Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Politik

Strängnäsregimen

Kristersson gör en Maramö och kallar Tidölaget till myskväll i hemmet i Strängnäs. Istället för slottsmiljö ska det nu vankas grillkorv, bärs och lite mer folklig framtoning, naturligtvis mest som ett spel för gallerierna. Ty samtidigt som det sker sänks skatterna för rika, medan man stramar åt hårt i den andra änden.

Problemet med Moderaterna är att man pillar med skattesatser hit och dit, samtidigt som man ägnar sig åt tillfälliga sänkningar av momssatser och tillfälliga högkostnadsskydd för el, istället för att en gång för alla lansera en ny skattereform med låg, rak och enkel skattesats för alla. Man lappar och lagar i ett oerhört groteskt socialdemokratiskt system i stället för att förenkla.

Det så kallade «paradigmskiftet» har uteblivit helt, och istället har Kristerssons regim uteslutande ägnat sig åt bristfällig förvaltning av det förefintliga. Fokus har legat på krig i Ukraïna istället för inrikespolitiska reformer. Tiondet till Ukraïna har man frikostigt pytsat ut i etapper, allt medan ekonomin har förfallit, priserna ökat och arbetslösheten rakat i höjden.

Brottsligheten har man inte fått bukt med, och inte heller har man satt spaden i marken för att bygga ny kärnkraft. Även andra vallöften gick åt fanders, och istället för att sänka reduktionsplikten och elskatten gick man åt andra hållet. Invandringen är fortsatt hög.

Det skrala resultatet lär inte imponera på allmogen, och därför ligger Tidölaget också pyrt till i opinionen. Kristerssons standarsvar är att han till skillnad från vänstersidan i alla fall får till ett lag, medan Anderssonskans gäng är splittrat. Men till vad nytta är egentligen en regering, när man ändå inte kan regera och när man inte får ett jävla dyft uträttat, annat än miljarder utredningar?

Vidare lider Kristerssons pack av samma sjuka, eftersom blågula islamisten Mohammedsdotter då rakt inte vill sätta sig i samma badtunna som Åkesson, eller ens släppa fram en regering med Sverigedemokraterna, och då det senare partiet samtidigt har ultimativa krav om ministerposter.

Frågan är alltså inte bara om det lilla trilskande och bångstyriga obstruktionspartiet Förbudsliberalerna överhuvudtaget klamrar sig kvar i riksdagen utan moderata stödröster (som naturligt uteblir givet denna hållning), utan även hur denna kvartett ska kunna bilda någon form av regering.

Vi blir helt enkelt aldrig av med sandlådespelet om vem som får leka med vem, och Annie Lööfs ande hänger alltjämt som en våt filt över svensk politik. Det är helt enkelt absurt och med förlov sagt arrogant att ett parti på 2.6 % säger sig vilja regera på det mandat som SD med dess 21 % utgör utan att den senare parten får bli en del av regeringsunderlaget.

Så vad ska man prata om? Löser man inte regeringsfrågan finns inget annat att diskutera, utan då blir det regimskifte, och vi får en rödgrön vänsterkommunistisk skräckregim under Anderssonskan i minst fyra år, förmodligen mycket längre. Eftersom borgarpacket aldrig kan få tummen ur röven och en gång för alla bilda en stabil ickesocialistisk samlingsregering.

Sverige i otakt med resten av Europa under Kristerssons moderatregim. Tidölaget har försummat styrelsen av Sverige för att istället leka krig utomlands.
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Sojadiplomati

De amerikanska skördarna slår nya rekord under den store landsfadern Donald Trumps eminenta ledning, och bönderna har bara honom att tacka för detta! Problemet är bara att bönderna inte har någon att sälja sina sojabönor till, sedan Kina valde att istället importera soja från Brasilien. Se där en given effekt av de amerikanska tullarna mot Kina.

Amerikanska regimen måste därför göra som man gjorde förra gången det begav sig, under Trumps första handelskrig mot Kina 2018, nämligen att stödja bönderna medelst subventionerade köp av soja, produkter som sedermera blir ultraprocessade flingor och annan skräpmat, jämte djurfoder.

Och vreden låter inte vänta på sig, utan Trump har som svar på tal annonserat tullar om hundra procent mot Kina den första november om Zhongnanhai fortsätter att trilskas. Problemet är bara att han redan har prövat den strategin, varvid USA blev utan magneter och jordartsmetaller.

De amerikanska sojaböndernas orderböcker gapar tomma.

Samma sak kommer att ske än en gång, eftersom Trump och hans koleriska ministrar inte begriper att Kina sitter med trumf på hand och alla äss i ärmen. Man har den globala handelskedjan under kontroll, med mer eller mindre monopolställning på en rad kritiska råvaror och produkter, samt förstås produktionskapaciteten i stort.

«Economic coercion» säger Greer & kompani, men det är naturligtvis så att detta är Kinas fullt legitima svar på USA:s ohemula ekonomiska utpressning medelst handelstullar mot hela världen. Kina har i egenskap av frihandelns främsta förkämpe ingen ambition att trilskas, men har i rent självförsvar slipat på denna spelbok sedan man blev överrumplade under Trumps första mandatperiod.

