Kategori: Europa

Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Landgrabbande

En delegation högste representanter från USA lär ska anlända till Grönland i veckan, vilket retar upp såväl det lokala styret som den danska regeringen i København. Man betraktar det som inblandning av främmande makt i interna angelägenheter, allra helst som Trumps regim har uttalat att han gärna vill annektera ön.

Det minner en del om motsvarande problematik på ön Taiwan, den bångstyriga kinesiska provinsen som Västvärlden gärna vill koppla loss från Kina i syfte att splittra, ty även där har amerikanska figurer av allt för hög dignitet avlagt visit och lagt sig i angelägenheter som helt enkelt inte angår dem. Men det är kanske bara bra att Europa får smaka på lite av samma medicin?

Och om USA införlivar Grönland i det amerikanska imperiet och gör Kanada till delstat samtidigt som Ryssland befäster sina landvinningar i Ukraïna – och Kina kanske gör slag i saken att hela den kinesiska nation med invasion av Taiwan – varför skulle då inte även vi i Sverige och Europa passa på att ta för oss i dessa tider av landgrabbande?

Vid närmare eftertanke har Sverige successivt tvingats till reträtt från sina hävdvunna territorier, först med förlust av Finland och Livland till Ryssland och senare även skilsmässa från Norge. Det kunde vara hög tid att återupprätta det svenska väldet från fornstora dagar, och det kan principiellt inte vara mer galet än stormakternas uppdelning i intressesfärer?

Vid närmare eftertanke är Finland och än mindre baltstaterna länder i egentlig mening, utan tillfälliga statsbildningar utan historisk kontinuitet. Finnarna tuktades och civiliserades av Sverige för närmare tusen år sedan och framåt i kamp med Novgorod, på samma sätt som ester och letter i dåvarande Livland. Det var då inga nationer av det slag vi känner, utan spridda gemenskaper utan centralmakt. Länder blev dessa entiteter först under 1900-talet, då det ryska imperiet respektive Sovjetunionen kollapsade.

Vi skulle därför kunna göra en deal med Putin om att återta forna svensk kolonialmark i utbyte mot att erkänna Kremls annektering av ukraïnska oblast, eller rent av hela Ukraïna. Möjligen skulle Estland och Lettland likväl som Finland kunna ha vissa invändningar, men de skulle nog kunna övertygas om fördelen med en stor nordisk union under svensk överhöghet, eftersom det skulle ge bättre säkerhet.

En modern motsvarighet till Kalmarunionen skulle då danas, med Stockholm som centrum. Nationerna – inklusive Norge och Danmark och kanske Island – kvarstår på samma sätt som i Storbritannien, men en större helhet bildas i personalunion länderna emellan, en nordisk stormakt om man så vill.

Ryssland skulle även behöva avträda Karelen för att den historiska kontinuiteten ska kunna upprätthållas, men för Moskvas vidkommande skulle en sådan ordning innebära stabilitet i utbyte mot att man får kontroll över Ukraïna. Gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle då åter gå vid Leningrad och Novgorod.

Europeiska unionen skulle kvarstå intakt, samtidigt som Irland upptas i den brittiska personalunionen och Storbritannien återansöker om inträde i Europeiska unionen. Men EU skulle även kunna återuppta ambitionerna i Afrika med lämpliga avtal, i konkurrens med Kina. Afrika, Sydamerika och Mellanöstern blir därmed ett slags produktionsfilialer till den utvecklade världen, i syfte att leverera råvaror och enklare tillverkningsprodukter.

Kina skulle i sin tur införliva Mongoliet, Bhutan och Nepal i sitt imperium, dysfunktionella halvländer som har bättre förutsättningar att utvecklas som en del av ett imperium. Indien får därvidlag avträda Ladakh och Sydtibet («Arunachal Pradesh»), hävdvunna tibetanska territorier, men kan i gengäld inkorporera Sri Lanka och Bangladesh i det indiska imperiet. Pakistan får däremot nöja sig med att tillhöra buffertgruppen av övriga sju *-stan, ett slags centralasiatiskt vakuum av efterblivna stater mellan stormakter.

Om detta låter alldeles förskräckligt, färfärligt och så vidare, bör man betänka att det är historiens normala pulsering mellan konsolidering och revolution, och vi är nu uppenbarligen i en fas av konsolidering. Splittring och balkanisering hör till en svunnen tid.

Karta för vår tid.
Kategorier
Europa Politik USA

Judars skymning

Det fullskaliga folkmordet har återupptagits efter en märklig vapenvila, och israeliska marktrupper fullföljer nu den fullskaliga invasionen av Gaza. Den fullskaliga krigs- och människorättsbrottslingen Netanyahu hotar till yttermera visso med att permanent ockupera Gaza, vilket förstås helt enkelt är ett erkännande av den långvariga judiska ambitionen att genomdriva en fullskalig ockupation av Palestina.

