Kategori: Europa

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland

Kinas strategi och intressen i Ryssland

Den amerikanska regimen försöker pressa Kina att fördöma Rysslands aggression i Ukraïna, men frågan är varför Beijing skulle nedlåta sig till att följa Washington i detta ärende. USA har ju sedan länge valt att motarbeta kinesiska intressen, och det är därför oklart vad Kina skulle ha att vinna på att ansluta till Västvärldens sanktionscirkus.

En orsak kunde ju vara att själv slippa bli utsatt för dylika repressalier, men Kina kommer naturligtvis inte att agera på ett så förargelseväckande vis att man blir måltavla för västlig vrede. Man avser istället att balansera så gott det går mellan motstridiga intressen, nämligen för att man har en strategi och intressen som sträcker sig mycket längre än en amerikansk mandatperiod.

Handeln med Ryssland är visserligen bara några få procent jämfört med den med USA och EU, men landet är samtidigt en viktig leverantör av råvaror till Kina, inte minst vete, olja och gas. Vidare är Ryssland en essentiell komponent i Kinas Ett bälte, en väg (一带yidai一路yilu), med ett järnvägsnät som sträcker sig från Beijing, Harbin och Ürümqi till ett flertal ryska knutpunkter och vidare till Europa över Belarus. Det är en infrastruktur man inte vill äventyra i onödan.

Ett bälte, en väg, en orsak till att Kina vill vidmakthålla goda relationer med Ryssland

Även Ukraïna ingår i bältet, vilket är en anledning till att man inte vill ha konflikt i området. Överhuvudtaget är Beijings strävan stabilitet och ordning, varför man förordar dialog för att överbrygga motsättningar, snarare än sanktioner och liknande medel. Fred och säkerhet är en förutsättning för smidig handel, den allra viktigaste komponenten i Kinas utrikespolitik.

Även geopolitiken spelar roll. Eftersom Washington har valt en strategi av att försöka innesluta Kina för att sinka landets vidare utveckling, exempelvis genom handelskrig och att lägga sig i interna angelägenheter i Hongkong och Xinjiang, har Beijing allt mer lierat sig med den omaka grannen i norr, för att man har ett gemensamt intresse av att hålla USA på mattan. För framtida behov har man även intresse av att ha Moskvas stöd då Taiwan småningom införlivas i modernationen.

USA och Västvärlden har själva bäddat för att denna udda allians har uppstått, och man får därför stå sitt kast. Ukraïna är inte Kinas konflikt, och man har inget incitament alls att ställa sig på västmakternas sida, särskilt som man inte delar synen på sanktioner som en framkomlig lösning.

Vinnare på kort sikt i denna konflikt är möjligen USA, som får tillfälle att kränga olja och gas till Europa. Men på längre sikt är Kina den avgjorda segraren, alldeles oavsett hur det går i kriget och de vidare förvecklingarna, för man kommer att ha fortsatt del av Rysslands enorma råvarutillgångar till en billig penning, samtidigt som man gemensamt kan borga för en säkerhetsordning över större delen av Eurasien. Även Indien kommer att gravitera mot denna ordning.

Förlorare på både lång och kort sikt är Europa, som saknar egna råvaror och därför måste välja andra diktaturer att handla olja och gas av. Förutom att man står inför en långvarig prisspiral, kommer man att rusta sig till tänderna istället för att utveckla sina länder, och man förlorar ytterligare moment mot framförallt Kina.

Även USA förlorar på sikt, eftersom allt fler länder kommer att sälja av värdepapper i dollar, och dollarns tid som världens reservvaluta är på väg att rinna ut. Det är det praktiska resultatet av att man fryser gigantiska ryska tillgångar, ty andra länder noterar med intresse. Konflikten innebär även att USA måste lägga mer tid på Europa, i egenskap av Natos ledande kraft, och därmed tappar man en del fokus på Kina och Asien.

