför – borde vara – en given angelägenhet av vikt för vårt vidkommande.

Men transatlantisterna i stats- och kommersmedier noterar samtidigt noggrant att Scholz’ agenda avviker från det gängse protokoll som drottning Ursula och EU har uppdragit, nämligen att «riskminimera» eller rent av «frånkoppla» gentemot Kina. I själva verket avviker det även från Tysklands officiella hållning, men i realiteten är det ändå pragmatikern Scholz som bestämmer.

Snarare än «riskminimering» fortsätter Tyskland därför att öka handelsutbytet med Kina, till Ursulas, Baerbocks och statstelevisionens förtret. Någon antydan om förändring föreligger således inte, utan investeringsviljan är fortsatt hög, under den högst självklara observationen att Tyskland (Europa) och Kina beror av varandra i symbios och synergi. Självklart för alla, förutom transatlantisterna i Sverige och annorstädes, vill säga.

Faktum är att även Sveriges handelsutbyte med Kina fortsätter att öka på samma sätt, även om vår andel bara är hälften av den tyska. Men vi beror alltså även indirekt av den tyska handeln på Kina, i egenskap av underleverantör till tyskt näringsliv. Ur nationalekonomisk synvinkel är detta alltså synnerligen goda nyheter, även om det inte rimmar med den officiella politiska hållningen – och därför kan man inte heller rapportera sakligt i ärendet.

Förvisso har det alltid ingått i repertoaren att först spotta Kina i ansiktet för att sedan diskutera affärer, men spottloskan har mestadels rört sig om «mänskliga rättigheter» i syfte att tillfredställa någon högljudd flank. Nu handlar förolämpningarna istället om ekonomiska och politiska spörsmål, som att Kina har «överkapacitet» eller att man inte vill ta ställning mot Ryssland i den lokala europeiska konflikten.

Även Scholz berörde denna «överkapacitet» och diverse politiska angelägenheter, men mestadels som formalia, under huvudmålet att trygga välfärd och jobb för tyskarna. Det borde vara en självklar uppgift även för den flegmatiska regimen i Rosenbad, istället för att mopsa upp sig och ständigt fälla krokben för sig själv.

Vän av ordning kanske invänder att både Sverige och Tyskland har negativ handelsbalans gentemot Kina, om än positiv balans totalt, men det är alltså en del av synergin. Import från Kina innebär betydligt billigare komponenter, som bland annat nyttjas i de produkter som sedermera exporteras till den kinesiska och andra marknader. Inte heller detta är alltså ett nollsummespel, utan en vinn-vinn-situation.