En raketforskare och pensionsräddare från Tunisien var tydligen så missnöjd med svensk socialtjänst att han beslöt hämnas genom att skjuta ihjäl två svenska åskådare på väg till match, för ändamålet tämligen enkelt identifierade via svenska landslagströjor. Eller så var det en hämnd för irakierns och danskens koranbränningar, vem kan egentligen veta nu när även gärningshennen är skjuten i helvetet?
Asylshopparen förde visserligen en tillvaro som papperslös i Belgien, men sägs även ha figurerat i motsvarande kretsar i Sverige, den lättradikaliserade skara om ett par hundra tusen illegala migranter som år efter år får driva fritt i samhället och där utgöra stomme i den informella ekonomin. Vårt Europa bygger som bekant inga murar, och därför är det också som det är.
Inte enbart papperslösa på drift riskerar att radikaliseras, utan även i den reguljära och miljonhövdade skaran av muslimer i Sverige finns ett mindre segment i utanförskap som kan ta på sig rollen som martyr i profetens namn, på samma sätt som tusentals i samma grupp anträder den grova kriminalitetens bana med liknande mått av våld.
Ty vad är den grova gängkriminaliteten med nära nog dagliga skjutningar och sprängningar annat än en inre form av terrorism, givet att den allt mer spiller över på utomstående? Det finns en formell skillnad i att denna attack riktades mot svensk nationalitet och identitet, men i praktiken är det samma slags våld utfört av samma sorts förövare med bakgrund i migration.
Svensk och europeisk migrationspolitik betalar sig nu ordentligt, och kommer att göra så i många år framöver. Denna fullständiga politiska katastrof av att fösa in miljoner och åter miljoner kulturellt inkompatibla element i ett civiliserat och välfungerande samhälle är i själva verket ett nytt slags europeiskt självmord.
Samtidigt trycker allt fler på för att få komma in i värmen, och om de inte lyckas lär de stanna ändå, just som papperslösa. Aningslösheten är alltjämt förhärskande i Europa, och till och med Polen kanske nu går i riktning mot att «öppna sina hjärtan», eller kanske snarare öppna sina hjärnor för att låta innanmätet rinna ut… på detta elände finns ingen ände i sikte.
Hur många kan man tänkas reta upp genom att hylla Vladimir Vladimirovitj Putin som ett strategiskt snille, vars ingenium har överlistat Västs tafatta sanktioner från första stund, och som nu sitter med trumf på hand? Säkerligen alla som får sin förvrängda världsbild ekad och bekräftad i stats- och kommersmedier i huvudfåran likväl som i ljusskygga fora i internets utmarker, men verkligheten kunde ju inte bry sig mindre.
Efter halvannat år av krig är situationen nämligen nu sådan att Ryssland har annekterat och befäst fyra oblast utöver Krim, och att man håller ställningarna utan att Kiev kan avancera så mycket som en millimeter, trots massivt materiellt stöd från Väst, faktiskt så massivt att ammunitionsbrist har uppstått i både USA och EU.
Den misslyckade motoffensiven har vidare reducerat Ukraïnas chanser att fortsätta erhålla understöd, och Washington har i dagarna aviserat att man är i den bortre slutdelen av finansieringen av Zelenskyjs krigsäventyr. Säkerligen hinner man leverera några skvadroner äldre flygplan till Kiev innan kranen stängs för gott, men de kommer inte att göra någon skillnad för utgången.
När Creepy Joe kastar in handsken följer EU med automatik, och därmed lämnas Ukraïna i sticket efter att ha tjänat som Västs murbräcka mot Ryssland sedan 2014. Tanken var att flytta fram östfronten ytterligare, men eftersom Moskva satte en absolut röd linje vid Kiev blev det inte så, trots iscensatt statskupp, «färgrevolution» och massiv utbyggnad av ukraïnska försvarsställningar efter 2014.
När flödet av artilleripjäser, stridsvagnar och annan materiel sinar, hamnar Kiev dessutom i ett tämligen prekärt dilemma, eftersom federationens krigsmakt i regionen, omfattande ett par hundra tusen knektar, då kan skära igenom övriga Ukraïna som en kniv i smör, och därmed fullborda invasionen, avsätta Zelenskyj samt annektera övriga oblast, med möjlig hastig anslutning av Moldavien som option.
