Bashar al-Assad har störtats efter knappt två veckors offensiv av rebellgrupper, i kölvattnet av konflikten i Palestina. Omvärlden jublar, ungefär som när Saddam Hussein en gång störtades i Irak, utan att betänka vad det innebär att ett hårdfört sekulärt styre nu ersätts av en islamistisk jihadistregim med terrorbakgrund.
Geopolitiska motiv tycks dominera, då man hoppas minska Irans inflytande och skära av Rysslands insteg i regionen. Syrien är alltså lika mycket en proxyarena för stormakter som Ukraïna, och Moskva tycks nu ha bitit i gräset i denna kamp.
Även syrier i diasporan jublar då al-Assad har bragts på fall, och man tror nu på en «demokratisk» utveckling under al-Qaida-sprungna terrororganisationen Hay’at tahrir al-sham (HTS), det vill säga Kommittén för Levantens befriande i översättning.
Men var och en förstår ju att ingen demokrati kommer ur detta, utan bara mer faktionalism, splittring och småningom terror och fortsatt inbördeskrig med spridning utanför landet, på samma sätt som tidigare i Irak. Det är därför en pyrrhusseger för Syriens vidkommande, och syrierna kan nog ställa in firandet med skumpa.
HTS stöds av bland andra Türkiet, vars motiv har med den kurdiska situationen att göra, och Ukraïna, nämligen i egenskap av fiendens fiende. I motståndarlägret finns å andra sidan inte bara Ryssland och Iran, utan numera även USA, där den sistnämnda inte riktigt vet vilken fot man ska stå på i denna konflikt.
Ba’ath-rörelsens dödsruna ristades således den åttonde december 2024, efter att ha dominerat både Irak och Syrien under lång tid. Ideologin är socialistisk och auktoritär, men framförallt modernistisk och sekulär, till skillnad från den typ av hierokrati som mullorna i Iran upprätthåller eller den monarki som dominerar gulfstaterna.
Allt annat lika borde den sekulära och stabila republiken föredras, men här är det även andra som drar i tåtarna än dem det berör, i ett stormaktsspel som nu går in i en ny fas. Det blir nog ingen «arabisk vår» denna gång heller, utan bara mer blodspillan vad det lider. Men det går inte att förutse någonting konkret alls i detta getingbo.
Går vi äntligen mot slutet av show Paasikivi och cabaret Sundström, eller kommer den förljugna propagandan fortsätta även under 2025? Den propaganda som har att Ryssland vill återuppliva ett imperium och inkränkta på Europas gränser, medan verkligheten kanske är något mer komplicerad och nyanserad?
Viss uppgivenhet råder i vart fall i medienarrativet, eftersom Trump ju vann valet och det därmed står klart att det amerikanska stödet till Ukraïna är i farozonen. Ska Europa på egen hand dra lasset, trots att man inte har en egen vapenindustri av rang, eller ska man göda det amerikanska militärindustriella komplexet med européernas skattepengar för att hålla det falska hoppet uppe ett tag till i den konflikt som Moskva redan vunnit?
Under alla omständigheter rustar den svenska regimen för fullt, bland annat genom att kontraktera femtio nya stridsvagnar till ett värde av 7.5 miljarder och ytterligare fyrtio sådana bandvagnar som sägs ska skänkas till Ukraïna. Uppenbarligen ser man i vart fall i Rosenbad inget slut på kriget, trots att Zelenskyj själv menar att förhandlingar om frysning av konflikten är nära förestående i ljuset av den senaste utvecklingen.
Medan Kristerssons förryckta kabinett slösar bort svenskarnas skattemedel på fyrverkerier som aldrig kommer till användning, börjar man i Tyskland och på en rad andra håll i Europa förbereda för en postukraïnsk tid av fred och förnyade säkerhetsdoktriner. Man kan uppenbarligen inte upprätthålla sanktioner mot Ryssland i all evighet, särskilt som det är EU som främst drabbas av de egna skotten.
Man inser också att det är till föga nytta att ytterligare fösa samman Kina och Ryssland, eller för den delen Indien och Ryssland, eller hela det globala syd och Ryssland, under detta ok av sanktioner som bara tenderar att skrämma iväg övriga världen. Väst står alldeles ensamt i sin futila kamp mot Moskva.
Det i sin tur har sina givna orsaker, som man dock tonar ned eller rent av förnekar. Man har investerat stort politiskt och annat kapital i att omdana Ukraïna och Georgien i en ambition att expandera Nato så mycket som möjligt, inte minst med påverkansoperationer, incitament till statskupp och försök till en rad «färgrevolutioner», mekanismer som världen i övrigt fnyser åt och nog inte önskar drabbas av för egen del.
