Kategori: Ekonomi

Kategorier
Ekonomi Kina Politik Teknik USA

Infrastrukturkapplöpningen

Två tusen miljarder dollar vill Sleepy Joe plöja ner i investeringar för att råda bot på USA:s kraftigt eftersatta infrastruktur. Det är över femton års tid, och kokar ned till ungefär 400 dollar per amerikan och år, eller 800 dollar per arbetande amerikan. Totalt går notan på ungefär femtio tusen kronor per person – en inte helt oäven summa.

Då ska man komma ihåg att Biden redan har låtit trycka upp lika mycket pengar för att hålla konsumtionen flytande under pandemin genom stimulanscheckar, och att USA har förlorat moment under ett års katastrofal pandemihantering. Därtill ska han dubblera minimilönen till femton dollar samt utöka Obamacare, samtidigt som statsskulden skenar.

Biden säger sig vilja finansiera paketet med höjda företagsskatter, från 21 % till 28 %, en åtgärd som inte är helt populär i konservativa kretsar. Ändå lär han kunna övertyga guvernörer i många delstater om vikten av satsningen, eftersom det är nödvändiga investeringar som ger jobb och därmed dynamiska effekter. Han skulle i så fall lyckas med det som både Obama och Trump gick bet på, efter att ha gjort liknande utfästelser.

Vi har tidigare noterat att USA under sin uppåtgående bana under 1900-talet plöjde ned en betydligt större andel av budgeten i infrastruktur och forskning, men att man numera nöjer sig med betydligt måttligare summor, samtidigt som Kina sedan länge investerar betydligt mer.

Bidens analys är därför helt korrekt, och det är en helt avgörande satsning om USA ska kunna matcha den kinesiska frammarschen. Men frågan är om det räcker, om man verkligen kan nå samma nivåer som i fornstora dagar? Man måste troligen inte bara höja skatter, utan även skära en hel del i fläsket och framförallt banta den militära kostymen – man måste ge upp sin globala hegemoniska ambition.

I mer detalj omfattar planen upprustning av vägar, broar, hamnar, flygplatser och kollektivtrafik, men ingen omfattande nybyggnation. Även bostäder, sjukhus och andra byggnader ska renoveras, och man avser förbättra tillgången på både bredband och dricksvatten – det kan komma som en överraskning för en svensk, men kranvatten i USA är ofta otjänligt (som i Kina).

I planen ingår ingen satsning på höghastighetståg, varför USA kommer att fortsätta vara ohjälpligt efter Kina. Å andra sidan har USA bara en fjärdedel av Kinas folkmängd på samma landyta, varför det inte kan bli lika lönsamt – men frågan är hur man ska nå klimatmålen med bibehållna nivåer av flyg och bil?

Att utöka elbilsparken och satsa på laddstationer och elektrifierad kollektivtrafik är så klart en dellösning för detta ändamål. Biden noterar här att USA bara har en tredjedel av Kinas elbilspark, och i planen är därför 174 miljarder dollar öronmärkta för att ta hem den matchen. Det är återigen rätt tänkt, och staten har en given roll i att ge de rätta förutsättningarna.

Men jag tror inte att Zhongnanhai kommer att sitta still i båten, utan att man kommer att svara på den kastade handsken, inte bara vad gäller elbilar, utan även penetration av bredband och andra satsningar. Kina är redan långt före i 5G-lanseringen och digitala kringtjänster, och man har en given fördel i den tätare befolkningen i större delen av landet.

Som Biden säger har USA inte råd att inte göra denna satsning, och denna «kapplöpning» i infrastruktur, forskning och annat är en mer angenäm form av konkurrens än den gängse geopolitiska striden med handelskrig och annat.

Men även här lär protektionismen råda, och USA lär inte ge de mer erfarna (och billigare) kinesiska företagen del i projekten, i vart fall inte de med statliga kopplingar. America first fortsätter att gälla, och det är delvis en amerikansk jobbsatsning. Men gissningsvis lär man köpa kopiösa mängder byggmaterial från Kina, och därmed arbeta upp underskottet lite till.

