Kategori: Europa

Kategorier
Afrika Europa Kina Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Obegriplig amerikansk administration

Trumpregimen har en mask med två sidor i vit och svart nyans, sinsemellen oförenliga. Den vita består av inrikespolitiska reformer som är – eller kan visas vara – av nöden för att vässa en nation stadd i kontinuerligt förfall, medan den svarta utgörs av märkliga utrikespolitiska manövrar som få eller rent av ingen begriper, allra minst undertecknad.

På hemmaplan har Musks kabinett under kort tid gjort upp med vänsterliberal woke i den djupa vänsterliberala staten genom att kasta ut obstinata blåhåriga sociala rättvisekrigare som inte tillför verksamheten något, samtidigt som det vänsterliberala wokespråket har eliminerats från byråkratin för att slimma verksamheten. Den färgblinda meritokratin återupprättas när socialistiska kvoteringslagar skrotas.

I samma anda har de vänsterliberala universiteten angripits, eftersom de är den fyrbåk från vilket det skadliga wokistiska tankegodset emanerar. Man går till roten med att rensa ut akademiskt fluff som inte bidrar till att stärka nationens produktions- eller annan verklig förmåga. Avvecklingen av USAid och statliga propagandamedier följer samma princip.

Yttrandefriheten har stärkts genom att techbolagen uppmanats avskaffa den vänsterliberala censuren, och till yttermera visso har Trumps lag adresserat Europas än större oförmåga i ämnet. Vicepresident Vance har fällt några väl valda ord kring europeisk yttrandefrihet, svador som Europa verkligen behöver höra, samtidigt som man tycks vilja kräva införande av europeisk yttrandefrihet i utbyte mot att häva handelstullar.

Andra processer som har igångsatts gäller Musks effektiviseringsdepartement i syfte att slänga ut ineffektiv överväxt i administrationen, samt en ansats av att göra upp med den amerikanska ohälsan, till följd av inte minst subventioner i jordbruket som premierar ultraprocessad skräpmat framför verklig mat.

Den svarta sidan av masken så. Här är det allom bekant att amerikansk merkantilism med omfattande handelstullar nog inte är möjlig att bedriva i en tid då globalisering har åstadkommit stort ömsesidigt beroende nationer emellan, utan utgör en mekanism för att göra alla till förlorare.

Möjligen är det så att Trump alltjämt har ambitionen att «ta hem» förlorade industrijobb, men man kan i korten skymta andra drivkrafter, som att devalvera dollarn för att stärka konkurrenskraften samt att gå till frontalangrepp mot ärkerivalen Kina. Det senaste angående det sistnämnda gäller en ambition att försöka få omvärlden att isolera Kina i utbyte mot lättade handelstullar.

Som sagt, fullständigt obegripligt, då Kina är största handelspartner för mer än hälften av världens länder, med sjuttio procents övervikt i relation till USA. Fullständigt obegripligt, då Kina är världens produktionsnav med logistiska kedjor som skulle ta decennier att ersätta. Fullständigt obegripligt, då Kina har mängder av ekonomiska vapen att ta till om man blir trängd. Det kan alltså inte hända.

USA till världen: välj mellan oss och Kina!

Än mer obegripligt blir det i ljuset av att USA drar sig tillbaka från Afrika, den kontinent som Kina (och Ryssland) gör allt för att knyta till sig på grund av dess rikliga tillgångar på mineraler och annat. Trump tycks hellre vilja satsa på Ukraïna och Grönland, med osäkra tillgångar. Men det är bara att gratulera Afrika, som vinner mer på kinesisk frihandel än under västlig kolonialism, men framförallt är det Kina som kammar hem vinsten.

Obegripligt är också att Trump drar in sin propagandaarm i form av Voice of America, Radio free Asia med flera. Visserligen bra för världen, men knappast för USA. Det är en form av mjuk makt med stor effektivitet, som man nu avhänder sig istället för att göra om budskapet till något mer passande för regimen. Samma sak gäller egentligen USAid, som inte har så mycket att göra med att bistå världen som att kontrollera den. Gissa vilka länder som ersätter?