Det är alltså inte Moskva som expanderar, utan Väst under det bellikosa USA:s ledning. En expansion som påbörjades tämligen omgående efter kalla krigets slut, under en tid då det hade varit mer logiskt att avveckla Nato då Sovjetunionen imploderade och Warszawapakten upplöstes. Löftet till Gorbatjëv och Kreml ignorerades, i vanlig ordning.
Väst upphörde således aldrig att betrakta Ryssland som fiende, och lät aldrig landet på riktigt komma in i värmen. Därför ska man inte heller vara förvånad över att demokratin inte fick något starkare fäste, särskilt som den amerikanska ekonomiska chockterapin mest orsakade armod bland befolkningen, medan en handfull oligarker och amerikanska klienter kunde sko sig och roffa åt sig alla tillgångar.
Man trodde att man hade fått den ryska björnen på fall, och nu hade fri lejd över hela Östeuropa och vidare mot Centralasien, men Kreml drog alltså sin röda linje vid Ukraïna. Det struntade Väst i, och man beslöt syna Putins hand. Därav den förhandenvarande situationen, och Putins kort visade sig vara mycket starkare än vad man hade trott.
Ukraïna offrades därmed för Västs expansionism, och landet kunde ha förblivit intakt och helt under en annan strategi. Nu har gränserna oåterkalleligen förflyttats, och Natos expansion har hejdats. En ny verklighet är förhandenvarande, och ingen mediepropaganda kan rubba på detta faktum. När kommer självkritiken och den nyktra analysen?
Tänk dig att Sverigedemokraterna hade vunnit en majoritet av rösterna i riksdagsvalet 2026, och att statschefen – kungen – därför betecknar den nya regeringen som «illegitim». Föreställ dig även att Bryssel och Washington båda hade «underkänt» valresultatet och infört sanktioner för att ett «demokratiskt underskott» har uppstått när folket har valt fel.
Ungefär så kan man karakterisera situationen i Georgien, där populistiska Georgisk dröm kammade hem valet med majoritet föregående månad. Men det gjorde man även 2016 och 2020, varför det förefaller märkligt att just nu anklaga partiet för såväl valfusk som ideologiskt avsteg. «Protesterna» mot resultatet förefaller vara iscensatta, och misstanken om upphovet leder i en bestämd riktning.
Det har att göra med EU:s planer på att integrera Georgien som en del i dess utvidgning, helt enkelt som en geopolitisk form av expansionism. Fordom var EU en västeuropeisk klubb för länder som kvalificerade ekonomiskt och demokratiskt, medan man nu har sänkt ribban betydligt och mer siktar på kvantitet än kvalitet.
Genom att försöka inlemma korrupta skithålsländer som Ukraïna, Moldavien och Georgien medelst färgrevolution och annan bearbetning hoppas man kunna skära av Ryssland och därmed återupprätta något slags reinkarnation av Rom, men i praktiken åstadkommer man mest förfall och instabilitet.
Georgien angrep man redan i maj för dess agentlag (på amerikansk förlaga), vilket då sågs som ett ingrepp mot västliga påverkansoperationer i syfte att locka landet i riktning mot den västliga gemenskapen. Men man glömmer då att landet, likt Ukraïna, är politiskt tudelat, och att en majoritet under Georgisk dröm motsätter sig den västliga *2SHBTQIAP++-ideologin och hellre orienterar sig mot den ortodoxa sfären med Ryssland som centrum.
Det är nu Georgiens folkrättsliga suveräna val att gå sin egen väg, och tills man för egen maskin har omorienterat sig samt instiftat institutioner värdiga ett medlemskap, bör Bryssel helt enkelt inte lägga sig i. Medlemskap i EU tillkommer enbart länder som kan bidra till unionen och som i övrigt är kompatibla. Varken Georgien eller Ukraïna uppfyller de kriterierna.
Faktum är att redan den nuvarande unionen har växt för snabbt, och man noterar uppror och instabilitet i länder som Rumänien. Därtill kommer att även EU:s kärna lider av ekonomisk recession och framgång för populistiska partier av alla de slag, samtidigt som man har ständigt gräl med Ungern om den vidare inriktningen.
I själva verket är unionen hårt ansatt från alla håll och kanter. Man har ett krig alldeles om knutarna, och har valt att gå i klinch med Ryssland kring detta, med energikris och ekonomisk recession som följd. Trots att man inte har någon egen vapenproduktion av betydelse har man valt att skänka sin materiel till Kiev, samtidigt som man förlitar sig på att Onkel Sam ska dra huvudlasset.
