Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Ljummet svar på amerikansk provokation

Reaktionerna på Trumps tullar förvånar och är oroväckande. EU tycks ännu inte ha gett upp hoppet om Västvärlden, utan säger sig vilja «förhandla» med USA om mildare villkor. Men samtidigt sneglar man på Syd- och Sydöstasien, med fördjupad handel med länder som Indien och Indonesien som sekundär strategi.

Problemet är att de länderna trots sina stora populationer är outvecklade ekonomier som inte kan importera mer än en liten andel europeiska lyxbilar och andra varor, samtidigt som de själva mest kan erbjuda palmolja och liknande enkla produkter. Nyckellandet heter alltjämt Kina, och det är bara ökad frihandel mellan Mittens rike och Europa som kan neutralisera de amerikanska tullarna.

En sådan eurasisk motor kan tillsammans med övriga världen ganska enkelt undanröja eller i vart fall kompensera effekterna av det amerikanska handelskriget. Samtidigt är det då USA som till slut står med skitgubbe på hand, och istället för att ta hem produktion hamnar man i recession med omfattande arbetslöshet och inflation. 1930-talet i repris, om man så vill, kanske med samma konsekvenser i global väpnad konflikt om man inte besinnar sig.

Trump har således alldeles rätt i att «Liberation day» kommer att gå till historien, men nog inte på det vis han föreställer sig. Istället kommer man kanske kunna läsa i framtida historieböcker att andra april 2025 var den tidpunkt vid vilken världsordningen kollapsade och världsekonomin tog en ny riktning; den tidpunkt då USA:s nedgång accelererade och Kinas uppgång befästes.

Tullarna för Kina hamnar visserligen på 54 %, vilket man till äventyrs kunde svälja, men man är denna gång mer beslutsam att faktiskt svara på provokationerna. Det innebär reciproka mottullar och exportkontroll för kritiska mineraler och andra nyckelprodukter, reformer som om de införs kommer få amerikansk ekonomi att tvärnita.

Vapen finns alltså, och de bör användas istället för att «förhandla» med Trump. Detta eftersom han aldrig nöjer sig, utan tar hela handen om man ger lillfingret. Kina kan ta kommandot i denna utveckling och försvara den globala frihandeln samtidigt som man ger USA en välförtjänt snyting. Men det fordrar alltså att EU är med på noterna.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Befrielsedagen

Liberation day är här, men frågan om vem som befrias från vad är inte given. Donald Trump avser införa tariffer kring 20–25 % mot i princip hela världen, men frågan är om han verkligen är redo att starta ett ekonomiskt världskrig. Hittills har han likt en tafatt och obeslutsam fjolla snabbt dragit tillbaka lagda tariffer, vilket gör att det mest liknar ett förhandlingsbud.

Men med utgångspunkt i att det nu är allvar innebär en sådan regim en kraftig broms på världsekonomin. Världens samlade tillväxt kan ta stryk med en eller till och med två procenteenheter, samtidigt som inflationen tar fart igen. Börserna kommer att falla som en sten från himlen, medan näringslivet får räkna med mindre orderingång – recession följer i en del länder.

Det är här Europa som kommer att ta mest stryk, eftersom man har handelsöverskott med USA och redan darrar på recessionens rand till följd av energikris, avindustrialisering och den märkliga fixeringen kring Ukraïna och Ryssland. Därtill ska man nu upprusta för pengar som inte finns, även om sådan rustning i sig kan bidra till att lyfta ekonomin. Ock Sverige drabbas hårt, då man har alldeles för stort beroende av USA.

Trump räknar med att reformen ska «befria» USA från det utnyttjande han tror andra länder har gentemot den amerikanska ekonomin, men i princip samtliga ekonomer menar att det är komplett vansinne att bedriva merkantilism i en hårt globaliserad miljö, och att det främst kommer att straffa USA.

Dessutom verkar Trump inte förstå att det är USA självt som har danat denna ordning. Man har handelsunderskott, men förfogar samtidigt över dollarn som reservvaluta och kontrollerar en lång rad institutioner. USA kanske står för huvuddelen av försvaret i Nato, men det är Europa som har dragit det humanitära lasset för USA:s ständiga krig i Mellanöstern och annorstädes – ska vi månne skicka flyktingnotan till Trump?

Befrielsen kan emellertid bättre förstås som Europas, nämligen från amerikanskt vasallskap. Man har här en unik möjlighet att vakna upp från sin törnrosasömn och bli en självständig maktfaktor, men för det krävs att man kliver ned från sina höga hästar och samarbetar med omvärlden utan ständiga moraliska pekpinnar och märkliga uppläxningar.

Omedelbara åtgärder är att upphöra med sanktioner gentemot Xinjiang och Hongkong, och att därefter låta träda i kraft det investeringsavtal som är vilande sedan 2020. Det ger större åtkomst till den kinesiska marknaden, och vice versa, vilket stimulerar ekonomin i båda riktningar. Tullar gentemot kinesisk grön teknik måste förstås också undanröjas, likväl som kinesiska mottullar.

