Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Rutten europeisk «demokrati»

Det pissliberala etablissemanget med sina stats- och kommersmedier i huvudfåran vill i ensamt majestät dominera den politiska showen, och vänder sig i vanlig ordning med frenesi mot att utsocknes tar sig ton i debatten. Man vill bevara sin roll som grindvakt i ett skråväsende som alltjämt har särlagar, i vart fall i vår del av världen.

Under sådana former vill man sätta agendan i de stora politiska frågorna, inte minst i hur debatter regisseras inför val. I Tyskland menar man att det är rimligt att bara låta de traditionella partierna mötas i duell, varför man nobbar både Alice Weidel och Sarah Wagenknecht, trots att den förras parti Alternative für Deutschland är största parti i opinionsmätningarna.

Till undsättning kommer då internethjälten Elon Musk med en planerad intervju med Weidel på X, vilket lär ge hundrafalt större spridning än i tyska statsmedier, samtidigt som han deklarerar att AfD är Tysklands enda hopp. Om det tycker man inte i det tyska pissliberala etablissemanget, utan menar att det är ett «ingrepp» i den tyska demokratin.

Motsvarande cirkus sker i Lillbritannien, där man vänder sig mot att Musk förordar Nigel Farage samt på annat vis lägger näsan i blöt i brittisk politik. Varken tyskar eller britter i etablissmangskretsar har dock sparat på krutet när det gäller att lägga sig i amerikansk politik, inte minst att spotta på Trump och hans hantlangare Musk.

Förutom att man öppet har förordat Biden och Kamala har man även haft valarbetare på plats i USA för Demokraternas räkning, en omständighet som det amerikanska systemet medger, men inte det europeiska. Man tillämpar även skilda måttstockar i övrigt, och menar att europeisk politik är en intern angelägenhet, samtidigt som man naturligtvis lägger sig i hela övriga världens göranden och låtanden.

Man menar visserligen att även en techmiljardär har «yttrandefrihet», vad det ordet nu kan tänkas betyda i censurens Europa, men att en person i hans ställning har för stort inflytande och därför tydligen måste tiga. Men Musk är i detta avseende ingenting annat än en publicist i mängden, och det är därför inget som principiellt särskiljer denna aktör från andra.

Förutom att han inte hör till det traditionella etablissemanget, vill säga. Att han är en utböling, en utsocknes med felaktig världsåskådning och fel slags åsiktspaket. Det är just där det kniper, att han tar parti för krafter som det pissliberala etablissemanget gör allt man kan för att motarbeta, exempelvis genom att konsekvent beteckna dem pejorativt.

Hade Musk istället befunnit sig inom detta system, anslutit sig till Kamala samt förordat Starmer eller Scholz, hade inte någon funnit det anmärkningsvärt, eftersom det hade varit i linje med de oskrivna etablissemangsreglerna. Det hade då inte varit ett «ingrepp» i tysk eller brittisk så kallad demokrati, utan en given del av den, att klia den etablerade maktens ryggar.

Men en sådan «demokrati» kan vi nog vara förutan, och den tjänar ingenting till annat än att vidmakthålla etablissemangshovet. En förment demokrati som inte tål det fria ordet och den fria debatten, oavsett från vilket håll, är inte en demokrati, utan per definition en diktatur, vars stats- och kommersmedier i huvudfåran utgör den enda källan till information, alltid vinklad och tillrättalagd till etablissemangets fördel.

Inhemska medier utanför etablissemangskretsar kan man tysta och motarbeta på en rad vis, vilket även görs och har gjorts runt om i Europa – inte minst i Sverige – men det är betydligt svårare att sätta munkavle på Musk. Diktaturen i Bryssel har emellertid hotat med att stänga ned X på samma sätt som man tidigare har gjort med RT och en rad andra källor, om än av andra skäl, och lägger nu till Musks intervju och utspel i den pågående «utredningen».