Den labila politiken trycker förvisso ned dollarn, men har även den effekten att utförsäljningen av amerikanska värdepapper ökar, varvid räntan drivs upp och den amerikanska statsskulden blir mer påfrestande. Dollarn förlorar då inte bara nominellt värde, utan även kraft som världens reservvaluta, den mekanism som gör att USA kan trycka pengar på andras bekostnad och ha ohemula fördelar gentemot omvärlden. Trump har själv hävdat att USA blir en nation i mängden om man förlorar dollarn som reservvaluta, men ändå tycks han vilja driva på en sådan utveckling. Obegripligt, som sagt.

Om Biden behöll och vidgade Trumps tullar mot Kina, reciprokerar Trump nu genom att vidga den exportkontroll Biden införde avseende avancerade chips. Nvidias H20 togs fram just för att erbjuda Kina en neddummad version, men även det grafikkortet beläggs nu med exportkontroll under licens. Nvidias aktiekurs störtdök.

Kanske hade det varit rationellt i ett tidigare skede, men det sker samtidigt som Huawei inleder massproduktion av 910C, ett AI-chips med betydligt bättre kapacitet, motsvarande Nvidia H100. Den enda förloraren i sammanhanget blir därmed Nvidia, och på sikt förstås alla amerikanska tillverkare av halvledarteknik, då Kina snabbt avancerar och manövrerar förbi exportkontrollen.

Trump har förvisso korrekt analyserat att man inte kan angripa Kina och Ryssland på en och samma gång, varför han nu försöker neutralisera fnurran på tråden i Ukraïna och tämja Putin. Men det är redan försent, och Moskva lär inte gå i fällan, utan kommer att vidmakthålla ganska täta band till Beijing, väl medveten om att Väst inte går att lita på. Dessutom går den «transatlantiska länken» åt helvete, vilket inte lär hjälpa USA i sin ambition.

Förvisso är Ryssland öppet för en stabil relation med Väst, under villkor om ömsesidiga säkerhetsgarantier och slopade sanktioner, men man kommer för den skull inte att «välja sida» och gå emot Kina. En sådan «omvänd Kissinger» skulle bara vara möjlig om det funnes en stor spricka mellan Ryssland och Kina, som det fanns under 1970-talet.

Om Trump vill «besegra» Kina är den enda egentliga möjligheten väpnad konflikt, och kanske är tanken att provocera fram en sådan via Taiwan. Logiken är att alla förlorar i ett sådant scenario, men att Kina förlorar mest och att USA därmed «vinner» i relativ mening.

Allt annat lika är det omvända scenariot att alla vinner om USA lägger ned sin aggression mot Kina, tar sig i kragen och satsar på att vässa den egna nationens konkurrenskraft istället för att obstruera andra. Problemet ur ett trumpskt synsätt är att Kina då kommer att fortsätta vinna relativt mer, och att USA därmed «förlorar», vilket för honom är oacceptabelt. Därför störtar vi mot avgrunden.

USA vill vinna matchen genom att sparka Kina på smalbenet, dra Kina i håret och peta Kina i ögonen.
Kategorier
Ekonomi Europa Japan Kina Korea Politik USA

MAGA: Make America go away

Petar man i ekonomin händer saker och ting. Oljekrisen 1973 ledde till stegrade energipriser, ransonering, produktionsbortfall, inflation och småningom stagflation. Om det känns igen beror det på att vi i Europa har en liknande situation i dag under krisen i Ukraïna och bortfallet av både kärnkraft och rysk energi.

En politisk konsekvens blev att Ronald Reagan och Margaret Thatcher kom till makten, vilket inledde en ny period av neokonservatism. Aktiv penningpolitik med höga räntor stärkte dollarn och fick fart på ekonomin, men med resultat att den amerikanska konkurrenskraften urholkades.

Ytterligare en faktor i sammanhanget utgjordes av det «japanska undret», som då resulterade i en störtflod av japanska bilar, elektronikprodukter och annat gods. Även det är en situation som minner om dagens, men med Kina som aktör. Hatet mot Japan visste inga gränser, och man krossade demonstrativt japanska bilar och diskuterade i termer av väpnad konflikt.

För att stärka den amerikanska konkurrenskraften tog USA initiativ till ett möte med den tidens största ekonomier, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan, i syfte att devalvera dollarn gentemot respektive nations valuta. Dollarn hade nämligen stigit med femtio procent i jämförelse med denna valutakorg, vilket ansågs skada amerikansk ekonomi.