Kategorier
Ekonomi Kina Kultur Politik Xinjiang

Huangmiu

Kunden har alltid rätt är en devis som berättar att företag beror av sina kunder för sin verksamhet. Företagens uppgift är att generera vinst åt ägarna, och den ambitionen omintetgörs om man inte odlar goda relationer till befintliga och potentiella kunder, och i utvidgad mening även till andra parter i produktionskedjan.

Sådan smidighet kan förvisso kombineras med mer eller mindre spelat «engagemang» i politiska modefrågor, till exempel avseende miljö och klimat. Att värdegrundsmarinera verksamheten med utsagor som att de egna produkterna tillverkas klimatsmart kan därför ge extra lyster åt varumärket, och kanske möjligen eventuellt även något bättre utfall i konkurrensen med andra företag.

Utspel av det slaget angriper inte kundkretsen, även om enskilda kunder inte skulle hålla med om innehållet i budskapet. Men på senare år har man emellanåt kunnat se mindre företag uttala sig i mer politiskt infekterade frågor, som invandring. Det finns exempel på att man har angripit sverigedemokratiska sympatisörer, naturligtvis med givet resultat att man potentiellt förlorar en femtedel av kundkretsen – företaget har förfelat sitt syfte.

Liknande riktade attacker kan man också notera betydligt högre upp i näringskedjan, där världsledande företag angriper regioner och länder i politiska utspel i syfte att framställa sig själva i god dager. Man vill kanske inte skylta med att kläderna man tillverkar sys av barn i Bangladesh för två kronor om dagen i ersättning, varför man styr om verksamheten mot en mer «etiskt försvarbar» profil och också berättar detta i marknadsföringen.

Parentetiskt kan man här inflika att barnarbete är en naturlig del i ett lands utveckling. Om en inkomstkälla plötsligt försvinner lär det inte gynna vare sig barn eller andra som förlorar den enda intäkt de har, plus logi och mat som inte räknas in i de där två kronorna. Det känns kanske gott i hjärtat att vara etiskt rättfärdig, men i praktiken kanske det stjälper mer än det hjälper när man överför en utvecklad tillvaro i Europa på ett utvecklingsland.

För företaget kostar det dock inget i anseende att peka ut Bangladesh, för att det är en svag part som inte kan slå tillbaka. Man har heller ingen marknad att tala om i landet, och invånarna lär ha viktigare problem att tampas med. Det är friktionsfritt att ha en hög etisk svansföring angående tvivelaktiga former av arbeten i U-länder. Kanske är det till och med en medborgerlig plikt, även för företag, att sträva efter en bättre värld.

Fast så är det då det här med Xinjiang och dess bomullsfält, en källa till en femtedel av världens bomullsproduktion och därför av vikt för klädföretagen. Här har flera företag gjort politiska uttalanden om att man inte befattar sig med produkter som omfattar «tvångsarbete», efter att sådana påståenden fått näring i politiken.

Xinjiang i sig är visserligen ganska outvecklat, men är en del av Kina, och därmed del av världens fabrik och en av världens största marknader. Att uttala sig i politiska frågor av det här slaget kan således straffa sig, särskilt när det har geopolitiska dimensioner och är en del av ett betydligt större och mer komplext skeende.

Företagen blir då bestyckade pjäser i ett ideologiskt krig, vapen som riktas mot ett särskilt land, och att dess medborgare då drar ut i försvar är inte ägnat att förvåna. Bojkotter av H&M, Nike och andra företag som har uttalat sig kritiskt kring Xinjiang har således ägt rum under en tid, och även om man ska förstå det som en tillfällig kampanj kan det ge bestående negativa effekter och svärta ned ett företags anseende.

I retoriken hör man att Kommunistpartiet dirigerar protesterna i det fördolda, med given implikation att det inte dröjer sig om en genuint folklig protest, utan om en politisk manifestation från högre ort. Men i Kina, och för den delen kulturellt likartade grannländer som Korea, har sådana bojkotter gamla anor, och de har främst riktats mot Japan i dess forna roll som imperialiststat, med efterdyningar in i modern tid.