Kina och EU blir därmed världens ekonomiska motor, till vilken andra parter bör ansluta i syfte att motverka och neutralisera Trumps tullar. Sydkorea och Japan kan utan vidare stärka samarbetet med Kina och Europa på liknande vis, samtidigt som detta är ett ypperligt tillfälle att bredda handel och investeringar i Sydamerika och Afrika – men det är alltså det där med europeiska pekpinnar och moralkakor som först måste bort.

Högfärdighet kan inte lösa Europas dilemma, och man måste sluta att se Kina som en fiende. Vi ska naturligtvis fördela våra ägg i så många korgar som möjligt, men i övrigt inte frukta ett «system» som inte har någon möjlighet att få fäste här. Kina växer vidare, med eller utan Europa, och frågan är alltså hur Europa ska överleva i dessa turbulenta tider – utan Kina är det inte möjligt.

Även Kina tar förstås stryk, men har betydligt större förutsättningar att fortsätta växa och parera Trumps tariffer, samt inte minst kontra med lämpliga tullar och exportkontroll av mineraler och annat. Men bättre är att förena sig med EU och andra parter för att ge ett samlat motstånd mot amerikansk tyranni, att befria sig från en hegemonisk ordning som har gått alldeles överstyr.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Demokratin avrättad

Man prövade lawfare mot Trump i syfte att tvinga bort honom från politiken, och när det inte fungerade tog vänstern till dödligt våld i ett utfört och än fler planerade försök till attentat. Det är och har alltid varit den radikala vänsterns modus operandi, och man har tillämpat liknande metoder mot Alternative für Deutschland i Tyskland genom att låta stigmatisera det libertarianska partiet och dess ledare som «extremistiska».

I Rumänien lät man på samma sätt underkänna hela valet när «fel» person – Călin Georgescu – vann, vilket minner en hel del om hur valvinnaren i Ukraïna Viktor Janukovytj 2014 tvangs bort i en statskupp iscensatt av USA med benäget bistånd av Bryssel, med följd i den långvariga konflikt vi nu observerar.

Fransoserna vill emellertid inte visa sig vara sämre, utan dömer landets mest populära politiker till fängelse i något slags uppdiktad korruptionshärva, där Marine Le Pen av någon anledning får plikta för förskingring som eventuellt har skett i partiet, som om partiledare vore något slags «ansvariga utgivare». Domen innebär även att Le Pen diskvalificeras från att kandidera i presidentvalet, naturligtvis i syfte att undanröja ett allt större politiskt hot mot vänstern.

Så fungerar vänstern och den djupa staten, och vill du veta hur det är att leva i en diktatur behöver du bara titta dig runtomkring – EU är en diktatur, och så även dess medlemsstater, utan undantag. Idel auktoritära stater, utan yttrandefrihet, utan rättsäkerhet, ett limbo där politiska rättigheter när som helst kan frånryckas, paternalistiska stater där beslut ständigt tas över huvudet på medborgare utan demokratisk process.

« Ce n’est pas seulement Marine Le Pen qui est injustement condamnée : c’est la démocratie française qui est exécutée. Ce n’est plus le gouvernement des juges, mais la dictature des juges, qui souhaite empêcher le peuple français de s’exprimer. »

Det är inte bara Marine Le Pen som orättvist fördöms: det är den franska demokratin som avrättas. Det är inte längre en rättsstat, utan en domarnas diktatur, som vill hindra det franska folket från att uttrycka sig.

Man kan nu bara hoppas att fransoserna inser att man har blivit snuvad på sin demokrati, och att man därmed inleder något slags revolution för att störta Macrons tyranni, lämpligen genom att stödja Rassemblement national och dess ledare Bardella, som i Le Pens ställe får försöka kandidera till presidentposten.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Sojavänsterns tid förbi

USA tar under Trump skutan i tvär vändning π radianer, vilket medför omfattande förändringar i amerikansk policy. Kvoteringsprogram som diversity, equity, and inclusion (DEI) har abrupts lagts ned, samtidigt som extremvänsterns motsvarande språkbruk har bannlysts i den offentliga förvaltningen. Den «plantbaserade» sjukan är stadd i förändring mot traditionell animalisk och naturlig kost i syfte att göra det ultrafeta USA friskt igen.

Mer överraskande är att amerikanska statsmedier i propagandans tjänst förefaller läggas ned tillsammans med USAid och andra institutioner som sprider vänsterliberal *2SHBTQIAP++ och annan woke världen över. Man hade här kunnat tänka sig ett annat budskap, men Musk och Trump insåg att dessa radikaliserade vänstergalningar som mest pratar med sig själva förmodligen skulle vara svåra att ersätta.

Samtidigt pågår en fullständig utrensning i den djupa staten, där framförallt kvinnliga aktivister lojala med Bidens regim samt andra pärmbärare systematiskt elimineras under effektiviseringsdepartementets Doge arbete. De blåhåriga gaphalsarnas tid är förbi, och så även sojavänsterns i största allmänhet.