Stats- och kommersmediernas propaganda åsido gäller här att Moskvas mål inte var, och inte är, att erövra hela landet, utan just att säkra ryskkulturellt dominerade oblast och neutralisera Kievs möjligheter att ansluta sig till Nato. Ukraïna kunde faktiskt ha förblivit intakt utan en droppe blodspillan, om man hade övervägt Moskvas anbud om att utgöra neutral buffertstat, men Zelenskyj förleddes av västmakterna att agera marionett i dess skuggkrig, med resultat att ukraïnska befolkningen fick bita i gräset.
Icke desto mindre kommer Putin givetvis att ta tillfället i akt, om det infinner sig, och om Väst vägrar fred. Slutresultatet blir då att Ukraïna åter blir en rysk delrepublik, och att Ryssland expanderar sin västfront snarare än att Nato vidgar sin östdito. Visserligen sker en motsvarande expansion av Nato i Finland (och Sverige på mer meningslöst territorium), men den gränsen har mindre geopolitisk och strategisk relevans.
Västs arrogans och stolthet innebär emellertid att man förmodligen inte alls vill pränta ned en fred på papper, utan väljer att fortsätta bekämpa Ryssland med sanktioner och andra ekonomiska och politiska medel. Man kommer då att försöka spela det långa spelet mot Ryssland, och inkorporera det i ett större geopolitiskt spel omfattande Kina.
Men även här gäller en annan verklighet än den som kablas ut i stats- och kommersmedier i huvudfåran, nämligen att sanktionerna hittills inte har haft någon betydande inverkan på den ryska ekonomin, utan tvärtom mer har sargat avsändaren än mottagaren, i vart fall i EU:s fall.
Ryssland har nämligen en projicerad årlig tillväxt om 4.9 %, medan EU nätt och jämnt undviker recession med 0.4 %. Europas sjuke man Tyskland har här officiellt gått in i recession, och så även Sverige med -1 % tillväxt. Ryska inflationen är med 6 % i paritet med Europas, medan arbetslösheten om blott 3 % är mindre än hälften av EU:s.
Betraktar man bytesbalansen ser man att Ryssland är i positivt territorium med 10.3 %, medan EU och USA går back. Orsaker härtill är att Ryssland är rikt på naturtillgångar som är eftertraktade på världsmarknaden, och att det därför alltid finns köpare. Vidare är det enbart Väst som bedriver sanktioner, medan övriga världen fortsätter handla med Ryssland.
Omvänt kommer komponenter och annat gods in i Ryssland via grannländer i Centralasien, varor som handlas i Väst och i Kina och sedan vidareförsäljs till Ryssland. Det ger naturligtvis ett påslag i pris, vilket därmed fördyrar för ryska medborgare. Tanken är här att detta på sikt ska ta udden av rysk ekonomi och reta upp medborgarna tillräckligt för att agera mot Putin.
Men då har man dels inte förstått ryska folkets sentiment, och dels inte heller begripit att det fortfarande är avsändaren som drabbas hårdast av sanktionerna. Energi är uppemot tio gånger billigare i Ryssland än i Europa, samtidigt som det finns utrymme att beskatta exportinkomsterna av fossil energi för att kompensera. Sanktionerna omvandlas därför slutligen till dyrare energi, vilket knappast gynnar tysk och europeisk industri i konkurrensen med kinesisk och amerikansk.
Putins kalkyl håller alltså, och därför avgår Ryssland förr eller senare med segern, medan Väst får slicka såren. Man kan välja att anta eller förkasta analysen, men verkligheten som den faktiskt är fordrar här att Europa gör bäst i att söka fred i status quo med Ryssland, och att man etablerar en ny och hållbar säkerhetsordning under ömsesidig respekt.
Visserligen stammar upplysningsidealen och den liberala ideologin från Europa, men kontinenten har för den skull aldrig någonsin haft yttrandefrihet i verklig och praktisk mening. En sådan har bara praktiserats i USA och Japan, medan Europa alltid har haft långa haranger av undantag för allsköns politiska käpphästar, som förintelseförnekelse, hets och en flora av förment förhatliga symboler (utan undantag på högerkanten).