Det är således en genuin reaktion, och den leds snarare av en rad artister och kändisar än partiet, även om det senare naturligtvis har en given roll att spela i att piska upp stämningarna. Genuin, för att man i Kina uppfattar angreppen mot Xinjiang som politiska, och att de i stora drag är ogrundade, överdrivna och förenklade. Det är en nidbild man inte kan förlika sig med, en karikatyr av Kina som ingen kines är beredd att godta, ett oförsvarligt angrepp på den kinesiska folksjälen.

Det är artister som «Victoria» Song Qian (宋茜), medlem i K-popbandet f(x), som driver bojkotten genom att säga upp avtal med klädföretag. Det är en form av mjuk makt man nog inte ska bråka med som företag.

Även här gäller naturligtvis att bojkotter inte hjälper dem det berör, det vill säga uiguriska bönder som förlorar sin intäkt från värdegrundsmarinerade västerländska företag, men det är också så att det inte hjälper företagen att generera vinst. Visserligen kanske man får pluspoäng och en guldstjärna på andra marknader för sina «humanitära ställningstaganden», men det vägs inte upp av förluster på den kinesiska när man utsätts för en totalbojkott.

Kina utgör fem procent av H&M:s omsättning, vilket kanske förefaller försumbart. I själva verket finns inget företag som är berett att avstå en sådan andel. Den dynamiska effekten är än större, i det att konkurrenter kan ta större andelar och därmed växer på totalen. Det är därför företagsekonomiskt vanvett att frivilligt avstå Kina för något «högre syfte».

H&M redovisar en stor förlust för kvartalet, huvudsakligen på grund av pandemin. I rapporten nämner man inte Xinjiang, utan förefaller tvärtom vilja reparera detta PR-fiasko. Framgent kommer man att förhålla sig till lokala lagar och regelverk istället för att ta politisk ställning. Det förefaller vara en vettig strategi, ty företag ska inte utgöra politiska vapen eller ideologiska pjäser.

Företaget benämns numera Huangmiu (荒谬, absurd, löjlig) i den elaka nätretoriken.
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

På Bidens vakt

So I see stiff competition with China. China has an overall goal, and I don’t criticize them for the goal, but they have an overall goal to become the leading country in the world, the wealthiest country in the world and the most powerful country in the world. That’s not going to happen on my watch because United States is going to continue to grow and expand.

Bidens uttalande under den första presskonferensen sedan han tillträdde är emellertid dels en feltolkning, i det att Kina inte alls har sådana ambitioner, och dels önsketänkande, eftersom USA har hamnat ohjälpligt på efterkälken.

Uttryckt i termer av köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt passerade Kina USA redan 2013, och i råa siffror kommer man att passera USA 2026, sedan pandemin har snabbat på förloppet. Men samtidigt har Kina fyra gånger så stor folkmängd, varför man per capita inte är i närheten av den amerikanska rikedomen.

Faktum är att Kina aldrig har varit lika rikt som västländer per person, och att man man inte heller kommer att bli det framgent, i vart fall inte så långt man kan se. Icke förty kommer man allt mer att dra ifrån USA på totalen, och kommer att vara ungefär dubbelt så rikt vid seklets slut, samtidigt som man kan behålla konkurrenskraften i stora delar. Det är den totalen som är måttet på nationens kraft, men den verkliga frågan gäller hur man nyttjar den styrkan.

Ty Kina har trots vulgärretoriken inga som helst planer på att utmana USA om världsherraväldet eller att försöka ersätta den amerikanska supermakten, utan nöjer sig med att vara en regional hegemon på sina egna villkor, så som man har varit under de senaste tre tusen åren.