Men med Trump i Vita huset lär USA dra undan stödet till Ukraïna, och det blir då upp till européerna att fylla jänkarnas frånfälle. Det kan man göra, men det innebär då att man måste köpa amerikanska vapen och göda det amerikanska militärindustriella komplexet för att kunna fortsätta kampen och realisera den egna kraftiga upprustningen. Detta passar en affärsman som Trump.
Samtidigt kommer sagde Trump att införa allmänna tullar mot Europa, varför den ekonomiska krisen kommer att förvärras än mer. Redan under Biden har Inflation reduction act och liknande mekanismer slagit hårt mot Europa, som vill hålla fast vid sina märkliga «regler» kring hur handel ska bedrivas.
Ett sätt att upprätthålla dessa «regler» har varit att införa egna tullar, fast mot Kina, nämligen mot grön teknik som elbilar, vindsnurror och solceller, just sådant gods som kan uppfylla EU:s vidlyftiga klimatambitioner. Men man skrotar hellre de senare för att försöka rädda den europeiska bilindustrin, som är på fallrepet under det paradigmskifte som är förestående. Bryssel tycks inte veta vilket ben man ska stå på, utan är som en yr höna utan klar riktning.
Den riktningen måste man återta, samt finna lämpligt fokus på unionen som den är, inte som den skulle kunna vara. EU måste skrota imperiedrömmarna och satsa allt på att bli en självständig maktfaktor i en polycentrisk värld, vid sidan av USA och Kina och kanske även Ryssland och Indien.
Ukraïna, Moldavien och Georgien hör inte hemma i det konceptet, och varken kallt eller varmt krig med Ryssland kommer att gynna den europeiska situationen. Bäst är därför att avsluta kriget och upprätta ett säkerhetsfördrag med Ryssland, slicka sina sår och gå vidare med att stärka unionen och verka för dess medborgare.
På samma sätt måste man kamma ägget avseende Kina och inte lägga sig i dess angelägenheter i Sydkinesiska sjön på andra sidan jorden. Kina är inte heller en «systemisk rival», men däremot en ekonomisk. Ändå är vinn–vinn under maximal frihandel den enda möjlighet vi har att konkurrera med Kina och övriga världen, och framförallt att kontra den amerikanska protektionismen. Laga då så.
Bryssel måste konsolidera unionen och släppa imperietankarna. EU kan bara vara starkt om det är enat, tätt sammanbundet och står på egna ben i alla väder.
En majoritet av ukraïnierna har nu gett upp och vill ha ett slut på kriget, med frysning av de nuvarande gränslinjerna. Man konstaterar att man aldrig kan ta tillbaka förlorat territorium, och att en «seger» inte är möjlig, men att man däremot kan fortsätta förlora tusentals män och kvinnor vid frontens köttkvarn till ingen nytta, samtidigt som man inte kan återbygga ekonomin så länge kriget pågår.
Men det bekommer inte de frejdiga svenskarna, som alltjämt står där med sina ukraïnaflaggor på kavajuppslaget och ropar sina märkliga politiska slagord. Man «står med Ukraïna» «så länge det behövs», och det är en «kamp för demokratin». Ryssland «får inte segra» för då «står vi näst på tur».
Det är klart att man kan inta en sådan idealistisk hållning när man inte behöver offra något, ty det är ju inte svenskarna som slits i stycken och bränns vid fronten. Det man uttrycker är att ukraïnierna är ställföreträdande soldater som gott kan offra sig i den idealistiska kampen för demokratins vidare expansion i österled.
Men eftersom premisserna är alldeles åt helvete fel, blir konklusionen också därefter. Ukraïna är inte och har aldrig varit någon demokrati, och den genomkorrupta kievstaten har knappt något gemensamt med EU och Väst. Demokratins ställning har överhuvudtaget inte med saken att göra.
Ukraïna är istället en proxyarena för Natos och Västs expansion, vilket är själva grundorsaken till konflikten. Därför stannar konflikten också vid Kiev, och föreställningen att Putin skulle ge sig på en allmän erövring av Europa är en fullständigt sinnesrubbad tankefigur. Det har inget med verkligheten att göra, utan är ett fantasifoster, frenetiskt nyttjat i den enfaldiga mediala propagandan.
Däremot har konflikten en given förlängning när västmakterna i allt större utsträckning lägger sig i handlingarna, först genom sanktioner, militärt bistånd och sabotage av Nord stream, därefter med allt mer offensiv materiel som kan nyttjas för att slå långt inne i Ryssland. Kremls givna svar är hybridkrigföring i Östersjön med flera andra platser, nyttjande av hypersoniska missiler i Ukraïna samt anställning av nordkoreansk trupp i Kursk för att mota bort de ukraïnska inkräktarna.
