Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Släpp sötsuget

Nej, varken aspartam eller andra sötningsmedel är «cancerframkallande», vilket är en tes som länge har framförts i en akademisk skola, och den enskilda studie som för närvarande valsar runt i pressen – science by press release – gör härvidlag ingen skillnad. Det är i princip aldrig enskilda studier som betyder något, utan samlade metastudier, och en nyare studie är inte nödvändigtvis bättre än en äldre.

Sådana cancerstudier utförs för övrigt typiskt på möss, eftersom det inte anses etiskt lämpligt att under en kort tid utsätta människor för megadosering av något ämne, i det här fallet ett sötningsmedel. Men å andra sidan innebär en sådan strategi att man inte undersöker normala doser, utöver att människor förstås inte är möss.

Alternativet till djurförsök är självrapportering under en lång tid, och man får nog gratulera den forskare som ur ett sådant underlag kan isolera just aspartam som faktor för förhöjd cancerrisk. Det är i praktiken helt omöjligt, och «risken» som ändå kalkyleras räknas typiskt i promille.

För den som har sötsug är intag av sötningsmedel en lämplig strategi för att minska konsumtionen av socker, eftersom den senare är den mest skadliga faktorn för uppkomst av metabolt syndrom och välfärdssjukdomar, tillsammans med n-6-baserade matoljor. Bättre är emellertid om man kan betrakta det som en övergångslast, som man småningom gör sig av med – släpp sötsuget.

Aspartam innehåller visserligen inte socker, men det är ändå hormondrivande. Detta eftersom smaklökar på tungan registrerar intag av sötma, vilket av hjärnan tolkas som just socker och därmed iscensätter ett metabolt orkesterstycke i syfte att förbereda för intaget. Som en konsekvens producerar bukspottkörteln insulin, som dock inte kommer till användning i den utsträckning som kroppen har förutsett, vilket leder till nedsatt blodsocker och hungerkänsla och därmed möjligt intag av kalorier som saknar förankring i verkligt näringsbehov.

Aspartam och andra sötningsmedel är per se helt harmlösa substanser, men de har alltså en indirekt negativ effekt av att framkalla hormonella störningar som kan leda till metabolt syndrom och småningom följdsjukdomen cancer (en metabol snarare än genetisk sjukdom), bland många andra.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Språk

Bonushål

Queervänsterns bisarra anspråk på att styra andras språk begränsar sig inte bara till neopronomen, utan gäller även medicinska termer i vården. Jag kan inte erinra mig att någonsin ha fått frågan vad jag «föredrar» för termer, men när man ska dalta med Q-personer anses det tydligen vara «mycket viktigt».

I vart fall i Storbritannien, där man på sina håll har utverkat fullständiga gloslistor för vårdpersonal att lära sig, i syfte att tillmötesgå transors och andra Q-personers besynnerliga krav på att få nyttja den egna specifika jargongen.

Vad sägs till exempel om «bonushål» istället för den mer vanligt förekommande medicinska termen «vagina»? Eller «fronthål» som en alternativ benämning till samma företeelse? Huruvida dessa besynnerliga patienter har en särskild anal fas och något slags fobi för «framstjärten» framgår inte, men det är kanske en naturlig effekt av «transformationen».

Nyspråket i fråga är ännu inte generellt för hela Ingsoc och NHS, utan förekommer hos en särskild organisation för livmoderhalscancer. Den huvudsakliga kundkretsen är alltså riktiga kvinnor, som med rätta anser att språkbruket är misogynt. Så ock de flesta av oss andra, som är hjärtligt trötta på detta missbruk.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Sojavänstern

Det vänder sig i magen när en arabisk kvinna försöker läxa upp svenskar i att inte dricka mjölk. Någon Noor Karim på kommunistwebbens Aftonbladet hävdar nämligen att svenskarna ratar mjölken, och att drycken i själva verket är skadlig, det senare på grund av förekomsten av mättat fett, denna femtiotalsskröna som alltjämt propageras som något slags obestridlig sanning.

Sant är förstås att det dricks mindre mjölk numera än fordom, nämligen sextio procent mindre. Men det är inte synonymt med att svenskarna dricker mindre mjölk, utan är främst ett resultat av oönskad migration från icke mjölkdrickande länder, sådana som Noor Karim stammar från.

Mjölk och mejeriprodukter i allmänhet är en produkt som är typisk för indoeuropeisk kultur, en boskapskultur som har gett dess utövare en lång rad fördelar i näringsmässigt, fysiologiskt och inte minst kognitivt avseende. Mjölkdrickande korrelerar tämligen väl med välstånd och utveckling, och det är mjölkdrickande folk som har gett upphov till den moderna världen.

En sådan flertusenårig kultur raderar man inte i en handvändning, utan den ligger fast. Möjligen dricker man numera mindre mjölk som dryck, men det kompenseras av större konsumtion av ost och andra mejeriprodukter. Det där som utgör basen i pizzan.