Målet har hela tiden varit att ta i besittning inte bara antika Judéen, Samarien och övriga «kungariken», utan även det Filistéen (Palestina) man då aldrig kontrollerade, det område som överlappar med den kvarvarande resten vid Gazaremsan. Syftet är att förverkliga en ultraortodox (mar)dröm om en rent judisk etnostat på «historisk» mark, varvid palestinier och andra fördrivs, mördas och förintas.

Denna förintelse äger rum med Västs goda minne, eller till och med uppmuntran, på grund av historiska skäl och frikristen eskatologi. De nationalistiska socialisternas illdåd i Tyskland cementerade dagens tyska och europeiska hållning, medan det fundamentalistiska USA ser ett återuppståndet Israel som en förutsättning för Jesu återkomst och den åtföljande «uppryckelsen».

Därför kan judiska idrottare fortsätta tävla i internationella mästerskap, medan ryska är förbjudna att göra sammalunda. Man ser mellan fingrarna på det judiska folkmordet på palestinier, men synnerligen strängt på den banala dussinkonflikt som utgörs av det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Sådant är Väst, oförmöget till rationella avvägningar och att förstå konflikters relativa betydelse.

Därför kan Tel Aviv fortsätta bomba sjukhus och skolor, det vill säga lemlästa barn, kvinnor och gamla med motivering att Hamas tar skydd i sådana inrättningar. Det är fullständigt vidriga brott mot krigets lagar och mänskliga rättigheter, men eftersom Väst tittar bort sker det ändå. De vanligtvis ultragapiga MR-aktivisterna på statsteve och i kommersmedier är fullt upptagna på annat håll och tar på sig ögonbindel i förhållande till judestatens illdåd.

Till de femtio tusen civila som redan har dödats av den barbariska israeliska «försvarsstyrkan» läggs alltså på bara en dag ytterligare 400, varav 283 rapporteras vara kvinnor och barn. Sådana groteska siffror ser man helt enkelt inte i Ukraïna, där de civila offren är betydligt färre, trots längre konflikttid. Men det bekommer inte statsteveaktivisterna, som fortsätter att yra om «Butja» medan man vänder Gaza ryggen.

Samtidigt eroderas det grundmurade försvaret för Israel i delar av Väst, medan det globala Syd ser konflikten i ett helt annat ljus, där Västs dubbla måttstockar blottlägs tydligare än eljest. Tel Aviv binder just nu ris för rygg för mycket lång tid framöver, och man skulle därför kunna tala om judars skymning – på samma sätt som sina forna bödlar kommer dessa sina slaktares arvtagare förr eller senare att få plikta för sina illdåd.

«Harmagedon» i Palestina föregår den fundamentalistiska kristna tron på «uppryckelsen».
Kategorier
Europa Kina Politik USA

Europeiska unionen utklassad

Medan Europeiska sovjetunionen fortsätter att ordbajsa och reglera tungt om allt från plastkorkar till webbkakor, skrider USA till verket med att banta allt man kan. Man skär inte bara metodiskt i myndigheter och förlegade propagandaverktyg, utan även i sådant som den vokabulär som nyttjas i statsapparaten.

Det rör sig om ord som social justice, inclusivity, gender diversity, they/them och andra woke-kryddade ord som inte rör statens kärnuppgifter, utan mer har att göra med en vänsterradikal agenda. Ett hundratal ord försvinner eller ersätts i myndighetsdokument i syfte att slimma administrationen.

Stater har nämligen egenskapen att växa över alla bräddar, likt en cancer som invaderar en organism med metastaser, och därmed tar över varenda aspekt av livet, varvid inget lämnas kvar till individen att besluta om. En sådan övertung förvaltning får betydligt svårare att möta mer agila motståndare i konkurrensen, som Kina eller uppstickaren Indien.

Vän av ordning kan inflika att även länder som Kina dras med tung byråkrati, men det är då inte på konkurrensutsatta nyckelområden. Företag i Kina trycks emellanåt till av staten när de blir för sturska, men har i övrigt ganska fria tyglar att verka.

Det är detta Elon Musk tar fasta på i sin ambition att effektivisera statsapparaten via Doge, nämligen för att övertung reglering skadar tillväxt och näringslivets konkurrenskraft. Säkerligen blir alla pärmbärare upprörda över att bli sparkade på fläcken, men för landet USA är det nödvändig fetmaoperation.

