Kategori: Hälsa

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Ätstörningen veganism

Statstelevisionen lutar inte alls åt vänster, utan är en objektiv och neutral aktör som beaktar alla aspekter likvärdigt. Det är därför mediejätten har lika många artiklar och program om karnivorer (0) som om veganer (1050), två sorters kostextremism i vardera ändan spektrat. Tesen är således implicit given, att en «växtbaserad» kost är att föredra, inte bara för hälsan, utan även för «klimatet», vilket kanske är den egentliga vänsterkopplingen.

Förvisso kan man argumentera för att ett ökat inslag av grönsaker leder till god hälsa och längre liv, men däremot finns inga som helst belägg för att veganism eller ens vegetarianism har den egenskapen. Tvärtom ser man hos veganer en förhöjd sjuklighet till följd av näringsbrist, främst avseende fettlösliga vitaminer ADEK, vitamin B₁₂ samt ω-3-fettsyror.

Akut brist på vitamin B₁₂ leder obehandlat till hjärnskador och död, men även mindre brist ger åkommor som depression och ångest, som har en högre prevalens bland veganer. Benskörhet är en annan vegansk åkomma, till följd av uselt upptag av kalcium på grund av brist på vitamin D.

En annan konsekvens är en avsevärt högre förekomst av avancerade glykerade slutprodukter (AGE) bland vegetarianer i allmänhet och veganer i synnerhet. Orsaken stavas fruktos, som konsumeras i hög utsträckning av gruppen. Traditionellt har man tillskrivit AGE köttätare, vilket veganlägret alltjämt förfäktar, trots ett uppdaterat kunskapsläge.

Avancerade glykerade slutprodukter är den cellulära motsvarigheten till att baka en sockerkaka, och leder till förbränd kristallisering. Skillnaden är att en sockerkaka bakas på en timma, medan motsvarande (samma) process i cellerna tar sjuttio år, plus eller minus ett par decennier. Ökad förekomst av AGE påskyndar alltså åldrandet, vilket inte är förenligt med tanken om längre och hälsosammare liv bland veganer. Det är också därför extrema frukterianer kan förefalla betydligt äldre än sin kronologiska ålder (rynkor är ett resultat av AGE).

Den gängse rekommendation som förmedlas är att man bör äta mer frukt och grönsaker, där man regelmässigt föser samman två vitt skilda livsmedelsgrupper. Man avfärdar risken med socker i frukt, eftersom det är inbäddat i fibrer, och för att det ju finns så mycket vitaminer och mineraler i frukten. Men fruktosen frigörs småningom av bakterier i tarmarna, och bildar då antingen AGE eller omvandlas av levern till glukos. Bådadera processerna är skadliga.

Förvisso är en än större källa till fruktos den västerländska dieten, enkannerligen i USA, där höga halter av fruktos förekommer i isoglukos (HCFS), det vanligaste sötningsmedlet i läsk och skräpmat. Resultatet är även här kraftigt ökad förekomst av AGE, vilket är förväntat. Tillsammans med ω-6-fettsyror i «vegetabiliska» oljor är det ett recept för den hälsokatastrof vi observerar i realtid.

Men även den veganska dieten är rik på ω-6-haltiga sojabaserade produkter, och ger tillsammans med hög förekomst av fruktos likartade metabola problem. Veganer är ändå betydligt friskare än snittet, men det beror uteslutande på kompensation genom lägre kroppsvikt, den kanske bästa indikatorn på god hälsa, nämligen genom den effekt kalorireduktion har.

Tvivelsutan är det därför så att veganer lever både längre och bättre än den stora massan av metabolt förstörda fetton, men det är kanske inte den optimala komparationen. I jämförelse med omnivorer med en mer balanserad och hälsosam kost, omfattande fisk, kött och grönsaker samt en del mejeriprodukter – exempelvis i Japan och Norge – står sig veganer helt enkelt slätt.

Veganism måste egentligen förstås som en modediet, och praktiseras inte naturligt någonstans i världen, med undantag för Indien, där man av ekonomiska skäl inte har råd med animaliskt protein. Det finns även en del religiös extremism som omfattar veganism. I Västvärlden är det främst ett litet segment av yngre kvinnor, oftast med vänsterprogressiva idéer, som utövar dieten, och man kan se det som en form av ätstörning, ofta som en utvidgning av anorexia och bulimi.