Kanske tror man i Bryssel och Washington att man har agerat kraftfullt mot Moskva, men i min optik har man mest agerat i affekt och inte alls begrundat den större bilden, den som omfattar Kina som en given del. Min bild är att man har vådaskjutit sig själv i foten snarare än att ha fått in en dödlig träff mot Vanja.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Omförhandlad regelbaserad världsordning

Moskvas krav på Väst att inte expandera Nato österut har föranlett ilskna reaktioner, och Bryssel anklagar såväl Ryssland som Kina för att försöka omdefiniera den «regelbaserade» «internationella» världsordning som har gällt sedan andra världskrigets slut. Visst är det så, och det är helt naturligt.

Världen ser nämligen inte ut som den gjorde 1945, och det är inte heller rimligt att en mindre klick västliga före detta kolonialmakter som representerar mindre än en tiondel av världens befolkning ska sätta ett universellt regelverk, därtill utan att själva behöva följa det.

Regelverket, primärt under amerikanskt inflytande, är ett uttryck för segrarens dominans och ambition att sätta sig själv i första rummet. Denna pax americana var naturlig i ljuset av världskrigets resultat, och speglade den tidens styrkeförhållanden.

Därmed inte sagt att omvärlden godtog ordningen, och kalla kriget mellan Väst och Sovjetunionen med dess satelliter var uppenbarligen ett bevis för det. Sedan kommmunismens fall 1989 har man emellertid kunnat hävda en sådan dominant världsordning, och man trodde då att man hade nått något slags historiskt politiskt slutstadium.

Denna vänsterliberala yra har sedermera fått sig ett antal törnar, och en ny verklighet har tornat upp sig bortom ruset. Exempelvis har den geopolitiska konflikten mellan Ryssland och Västeuropa föga med kommunism och Sovjetunionen att göra, utan är av betydligt äldre datum. Det rör sig om en kulturell förkastningslinje som är stabil sedan tusen år tillbaka.

Att Ryssland nu åter gör anspråk på att upprätthålla en buffert mellan moderlandet och det historiskt aggressiva Väst (Karl XII, Napoleon, Hitler) är således ett uttryck för den verkligheten. Att det sker just nu beror på att Ryssland är förhållandevis starkt och Väst förhållandevis svagt, samtidigt som USA alienerar Kina och därmed driver Moskva och Beijing i armarna på varandra.

Kina är inte och har aldrig varit ett hot mot Väst, och egentligen inte heller mot någon annan, men är uppenbarligen ett «hot» mot fortsatt amerikansk hegemoni, dels i termer av regionalt militärt inflytande, men framförallt i fråga om inflytande i världssamfundet, exempelvis avseende standarder och andra regelverk.

Det tycks vara en inneboende egenskap i mänsklighetens natur att inte utan vidare låta sig utmanas av uppstickare, och vår apnatur har således en förlängning i hur kollektiva enheter som länder beter sig.

Alfagorillan USA tillåter därför inte att Kina tar sig ton, utan vill hävda sin dominans genom att innesluta landet med en rad åtgärder som tariffer, handelskrig, exportkontroll, marknadsförbud och andra mekanismer som inte rimmar alls med den «regelbaserade världsordning» man vanligen åberopar, utan snarare är ett uttryck för mobbarens mentalitet.

Problemet är bara att Kina är så mycket starkare än vad Sovjetunionen någonsin var, och att man därför inte kan tillämpa samma strategi av «containment». Detta är uppenbart redan i det faktum att Kina numera dominerar världshandeln, och att man har betydligt mer att erbjuda andra aktörer i form av ekonomiska utbyten än USA, men även i att man i princip har uppnått paritet med USA i fråga om forskning och teknisk utveckling – man kommer småningom att gå förbi och bli allt mäktigare ekonomiskt.

En illustration över länders största handeslpartner 1960–2020 ger en bild av hur världens styrkeförhållanden har förändrats under efterkrigstiden, från amerikansk och brittisk dominans till västeuropeisk-amerikansk och slutligen kinesisk.

USA:s konfrontativa beteende ger således helt naturligt att det omaka paret Kina och Ryssland graviterar mot varandra för att kontra den amerikanska aggressionen. USA och Väst faller därför på eget grepp när man försöker ringa in båda dessa aktörer samtidigt.

Ordningen sedan pingpongdiplomatins dagar har annars varit att USA har närmat sig Kina just för att hålla Sovjetunionen i schack, men uppenbarligen vill man inte längre hålla fast vid denna strategi, nämligen för att Kina under den ordningen har vuxit från ingenting till världens största ekonomi och därmed utmanar USA.