Thierry Breton är visserligen inte längre kommissionär för Bryssels räkning, men det hindrar ändå inte att han viftar ett varningens finger till Weidel att ge sig i lag med Musk. Inte ens monstruösa Digital services act har dock något formellt förbehåll angående sådana intervjuer, varför det ska bli spännande att se vilka ränker Bryssel småningom smider för att yttermera begränsa det fria ordet och det fria meningsutbytet.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Vinnare och förlorare i kriget

Kriget är redan här, förkunnar penisstorlekstabloiden Expressen, med anledning av att den psykologiska krigföringen med kabelbrott och annat bedrivs i Östersjön. Det kunde man förstås ha tänkt på innan man anslöt sig till Nato och sprängde Rysslands gasledning, men man har valt att hålla fast vid en bellikos inriktning i såväl politiken som de etablissemangsnära medierna.

Man kunde redan från början ha gjort den nyktra analysen kring Natos expansion allt närmare Moskva, och hur Kreml skulle reagera på det. Inför ultimatum valde man att stå fast vid det geostrategiska insteget i Ukraïna, och man har därefter satt all sin prestige på att vidmakthålla den uppfattningen: Ryssland «får inte» vinna kriget.

Men Ryssland vinner ändå kriget, och än värre är att Europa står med Svarte Petter eller rent av skitgubbe i hand när den slutliga summeringen ska göras. Om det är fortsatt krig man vill ha från Bryssels sida, så är Europa verkligen illa ute.

EU:s ekonomi sackar efter, inte Rysslands.

Kanske man fick in en inledande stöt mot Ryssland med sanktioner och andra former av «economic coercion», men Moskva kunde ganska enkelt parera angreppen, och har sedan två år tillbaka en habil tillväxt, tillsammans med Kina och USA. Biter i gräset gör däremot EU, vars ekonomi harvar betänkligt.

Det visar sig att Rysslands export av fossil energi är mer eller mindre oförändrad, och att underskottet i handeln med Europa har kompenserats med motsvarande överskott i handeln med Kina och Indien. Icke desto mindre står EU för lika stor andel av importen som Kina, motsvarande en fjärdedel av den ryska exporten: 211 miljarder euro har gått in i Putins krigskassa.

Ryssland noterar inget egentligt tapp i sin energiexport.

Klara vinnare är Kina och Indien, som har kunnat köpa billig olja och gas, men även USA, som på motsvarande sätt har kunnat kränga svindyr flytande gas till Europa efter att man lät spränga Nord stream. USA har också kammat hem storvinsten genom att smörja sitt militärindustriella komplex med omfattande militärt stöd till Kiev.

Europa har ingen motsvarande industri, utan har skänkt vapen och ammunition från sin befintliga arsenal utan att förnya denna. Det är tomt i ladorna, och man skulle aldrig på egen hand kunna kontra Ryssland i ett fortsättningskrig, om man nu verkligen vill ha ett sådant. Man är fullständigt beorende av USA för ett sådant företag.

Kina och Indien har kompenserat för sviktande handel med EU.

Men huruvida USA är intresserat av det när Donald Trump installeras den tjugonde januari återstår att se. Han har dessutom ökat kravet på europeiska försvarsanslag till fem procent av BNP, under hot om att lämna Nato. Europa har därför inget annat val än att rusta, vilket innebär att ytterligare smörja det amerikanska militärindustriella komplexet med omfattande inköp, trots knackig ekonomi på gränsen till recession.

Men EU står ändå för lika stor import av rysk energi som Kina – så kan hyckleriet också uttryckas i diagramform.

Mediepropagandan till trots går det knappast någon nöd på Ryssland. Man kanske inte är en «vinnare» i samma mening som Kina och USA, men man är inte heller samma förlorare som EU. Utöver att exporten är orubbad, har man ökat importen av gods från Kina när den västliga exporten stryps, samtidigt som man via den porösa gränsen ändå kan importera västligt smuggelgods i den utsträckning som krävs.