Vilka former av «economic coercion» som nyttjades är oklart, men man gick i alla fall med på en uppgörelse om devalvering av dollarn, kanske under hot om handelskrig, sanktioner och andra ekonomiska påtryckningsmedel. Inget har egentligen förändrats sedan dess, det är den amerikanska skurkstatens modus operandi.

Fördraget kallas Plaza Accord, efter det hotell där mötet ägde rum 1985. Det hjälpte emellertid inte det amerikanska handelsunderskottet, och det var även för sent att rädda den amerikanska bilindustrin, som dädanefter blev stadd i kontinuerligt förfall. Såväl bil- som elektronikindustrin dominerades allt mer av Japan och Korea.

Men Japan neutraliserades ändå, och den japanska vågen bedarrade, delvis på grund av att devalveringen påskyndade att spräcka en fastighetsbubbla som sedan länge hade blåsts upp. Japan är alltjämt en välmående nation, men betydligt fattigare i relativa termer än vid den tiden – man återhämtade sig aldrig efter dessa «förlorade decennier», och har fortfarande problem att få ekonomin att växa.

Donald Trump – som numera äger Plaza Hotel – är givetvis bekant med den ekonomiska historien, och hans avsikt är att försöka upprepa bedriften. Faktiskt inte bara Trump, eftersom många har funderat i liknande termer, men Trump är disruptiv och annorlunda nog att försöka ge sig på ett komplett vansinnigt företag av det slaget.

I analogi benämns det således «Mar-a-Lago Accord», efter Trumps residens i Florida. Något möte med stormakter har dock inte skett, utan det är mer en plan för hur USA ska stärka sin konkurrenskraft under liknande mekanismer som 1985.

Man kan notera att dollarn har stigit oavbrutet sedan 2012, vilket ger amerikanska hushåll bättre köpkraft och omvänt européer och andra sämre, men på samma sätt som tidigare urholkar det den amerikanska industrin, som flyttar produktionen utomlands. Trump vill som bekant ta hem industrin igen, vilket kräver att villkoren för att producera i USA är bättre än i Mexiko, Kina och Kanada.

Härav följer handelstullar för att straffa konsumtion av varor producerade utomlands, men i förlängningen syftar tullarna till att få berörda länder att förhandla på samma sätt som under Plaza Accord 1985 för att få till en bättre balans i handel och valutor. Framförallt är det Kina som sedan länge är i skottgluggen.

Problemet är att Kina känner den ekonomiska bakgrundshistorien minst lika väl som Trump, och man kommer helt enkelt inte att gå i samma fälla som Japan. I stora drag följer Kina exakt samma plan som Japan för att utveckla sin ekonomi, med joint venture-samarbeten och tekniköverföring som metoder för att locka till sig produktion och know-how.

På samma sätt som i Japan har det resulterat i att Kina numera är världsledande i allt fler tekniska och vetenskapliga sammanhang, vilket i kombination med den överlägsna produktionsförmågan är ett uppenbart hot mot vidare amerikansk ekonomisk och annan dominans. Något måste tydligen göras för att bryta denna utveckling, och Trumps disruptiva strategi är ett sådant initiativ.

Men Kina är tio gånger större än Japan och i alla avseenden en större maktfaktor. Det går inte att skrämma Kina till lydnad, och därför är alla utsikter att upprepa Plaza Accord grusade redan på förhand. Tvärtom är det Kina som har den bättre kontrollen över sin valuta, som man medvetet trycker ned för att stärka konkurrenskraften. Det kommer man fortsätta med, samtidigt som man säljer av amerikanska värdepapper för att trycka upp den amerikanska räntan och motverka Trumps plan.

Å andra sidan vill Kina gärna öka den «inre cirkulationen», men det försvåras av att kineser gärna sparar hellre än konsumerar. Med en ambition att konstlat trycka ned valutan försämrar man köpkraften för konsumenter, varför man här har ett dilemma att lösa. Den «inre cirkulationen» måste nämligen öka om man inte kan flytta den amerikanska exporten till andra marknader. Här finns således en möjlig angreppspunkt för förlikning.