Givet den utvecklingen är det således naturligt att både Kina och Ryssland – med flera – ifrågasätter den ensidiga världsordning som åberopas, och man vill helt enkelt ha en omförhandling av villkoren för att bättre spegla nutida styrkeförhållanden och ta hänsyn till fler parametrar än västlig kristendomsbaserad kultur. Exempelvis finns det andra sätt att se på mänskliga rättigheter än det förhandenvarande västliga synsättet.

Så hur slutar detta? På ett eller annat sätt med en ny «regelbaserad världsordning» som inte längre är USA-dominerad utan av mer flerpoligt snitt, med Kina och USA som primära maktcentra. Det kan ske både fredligt och med krig, men påverkar inte slutresultatet.

För ett Väst som alltid har ansett att just dess «värden» är de rätta, riktiga och «universellt» giltiga, från kristendom till utvidgade mänskliga rättigheter, är det kanske ett beskt piller att svälja, men det är ändå ofrånkomligen dit vi rör oss.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Europeiskt vägval

På DN-tidningen talar man om «kampen mot Kina», en «konflikt» som kräver mer än australiska ubåtar. Vän av ordning undrar säkert vad det är för «kamp», men det kokar helt enkelt ned till fortsatt amerikanskt världsherravälde, att inte låta Kina dominera i det egna närområdet, eller i vart fall fördröja förloppet så mycket som möjligt.

Ty några kinesiska kanonbåtar syns inte i Medelhavet eller Nordsjön, inte heller i Mexikanska golfen eller Tasmanhavet, medan amerikanska och andra plåtschabrak alltjämt smyger längs Kinas kust, något man har sysselsatt sig med i snart två sekel, samtidigt som man i området har inkräktat på andras territorier, koloniserat och påtvingat andra folk knark och västerländsk politik.

Den ambitionen har man fortfarande, eftersom det i västerländsk monoteistiskt tänkande bara kan finnas ett system, medan den österländska pluralismen alltid har omfamnat ett flertal samtidigt. I amerikansk och västerländsk optik handlar det därför om en «systemkamp», trots att den man vill mäta sig mot inte ställer upp för tävlan, utan drar sig tillbaka för att tugga på sina bamburör.

«Kampen» förs framförallt av USA, där Biden tycks fortsätta den konfrontatoriska väg Trump slog in på. Inrikespolitiska skäl tvingar honom till det, men förstås även realpolitiska, i vart fall om man avser försvara sin hegemoniska ställning.

Men «kampen» förs inte särskilt effektivt, när man alienerar förment allierade som Frankrike genom att blåsa landet på ubåtskonfekten, eller när man utan att rådgöra med EU drar sig ur Afghanistan och lämnar allt vind för våg. America is back, men tydligen inte i Europa. När man samtidigt drar sig ur handelsavtal lämnar man fältet öppet för Kina att fortsätta dominera handeln.

EU har sedan Trumps tid vid makten dragit slutsatsen att man inte kan lita på jänkarna, att man måste formulera en egen strategi och stå på egna ben, med en egen utrikespolitik och ett eget försvar. Bidens förrädiska manövrer stärker bara Bryssel i detta antagande, och vi har en allt vidare klyfta i det transatlantiska samarbetet.

Självfallet är det så att EU och USA delar grundläggande värderingar, men unionen har inte alls samma syn på Kina som man har i Washington, och vill helt enkelt inte bli en amerikansk bricka i ett nytt kallt krig. Europas handel med Kina är nämligen avgörande för det fortsatta välståndet.

Europeiska utrikesrådet (ECFR) har låtit undersöka vad den europeiska populasen anser om det geopolitiska läget, med resultat att en majoritet anser att ett nytt kallt krig mellan USA och både Kina och Ryssland är ett faktum.

En stor minoritet anser vidare att EU ligger i kallt krig med Ryssland (44 %) respektive Kina (31 %), medan man samtidigt inte anser att det egna landet är delaktigt i detta kalla krig. Det är ekvivalent med att Europa inte är en del av konflikten, men väl Bryssel, och vi har mycket riktigt på senare tid i EU sett allt fler hökar som vill haka på den amerikanska aggressionen mot Kina – Bryssel lirar i otakt med folket.