Ryssland har energin och därför övertaget, medan EU blöder av samma anledning. I löst förbund med Kina har man även produktionskapaciteten på sin sida, utöver råvarorna. Eftersom EU har valt att bråka med båda, lär man få lida dubbelt så mycket om man framhärdar. När vaknar européerna från sin psykotiska drömtillvaro?

EU är krigets huvudfinansiär.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan USA

Mot apokalypsen

Ett nytt år randas, och även om tidsindelningen är godtycklig och i stort sett irrelevant för verklighetens skeenden, har vi här faktiskt en vattendelare av rang. Nämligen då Donald Trump svärs in som president i januari och då hans andra mandatperiod påbörjas.

Minns att EU förfasades över den bufflige affärsmannens nycker och later, inte minst hans angrepp mot europeiskt stål och näringsliv. Minns även att man skrattade åt Trumps synpunkter om gasförsörjningen från Ryssland samt viftade bort anklagelserna om att man bidrar för lite till Nato. Numera har skrattet fastnat i halsen, och man rustar för fullt över hela kontinenten, till och med i det forna neutrala Sverige.

Framförallt kan man erinra sig att Trump under 2018 inledde ett handelskrig mot Kina, som sedan dess har eskalerat kontinuerligt. Syftet sades vara att minska det brutala handelsunderskottet gentemot landet samt flytta hem produktion till USA, två ambitioner som båda kom rejält på skam, och det enda som resulterade var dyrare slutnota för amerikanska – likväl som kinesiska och europeiska – konsumenter.

Kina svarade – om än ofrivilligt – med att skicka coronan på USA, varvid över en miljon amerikaner fick sätta livet till. Det gjorde inte bara amrisarna rejält förbannade, utan resulterade även i insikten att den globala logistiken var alltför känslig för störningar och för beroende av Kina.

Därmed behöll och utökade USA tarifferna mot Kina när Sleepy Joe Biden tog över 2021, och den nye presidenten valde att eskalera konflikten genom en rad olika mekanismer, som exportkontroll och marknadsförbud för kinesiska företag. Globalismen kastades överbord och protektionismen gjorde storstilad comeback.

Där står vi nu, och Trump har deklarerat att han vill fortsätta i samma anda, med sextioprocentiga tariffer på allt kinesiskt samt motsvarande tullar mot grannländerna Mexiko och Kanada samt förstås mot EU. Om medicinen inte fungerade tidigare, måste man öka dosen, tycks han tänka.

Bryssel har i delar tagit efter den amerikanska hållningen och beslutat sig för att «riskminimera», bland annat genom att införa tullar mot grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror. Det är inte så noga med klimatambitionerna när det väl kommer till kritan, utan här gäller det att försöka rädda den krisande europeiska tillverkningsindustrin!

Men under hotet om amerikanskt handelskrig kan man mycket väl komma att svänga på en femöring och istället liera sig med Beijing i ett frihandelsblock för att kontra och neutralisera Trumps ambitioner. Det vore förstås den rätta vägen att gå, men frågan är om de enskilda nationernas olika kabinett kan överkomma sin svåra sinofobiska hållning för att förverkliga en sådan strategi – man har redan implementerat en lång rad av Washingtons direktiv, som att porta Huawei och angripa Tiktok samt anta löjliga «indopacifiska strategier» för att liera sig i den futila amerikanska kampen mot Kina.

Samtidigt tyder mycket på att Trump kommer att dra tillbaka det amerikanska stödet till Ukraïna och i någon mån tvinga parterna till förhandlingsbordet. Européerna, som har satt så mycken prestige på Kiev, står därför inför valet att fortsätta kampen på egen hand genom att importera amerikanska vapen och stödja det amerikanska militärindustriella komplexet, samtidigt som man fortsätter blöda ekonomiskt, eller att tappa ansiktet inför fullbordat faktum om en rysk seger.

Överlag är det Europa som riskerar komma i kläm när giganterna USA och Kina allt mer skruvar upp volymen, särskilt om man fortsätter att vara en amerikansk marionett samtidigt som Washington beter sig så fruktansvärt illa mot sina bundsförvanter – minns Inflation reduction act, sprängningen av Nord stream 2 med flera skeenden.

