Kategori: Film

Kina har aldrig haft någon soft power, förkunnar man på DN-tidningens ledarsida. Detta apropos att landet för närvarande försöker vinna beundran och respekt i coronakrisens spår genom att bistå världen med medicin, utrustning och läkare.

Jag tror att man här måste skilja mellan å ena sidan kommunistpartiets trubbiga och tondöva ansträngningar att gilla vinnande, ett företag som aldrig kan lyckas, och å andra sidan spontana yttringar ur det kinesiska folkhavet.

Exempelvis gick en sändning bistånd från Wenzhou till Italien i ren sympati och som svar på motsvarande italienskt stöd i ett tidigare skede, utan någon politisk inblandning eller ekonomisk transaktion. På samma sätt ser vi Alibabas Ma Yun skicka respiratorer till USA i rent filantropiskt syfte och för att söka goodwill, helt utanför det officiella Kinas strategi, och det uppskattas i New York.

Det är ekvivalent med att den falske Trump inte representerar USA:s mjuka makt, utan att denna finns utanför politikens domäner. Sant är förstås att politiken har nyttjat kulturen för att söka inflytande, som ett sätt att exportera värderingar, i USA:s fall frihet uttryckt genom musik och film. Kalla kriget vanns inte med kärnstridsspetsar, utan med jeans och rockmusik.

Kina har härvidlag ett stort problem i att försöka kopiera den bedriften, eftersom partiet ligger som en våt filt över sådana frihetliga uttryck i kulturen. Om det är mjuk makt man söker ska man släppa kulturen och ordet fritt, så att hundra blommor kan blomma ostört. Mjuk makt kan aldrig kommenderas fram, utan är en organisk företeelse som växer ur frihet.

Ändå finns det skäl tro att Kina kommer att fortsätta öka sin mjuka makt, dels genom att man successivt klättrar på den akademiska stegen, och dels genom att förmedla högkvalitativ kultur av olika slag, främst film. Den kinesiska filmkulturen är framgångsrik trots den hårda repressionen, men skulle kunna bli flera snäpp vassare om den utan tyglar tilläts utöva social kritik hemmavid – sådant stoff som har gjort amerikansk film världsledande.

På musikens område har Kina inget alls som minner om Sydkoreas «under», utan är likt Japan mer nationellt och regionalt förankrat. Språket är förstås en tröskel, även om man ska komma ihåg att få begrep engelska då jazz och rock erövrade Europa. Språket hindrar inte heller kinesisk musik från att gå på export till Japan, vars språk är lika avlägset kinesiska som våra.

Men Kina har samtidigt något vi inte har, åtminstone inte i tillnärmelsesvis samma omfattning, nämligen en enorm visskatt och i kraft av folkmängden en ofantlig mängd talanger. Ta en sångfågel som Ariana Grande och multiplicera med femtio samt upphöj i ett par potenser, och Kinas verkliga potential kan skönjas.

Det finns à priori ingenting som hindrar att den skatten kan komma att uppskattas av en internationell publik eller att den kan utvecklas i mer kreativ och modern riktning vad det lider. Det kan dessutom gå väldigt snabbt när förutsättningarna är de rätta. Kinesisk rock är för närvarande ett skämt, men jazz och mer seriös musik är etablerade genrer i en kultur som annars mest premierar gullighet.

Under den nominellt kommunistiska ytan sjuder grytan med talang av ett mått som bara matchas av USA, om ens det. När de krafterna väl släpps fria kan inget hindra att de småningom erövrar världen och sprider kinesisk kultur vida omkring. Förutsättningarna för att utöva mjuk makt finns förvisso.