Det är uppenbart att Väst inte vill släppa Ukraïna och de enorma resurser man lagt ned på att därstädes anställa färgrevolution, en ansats som nu ändå går förlorad. Då kan man lika gärna störta allt i fördärvet och riskera storkonflikt i Europa genom ständig upptrappning. Så mycken prestige har byggts upp att man nu inte förmår tappa ansiktet när verkligheten infinner sig, det elementära faktum att Ryssland står som segrare.
Till den dramaturgin har inte minst den svenska moderatregimen med de korta härförarna Kristersson och Jonson samt det fullständigt malplacerade ägghuvudet Bohlin anslutit sig, kvacksalvare som har förskansat sig i sitt «situation room» i Rosenbad för att leka geopolitik med de stora grabbarna, samtidigt som man därmed äventyrar Sveriges säkerhet på riktigt.
Man trodde att man skulle bli säkrare genom att gå med i Nato och bli en amerikansk vasallstat, men det vi observerar är alltså den diametrala motsatsen. Vår egen aggressiva hållning får ett givet ryskt svar, medan ett traditionellt neutralt Sverige hade kunnat spela en ansvarsfull roll i att mäkla fred. Regimen har inte verkat för Sveriges och medborgarnas väl.
Ukraïna är ändå besegrat, och med Trump vid rodret för den amerikanska övermakten slipper Ryssland undan. Sverige och EU kan för all del fortsätta sin imbecilla kamp mot Moskva, men det är tämligen lönlöst så länge resten av världen inte ansluter sig. Det är i själva verket kontraproduktivt, och leder bara EU allt längre ned i dyngan.
Därför väntar vi nu bara på den slutliga upplösningen av detta drama, då ukrotrollen tappar både ansiktet och brallorna i fullständig förnedring, och då man tvingas ge upp sin idealism för den bistra verkligheten, i vilken bara realpolitiken gäller. Efterdebatten lär bli en fars av stora mått.
Nog har jag sett detta komma under lång tid… men det gäller inte det paffa svenska folk.
Mindre än en månad efter att EU:s handelstullar gentemot kinesiska elbilar trädde i kraft, tycks Bryssel nu vara på väg att skrota sagda tariffer. Unionen beslöt i juli att införa upp till 35 % handelstullar på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger, vilket fick Beijing att kontra med motsvarande tullar på en rad europeiska produkter.
Men sedan dess har en faktor X tillkommit, en svart svan i form av Donald Trump som tillträdande president. En affärsman som inte lirar det gängse politiska spelet, och som säger sig älska handelstullar. Han har redan utlovat fler tullar mot både Kina och Europa, vilket borgar för fyra spännande år.
EU är här den svagaste parten, och om man vill spela med i denna teateruppsättning kommer man att förlora benhårt. Dels kommer Kina denna gång inte att vila på hanen, utan kommer att besvara den amerikanska elden, och därför även den europeiska.
Dels har USA och Kina fördelar som Europa helt enkelt inte åtnjuter, bland annat mindre reglering, betydligt lägre el- och energipriser, avsevärt fler entreprenörer och innovatörer, samt inte minst en statligt dirigerad industripolitik. EU har samtidigt ett krig alldeles om knutarna att hantera.
Under de omständigheterna kan man inte längre drömma om fina ideal och värderingar, utan måste se till verkligheten som den är. Europa måste nu en gång för alla inse att man måste stå självständigt från USA, istället för att vart fjärde år oroa sig för vem som ska tillträda som president.
Unionen måste vidare lira med Kina snarare än emot, och tugget om att Mittens rike är en «systemisk rival» måste upphöra. Kina är en konkurrent på en rad marknader, men de båda aktörernas respektive «system» har inte med varandra att göra. Här råder istället en vinn–vinn-situation om de båda gör gemensam sak för att hantera Trumps aggressiva handelskrig.
Frihandel över den eurasiska kontinenten tar alltså effektivt sönder den amerikanska merkantilismen, och det kunde vara läge för regeringar runt om i Europa att på nytt bedöma lämpligheten i att delta i Väg- och bältesprojektet. Man tycks vara så rädd för att Kina ska vinna, utan att begrunda de egna vinster man gör under denna handelns autostrada.
Fast nu ser man istället vad man har att förlora när det globala krogslagsmålet bryter ut, och det ser riktigt mörkt ut för Europas vidkommande. Därför tycks man rekalibrera sina doktriner och den övergripande ideologin, och det är inte en dag för tidigt. Protektionism har aldrig tjänat Europa väl, och kommer inte att göra det denna gång heller.