Ändå försöker man normalisera fenomenet, inte minst genom att införa «köttfria» dagar i skolan, därtill i en inflationstid då hungriga elever inte får nog med mat hemma. Det är sorgligt att beskåda denna tragiska utveckling.

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Antiinflammation

Akut inflammation vid infektion eller skada är av vikt för att åtgärda problemet i fråga, medan kronisk eller systemisk inflammation i sig är skadlig och kan leda till ett stort antal sjukdomar. I själva verket är inflammation genom oxidativ stress grunden för de flesta så kallade folksjukdomar, och man ser regelmässigt höggradig inflammation vid tillstånd som fetma, diabetes och insulinresistens.

En naturlig fråga är då vad man kan göra för att minimera graden av inflammation, dels genom lämplig diet, och dels genom lämplig livsstil i övrigt. Man kan ju i förstone misstänka att regelbunden motion och hälsosam – vad det nu är – mat är nyckelfaktorer, men det är mer komplicerat än så.

Vad man kan förstå finns det inga välgrundade studier i ämnet, med undantag för effekten av ω-3-syrors antiinflammatoriska egenskaper, varför resultaten och slutsatserna tenderar att skifta något. Det väckelsereligiösa veganlägret brukar hänvisa till dietary inflammatory index (DII) för att slå ett slag för «växtbaserad kost» och undvika mättat fett, men i åtminstone den reviderade utgåvan av index är kolhydrater det mest inflammatoriska av samtliga makronutrienter eller andra ämnen.

Andra inflammatoriska ämnen enligt samma index är ω-6-syror och enkelomättade fetter som olivolja, som båda ingår i den veganska modedieten, samtidigt som mikronutrienter med riklig förekomst i animaliska livsmedel är höggradigt antiiflammatoriska, som fettlösliga vitaminer ADE, magnesium och zink.

Antiinflammationsindex

Andra studier i samma genre söker ge ett poängbaserat system för både kost och livsstil, med liknande resultat. De mest inflammatoriska faktorerna är övervikt (0.89) och fetma (1.57), rökning (0.50), raffinerade spannmålsprodukter och stärkelsegrönsaker (0.72), bearbetat kött (0.68) samt tillsatt socker (0.56).

I den andra änden av skalan finner man kosttillskott (-0.80), tomater (-0.78), gulröda grönsaker (-0.57), fågel (-0.45) och nötter (-0.44), medan fisk (-0.08), rött kött (0.02) och baljväxter (-0.04) är inflammatoriskt neutrala. Måttlig motion (-0.18) är måttligt antiinflammatoriskt, medan mer aktiv träning (-0.41) är klart bättre, vilket är vad man kan förvänta.

Mer överraskande är emellertid att måttlig konsumtion av alkohol (-0.66) är starkt antiinflammatoriskt, så till den grad att det är bättre att kröka än att springa! Med «måttlig» konsumtion menas här upp till 14 gram etanol per dag för kvinnor, eller 14–28 gram etanol per dag för män. Översatt innebär det några flarror vin per vecka. Å andra sidan är mer konsumtion än så att anse som inflammatorisk (0.30), samtidigt som inflammation förstås inte är den enda faktorn av relevans.

Men givet dessa studier kan man ganska enkelt slå fast att en omnivor kost med inslag av både animalisk (ω-3, Zn, Mg, vitaminer ADE) och växtbaserad (betakaroten, vitamin C, fiber) föda i kombination med stora mått av motion och en viss mängd vin utgör optimum, särskilt om man undviker tillsatt socker, ω-6-baserade oljor och annan bearbetad skräpmat. Fast det visste vi förstås redan.

Fisk, frön, spenat, bär, avokado…
Kategorier
Hälsa Politik Vetenskap

Vi måste tala om oljorna

Vetenskapen är i princip aldrig avgjord, och inte minst gäller det paradigmet i det suddiga fältet medicin. Det går att hitta stöd för vilken favorithypotes som helst i den djungel av rapporter som föreligger, och om man som utomstående observatör ska få någorlunda rätsida på saken måste man sålla friskt bland såväl lågkvalitativa studier som sådana behäftade med kommersiella eller andra intressen – forskning bedrivs ofta av företag.