Mjölk och andra mejeriprodukter ger fullvärdigt protein, samtidigt som sockret (laktos) inte är insulindrivande och inte heller ger samma skadliga effekter som fruktos. Mejeriprodukter anses således vara goda för hälsan, enligt flertalet metastudier. Det skadar inte heller att mjölk ofta berikas med vitamin D, som svenskar lider notorisk brist på.

Mjölkkonsumtion per capita. Indoeuropeisk kultur dominerar.

Angående det mättade fettets roll för hälsan är det hög tid att lämna femtiotalets fuskstudier och anamma verkligheten, som berättar att mättat fett inte har någon som helst negativ inverkan på hälsan. Det är det fett vi som art har livnärt oss på i 300 000 år, och som släkte i miljontals år. Det är gott fett. Oerhört nyttigt!

Däremot har människan ingen som helst evolutionär förmåga i att hantera omega-6-baserade oljor av det slag som den rödgröna sojavänstern propagerar för, utan det är ett recept för metabol katastrof som vi observerar i realtid, med fetma, diabetes, alzheimers och hela konkarongen av moderna sjukdomar.

Noor Karim kan för all del fortsätta dricka sin sojamjölk och äta sina «plantbaserade» rätter, men hon ska ge fan i att skriva svenskarna på näsan vad de ska äta och dricka. Den arabiska kulturen har inget att lära den indoeuropeiska avseende hälsa (eller för den delen något annat), utan är tvärtom en varningssignal för övriga världen.

Diabetes. Arabisk kultur dominerar.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Köttmobbning

Statsteve hade alltså exakt noll artiklar eller program om karnivorer, samtidigt som motsvarande numerär för veganism överskrider tusen. Jag konstaterar att statsreportrarna prenumererar på bloggen, eftersom man nu faktiskt har gjort bot och bättring genom ett reportage om en köttätande kvinna.

Emellertid sätter man ordet inom citattecken – «karnivor» – vilket man förstås aldrig skulle göra med dieten på den andra extremen av spektrat – «veganism». Det är således bara ägnat att yttermera förstärka den kraftigt vänsterlutande statskanalens bias, och man ägnar sig i själva verket åt att förlöjliga företeelsen.

Det är ett exempel på hur statsmedier granskar medborgarna snarare än personer och organisationer med makt, och även ett fall av att uppfostra medborgarna i den statliga propagandan. Men det man borde granska är förstås Livsmedelsverket och dess kopplingar till industrin samt annan korruption.

På statsteve tror man att Livsmedelsverket företräder något slags absolut vetenskap i fråga om näring och diet, men dels dras man med politiska riktlinjer och andra målkonflikter kring klimat och annat, och dels finns ett flertal skolor i disciplinen. Livsmedelsverket hör här till det gamla gardet, som försvarar lastgamla teser som det har gått prestige i, särskilt om mättat fett och kött.

Det är klart att man hellre bör sätta sin tro till expertmyndigheter än information som emanerar från «sociala medier», men samtidigt bottnar den strömningen i en verklig akademisk konflikt kring näring och diet. Tubdoktorerna kan ge en vink om läget, men man måste i slutändan själv förvissa sig om saken genom att konsultera relevanta papers i akademiska skrifter.

En mer relevant uppgift för statsteve är således att upplysa om hur notoriskt svår forskning kring diet är, givet att man mestadels bara kan göra observationsstudier av människor eller fullständigt skruvade studier på möss. Resultaten är i allmänhet behäftade med stor osäkerhet, så stor att resultaten blir meningslösa.

Vad betyder egentligen en «förhöjd risk» för cancer vid konsumtion av rött kött? Det är en statistisk storhet som mäts i promille, nämligen 7 ‰ givet en baslinje om 4 %. Om man rent allmänt löper risk att under livstiden utveckla tarmcancer med fyra procent, ökar den risken alltså med 0.7 procentenheter till 4.7 % vid en normal konsumtion av rött kött – det är vad man brukar benämna statistiskt brus.

Sambandet, i den ringa grad det eventuellt föreligger, finner man genom att studera verkliga fall av cancer tillsammans med observationsstudier kring diet och djurförsök, men det man finner är förstås bara en korrelation snarare än ett verkligt samband.

Cancer är förvisso en metabol sjukdom snarare än en än genetisk, och risken för att utveckla sjukdomen – likväl som andra välfärdssjukdomar – står i proportion till graden av fetma. Det är därför man nu har en explosion i tidiga cancerformer hos en allt fetare befolkning, särskilt i USA.

Fetma är i sin tur bara en markör för metabolt syndrom, och det är detta som är grundorsaken till ohälsa. Det korrelerar förvisso med allt större köttkonsumtion, men samtidigt även med i princip samtliga övriga livsmedelsslag, och man kan svårligen skilja ut kött som boven i dramat. Det är en fråga om mängd, inte om art.