A new poster had suddenly appeared all over London. It had no caption, and represented simply the monstrous figure of a Eurasian soldier, three or four metres high, striding forward with expressionless Mongolian face and enormous boots, a submachine gun pointed from his hip. From whatever angle you looked at the poster, the muzzle of the gun, magnified by the foreshortening, seemed to be pointed straight at you.

«1984» (George Orwell)

Det liknar allt mer en kariktayr av «1984», George Orwells dystopiska roman om ett Oceanien (Väst) i krig mot omväxlande Eurasien (Ryssland) och Östasien (Kina), en utveckling som faktiskt har varit förhandenvarande sedan andra världskriget, först med ett kallt krig med Sovjetunionen och småningom lös allians med Kina, nu ersatt med krig i någon form mot båda, men kanske småningom ersatt med krig mot Kina under närmare band med Ryssland – det låter kanske otänkbart just nu, men vänta bara några år.

En karikatyr som inte avviker mycket från den förhandenvarande propagandabilden om den gula faran.

Superstaten Oceanien – USA och dess marionett EU – måste upprätthålla sin globala hegemoni genom att ständigt växla allianser och kontra nya fiender, och nu är turen kommen till Östasien, det vill säga Kina, som anses ha vuxit sig för starkt. Murbräckor i form av Hongkong, Tibet och Xinjiang har nyttjats, med utebliven framgång, men kvar har man det fort som heter Taiwan, som man nu sätter allt sitt kapital på.

Under falskt motto av att bevara demokratin – som i verkligheten bara kan bevaras under status quo eller under formell kinesisk överhöghet – uttrycker man allt fastare stöd till lokalregeringen i Taibei, inklusive lösa löften om att komma till undsättning i händelse av skarp konflikt. Det gäller även europeiska nationer, som skickar kanonbåtar till Taiwan-sundet för att demonstrera sin bellikosa hållning och därmed röra upp i grytan och provocera Beijing till allt större manifestationer runt ön.

It was rather more of a shock to him when he discovered from some chance remark that she did not remember that Oceania, four years ago, had been at war with Eastasia and at peace with Eurasia. It was true that she regarded the whole war as a sham: but apparently she had not even noticed that the name of the enemy had changed. ‘I thought we’d always been at war with Eurasia,’ she said vaguely.

«1984» (George Orwell)

Slutligen exploderar krutdurken, varvid Taiwan läggs i ruiner och den så kallade demokratin upphör för gott. Men för USA är målet därmed uppnått, att ha gått i krig med Kina under den ädla premissen att försvara demokratin, och därmed rejält ha stukat sin ärkefiende, även om det har kostat stort på den egna förmågan.

I alla fall är det planen, men mer sannolikt är att Kina går segrande ur konflikten och kastar ut USA ur regionen, efter mer än ett sekel av regional tyranni. Nämligen för att Kina har produktionskapaciteten, enkannerligen för fartyg, medan USA står naket och inte förmår ersätta sina förluster.

He argued with her about it for perhaps a quarter of an hour. In the end he succeeded in forcing her memory back until she did dimly recall that at one time Eastasia and not Eurasia had been the enemy. But the issue still struck her as unimportant. ‘Who cares?’ she said impatiently. ‘It’s always one bloody war after another, and one knows the news is all lies anyway.

«1984» (George Orwell)

Det är den apokalyps vi går mot under nuvarande ideologiska inriktning, då tanken om den gula faran åter har väckts till liv, parallellt med de psykotiska nyckerna om en blodtörstig tyrann i Kreml med expansion över Europa som mål. Vi tycks inte se att den Big brother som vi själva domineras av är den egentliga fienden, det Bryssel och Washington som allt mer inskränker våra friheter och rustar för konflikt med vålnader och hjärnspöken.