Till skillnad från USA kommer Kina inte att strö sina pengar på militärbaser, krig och regimskiften världen över, utan kommer att investera närmare hemlandet och i mer fredliga projekt, som Nya sidenvägen, rymdexploatering med mera. Kina har inte heller någon ambition att sprida och tvinga på andra sin ideologi eller sitt system och har heller aldrig haft, utan kräver endast en grundläggande respekt för att man väljer sin egen väg.

Därmed har Kina ett betydligt större utrymme i sin budget för infrastruktur, teknikutveckling och grundforskning än USA. Medan Kina investerar 2 % i forskning, ligger de amerikanska investeringarna runt 0.7 %. Under den period då USA blev världsledande låg man vid de kinesiska nivåerna, men har successivt krympt utgifterna.

Och medan Kina investerar runt 5 % i infrastruktur, ligger USA under hälften av det, med svårt föråldrade vägar, flygplatser och annan infrastruktur – även här låg USA tidigare kring de kinesiska nivåerna. Globalt intar USA plats 83, om man får tro Biden, och ett av presidentens mål är således en gigantisk upprustning på området. Men det lovade även Obama och Trump, utan att det kom till skott.

Samtidigt lägger USA 3.4 % på sin militärbudget, medan Kina nöjer sig med 1.9 %. Vidare är USA hårt skuldsatt med över 100 % av BNP, medan Kinas skuld är avsevärt mer hanterbar. Därtill kommer förstås det amerikanska handelsunderskottet, medan Kina har ett kraftigt överskott.

Det hjälper inte heller att trycka pengar för att hålla befolkningen flytande under en pandemi som har slagit svårt mot den amerikanska ekonomin, utan lär göra sitt till för att devalvera dollarns värde och öka den redan enorma statsskulden.

Vilken revisor som helst kan informera Biden om att hans budget inte håller, att han måste prioritera i sina ambitioner. Mer pengar till infrastruktur och forskning är en essentiell förutsättning för att USA ska kunna matcha Kina, men då måste han skära i annat, till exempel den överdådiga militära kostymen, och därmed måste man ge upp en stor del av sina globala ambitioner.

I annat fall kommer Kina att segla förbi USA med den största enkelhet i de fält Biden anger som viktiga, som kvantdatorer, bioteknik, medicinsk forskning, genetik, AI med mera. Mer pengar är i sig kanske inte ens tillräckligt, givet att Kina har vissa systemiska fördelar med avseende på stordatateknik, som en annan syn på personlig integritet med mera – man har redan flera års försprång i digitala betalningsmetoder, mikrofinanser, ansiktsigenkänning med mera.

Man behöver egentligen bara kasta en flyktig blick på siffrorna för att konstatera att USA redan har förlorat matchen, och att man har mer att vinna på att samarbeta med Kina och erkänna en multipolär ordning. Det kanske inte sker på Bidens vakt, men kanske väl på Harris?

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Digital yuan

Europeiska unionens sanktioner mot Kina väcker en rad frågor, av vilka en rör med vilken rätt unionen gör sig själv till polis, åklagare och domare över fall man på högst oklara grunder anser utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Misstanken att det är en form av bestyckning och politisering av de mänskliga rättigheterna får näring av det skeva urvalet.

Ty unionen har förstås aldrig någonsin utdelat sanktioner mot USA, trots den nationens ständiga och svårartade brott mot de mänskliga rättigheterna, omfattande sådant som utomrättsliga fångläger, utomrättsliga bortföranden (även från Sverige), tortyr av fångar efter godkännande från högsta ort (Abu Ghraib, Guantánamo), utomrättsliga avrättningar, statsterrorism, systemisk polisbrutalitet, systemisk rasism, världens högsta beläggning av fångar likväl som minderåriga sådana, kriminalisering av hemlösa, fortsatt bruk av dödsstraff med mera.

Detta av den enkla anledningen att EU vare sig kan eller vågar utdela sådana sanktioner mot USA, för att landet kontrollerar alla system av vikt, som dollarn, kreditkortsföretagen, transfereringssystemet Swift med mera. Europa och större delen av världen har successivt sålt ut sig till USA i utbyte mot dess beskydd, samtidigt som USA är exceptionalistiskt – reglerna gäller inte dem.