I det regleringshelvete som heter Europeiska Sovjetunionen (EU) gäller till yttermera visso sedan augusti en drakonisk lagstiftning kallad Digital services act, i syfte att reglera och tämja innehållet på fria sociala medieplattformar. Bland annat måste stora plattformar plocka bort «olagligt innehåll» inom en viss tidsrymd, under hot om «böter» upp till motsvarande sex procent av omsättningen.
Vad som utgör «olagligt innehåll» är upp till unionens icke folkvalda kommissarier att avgöra, och saken prövas nu för första gången skarpt sedan den icke folkvalde EU-kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, har hotat ingen mindre än Elon Musk för att inte ha implementerat lagstiftningen.
Bretons hotfulla text till den amerikanske entreprenören.
«Olagligt innehåll» tycks här vara sådant material som inte linjerar med EU-diktaturens uppfattning om händelseutvecklingen i Palestina, och man uppmanar därför plattformen X att undanröja påstådd «desinformation» i frågan. Musks svar till franspersonen är att på plattformen posta sådant material som avses, men Bryssel väljer här att inta den klassiska kinesiska positionen att man bör veta vad som är förbjudet.
Kina äger rätt att välja sin inriktning, men Europa är just inte Kina, utan en förment liberal bastion som säger sig omhulda liberala värden som yttrandefrihet. Det är dags att inte bara snacka snacket i den frågan, utan även gå gången, för att parafrasera Breton.
Vi kan i Europa helt enkelt inte ha ett sanningsministerium som avgör äktheten i utsagor som publiceras i sociala och andra medier, utan den korrekta vägen att gå är att medieträna befolkningen i argumentationsanalys och i övrigt låta allsköns utsagor flöda fritt, utan någon som helst reglering.
Den digitala eran fordrar att var och en har ett kritiskt sinne till uppgifter som cirkulerar, inte bara i sociala medier och fora, utan även – inte minst – i stats- och kommersmedier i huvudfåran, mediekonglomerat som tenderar att propagera och förstärka etablissemangets linje och vars innehåll, vinkling och urval är allt annat än objektivt och neutralt.
Defaultläge måste vara förståelsen att alla som publicerar något har en agenda och en baktanke, och att det inte existerar något sådant som objektiva och konsekvensneutrala medier. EU-medborgarna måste drillas i att ta del av så många källor som möjligt, av olika slag, för att bilda sig en någorlunda sann bild av en viss företeelse.
Angående det aktuella fallet med X bör Musk stå på sig, och om diktatorerna i Bryssel trilskas genom att tillämpa DNS-förgiftning för att filtrera bort plattformen, får man även ta det folkliga missnöjet. Europa har som bekant inga egna plattformar av liknande slag, eftersom det regleringskåta EU inte premierar teknisk utveckling utan hellre stympar sådan.
Under alla omständigheter använder vi i övrigt 8.8.8.8 som uppslag, likväl som Brave för att undkomma Europeiska Sovjetunionens klickhelvete kallat GDPR. Det enda EU har åstadkommit hittills är att förstöra internet och att inskränka de liberala fri- och rättigheter man säger sig försvara, och en sådan union har vi ingen nytta av.
Drygt ett år har gått sedan Nord Stream sprängdes på amerikanskt initiativ, sannolikt av brittisk marin i maskopi med dansk och svensk motsvarighet. Då lade man omedelbart skulden på Putin, trots att det var fullständigt uppenbart att Ryssland inte hade något att vinna på saken – Washington pajade Putins trumfkort, och garanterade Tysklands vidare engagemang i Ukraïna.
När nu en ny gasledning saboteras, denna gång mellan Finland och Estland, pekar alla spår istället direkt mot Kreml, men paradoxen har här att mediekonglomeraten nu väljer försiktighetsprincipen. Det kan nämligen inte vara någon annan kraft som ligger bakom, och det rör sig inte heller om en olycka.
Motivet är dels Finlands inträde i Nato, men även en smärre hämnd mot Väst för sabotaget av Nord Stream. Man ska nog se det som en markering mer än en trend, och Ryssland har som sagt inget egentligt intresse av att provocera Finland eller andra mer än nödvändigt.