Kineser hanterar man dock bättre i uppriktig dialog än genom hot, och bästa sättet att förbättra villkor och åstadkomma större åtkomst till den kinesiska marknaden går genom förhandlingar och avtal. Europa borde ta fasta på det och nu ta tillfället i akt att inleda förhandlingsrundor med Kina för att successivt länka samman de båda regionerna i handel och andra utbyten.

Det är nämligen det enda sättet på vilket Europa kan bli en självständig maktfaktor, ty USA går helt enkelt inte att lita på och ger knappast mer rättvisa avtal – EU har haft en betydligt sämre utveckling än USA under de senaste decennierna. Make America go away borde vara devisen för européerna i dessa tider, i vart fall tills Washington har återfått förståndet.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Lügenverbot

Tyskarna tog inte piken från US-vicepresidenten Vance om att återupprätta (eller kanske snarare för första gången någonsin införa) yttrandefrihet, utan fnyser tvärtom åt utspelet och går i den diametralt motsatta riktningen, nämligen mot totalitär diktatur med allt hårdare inskränkningar av de spridda fragment tilll yttrandefrihet som föreligger.

Att kålhuvudena alldeles har missuppfattat vad yttrandefrihet är är förstås inget nytt, men just när man tror att det nog inte kan bli så mycket värre, kommer nästa kalldusch. Den nya svartröda regimen under Merz planerar nämligen att göra lögnen straffbar, så att bara sanna utsagor skyddas av «yttrandefriheten».

Huruvida en sådan drakonisk lagstiftning verkligen kommer att införas återstår att se, men bara det faktum att man på allvar föreslår och diskuterar detta indikerar att Tyskland fullständigt har tappat det. Lögner och halvsanningar utgör essensen inte bara i all slags fiktion och i det vardagsnära samtalet, utan även i all politik och i den mediala projektionen av verkligheten.

Die bewusste Verbreitung falscher Tatsachenbehauptungen ist durch die Meinungsfreiheit nicht gedeckt. Deshalb muss die staatsferne Medienaufsicht unter Wahrung der Meinungsfreiheit auf der Basis klarer gesetzlicher Vorgaben gegen Informationsmanipulation sowie Hass und Hetze vorgehen können.

Tyskland och större delen av Europa har redan ett märkligt förbud mot att förneka «förintelsen», och den föreslagna reformen vidgar då det statliga sanningsanspråket till alla utsagor, även i den triviala vardagen. I praktiken kokar det ned till att domstolarna får avgöra vad som utgör sanning, men frågan är vad som sker då en sådan statlig «sanning» omvärderas i ljuset av nya rön – uppstod coronaviruset i ett laboratorium?; låg CIA bakom statskuppen i Kiev 2014?; föreligger verkligen ett «folkmord» i Xinjiang?; är rapsolja verkligen bra för hälsan?

Syftet sägs vara att bekämpa desinformation och «fake news», som man menar är ett «hot mot demokratin». Men något större hot mot demokratin än att staten utser sig själv till sanningsministerium finns naturligtvis inte, vilket är välkänt inte bara i fiktionens «1984» utan även i den praktiska tillämpningen i diktaturer som Hitler-Tyskland och Sovjetunionen, där det senare imperiets propagandatidning mycket riktigt kallades (och alltjämt heter) «Pravda», sanningen. Varför funderar man ens i dessa banor mot bättre vetande?

Man kan förvisso bli ordentligt irriterad på «fake news» och medveten desinformation, exempelvis populära videor på strömningstjänster med inriktning att ljuga maximalt om och tala ned någon företeelse, exempelvis Kina, men det är en given del av yttrandefriheten att förfara så. Det är något allmogen måste lära sig att förhålla sig till, och att kontrollera mot andra källor.

Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.

Noam Chomsky

I den märkliga tyska juridiken är utsagor som kan visas vara falska redan undantagna från det man där benämner «yttrandefrihet», exempelvis påståendet att «jorden är platt». Sådana utsagor räknas som kontrafaktiska och utgör därför inte en opinionsyttring, enligt det vrickade tyska synsättet.

Plattjordare är emellertid ett extremt exempel som man gärna kan skratta åt, men det blir svårare när det gäller frågor kring vaccin eller andra suddiga vetenskapliga utsagor där det inte riktigt finns någon etablerad sanning, utan tvärtom flera faktioner och teoribildningar. Samma sak gäller historiska utsagor och politiska bedömningar.