Inte överraskande sticker Sverige ut i sammanhanget, med 33 % som anser att det föreligger ett kallt krig mellan Kina och Sverige, en syn som inte delas i övriga unionsländer. Sverige ligger därtill i topp i andra undersökningar kring antipati gentemot Kina, i stark kontrast till exempelvis sydeuropeiska länder.

Hur bibringas ett folk egentligen sådana uppfattningar? Är det för att man i allmänhet är, eh, välinformerad om sakernas egentliga tillstånd, eller är det månne så att folkets uppfattning är ett enkelt eko av mediekonglomeratens alltigenom negativa och helt ickeobjektiva framställning?

Det finns i Sverige inte någon verklig debatt om Kina, och i inget annat ämne är åsiktskorridoren så trång, förljugenheten så stor och nyhetsflödet så enormt missvisande. Man har likt Australien entydigt valt att ställa sig på den amerikanska sidan, vilket är en effekt av långvarig allians med anglosfären, men även av debaclet kring Gui Minhai och den koleriske ambassadörens handel och vandel.

Men i längden är en sådan konfrontatorisk linje inte hållbar. Vi har inget att vinna på en inbillad «kamp» med Kina, vare sig på nationell eller kontinental nivå, och det «kalla krig» som nu utkämpas av USA är av ett helt annat slag än det mot Sovjetunionen. Det är inte en ideologisk drabbning, utan handlar om simpelt fusk av en sprinter som håller på att bli förbisprungen, helt enkelt en dålig förlorare.

Europa måste därför fullfölja med etableringen av en egen utrikespolitisk plattform, och Sverige måste småningom ansluta sig till denna europeiska kontext. Det är helt uppenbart att anglosfären går sin egen väg med Brexit, försvarssamarbetet Aukus och allt fler svek mot Europa, och EU måste därför bli en tredje makt, en självständig sådan som inte lirar andrafiolen i den amerikanska orkestern.

Det är ett europeiskt vägval som tar hänsyn till en geopolitsk realitet, att världen går mot ett multipolärt tillstånd, med tre givna centra i Washington, Bryssel och Beijing. Den verkligheten kan Sverige inte bortse från.

Ny geopolitisk verklighet – världen är flerpolig, och har ett nytt centrum.
Kategorier
Europa Kina Politik USA

G7 nu och då

Till helgen möts gruppen av världens «sju mäktigaste industrinationer» i Storbritannien, för att söka samla sig till någon sorts gemensam plattform efter att Trump rivit sönder allt vad allianser heter. America is back, som Biden säger, men frågan är för hur länge – Europa har redan valt att gå en egen väg.

Det där med «mäktigaste industrinationer» ska förstås i preteritum, för numera räknar G7-gruppen till ungefär en tredjedel av världens samlade produktion, mot två tredjedelar när sammanslutningen bildades under 1970-talet. Det är så mycket som västvärlden har krympt, och det är samtidigt så mycket som Kina, Brasilien och Indien har växt.

Att gruppen ändå fortlever som en informell sammanslutning kan förstås i termer av gemensam ideologi, men även gemensam historia. Det är i princip samma gäng länder som härjade mest och värst under kolonialismens tidevarv, och det är samma nationer som gaddade sig samman mot ett försvagat Kina under Qingdynastins sista år för drygt ett sekel sedan.

Att Storbritannien och Frankrike än i dag skickar krigsfartyg till Sydkinesiska havet är alltså en kvarleva från den tidens stormaktsfasoner, en spillra av forna koloniala ambitioner att ha inflytande långt bortom det egna territoriet. På samma sätt ska man förstå det ständiga petandet i Kinas inre angelägenter, som Hongkong och Xinjiang – ingenting har egentligen förändrats på hundra år, förutom att Kina har återtagit sin forna status som stormakt och numera inte längre tar stryk.