Framtiden är alltid vansklig att spekulera i, men klart är i vart fall att inget förefaller bli bättre och att det svåra tjugotalet fortsätter mot sin klimax, när den nu kommer, och hur den nu kommer att gestaltas. Verkligheten tycks här alltid överträffa dikten, fantasin och prognoserna. Gott 2025!

Kategorier
Europa Politik

AfD Tysklands enda hopp

Kamala Harris, om någon minns henne, blev plötsligt den globala medievänsterns stora hopp när Sleepy Joes demens blev alldeles för uppenbar. Alldeles till sig i byxorna blev man dessutom när glitterbögvänsterns stora muzakstjärna, Taylor Swift, tog ställning för Kamala, något man hoppades skulle övertyga stora väljarskaror om att rösta rätt. Resultatet blev istället att Swifts beundrarskara minskade drastiskt, och att Kamala försvann ur den politiska historien.

Nu har internethjälten Elon Musk tagit ställning på liknande vis, men för Tysklands Alternative für Deutschland (AfD), ett parti som i den globala medievänstern betecknas pejorativt som «högernationalistiskt». Då heter det i sagda medier att det är ett «hot mot demokratin» när en «techmiljardär» lägger sig i valprocessen, där man med «demokrati» menar bevarande av den rådande ordningen.

Däremot är det förstås alldeles i sin ordning när den globala medievänstern helt ogenerat tar ställning för den amerikanska vänstern, helt enkelt för att man anser sig företräda den demokratiska ordningen till skillnad från «högernationalister» och andra element. Det där med opartisk rapportering tycks inte vara en ledstjärna i journalistiken numera.

Men utöver att Musk förstås har full frihet att uttala sig bäst han vill, har han dessutom alldeles rätt i sak. Kranker Mann Europas är i ett bedrövligt skick, och de traditionella partierna är inte i stånd att rädda landet från ännu en Untergang. Det räcker med att studera politiken kring Energiewende för att inse det, men det stannar förstås inte där.

AfD är i detta avseende för en återuppbyggnad av kärnkraften, i likhet med de svenska kollegerna i Sverigedemokraterna och andra europeiska motsvarigheter, och man har även en rad andra beröringspunkter med den nationalistiska rörelsen i Europa, omfattande kritik mot migrationspolitiken med mera.

Men på en rad andra områden har man intagit en annan hållning, och bland annat kritiserat Tysklands ensidiga och ovillkorliga stöd för Israel. Framförallt har man svängt i fråga om Kina, och kritiserat gröna utrikesministern Annalena Baerbock för att bedriva handelskrig mot Beijing, en hökaktig politik som inte tjänar Tysklands och Europas intressen.

Inte heller en underordnad roll till USA ligger i Tysklands intresse, enligt partiet, som hellre ser Europa som en stark geopolitisk kraft på egna ben. Av det skälet är man emot Natos expansionism och russofobiska attityd, och man ser inte konflikten i Ukraïna som relevant för Tysklands och Europas vidkommande. Man förordar en fredsöverenskommelse under status quo.

Men det är kanske framförallt på den ekonomiska politikens område man har möjlighet att kurera den sjuka nationen, som för närvarande präglas av strejker bland arbetare som inte riktigt vill förstå det prekära läge tysk bilindustri befinner sig i. Avregleringar, bantning av staten samt betoning på frihandel är några recept som därmed kan komma att förordas, och det är främst den ordningen som tilltalar Musk.

Därutöver kommer även en frisk skepsis gentemot woke och klimathysteri, och man går hårt åt *2SHBTQIAP++ och annan vänsterideologi. Man ska då betänka att partiledarinnan Alice Weidel faktisk är lesbisk, och att sådan kritik inte är riktad mot dem det berör, utan mot statens hållning i sådana frågor. Man är även emot könsstympning av gossar av det slag som praktiseras i abrahamitiska religioner.

AfD kammade hem segrar i en del lokalval i höstas, men den bravaden lär inte kunna upprepas i de nationella val som snart stundar efter Scholz-regimens kollaps nyligen. Man är visserligen största parti med runt 20 %, men unionens CDU-CSU ligger runt 30 %, och AfD har naturligtvis inget att hämta hos socialisterna och de gröna. Ändå kan man påverka inriktningen på samma sätt som SD i Sverige, och om det skulle knipa kanske även bli stödhjul åt unionen.