Formellt brukar man säga att USA är en demokrati, och att systemet självt därmed kan ta hand om saken, men det är alltså en vit lögn. EU angriper inte alls alla som bryter mot mänskliga rättigheter i likvärdig fördelning, så som man hävdar, utan har en helt förväntad slagsida mot politiska fiender som Ryssland och Kina. Mänskliga rättigheter görs till ett vapen, istället för att utgöra ett ideal man själv har att sträva efter.

Men sanktionsvapnet fungerar uppenbarligen bara om man är i överläge, om man slår från en styrkeposition. Ryssland lider således ganska svårt under sanktioner, för att inte tala om Nordkorea. Så icke Kina, för att Kina är av jämförbar storlek som både USA och EU i termer av ekonomi och därmed kan ge svar på tal, men framförallt för att man har egna system och därför inte är lika beroende av den amerikanska hegemonin.

Det är så per design, och den främsta tanken med den kinesiska brandväggen har just varit att skydda den inhemska industrin och låta den utvecklas utan att bli helt överkörd av den amerikanska. Därför har Kina en IT-industri av samma – numera bättre – klass som den amerikanska, medan EU är en ren klient till USA, utan egna system. Den omtalade censuren är mer en bieffekt, som enkelt kringgås av varje bildad kines medelst VPN-tunnlar.

Man tycks i den kinesiska ledningen på ett väldigt tidigt stadium ha insett risken att likt EU bli en klientstat, och därför siktat mot inhemska system och en allt större grad av självförsörjning, samtidigt som man för all del utgör en integrerad del av världsekonomin – så kallad dubbel cirkulation.

Den insikten har blivit mer akut på senare tid, då USA i allt större utsträckning har konfronterat Kina med såväl exportrestriktioner av halvledarprodukter som chips och protektionistiska förbud mot Huawei, ZTE, Wechat och andra kinesiska bolag på den inhemska marknaden.

USA åberopar «nationell säkerhet» som motiv, men det är alltså exakt samma slags protektionism som man utövade mot Japan under 1980-talet, innan man lyckades neutralisera uppstickaren med en märklig form av riktad devalvering. Allt handlar således om att bevara den amerikanska hegemonin, och i den ambitionen blir även mänskliga rättigheter ett givet vapen.

Men i praktiken kan USA nog inte göra något för att hejda utvecklingen, utan man kan bara vinna en del tid. Man kan inte upprepa bedriften att innesluta Sovjetunionen, ty den staten föll på sitt slutna kommunistiska system, medan Kina är en öppen marknadskapitalistisk best som äter jänkarna till frukost i deras eget spel. Man kan inte heller göra en Japan, eftersom Kina inte är en del av samma system, samtidigt som Zhongnanhai har specialstuderat just det fallet. Vidare är Kina och Ryssland i lös allians en dubbelt tuff nöt att knäcka.

Till yttermera visso strävar Kina efter att frigöra sig än mer, nämligen genom att införa en blockkedjebaserad kryptovaluta – en digital yuan. Man är långt framme och har redan praktiska försök i flera städer, samtidigt som man redan är världsledande i digitala betalningsmetoder.

Fördelen med en kryptoyuan är att betalningen kan ske mer eller mindre anonymt och decentraliserat, utan behov av en förmedlande bank – det räcker med ett telefonnummer. I ett slag eliminerar man sanktionsvapnet, eftersom ingen kan förhindra en transaktion (exempelvis från Iran), eller ens observera den, förutom Kinas centralbank och andra kontrollinstanser.

Det blir ett parallellt system till dollarn och Swift, utom räckhåll för USA eller för den delen EU. Kina (och andra) kan därmed kringgå dollarfällan och den allt mer bestyckade amerikanska valutan, samtidigt som det öppnar upp en ny infrastruktur för fattiga länder utan utvecklade system, till exempel i Afrika och längs Nya sidenvägen. Det förutsätter vidare att yuanen internationaliseras och blir fullt konvertibel, och en möjlig tidsram är kanske tjugo år, eller tio om det kniper.