Då, runt 1900, hade Kina just förlorat första sino-japanska kriget (1894–95), och tvingats avstå Taiwan till Japan, samtidigt som man tappade inflytande över Korea. Sedan opiumkrigen ett halvsekel tidigare hade man tvingats öppna ett antal fördragshamnar för handel, avstått territorium till internationella koncessioner i Guangzhou, Shanghai, Tianjin och andra städer, betalat dryga «skadestånd» till västmakterna samt upplåtit landet för kristen mission och annan verksamhet.

Under dessa förnedrande omständigheter växte ett folkligt missnöje mot europeiskt inflytande fram, samtidigt som det även omfattade det svaga styret i Qing. Den så kallade boxarrörelsen (义和团, yihetuan) uppstod i det av tyskarna ockuperade Shandong, och utgjorde ett ordenssällskap med rötter i kinesisk kampsport och hemliga förbund som Vita lotus-sekten.

Man samlade småningom tiotusentals medlemmar och skred med början år 1898 till verket i ett uppror, i vilket missionärer och andra utlänningar samt även kristna kineser handgripligen angreps och emellanåt dödades. Rörelsen undertrycktes till en början av guvernör Yuan Shikai, men kom sedermera att spridas till angränsande provinser.

Vid sekelskiftet hade rörelsen växt sig så stark att västmakterna tvangs skicka förstärkningar från fortet i Dagu i Tianjin till legationer och beskickningar i koncessionerna i Beijing för att skydda sina sändebud. Qing vände nu på klacken och såg upproret som en möjlighet att återta sin forna kontroll, ett ödesdigert misstag i ljuset av de utländska truppernas överlägsenhet.

Styrkorna var emellertid för få och kom aldrig fram till Beijing, utan tvangs återvända till Tianjin, varvid legationerna i Beijing isolerades. En allians av åtta nationer – Storbritannien, USA, Tyskland, Frankrike, Italien, Japan, Österrike-Ungern och Ryssland – samlade då 45 000 man i en expeditionsstyrka som tågade mot Beijing i syfte att befria sina landsmän.

G7 eller möjligen G8 à la 1900

Det blev en slakt som kostade tiotusentals kineser livet, samtidigt som Beijing plundrades av styrkorna på samma sätt som under opiumkrigen. Någon formell krigsförklaring gavs aldrig från någondera hållet, utan det rör sig om en skärmytsling som urartade i en kort väpnad konflikt. Som straff utmättes emellertid ett skadestånd motsvarande nitton tusen ton silver, eller femtio gram silver per kinesisk medborgare – i dagens penningvärde ungefär 350 kronor per medborgare eller 140 miljarder kronor, en helt vansinnig summa för tiden.

En krass syn på saken är att västmakterna inte borde ha gått så hårt fram i förnedringen, utan istället försökt bevara den odugliga Qing-regimen så länge som möjligt för att riktigt suga musten ur Kina. Istället kollapsade dynastin ett decennium senare, varvid det nya Kina kom att utvecklas under svåra umbäranden, med en uttalad aversion mot västmakterna och deras system.

I västvärlden finns knappt en människa som vet vad boxarupproret eller för den delen opiumkrigen var för företeelser, och man har inte den historiska förankringen i sin syn på dagens skeenden. Men i Kina finns den kontinuiteten, och den vidmakthålls givetvis även i den formella propagandan. Man ser de västliga kanonbåtarna som ständigt far utanför Kinas kust med detta historiska raster för ögonen, och genomskådar omedelbart det hyckleri som emanerar från de moderna arvtagarna till åttanationersalliansen i allt från Xinjiang och Hongkong till coronapandemin.

Från G7 lär väl komma någon sorts högstämd retorik, som dock inte kommer att få någon praktisk betydelse, utan mest är meningslöst ordbajs. Situationen är diametralt annorlunda nu än för ett sekel sedan, och de pråmar man skickar har inte mer än symbolisk betydelse. Även retoriken är symbolisk, och i slutändan talar pengarna sitt språk – för övrigt på samma sätt som för ett sekel sedan, men med den skillnaden att Kina har lärt läxan och nu behärskar spelet bättre än någon annan.