Utan inpinkat territorium att bevaka blir det lättare att förhålla sig till de störrre strömningar som gör sig gällande i medicinska slag, och man kan då tillämpa elementära vetenskapliga principer för att avgöra de mest framkomliga modellerna, nämligen de som håller måttet för en större flora observationer och som har en inneboende logik.

I fråga om diet är det uppenbarligen så att ett paradigmskifte långsamt äger rum, även om en äldre falang fortsätter att gräva ned sig i skyttegravarna och förstärka sina bastioner. Det handlar mer om prestige än något annat, eftersom man svårligen kan erkänna att man har gett alldeles fel råd i ett halvsekel.

Det går att dumma ned till en lekmannadiskussion om människans naturliga habitat, den miljö i vilken vi har utvecklats, först på den afrikanska savannen och sedermera i lokala biotoper i Europa, Asien och Amerika. Nyare lokala anpassningar gäller till exempel laktospersistens bland mjölkdrickande pastorala grupper, likväl som skillnader i insulinkänslighet bland jordbrukare – till skillnad från polyneser, som är hårdast drabbade av konsekvenser av den västerländska dieten.

Man kan notera att människan är naturligt omnivor, och således tar för sig av det som ges i form av bär, nötter och annan växtlighet, samt inte minst kött från kadaver eller jakt. Det går längre tillbaka än släktet Homo, och observeras exempelvis bland schimpanser.

Nutida jägare-samlare ger en bild av detta ursprungliga tillstånd, varvid man kan notera att sådana formligen frossar i fett när de väl lägger ned eller hittar ett byte. Av det skälet kan man svårligen förstå varför mättat animaliskt fett skulle utgöra en hälsofara, så som en falang i medicinen hävdar, och det finns heller ingen given biokemisk kedja som kan motivera påståendet – fett är inte hormonpåverkande på samma vis som socker.

Omvänt kan man observera vad som inte förelåg i den naturliga miljön, men som i dag existerar i ymnig mängd. Framförallt två ämnen sticker ut, nämligen socker i fritt tillstånd samt fleromättade oljor, ingredienser vars förekomst korrelerar synnerligen väl med utvecklingen av moderna «folksjukdomar» och därtill har en biokemisk orsakskedja som är väletablerad.

Socker i form av glukos är visserligen kroppens primära energikälla, och det förekommer naturligt i bunden form i grönsaker, oftast som stärkelse men även i mindre kvantiteter enkla monosackarider eller med fruktos i sammansatta disackarider som i frukt, då bundet av fiberhaltig vävnad som gör upptaget långsamt. Men glukos påverkar samtidigt hormonet insulin, vars uppgift är att stuva undan överskott i form av fett, en process som är naturlig och eftersträvansvärd som överlevnadsfunktion, men som ger permanent fetma när överskottet aldrig kommer till användning i en modern tillvaro.

Fritt och tillsatt socker är således en källa till insulinresistens, som är grunden för metabolt syndrom och hela raddan av välfärdssjukdomar som diabetes, högt blodtryck, alzheimers och ett flertal cancertyper. Det är sjukdomar som tidigare var sällsynta, men numera alltså är så vanliga att de benämns «folksjukdomar» eller «välfärdssjukdomar». Vad är det för slags välfärd, om vi bara blir sjukare?

Hjärt- och kärlsjukdomar blev vanliga under det tidiga 1900-talet, och det är från denna utveckling rönen om mättat fett och «kolesterol» stammar. Numera är det förstås klarlagt att tobaksrökning var den egentliga orsaken, men det för människan naturliga mättade fettet beskrivs in i denna dag som skurken i sammanhanget av relevanta myndigheter.

Explosionen av fetma och diabetes, likväl som demens, depression, bokstavsdiagnoser och andra sjukdomar, är dock av senare datum, och sammanfaller med introduktionen av industriella matoljor, vars bruk har mångfaldigats och i stora drag ersatt smör och andra mättade fetter, inte minst på myndigheters inrådan.

Fleromättade fetter anses alltså vara «bättre› än mättade, men noga räknat talar vi här om två disjunkta kategorier, eller äpplen och päron med ett mer vardagligt språk. Fleromättade fetter är verkligen essentiella, men inte som energi, utan som strukturella komponenter i mindre mängd. Stora delar av din hjärna består av sådana fetter, för att ta ett konkret exempel, men ditt kroppsfett består normalt av mättat fett – numera föreligger dock en flerfaldig ökning av fleromättade fetter även i inlagrat fett, vilket inte direkt underlättar problemet.