Digitalt guld
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

2001: 9/11 gav 12/11

al-Qaidas angrepp mot World trade center i New York den elfte september 2001 blev faktiskt en symbol för Amerikas fall, även om Osama bin Laden inte riktigt kunde föreställa sig hur och varför. Terrorattacken förde nämligen USA och Kina betydligt närmare varandra, och de tidigare frostiga förbindelserna blev närmast hjärtliga.

En direkt konsekvens blev därför att USA stödde Kinas inträde i WTO, vilket beslutades om en månad efter attackerna och förverkligades den elfte december 2001. Kina hade sedan 1986 arbetat för att bli medlem i föregångaren GATT, men hindrades av USA, EU och Japan med hänvisning till att Kinas ekonomi först måste liberaliseras.

Givet att Kina 1978, då man beslöt öppna upp och reformera, var en sluten kommunistisk kommandoekonomi av ringa betydelse för världsekonomin, hade det ändå gått snabbt och smidigt att ställa om en dysfunktionell ekonomi till en mer marknadsorienterad. Vid sekelskiftet hade man i princip uppnått kraven, men hade politiskt ansträngda relationer med inte minst USA.

Kina hade med säkerhet blivit medlem i WTO förr eller senare ändå, eftersom det är en lockelse västvärlden inte hade velat gå miste om. Men elfte september-attackerna skyndade på förloppet dramatiskt, samtidigt som det efterföljande kriget mot terrorn gav Kina en plats i skuggan, där man kunde operera utan större motstånd och med flygande fart hämtade in västvärldens försprång. 12/11 blev i praktiken USA:s fall som hegemon, men det faciliterades av 9/11.

Export av gods och tjänster i världen 1970–2021. Observera hur Kina drar iväg 2001-12, då man blir medlem i WTO, och sedan hur världen utom Kina backar under pandemiåret 2020.

I den utvecklingen finns egentligen inget problem, eftersom det inte är fråga om ett nollsummespel. Samtidigt som Kina har växt niofaldigt sedan 2001, har västvärldens tillväxt fortsatt som tidigare, men särskilt i USA fick den tillväxten en annan profil. Pengarna hamnade huvudsakligen i det allra rikaste skiktet, medan den fattigare halvan inte såg någon som helst förbättring i reella termer – bostadskraschen 2008 vittnar om hur the American dream gick i kras och ersattes av motsvarande zhongguomeng (中国梦).

Det senare är en konsekvens av att amerikanska industrijobb hamnade i Kina, för att det var mer lönsamt att producera där. Rostbältet av städer med nedlagda industrier växte fram, men till skillnad från i EU skyddade regeringen inte den egna arbetskraften. Det är ändå inte Kinas fel att USA inte kan fördela kakan vettigt.

Största tillverkningsekonomierna. 2001 blir Kina världens fabrik genom inträdet i WTO, då omvärlden utlokaliserar industrin till Kina.

Härav har vi alltså den efterföljande utvecklingen med djup splittring och polarisering mellan kustområdenas globalister och de förfördelade nationalisterna i inlandet. Trump kom till makten genom att utnyttja denna spricka och ta de svagas parti, bland annat med löften om att ta jobben tillbaka från Kina samt att sätta Amerika först.

Där är vi i dag, med politisk instabilitet i ett USA som dessutom är svårt sargat av en pandemi som bröt ut i Kina. Av de amerikanska intentionerna blev intet, utan Kina har ryckt ifrån ytterligare, samtidigt som mattan har ryckts undan för efterträdaren Biden att skapa allianser för att innestänga Kina.

Det är tvärtom fortsatt fördel Kina via handels- och investeringsavtal med övriga världen, samtidigt som man har ställt om sin ekonomi för «dubbel cirkulation» med tonvikt på den inre marknaden och högre grad av självförsörjning av kritiska produkter och råvaror.