En företrädare för Alternative für Deutschland hävdade för några år sedan att Aber, liebe Freunde, Hitler und die Nazis sind nur ein Vogelschiss in unserer über 1000-jährigen Geschichte, vilket vissa menar är en grav lögn, medan en mer objektiv betraktare som inte är känslomässigt engagerad i nutidshistoriens konsekvenser lär vara beredd att ge medhåll.

Typiskt för en diktatur av det slaget – i detta fall en vänsterliberal sådan – är att man nyttjar sådana drakoniska lagar för att främst slå mot oppositionen och för att bevara den egna maktbasen. Översatt till svenska förhållanden innebär det att man skulle ha överseende med Anderssonskans uppenbara lögner och trixande med siffror, men gå hårt åt varje sverigedemokratisk halvlögn av motsvarande kaliber – vilket typiskt är vad man har gjort under ett par decennier, inte minst från statsmediernas och de vänsterliberala mediehusens sida.

Redan nu finns oskrivna lagar om vissa företeelser, entiteter som utgör statliga doktrinära sanningar om «klimatet» och annat, som med ett direkt förbud mot att yppa «lögner» skulle kunna resultera i fängelse eller böter som straff. Paralleller till sådan lagstiftning finns mig veterligen bara i Nordkorea och i en del muslimska statsbildningar. Är det alltså i den riktningen vi är på väg?

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Kör slut på USA

Återigen är det blodrött på börserna, eller illgrönt i Asien, där färgerna är omkastade. Och eftersom man har firat Qingming i Kina med flera länder, har man haft stängt under en tid, varför hela raset kommer på en gång – ned tretton procent i Hongkong. Proffsinvesterarna tackar för tillfället och köper på sig i dippen, och småningom återhämtar sig den irreala ekonomin på börsen, som alltid förr.

Mer intressant är den reala ekonomin, den som kretsar kring verklig handel av gods och tjänster. Man ser här att små länder viker ned sig med en gång, och således är villiga att efterkomma utpressarens krav. Man måste förstå det så, som en form av finansiell terrorism, ett slags «economic coercion», en sorts mobbning.

Även kärringarna i Bryssel väser och fräser mest varmluft, och man har ännu inte kommit till skott med motåtgärder, utan talar om potentiella vapen som «handelsbazookan». Man har uppenbarligen inte gett upp hoppet om rationell dialog med en irrationell amerikansk regim.

Men gentemot utpressare och terrorister kan man aldrig ge vika, för de kommer alltid tillbaka med förnyade krav och hot. Det vet Kina, och därför är det nu stenansiktet som gäller, samt chicken race till helvetet om så är. Beijing är välpositionerad för en sådan kamp, och nu är faktisk hög tid att göra slag i saken.

Trump själv vill naturligtvis inget annat än att maximera sin egen vinning, om och om igen, med utpressarens arsenal av verktyg. Därför hattar han fram och tillbaka, nu med ett märkligt utspel om att «pausa» tullarna i nittio dagar, som tidigare med Mexiko och Kanada, nämligen för att skrämma parterna till eftergifter. Bättre är att frihandelsvänliga nationer gör gemensam sak och svarar fullt ut mot den amerikanska skurkstatens ekonomiska krigföring.

Washingtons efterblivne härförare hotar också Kina med ytterligare 50 % tullar, utöver de 54 % som redan ligger, men han tycks inte förstå att han inte är i styrkeposition. Visst, Kina kommer som exportberoende nation att bita i det sura äpplet, men det är nog ingenting mot vad USA får göra när motåtgärderna kommer.

Förutom reciproka tullar mot amerikanska varor, som ger hundraprocentiga eller högre kostnadsökningar för amerikanska konsumenter på allt från skor till mobiltelefoner, samt förstås motsvarande fördyringar för industrin, lär Kina fortsätta klämma åt med exportkontroll av kobolt, gallium, terbium, praseodymium och andra jordartsmetaller, sådana som USA har stor brist på och inte har förmåga att täcka med andra kanaler än Kina under de kommande tio åren.

Nu är också den bästa tiden att plocka hem Taiwan och därmed ta den eventuella dusten med USA i en het konflikt. Kina kan här skjuta sönder sjunde flottan och driva ut amerikanerna från regionen, eftersom USA inte längre har någon tillverkningsindustri som kan ersätta förluster – Kinas skeppsbyggnadskapacitet är 230 gånger större än den amerikanska.