Den regin agerar man nu efter, och det kommer att stå USA dyrt i längden. Japan, Sydkorea, Storbritannein och till och med EU gav med sig omedelbart och vågade inte ta striden med Washington, men Kina har helt andra muskler och förutsättningar att ta sig an den amerikanska mobbaren.

Och vad mynnar allt detta då ut i? Att Kina står som slutlig segrare, medan främst EU och andra som finner sig i mobbningen återigen står som sura förlorare. Men främst är det USA som kommer att bita i gräset, vilket vi redan ser tecken på i form av drastiskt minskad produktion av nya arbeten, stagnerande ekonomi och mer eller mindre recession i görningen.

Sojabönor är USA:s största exportprodukt till Kina, och denna ordning lär alltså knappast hjälpa Trump att fixa handelsunderskottet. En del spekulerade i att Trump borde ha fått Nobels fredspris för sitt hot om att ta Grönland och Kanada, men frågan är om han inte vore en bättre kandidat för ekonomipriset med samma slags omvända logik?

Kategorier
Ekonomi Kultur Politik

Svinigt svinn i butiken

Livsmedelsoligarkerna har fått en ny «affärsidé», nämligen att paketera om mat med «kort datum» och frysa in det, för att därfter sälja till «rabatterat» pris. Det uppger statstelevisionen i en märklig artikel, där man vidare berättar att matsvinnet i butiker uppgår till svindlande 80 000 ton per år.

Det motsvarar 8 kg per person och år, och kommer till det svinn som sker i hemmet (15 kg) och i restaurangmiljö (11 kg), för att inte tala om det svinn som sker under hela kedjan av produktion av livsmedel. Det senare beror på kvalitetskrav, men man kunde enkelt sälja av sådant mindre kvalitativt gods med 70–80 % rabatt, exempelvis «fula» bananer.

Svinnet i butiken är emellertid en form av självbedrägeri, och visar att man inte har marknadsmässiga priser, utan väljer att försöka sälja till alldeles för högt pris. Vid kort datum har man vanligen 30–50 % rabatt på varan, men att därefter frysa in det och bara ge 30 % är ytterligare en form av ocker; det är helt otillräckligt för en så sekunda produkt.

Priserna måste alltså först och främst komma ned till normala nivåer, och då minskar givetvis även svinnet. Högre andel säljs och det blir mindre arbete för personalen, där det är den senare kostnaden som är drygast. Där har vi den verkliga vinn–vinnsituationen.

Vi som har koll på priserna ser hur sviniga oligarkerna är i prissättningen, där plötsliga påslag om 25 % sker regelmässigt, i flera omgångar, så att man alldeles prisar ut sig. Det gäller sådant som fisk, ost, kött och annat, som då måste svinnmärkas och slutligen kasseras. Folk köper helt enkelt inte äcklig norsk gummiost för åttio spänn kilot, som butiken dessutom marknadsför med vilseledande termer som «klipp» – vad som är klipp avgör konsumenten, inte butiken.

Vecka ut och vecka in marknadsför man toköverprissatt norsk lax som «tillfälligt parti», men absolut ingen köper den odlade smörjan på sådana ockernivåer. Ett antal sådana produkter bildar veritabla berg, som aldrig minskar i omfång. Var de slutligen tar vägen är inte gott att veta, men de förefaller gå på retur; butiken har säkert garantier från producenten, på samma sätt som för bröd.

Och det är där skon klämmer, att oligarkerna kan pressa producenter med sådana villkor samt regelmässigt ta ut överpriser. Om man vill komma tillrätta med denna problematik måste myndigheter få mer muskler och angripa just dessa fenomen, eftersom Sverige inte har en konkurrensutsatt livsmedelsdistribution utan en form av oligopol med karteller.

Man slår då ett flertal flugor i en smäll, nämligen minskat svinn, minskade priser och som en följd minskad inflation, för det är alldeles uppenbart att kartellerna just nu är drivande i den långvariga inflationsspiralen. Men moderatregimen verkar inte intresserad av sådant, man har sin Ukraïna först-policy, och låter resten bero, uppenbarligen i någon vrickad föreställning om att marknaden fixar biffen även i oligopol.

Här hamnar ICA-oligarkens svinn.
Kategorier
Ekonomi Hälsa Kultur Politik

Skatteväxling i butiken

Uppenbart är att moderatregimens påtänkta sänkning av matmomsen är ett slags valfläsk, en slibbig reform för folket i elfte timmen efter att ha haft en Ukraïna först-policy i tre år. Därtill ska sänkningen tydligen bara vara tillfällig och kortvarig, vilket accentuerar regimens illvilliga spel för galleriet.

Men principiellt är skattesänkningar alltid av godo, eftersom det med automatik ger högre utväxling i ekonomin. Skatter har vi på sprit och tobak för att stävja bruket, och när man har skatt på arbete och annat gods lägger man sordin även på sådan verksamhet. Desto underligare då att förment borgerliga ledarskribenter sågar förslaget för att istället förfäkta sossepolitik.