Essentiella fleromättade fetter är sådana som innehåller ω-3- respektive ω-6-syror, och de måste tillföras i födan. Det är inte alls så att ω-3 är «bättre» än ω-6, men däremot har bruket av ω-6-haltig matolja i allt från hemlagad och restaurangberedd mat till industriellt bearbetad färdigmat förskjutit normala proportioner av de båda syrorna från 1:1 till 20:1.

Ett första problem är att de båda fettsyrorna konkurrerar om samma enzym, och att högre halt av ω-6 därmed slår ut det ω-3 som ändå finns. Effekten blir att kroppen drabbas av ett större mått av inflammation, då ω-6 är inflammationsdrivande, medan ω-3 är inflammationshämmande. Inflammation är en nödvändig process, men i överskott är den sjukdomsgenererande, vilket är vad vi observerar.

Ett andra problem är att fleromättade fetter är instabila och lätt oxideras till skadliga ämnen, inte minst i stekning i hög temperatur. Det är här oljan kommer in i bilden, eftersom fettsyrorna upphettas kraftigt. Samma sak händer inte om man steker en fisk med riklig halt av ω-3, eftersom fettsyran då skyddas av protein, vatten och mättat fett i fiskens hölje.

Fleromättade fetter ska alltså inte användas i tillagning eller som energi, utan är strukturella fetter som erhålls med föda som fisk, ägg, nötter med mera. Animaliska ω-3-syror är EPA och DHA, medan vegetabiliska är α-linolensyra (ALA). För ω-6 är den huvudsakliga källan linolsyra (AA), som är den primära ingrediensen i industriella matoljor. För tillagning och energi används istället mättat (smör) eller enkelomättat (olivolja) fett.

Härav följer slutsatsen att såväl intaget av fritt socker och matoljor som obalans i förhållandet ω-6:ω-3 ligger till grund för fetma och lejonparten av folksjukdomar. Komplicerande faktorer är stillasittande, stress och sömnbrist, men de är inte primära. Den enkla åtgärden är således att dra ned intaget av såväl socker som ω-6 (linolsyra, vegetabiliska oljor) till absolut minimum, samt öka intaget av animaliskt ω-3.

Ändå lär det nog dröja innan den nyckelhålsmärkta rapsoljan förses med dödskalle och allra helst förbjuds. Evidensen är visserligen övertygande, men övertygelsen är lika stark hos de som förfäktar ett äldre paradigm. Ny vetenskap etableras först när en äldre tongivande generation dör ut, och innan så sker kommer halva befolkningen att vara drabbad av konsekvenserna, nämligen i den stora majoritet som inte har möjlighet att informera sig och göra rationella val.

Socker och vegetabilisk olja är roten till det metabola elände som kostar samhället hundratals miljarder kronor per år.
Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Cancer är ditt eget fel

Se där en rubrik som för en del nog fungerar som ett rött skynke, och det finns förmodligen inget bättre sätt att göra sig impopulär än att peka finger och agera wisserbesser, för övrigt en sport jag excellerar i. Icke förty är det en sanning, en viktig sådan, om än med en viss modifikation.

Nämligen för att genetiska faktorer står för enstaka procent av cancer, diabetes och andra sjukdomar, medan den förkrossande majoriteten av fall för kroniska så kallade välfärdssjukdomar beror av främst livsstil samt en mindre mängd miljöfaktorer. Genetiken är i en del fall obönhörlig, exempelvis avseende diabetes typ 1, medan den i andra fall behöver uttryckas epigenetiskt, vilket är en funktion av det egna levernet.

Kroppen är inget annat än en komplex kemisk fabrik, och utsätter man den för stress och felaktigt intag av näring, kommer den att prestera sämre och ha kortare livslängd. För den moderna människans del kan de så kallade folksjukdomarna härledas till en handfull enkla faktorer, som samtliga går att påverka med omläggning av dieten.