Samtidigt är den rimliga tolkningen av den annorlunda mediala retoriken att man nu börjar slå av på propagandan och uppviglingen av allmänheten, för att istället återgå till en mer nykter och professionell rapportering. Det heter inte längre att Rysslands krigsmaskin är i dåligt skick, att Putin är dödligt sjuk, att Ukraïna gör ständiga framsteg och så vidare, utan man levererar tvärtom realpolitiskt dystra prognoser om Kievs misslyckade offensiv.
Vita huset aviserar samtidigt att man är vid «repets ände» avseende finansiering till Zelenskyj, och att man inte kommer att kasta dollar in i det svarta hålet i all evighet. Därmed kommer även europeiska stater att följa, varvid kapitulationen är ett faktum. Ryssland har tagit hem spelet, och vi kan nu säga farväl till Ukraïna.
Till yttermera visso har en ny spännande konflikt (åter)uppstått i Mellanöstern, varvid medialt fokus naturligt skiftar. Både intresset för och viljan att stödja Ukraïna minskar kontinuerligt, och som en konsekvens även klicken i kommersmediernas digitala utgåvor.
Hamas’ terror har i detta avseende nyhetens behag, något nytt att förfasa sig och bli upprörd över, samtidigt som allmänheten bunkrar med fruktos och transfett i soffan för att beskåda israeliternas närmast bibliska svar, ungefär som på den gamla goda tiden då man livesände från Irak och andra amerikanska krigshärdar. Krig är ju skådespel för alla andra än de omedelbart inblandade.
Hmm… undrar vem som kan tänkas ligga bakom brottet på Balticonnector?
Den riktigt tunga analysen på sociala fora av olika slag manar till israelisk slakt av araber i Gaza samt intensifierad ockupation, samtidigt som stats- och kommersmedier i huvudfåran är sin uppgift trogen att förstärka och propagera etablissemangsnarrativet, som i detta fall är ovillkorligt stöd för Tel Aviv. Hamas har alltså inte mycket att hämta i västerländsk opinion, och sett ur den synvinkeln är operationen ett fiasko.
Men den verkliga avsikten har mer bäring på den första biten ovan, att framkalla israelisk vrede på det att judisk statsterrorism än en gång ska få utlopp. Bilder på bostadshus som bombas och sprängs i kombination med uppgifter om hundratals döda civila palestinier orsakar i sin tur ringar på vattnet, med slutlig destination i övriga arabvärlden.
al Aqsa-flodvågen är således ett martyrdåd i syfte att röra upp så mycket damm och känslor att sekundära effekter inträder, bland annat att förhindra ett närmande mellan Israel och Saudiarabien, samt att väcka en smula liv i frågan om Palestina och den sionistiska aggressionen. När det arabiska blodet kokar i grannländerna kan saken dessutom eskalera snabbt, och redan ser vi hur Libanon engageras i konflikten.
Våld föder våld, och Hamas träffar helt rätt i analysen att överraskningsanfallet inspirerar till ett oproportionerligt svar, som därmed föder nytt hat och göder det redan befintliga. Våldsspiralen fortsätter, men frågan är till vilken nytta – tvåstatslösningen dog i praktiken för länge sedan, och går nog inte att återuppliva.
En annan fråga är huruvida Hamas’ självmordsoperation får några vidare geopolitiska konsekvenser, givet att man kan skaka om regionen en smula. USA har i mångt och mycket lämnat Mellanöstern sedan man blev självförsörjande på olja, samtidigt som Kina ryckt fram med en diplomatisk offensiv och utan särskilda kopplingar till den judiska etnostaten.
Men den latenta krutdurken kring Iran och Saudiarabien likväl som befintliga konflikthärdar i Jemen och Syrien kan snabbt brisera i nytt våld, som därmed utökar det regionala skuggkriget mellan USA och Ryssland.
Det gynnar varken Mellanöstern eller världen i stort, men säkert gnuggar man händerna i Zhongnanhai, eftersom man får friare händer att agera då fokus minskar på Kina och fler möjligheter att verka ju större getingboet i Väst blir. Det gynnar även Moskva om Ukraïna tappar i betydelse under en våldsrenässans i Mellanöstern.