En invändning är att livsmedelsoligarkerna kommer att stoppa en del av förtjänsten i egen ficka, men då får man givetvis komplettera reformen med att stärka Konkurrensverket och ge myndigheten muskler. Det borde man göra oavsett, eftersom oligarkerna har för vana att «passa på» när tillfälle ges.

Till yttermera visso kunde man förfäkta att det kostar staten alldeles för mycket att så drastiskt sänka skatten, och att man borde ta det i smärre steg. Men det finns faktiskt ett mycket enklare sätt, som vi brukar kalla skatteväxling, ett ekonomiskt styrinstrument som ofta nyttjas med framgång.

På matens område skulle man slå två flugor i en smäll genom att helt ta bort momsen på råvaror och nyttig mat, och i gengäld ta ut en mycket högre mervärdesskatt på skräpmat och ultraprocessade substanser. Med tanke på att ultraprocess står för åttio procent av utbudet i butikerna, skulle det bli förtjänst för staten, samtidigt som hälsan (och därmed ekonomin) drastiskt förbättras på sikt.

Skattebefria.

Livets elementa ska således inte beskattas alls, det vill säga kött, fisk, ägg, grönsaker och dylikt, medan godis, bakverk, matoljor, margarin, flingor, färdigrätter, läskedrycker och ultraprocessade produkter i allmänhet borde taxeras på samma vis som tobak. Det är också i det senare segmentet handlarna kan ta ut sin vinst.

På Konkurrensverket åligger därför i första hand tillse att köttfärsen, mjölken, makrillen och grönsakerna hålls inom korrekta prisnivåer, med hänsyn till alla variabler, och för ändamålet ska man ha möjlighet att dela ut väldigt dryga böter. Pengar får man tjäna på lyxen, inte på nödvändiga basvaror – det gäller såväl staten som oligarkerna.

Dessvärre finns ingenting alls som tyder på att moderatregimen skulle vara intresserad av att förbättra folkhälsan och skattedifferentiera för en friskare befolkning. Tvärtom verkar ansvarigt statsråd köpt av Coca-Cola-bolaget, eftersom denne går på dess linje och förespråkar motion för att komma tillrätta med en taskig diet på ultraprocess. Kommer aldrig att funka, och ger heller inte klirr i kassan.

Tokbeskatta. Hur svårt kan det vara?
Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Fullständig förnedring för EU

Uschela von der Liar såg riktigt obekväm ut när hon lät sig våldtas av US-presidenten, och i slutändan var det Europa som vek ned sig i handelskriget. Det är alltså inte Taco-mannen som alltid fegar ur, utan det svaga och labila Europa som styrs av icke folkvalda skator som von der Liar och det förvirrade baltstycket Kallas, kjolstyg som helt enkelt inte kan släppa relationen med hustrumisshandlaren.

Bortanför bildspråket är det förstås Europa i dess helhet som har valt denna inriktning, med idel pajasar som Merz i spetsen. Man har redan en starkt underordnad position gentemot den amerikanske herren, men svarar med att kasta sig än djupare i stoftet för att behålla de rester som finns kvar av den gamla ordningen och den «transatlantiska länken». Dear Donald…

Sedan några decennier har EU en betydligt svagare ekonomisk utväxling än USA, och den diskrepansen kommer nu att öka. Europas redan låga tillväxt kommer att sjunka än mer, medan den amerikanska motsvarigheten växer. Med denna walk over vann Trump faktiskt handelskriget, även om Kina i ensamt majestät gör motstånd mot mobbaren.

Kanske hoppas klovnerna i Bryssel på att en ny amerikansk regim småningom ska ta sitt förnuft till fånga, men det är nog med råge naivt. Bidens regim behöll och utökade samtliga av Trumps första våg av tullar, och det finns ingen anledning för imperiet att avsäga sig en sådan fördel. Tvärtom har man nu fått råg i ryggen att ytterligare svinga piskan vid behov, när man ser hur lätt de europeiska slavarna kröker rygg.

Europa har inte likt Kina några motmedel att ta till, och argumentet om att man är en «stor marknad» faller pladask inför Donalds världsbild. Men Europa hade tillsammans med Kina och andra aktörer kunnat bjuda samlat motstånd, och det är en gåta av pyramidala mått varför man inte tog den vägen. Kina får nu ensamt dra lasset.

Trumps taktik att först föreslå fullständigt vansinniga nivåer för att sedan i «förhandlingar» låta dessa sjunka till en mer «rimlig» nivå har alltså lyckats över förväntan. Uschela von der Liar anser att 15 % tullar i allmänhet och 50 % på stål är en «bra uppgörelse», och det är det kanske i jämförelse med de dubbla måtten, men i praktiken är det ingen skillnad – det är en fullständigt urusel deal som USA ensidigt tar hem.

Därtill ska EU investera hundratals miljarder i det amerikanska näringslivet samt köpa militär utrustning och naturgas för summor i samma storleksordning. Europa får inget i gengäld, utan slipper helt enkelt bara mer stryk. Skämskudden kommer fram när man betraktar denna fullständiga förnedring.