Det rör sig om alldeles för stort intag av fruktos och fritt socker samt inte minst fleromättade strukturella fettsyror som felaktigt nyttjas för energi, därtill i kraftig obalans av omega-6-baserade oljor som i tillagning omvandlas till transfetter och ger upphov till oxidativ stress i mitokondrier.

Resultatet blir insulinresistens, rubbad ämnesomsättning, störd hormonbalans och metabolt syndrom, som leder vidare till fetma, diabetes, högt blodtryck, cancer, demens och en rad andra vanliga åkommor. Därmed utsätts kroppens kemiska maskineri för konstant stress, med resultat att den småningom havererar, långt tidigare än vad genetiken medger.

Här kan man flika in att allmänheten egentligen inte har en realistisk möjlighet att ta eget ansvar, nämligen för att ansvariga myndigheter ger fel slags råd och för att de kommersiella krafterna är alldeles för starka. En majoritet av livsmedel är bearbetad skräpmat, bestående av just de komponenter (socker och «vegetabiliska» oljor) som ger metabolt syndrom och som förstärker suget efter mer av samma gift.

Individuell frihet i egentlig bemärkelse finns alltså inte, och allmogen har inte förmåga att göra ett rationellt val, ty för ett sådant behövs rätt slags kunskap. Att du lider av fetma, diabetes och kanske till och med cancer är därför egentligen inte ditt eget fel, utan politikens och näringslivets. Men även om det inte är ditt fel, är det ändå ditt ansvar, och bara du kan göra något åt saken när du väl blir uppmärksammad på problemet.

Det handlar för övrigt inte bara om kvalitet, utan som en följd även om kvantitet. Den som lever med minimal inflammation och oxidativ stress kommer också att leva längre, och vinsten blir således dubbel. Hellre ett långt och friskt liv än ett kort och sjukt! Tanken att man måste äta allt fler mediciner på ålderns höst är förfelad, och det naturliga är istället att behålla hälsan intakt tills man dör fall och knall vid hundra eller så.

Allt mer forskning visar hur epigenetiska faktorer – som beror av livsstil – avgör det faktiska utfallet i fråga om sjukdomar och åldrande, och avgörande beståndsdelar i att hålla kroppen frisk är kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande, det vill säga att ge kroppen metabol vila samt inte låta den stå på ständig tillväxt. Det är den gemensamma faktorn för samtliga blå zoner med långlivade populationer, exempelvis Okinawa och Sardinien.

Här är autofagi (nobelpris i medicin och fysiologi 2016) den primära antioxidativa processen, en typ av kemiskt reningsbad som äger rum i frånvaro av föda och glukos i blodet, det vill säga en mekanism som städar ut zombieceller och annat skadligt gods som kan leda till sjukliga tillstånd.

Men i den moderna tillvaron äter människan ständigt och jämt, och någon större grad av autofagi äger därför inte rum. Mängden socker i födan är dessutom så stor att insulinnivån aldrig kommer ned på tillräckligt låg nivå, och det sker aldrig någon cellulär storstädning. Skräpet samlas på hög, och ger småningom avtryck i metabolt syndrom med följdsjukdomar.

Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Oxymorösa paradoxer

Fransmännen (franspersonerna?) är kända för att vara livsnjutare, och är det något man förknippar med Frankrike är det väl god mat. Det är feta ostar, fet mjölk, fet fisk och annan fet mat, men å andra sidan mindre tillsatt socker. Det senare en direkt konsekvens av det förra, och i diametral motsats till lätt- och skummjölk, där man har eliminerat fettet och ersatt med socker.

Därtill dricker man ordentligt med rödvin, samt röker i större utsträckning än andra européer eller amerikaner. Enligt det paradigm som hälsovårdande myndigheter rättar sig efter, borde fransoserna falla som furor och dö i unga år av allt detta mättade fett, men i verkligheten har man därstädes ingen förhöjd incidens av hjärt- och kärlsjukdomar i jämförelse med andra länder. Detta går under benämningen den franska paradoxen.

Med judar i Israel förhåller det sig tvärtom, och man har en vansinnigt förhöjd incidens av hjärt- och kärlsjukdomar, samtidigt som man har en låg konsumtion av mättat fett. Även detta går stick i stäv med hävdvunna föreställningar om det mättade fettets farlighet, och benämns således den israeliska paradoxen.