Dagens G7 med dåtidens raster (Wuheqilin)
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Akademisk frihet

När Ungern slängde ut globalisten George Soros’ så kallade Centraleuropeiska universitet (CEU) gick woke-vänstern i taket, och menade att det var ett angrepp på den «akademiska friheten». Samtidigt pågick en veritabel storstädning av konfuciusinstitut vid europeiska universitet, efter att man ett decennium tidigare ropat högt efter sådana, med hänvisning till att de utgör ideologisk påverkan från kinesiska kommunistpartiet. Plötsligt gällde inte längre svamlet om «akademisk frihet».

Konfuciusinstituten har nu inte den sortens påverkan, men det ligger i sakens natur att varje slags utbildningsinstitut söker förändra tankemönster och bygga upp en världsbild hos de studenter man tar sig an. Soros-«universiteten» förmedlar således en vision om det «öppna samhället», ett slags liberalistiskt utopia som ideologi omfattande gräns- och kravlös invandring, Q-frågor med mera.

Noga räknat är det bara de USA-ackrediterade programmen som är föremål för nedstängning, medan de lokalt ackrediterade fortsätter som förut, en vink om att man inte vill ha att göra med den radikala amerikanska universitetsvänstern. Detta för att det de förmedlar inte ligger i landets intresse under nuvarande politiska majoritet.

Ungern har därmed på flera sätt hamnat i skottlinjen för övriga EU, som vill propagera den egna ideologin och samtidigt motverka annan. Ungern har med övriga Visegradländer vägrat befatta sig med massinvandringen, och har på så sätt sluppit de problem med utanförskap, kriminalitet och terrorism som numera är endemiska i övriga EU, inte minst i Sverige.

Men Ungern har också större och bättre samarbete med både Kina och Ryssland än många andra EU-länder, vilket har retat Bryssel. Ungern har således godtagit både ryska och kinesiska vaccin, och har för närvarande högst vaccinationsgrad i unionen – men dessvärre också högst dödsfrekvens efter den tredje våg som slog särskilt hårt mot ett tidigare lindrigt drabbat Östeuropa. Huawei har ett starkt fäste i Ungern, medan man i andra delar av EU följer Washingtons dekret att angripa företaget.

Wokevänstern exploderar nu på nytt när prestigefyllda Fudan daxue (复旦大学) i Shanghai har kontrakterats för att öppna en filial i Budapest. Borgmästaren i staden har reagerat med förakt och låtit ge ett antal gator namn med avsikt att reta upp Beijing, som «Dalai Láma út», «Szabad Hongkong út» och «Ujgur Mártírok útja». Andra menar att det är en förlustaffär för Ungern, och en storvinst för Kina.

Kostnaden för bygget finansieras delvis genom lån, samtidigt som material och arbetskraft tas från Kina. Det sista är naturligtvis för att hålla nere kostnaderna, som annars hade blivit betydligt högre. Prislappen är större än utbildningsposten i budgeten, men det är förstås samtidigt en långsiktig investering för framtiden.

Huruvida Fudan blir en kanal för kinesisk ideologi återstår att se, men utrymmet för den sortens indoktrinering är tämligen begränsat för de flesta utbildningsspår. Det finns inte någon särskild sorts kinesisk fysik, kemi eller biologi, även om man naturligtvis har «traditionell medicin» som en udda rätt på menyn. Det skulle väl i så fall vara om man i statskunskap och liknande discipliner lägger på ett kinesiskt raster, och det är då samma slags problem som för CEU.

I praktiken kommer man emellertid att anpassa sig efter lokala förutsättningar, och farhågorna är därför nog överdrivna. Fudan är ett riktigt universitet, till skillnad från den ideologiproduktion som präglar Soros’ propagandainstitut. Däremot innebär Fudans närvaro att det akademiska utbytet mellan Kina och Ungern – och därmed Kina och EU – stärks, och därmed att man vidgar de artärer som redan finns. Ungern knyts hårdare till Kina, och Kina kommer närmare EU, vilket för wokevänstern och många andra är en mardröm.

Orbán Viktor ser dock solklara vinster i att balansera mellan EU och Kina, och att vara tungan på vågen i detta spel stormakter emellan. För Ungern kommer det på sikt att betala sig att få en sådan effektiv utbildningskvarn i landet, även om den skulle stänka något med kinesiska tankemönster.