Sådan press att rusta under recession, inflation och ekonomiskt kaos är det bästa sättet att köra slut på USA, att en gång för alla detronisera det amerikanska imperiet och befästa en ny världsordning. Detta fruktar man i Bryssel, men vad är egentligen alternativet när imperatorn i Washington gör kaos med världen?

Fruntimren i Bryssel på defensiven. Ord, men inga visor.
Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Kriget som försvann

Med Trumps återkomst på världsscenen gick luften alldeles ur Ukraïna-frågan, först när USA svängde på en femöring och tog sin hand från marionettregimen i Kiev, och därefter när man aviserade handelskrig mot hela världen. Nu finns plötsligt viktigare spörsmål att hantera, samtidigt som Zelenskyj förstås inte har någon möjlighet att gå segrande ur striden.

Det hindrar inte den svenska dårregimen från att skicka ytterligare sexton miljarder till slukhålet i Ukraïna, i något slags dumdristig vanföreställning om att detta skulle kunna åstadkomma något annat än fler döda på slagfältet. De små och obetydliga männen med napoleonkomplex – Jonsson och Kristersson – tror sig tydligen vara Winston Churchill eller av liknande kaliber, men det enda man åstadkommer är att yttermera förskingra skattemedel på meningslöst blodbad.

Notan för skattebetalarna är nu uppe i hisnande nittio miljarder, pengar som kunde ha använts betydligt bättre. Exempelvis kunde det ha täckt halva kostnaden för nya stambanor för höghastighetståg (eller hela kostnaden om man hade kontrakterat Kina), och det är inte så att det direkt saknas infrastrukturprojekt att driva. Samtidigt pendlar arbetslösheten kring tio procent och tillväxten kring nollan. Tidöregimen har alldeles tappat koncepterna, och det man ägnar sig åt nu är vanstyre av landet.

På slagfältet fortsätter Ryssland att avancera i maklig takt, förutom i Kursk, där man nu har återtagit hela det förlorade territoriet. Det visade sig vara en god investering att kontraktera nordkoreanska legosoldater för ändamålet, ty enligt rapporter nyttjades inte mindre än 12 000 av dem i slutoffensiven, då Kievs mannar tvangs till en förnedrande reträtt.

I show Pussykiwi och övrig statsmedial propaganda har det ju hetat att nordkoreanerna är värdelös kanonmat utan träning, men som tidigare konstaterats är det alldels tvärtom elittrupper med god erfarenhet av gränsbevakning. Enligt uppgift lär 4 000 av dem ha sårats eller dödats, men eftersom numerären är mer eller mindre intakt kan man nog ta den uppgiften med en skopa salt.

Kriget är alltså förlorat för Kievs räkning, och så har det varit länge, bara det att man nu har kommit till insikt om det i bredare lager (förutom i Rosenbad). Freden förhandlas i skuggan av det viktigare handelskriget, och lär utmynna i förnedring för Kievs vidkommande. Man skulle ha förhandlat när man fortfarande kunde.

Och den viktigare frågan för oss är nog vart Europa nu går. En nordkoreansk situation i Europa, kallt krig med Ryssland, omfattande upprustning, energikris, avindustrialisering samt handelskrig med USA är helt enkelt inte kompatibelt med tillväxt och fortsatt välfärd, i alla fall inte så länge man vägrar ta Kina i hand.

Den «transatlantiska länken» är uppenbarligen avhuggen, och det kanske för gott. Det går under alla omständigheter inte att lita på en så lynnig partner som USA, som kan tvärvända efter varje nytt val. Europa måste därför stå på egna ben, och när man inte längre står under USA:s kjolar kan man inte tillåta sig att vara lika kaxig och högfärdig.

Europa måste alltså orientera sig mot Kina som partner, utan att för den skull bry sig om «system» och sådant. Allt sedan Rom och Han har både Europa och Kina varit beroende av handel över den eurasiska landmassan, och det kommer aldrig att förändras. Bryssel och medlemsstaterna har att fatta ett rationellt beslut i saken, och nu brådskar det faktiskt.

Det är hög tid att karttjänsterna uppdaterar sina gränslinjer.