Säkert är också att administrationen blir en smula lamslagen och ineffektiv i ett första skede, då man alltid är svag och omtöcknad efter dylik kirurgi. Men i slutändan kommer man ut betydligt mer slimmad och agil, och kan då möta Kina med en helt annan form.

EU lider redan av att ha tappat ordentligt i tillväxt i jämförelse med USA, och det finns inget som tyder på att det fortsatta ordbajset ska göra någon skillnad. Detta eftersom man inte vill släppa sina mångahanda käpphästar i allt från «värderingar» och övertung reglering till det svarta hålet i Ukraïna.

Med en tillväxt som darrar kring nollstrecket, samtidigt som USA, Kina, Ryssland och Indien drar ifrån med flera procent, funderar EU på att tokrusta för fem procent av den tillväxt man inte har, bland annat genom att öka belåningen. Detta samtidigt som man fortsatt ämnar skicka miljarder till Ukraïna samt slösar än fler miljarder på transrättigheter och annan woke.

Att Kristersson flaggar med regnbågsflaggan för att markera avstånd mot Orbán lär så att säga inte hjälpa Sverige och EU att möta konkurrensen från USA och Kina, utan det krävs ett helt annat slag av politiskt hantverk som vi inte ser tillstymmelse till, varken i Rosenbad eller i Bryssel. Det är hög tid att politiker i EU kommer ned från sina symboltyngda elfenbenstorn högt uppe i skyn och kavlar upp armarna i praktiskt arbete här nere på jorden.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Nej, Expressen, kriget kommer inte

Ledardårarna vid Expressen fortsätter odla sin paranoida hysteri om det omedelbart förestående kriget. Under många år har man gnällt om att vi måste gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato för att trygga fred och säkerhet i landet, men när det nu visar sig att medlemskapet istället destabiliserar sagda säkerhet gormar man om massiv upprustning och omställning till krigsekonomi.

I tidningens senaste stick i ämnet, för allt vad det är värt ett sömnigt hafsverk till artikel i brist på bättre, lånar man motsvarande hetsiga retorik från Krigsvetenskapsakademin, som i en rapport (Projekt SV-A-R) berättar att situationen är akut och att Sverige kan vara i krig inom de närmaste åren. Men detta är då när man tar höjd för värsta tänkbara scenario, som i realiteten aldrig kommer att infrias.

KKRVA tror inte själv på en sådan utveckling, men menar att man måste förbereda sig för både det kända okända och det okända okända, det vill säga ta i beräkning att utvecklingen sällan är linjär eller förutsägbar, utan snarare disruptiv och överraskande. Luntan är tänkvärd och är väl så god som andra strategiska analyser, men den sticker samtidigt ut i jämförelse med de trötta rapporterna från Säpo/FRA/Must samt de kongressfinansierade «tankesmedjorna», nämligen i att man har ett mycket bredare perspektiv.

Framförallt förefaller utvecklingen i USA ha fått konsekvenser i den vidare analysen, för det var länge sedan man såg någon i de kretsarna tala om behovet av att integrera Kina i den svenska och europeiska ordningen, nämligen för att kontra ett alltför nära samarbete mellan Kina och Ryssland. Någon med hjärna har tänkt till, för en gångs skull.

Sverige bör verka för att Nato och EU aktivt medverkar till att förstärka det kinesiska beroendet av västvärlden för att undvika en allians mellan Kina och Ryssland, samtidigt som västvärldens beroende diversifieras så långt som möjligt.

Detta är sunda tankegångar, som å ena sidan klargör att Europa och Kina alltid har haft omfattande utbyten, samtidigt som man alltid har utgjort olika kulturer och «system»; och å den andra att Europa måste stå självständigt och fritt från svåra beroenden och vasallskap av olika slag, inklusive det till USA.

KKRVA menar i samma anda att det vore ytterst problematiskt för Europa om Kina utvecklas till att uppfattas som en huvudfiende för USA, men så är förstås redan fallet. Man ser nämligen för sig en utveckling där USA kan komma att ställa krav på Sverige och Europa att gynna amerikanska intressen genom att minska flödena till och från Kina, vilket också redan är verklighet, bland annat genom det riktade marknadsförbudet för Huawei.

Ett ytterligare problem är om USA kommer att försöka tvinga EU in på samma hårda linje mot Kina som USA själv för, men frågan om tullar för att skydda sig för den kinesiska bilindustrin är komplicerad och EU:s eget val att höja tullarna delar organisationen.

Analysen framför i konklusion att Sverige framdeles har att navigera ett mer komplext landskap, och under en sådan polycentrisk världsordning har behov av att agera mer proaktivt snarare än reaktivt (som under det hastiga Nato-inträdet), bland annat omfattande mer inslag av bi- och multilaterala samarbeten, främst med västmakter.