Kategorier
Europa Politik

Energivändningen

En hastig titt på elpriset för industri respektive hushåll i EU, Kina och USA berättar egentligen allt, nämligen att Europa är så kört det kan bli och att det inte finns någon som helst utväg ur detta dilemma, annat än att europeisk industri småningom går under helt och hållet, bransch efter bransch.

Europas ekonomiska motor Tyskland leder utvecklingen med en krisande bilindustri som inte längre kan matcha den kinesiska anstormningen. Svaret? Strafftullar på elbilar och annan grön teknik från Kina för att med protektionism värna europeisk industri och därmed även försena den «gröna omställning» som ligger i grunden för krisen. Det kommer naturligtvis inte att fungera.

Tyskarna har bundit ris för egen rygg genom att lägga ned baskraften i form av kärnenergi, och istället satsat på naturgas. Man lade dock alla ägg i fel korg, den ryska, och när amerikanerna sprängde Nord stream för att kunna kränga sin egen gas till hutlösa priser, gick ridån ned. Tyskarnas «Energiewende» blev hela Europas mardröm.

Européerna får betala dubbelt så mycket och mer i elpris, utöver mer i skatt och andra avgifter.

Die dummen Schweden kommer nu tyskarna till undsättning genom att helt enkelt subventionera tyskarnas underskott av el, enligt de konstgjorda regler EU har för den «gemensamma marknaden», under likaledes konstgjorda «elområden». Eloligarkerna å sin sida tjänar hellre pengar på att mätta tyskarnas hunger än att bygga ut den svenska infrastrukturen, medan politikerna sitter med armarna i kors.

Landsförrädarinnan Ebba Busch (KD) har i likhet med sina kolleger inte fått något uträttat, utan allt förblir som det alltid har varit. Den politiska makten handlar aldrig om att förändra, utan om att administrera den förhandenvarande ordningen. Därtill har man höjt elskatten, trots löften om motsatsen, vilket är det tydligaste exemplet på att man ger blanka fan i elpriserna, eftersom det är en statlig kassako.

Man gick också till val på att bygga ut kärnkraften, men det kommer aldrig att ske med mindre än att det finns en «blocköverskridande» överenskommelse. Detta är ändå «samförståndsandans» land där man bara kan ha en åsikt och tanke i huvudet åt gången.

Och en «blocköverskridande» överenskommelse får man aldrig, eftersom det skulle neutralisera Socialdemokraterna, vars enda mål är att åter ta makten. För det behöver man de övriga vänsterpartierna, ekofascister som hatar kärnkraft, och därför hamnar saken i politisk låsning och långbänk. Sossarna skulle förstås kunna dela på makten med antingen M eller SD, men även det är en partipolitisk omöjlighet.

Om man ändå på något mirakulöst vis komme överens, skulle det ta bortåt tjugo år att uppföra en ny reaktor. Det är den tid det tog i Finland, och Sverige är i ungefär samma snigelliga när det kommer till infrastrukturprojekt. Här tar allt en evighet, med ständiga fördyringar och brutalt långsam administrativ handläggning. Medan japanerna bygger en reaktor på tre år, och kineserna och sydkoreanerna på fem.

Hela EU är på ungefär samma muppstadium, och därför går Europa under. Det går inte att hävda sig i konkurrensen så länge fundamentet för produktionen – el och annan energi – är dubbelt så dyr. För politiker återstår bara att sola sig i glansen och njuta av nobelfester och annat medan man kan, att krama ur den sista musten innan ridån slutligen går ned över Europa.

Mer än dubbelt så höga elpriser för europeisk industri ger mer än dubbelt så höga produktionskostnader, vilket leder till multiplar i utpris för produkterna i fråga. Under sådana villkor kan man inte konkurrera.