Ur evolutionärt perspektiv är det förstås gallimatias, eftersom människan per definition är omnivor med behov av animalisk föda – det är köttet som har premierat människans kognitiva utveckling. Däremot känner människans organism inte ohejdad konsumtion av fritt socker eller fleromättade matoljor, två nymodigheter som mer ligger till grund för ohälsa i befolkningen än kött – där har vi vad statsteve borde nysta i.

Nå, angående karnvior diet kan man förstås hävda att den i grunden är lika puckad som veganism, eftersom människan alltså är en omnivor art. Men givet en pistol mot tinningen väljer jag självklart karnivor kost, eftersom den inte ger bristsjukdomar i samma utsträckning eller av samma dignitet som veganism.

I statstelevisionens reportage kan man notera att 67-åriga Eva ger ett tämligen hälsosamt intryck, och hon har en styrka som hälften så gamla män inte kan uppbåda. Kött har den effekten, att premiera muskelbyggnad och mitokondrieutveckling, givet att man tränar organismen och inte låter proteinet bilda fettvävnad.

I detta har vi den egentliga nyckeln till ett långt och friskt liv, nämligen att tillämpa periodiskt kaloriunderskott och inte utveckla fetma; att äta allsidigt och undvika för människan väsensfrämmande livsmedel som fritt socker och vegetabiliska oljor; och att regelbundet underhålla organismen i rörelse. Sedan spelar det mindre roll vilken andel kött respektive grönsaker man stoppar i sig – det är inte på den nivån saken avgörs. För detta finns faktiskt tämligen robusta vetenskapliga belägg.

Kategorier
Hälsa Politik

Skadliga statliga kostråd

Den så kallade folkhälsan kommer inte att utvecklas mot det bättre om de nya «nordiska näringsrekommendationerna» får inflytande i vardagen. Livsmedelsverket och dess motsvarigheter i grannskapet dras nämligen med höggradig målkonflikt när man ska integrera «klimatet» i rekommendationerna, samtidigt som de egentliga hälsoråden inte är konsonanta med moderna rön.

Konflikten är tydlig i så måtto att man rekommenderar en «plantbaserad» (sic!) kost med minskat intag av kött, men samtidigt ett ökat av vitamin B₁₂ från 2.0 µg till 4.0 µg per dag. B₁₂ finns uteslutande i animaliska produkter, och 4.0 µg per dag motsvarar 500 gram makrill, 1.5 kg ost, 1.8 kg stekta ägg eller 1.8 kg nötfärs per vecka.

Det går uppenbarligen inte ihop med tanken att äta högst 350 g kött per vecka eller motsvarande mängd fisk samt ett «måttligt intag» av mejeriprodukter med «låg fetthalt», särskilt inte som B₁₂ är ett vattenlösligt vitamin som inte lagras i kroppen. Samma problem gäller zink, selen och vitamin B₆, som huvudsakligen har animaliska källor.

Framförallt minskar intaget av omega-3-baserad DHA, med riklig förekomst i fet fisk, ägg och nötkött, samtidigt som råden i övrigt ger ökat intag av omega-6-syran linolsyra, som är grundkomponenten i de industriella matoljor man rekommenderar på bekostnad av smör. Den redan rubbade balansen mellan de två typerna ökar därmed än mer, vilket kommer att sätta avtryck i vården vad det lider.

Lågfettsparadigmet från 1980-talet har man uppenbarligen inte övergivit, eftersom det har gått alldeles för mycket prestige i saken. Men lågt intag av fett betyder ökat intag av andra makronutrienter, vilket med låg konsumtion av kött främst betyder kolhydrater. Barnen får helt enkelt fortsätta äta «berikade» flingor (nedmalda livsmedel industriellt ihoplimmade till bearbetad skräpföda) om man vill erhålla någorlunda adekvat intag av B₁₂.

Sådan kolhydratrik lågfettskost är i själva verket grundproblemet i den globala fetmaepidemin, då rikligt intag av socker och dess sammansatta varianter i bröd och andra mjölprodukter ger kraftiga hormonella svängningar i blodsocker, insulin och småningom ghrelin, vilket orsakar intermittent återkommande hunger. Utan fett och protein uteblir mättnadskänslan, och man äter helt enkelt mer och oftare.

Hit leder de «nordiska näringsrekommendationerna».

Inte heller i denna framställning skiljer man mellan nyttiga grönsaker och sockrig frukt, men de två livsmedelsslagen är väsensskilda ur metabol synvinkel. Och utöver minskad konsumtion av kött föreslår man helt slopat intag av fågel, uppenbarligen av «klimatskäl», eftersom det inte finns några hälsomässiga fördelar att undvika proteinrik kyckling.

Därmed finns större anledning än någonsin att förfara helt tvärtom, eftersom «rekommendationerna» inte har något med vare sig näring eller hälsa att göra, men desto mer med vegansk modediet, klimataktivism och annan politik. Alla pilar avseende folkhälsan har pekat fel i ett halvsekel, och de kommer att fortsätta peka fel så länge statliga rekommendationer – som tas på allvar och faktiskt implementeras av menigheten – trampar än mer snett.

En bättre och mer näringsriktig kostmodell.