Amerika tar således stora kliv mot att återupprätta maskulina normer, samtidigt som decennier av perversa samhällsexperiment rullas tillbaka. Föga förvånande ses detta med oblida ögon i det feminina och socialistiska Europa, som i allt har importerat dessa skadliga företeelser från USA och därtill förädlat dem yttermera.

Men turligen för oss tycks Trump även ta sikte på MEGA – Make Europe great again – genom att tukta européerna att ta rygg på Washington i dessa reformer. Europa behöver inte bara återfå – eller för första gången någonsin erhålla – yttrandefrihet, utan även göra sig av med woke, kvotering och tung socialistisk reglering till förmån för strikt meritokrati och slimmad administration utan övertung agenda med femtielva neopronomen och sjuttitolv «könsidentiteter».

USA har på förekommen anledning uppmanat europeiska företag att följa Trumps riktlinjer i dessa frågor, i vart fall om de vill fortsätta verka med amerikanskt näringsliv. Det är mycket goda nyheter och lär tvinga Europa att göra upp med extremt skadlig kvotering, där hudfärgsvänstern länge har ratat kompetens till förmån för allsköns «inkludering» av förmenta prekariat bland invandrare, sexuella minoriteter och förstås underpresterande kvinnor.

Fransmännen – eller franspersonerna som det nog borde heta i korrekt europeiskt statstevemässigt nyspråk – protesterar naturligtvis, och några förändringar lär inte ske utan strid och förmodligen inte heller i brådrasket. Radikalfeministerna i den svenska smygbögiga Tidö-regimen lär gorma och gapa än mer, men tvingas naturligtvis småningom krypa till korset under hot om att mista exportandelar till USA – det är vårt levebröd.

Europa borde vara tacksamt för att man tillrättavisas sålunda, eftersom meritokrati är en absolut förutsättning för ett fungerande samhälle. Vänsterns kvotering har inte åstadkommit annat än att minska effektiviteten och orsaka djup polarisering i samhället, och det krävs nu att man frångår detta skadliga förfarande. «Mångfaldsprogrammen» måste väck, och med dem hela «HR»-konkarongen.

Kategorier
Europa Kultur Politik USA

Desillusionerade USA-fanatiker

USA är inte längre den «fria världens ledare», enligt folkpartibimbon Jerneck vid den notoriska tabloidens ledarredaktion. Istället menar hon nu att det är en ickehjärnare att vi måste «minska beroendet av underrättelsesamarbete med USA», och att «männen» i den amerikanska administrationen under Trump hatar oss européer.

Det gör ont när både knoppar och illusioner brister, och här har vi just ett sådant fall där man på sina håll hastigt tvingas omvärdera sin världsbild. Man har kommit underfund med att USA inte är det man länge har trott, eller snarare har inbillats att tro, utan en entitet som alltid är sig själv närmast.

Aversionen mot Europa är mer uttalad i Trumps gäng, men den finns även bland demokrater och mer polerade republikaner, även om den sällan uttrycks öppet. Europa har alltid haft en instrumental betydelse för USA, en marionett att nyttja för en rad olika ändamål, snarare än den befängda tanken att vi skulle vara jämlika parter i ett värdegrundsbaserat förhållande.

Vi luttrade som sedan länge har en mer avvaktande och realistisk inställning till USA än de gängse Nato-runkarna är därför inte så överraskade över den förhandenvarande utvecklingen, och den föranleder inte heller några positionsförändringar. Nej, USA hatar inte européer, men man ser ned på det europeiska tillståndet med dess många märkliga egenheter, och ifrågasätter varför man ska dra det ekonomiska lasset för europeisk säkerhet under sådana omständigheter.

Faktum är att en minoritet bland oss ser mer positivt på denna utveckling, då den kan leda till europeisk frigörelse från USA, inte bara att «minska beroendet av underrättelsesamarbete med USA», utan i största allmänhet stå fri från amerikansk överhöghet. Ett självständigt Europa med en mer kusinartad relation till USA är härvidlag att föredra än ett fiktivt konvenansäktenskap.

Ett Europa som inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen vare sig i fråga om säkerhet eller kultur, utan fördelar riskerna mot omvärlden och hedgar för alla eventualiteter. Ett Europa som utan övermaga moraliska pekpinnar frihandlar med Kina, Indien och Afrika för att kontrollera amerikanskt tyranni och underhålla global frihandel, ett Europa som bantar ned sig och gör sig mer agilt i förhållande till omvärlden.

USA-fanatikerna har ännu att inse faktum, att polycentrismen inte bara är förhandenvarande utan nu befästs med amerikansk isolationism; att Europa måste stå på egna ben, och att vi inte riktigt har den där styrkan som vi gärna tror att vi har; att vi måste skärpa till oss och sluta vara så kaxiga, i alla fall om vi ska spela någon som helst roll i framtiden.

Det är väl bara Kristersson som fortfarande springer i Onkel Sams ledband…