Samtidigt betonas att Kina och Indien är aktörer av allt större betydelse, och att det fordras av oss (inklusive statsteve och Expressen, nota bene) att se utvecklingen i dessa länder samt Ryssland med öppna ögon snarare än genom ett ideologiskt verklighetsförvrängningsfilter av det slag som länge har varit förhandenvarande. Det är väl ungefär det som brukar hävdas härstädes?

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Vänsterliberal världsbild rämnar

Gunnar Hökmark, den där, eh, genomsympatiske och karismatiske moderaten som i alla år har varit den främste av USA-frälsta Nato-runkare, är numera bitter och besviken över den amerikanska helomvändningen. En vän har gått förlorad, menar Hökmark, när «den fria världens ledare» gör reträtt från sin position som världens moraliska föredöme.

Bara det att USA aldrig har varit ett sådant föredöme, utan sedan sin tillkomst 1776 har byggt sin existens på omfattande expansion och dominans. Det är en nation på folkmordets och negerslaveriets grund, ett land som på allvar tror att det är «exceptionellt» och lyder under ett «manifest destiny» att utöka sitt Lebensraum – nu kanske med Grönland.

Allt USA gör sker i syfte att främja den egna positionen – America first är inget Trump har hittat på – och Europa har i den ambitionen inte haft annat än instrumental betydelse. Värdegrunden är inte gemensam, vilket var och en kan konstatera genom att studera de omfattande ideologiska skillnader som föreligger i fråga om frihet och trygghet.

Den amerikanska investeringen i Europa efter krigsslutet via Marshalplanen och andra paket hade som grund att hindra kommunismens frammarsch i en tid då Sovjetunionen stod som segrare i kriget. Man försäkrade sig om att Europa skulle välja den amerikanska vägen genom ekonomiskt stöd, kulturimperialism och andra medel, varvid Europa blev en amerikansk vasall, en pjäs för att kontra Sovjetimperiet.

Det vasallskapet har bestått under lång tid, och för säkerhets skull har ockupationen av Tyskland aldrig upphört. Amerikanska styrkor på europeisk mark har av någon anledning betraktats som «normalt», och liknande synsätt föreligger även i de US-ockuperade asiatiska nationerna Japan och Sydkorea. Så normalt att Sverige nyligen kapitulerade utan att en enda kula hade avfyrats, varvid USA får åtkomst till landets militära installationer.

Från europeiskt håll beklagar man således den förestående amerikanska reträtten, kanske som ett kollektivt utslag av Stockholms-syndromet, och i ren panik anställer man vidlyftiga planer kring massiv upprustning för att kontra det inbillade hotet från Ryssland. Man vill helt enkelt inte ta till sig krigets bevekelsegrunder, utan framhärdar i sin idioti om att Ukraïna är en «demokrati» och att vi minsann kan stå näst på tur.

Washingtons mer nyktra synsätt är å andra sidan att Ryssland har degraderats till ett andra rangens imperium, samtidigt som Kina utgör det stora «hotet» mot fortsatt amerikansk dominans och global hegemoni. USA vill därför inte delta i en meningslös och utdragen konflikt mellan Europa och Ryssland, och vill inte heller att Ryssland och Kina bildar alltför täta band.

Det är för sent att slå in en kil mellan Ryssland och Kina, men man kan i vart fall neutralisera Ryssland med lämplig morot och piska, på det att man kan koncentrera sig fullt på Kina. Det är med den optiken man måste förstå USA:s agerande, med eller utan Trump – den senare är egentligen bara en katalysator för ett skeende som påbörjades för halvannat decennium sedan.

Länder har inga vänner, och allianser kommer och går. Europa måste inse att man står på egna ben, och även om man intermittent kan ha närmare band med USA, måste man agera för att bli ett självständigt centrum fritt från amerikansk dominans, en pol bland flera i en polycentrisk världsordning med USA, Kina, Europa och i viss mån Indien, Japan och Ryssland som givna maktcentra.

Hökmarks unipolära ordning under USA är nämligen död och snart även formellt begraven, och det är nog det han mest sörjer, på samma sätt som sovjetmedborgare länge hade svårt att förstå att deras imperium hade upphört att existera. Det skulle inte heller förvåna om Hökmarks tankesmedja Frispel hör till den omfattande skara propagandistiska agenturer som har åtnjutit stöd från USAid, vilket ju då skulle förklara gråten mer konkret.

American Progress (John Gast, 1872). USA har ett manifest destiny att sprida nationen och sin kultur, och då får indianer och andra maka på sig. Den tankefiguren gäller intakt.