Dessa inte helt fromma judar konsumerar för övrigt en huvudsakligen växtbaserad kost, och särskilt får man i sig mer än andra av linolsyra (LA), en omega-6-fettsyra som av Livsmedelsverket och andra nationella hälsomyndigheter anses förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och andra sjukdomar. Paradoxen är således dubbel.

Men egentligen är det inte en paradox, utan snarare en oxymoron. Vad de två «paradoxerna» berättar är nämligen inget annat än självklara evidens för att de korrupta och köpta elementen i de nationella hälsoagenturerna har fel, och har haft fel i snart ett sekel angående det mesta om kost och diet.

Alldeles särskilt kan man inte släppa taget om det mättade fettet, utan fortsätter att rekommendera allt annat än just mättat fett. Särskilt slår man ett slag för fleromättade fetter, inte minst rapsolja, tillsammans med rikligt intag av kolhydrater, som i de flesta fall är bearbetade bortom igenkännlighet från den säd som ligger i grunden.

Det rör sig om en samverkan mellan socker och omega-6, och det är av denna anledning bearbetad skräpmat i allt från flingor och färdigmat till chips och kakor är den största boven i den kontinuerligt förhöjda sjukligheten och fetman hos befolkningen världen över. I princip all sådan processad «mat» har nämligen tillsatt socker, samt tillagas med rapsolja och andra fetter fullproppade med linolsyra.

Rapsolja är alltså en «nyckehålsmärkt» produkt, men borde istället märkas med en dödskalle, eftersom det är ett veritabelt gift. Kanske inte främst på grund av omega-6, utan för att det är en olja med hög halt av fleromättat fett, som lätt oxideras till transfett vid tillagning. Kroppen har inga lämpliga enzym för att bryta ned transfetter, som därmed korkar igen artärerna.

Industrialismen gav oss processade oljor, processad mat och rubbad ämnesomsättning.

Under förindustriell tid förhöll sig intaget av omega-6 och omega-3 i jämbördig proportion 1:1, men har under det senaste seklet divergerat betänkligt, så att kvoten numera kan uppgå till 20:1 i favör till omega-6. Båda dessa fettsyror är essentiella, men eftersom de konkurrerar om samma enzym, blir effekten brist på omega-3.

Det är inte heller så enkelt att man kan balansera växtbaserat omega-6 med enbart animaliskt omega-3, utan man måste även ha någorlunda balans mellan de växtbaserade linolsyra (LA, n6) och alfalinolensyra (ALA, n3). Det är främst LA som driver adipogenes och fettbildning, vilket är enkelt att demonstrera i djurförsök.

För att hårdra saken är det linolsyra plus socker som driver den sekellånga trenden med metabolt syndrom och associerade tillstånd och sjukdomar som fetma, diabetes, alzheimers, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, depression, hyperaktivitet och snart sagt varenda större kronisk sjukdom. Det finns andra bidragande faktorer, som mindre motion med mera, men det är i förhållande marginellt – det stora problemet är just dessa två faktorer i kosten.

Och det är precis vad de två «paradoxerna» berättar. De israeliska judarna drar i sig inte mindre än 30 gram LA om dagen, samtidigt som de inte får i sig DHA, EPA eller andra animaliska omega-3-syror eller ens ALA från växtriket i tillräcklig mängd. Som jämförelse ligger min konsumtion i snitt på 7 g LA och 0.5 g AA (n6) i förhållande till 7 g DHA/EPA och 6 g ALA (n3), det vill säga en kvot n6:n3 under ett och även en sund kvot LA:ALA.

Omega-6 och socker rubbar ämnesomsättningen och ger upphov till sjukdomar.

På samma sätt är den franska kosten rik på n3-syror på grund av konsumtionen av fisk, samtidigt som man äter mättat fett för energi istället för att hälla i sig n6-oljor. Därför blir kvoten n6:n3 jämbördig, och därför håller sig fransmännen friska och fransyskorna smala och snygga.

Omegafettsyror är avsedda för strukturella mekanismer, som att bygga ögon, hjärnvävnad med mera, och inte primärt för energi. Studerar man fettvävnaden hos israeliska judar ser man att den består av cirka en fjärdedel LA, medan en mer normal halt är en tiondel eller mindre. Fettvävnad består normalt av mättat fett, vars primära funktion är att förse kroppens med energi.