Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik USA

Nya långa marschen

En utomjordisk besökare som försöker sätta sig in i den jordiska politiken skulle snabbt konstatera att det finns två rivaler i form av USA och Kina, men skulle ha svårare att se vem av Xi och Trump som är diktator respektive folkvald.

Ty den verkliga diktatorn uppträder som en vis och värdig statsman, förespråkar globalism och samarbete samt värnar handel och marknadsekonomi, medan den demokratiskt valde US-presidenten uppvisar de motsatta egenskaperna, mobbar sina meningsmotståndare, undandrar sig internationella avtal, försöker utöva makt utanför sina befogenheter, bedriver protektionism och merkantilism samt uppträder som ett renodlat psykfall.

Psykfallets senaste grand mal innebär att USA lämnar världshälsoorganisationen WHO, drar undan Hongkongs särskilda status på en rad områden samt nekar kinesiska studenter visum. Det är delvis en upptrappning av en redan existerande frikoppling från världen och inneslutning av Kina medelst olika metoder, som tidigare att utestänga Huawei, arrestera Meng Wanzhou, betrakta kinesiska journalister som diplomater, samt inte minst de många tarifferna i handelskriget.

Men det är också ett mer akut sätt att peka ut främmande fiender i syfte att svära sig fri från det egna coronahaveriet, att skylla andra för de egna misstagen, att uppvigla folket att hata FN:s expertorgan och Kung Fu Panda istället för att lägga ansvaret där det hör hemma. Trump slåss för sitt politiska liv, även om det är en fruktlös kamp.

Trumps ego tillåts således slå sönder allt som kommer i hans väg, men de destruktiva åtgärderna är missriktade och riskerar att slå tillbaka på amerikanska intressen. Kina kommer inte att backa en millimeter, utan har redan tagit höjd för amerikansk vrede. Hongkong hjälps inte heller av att dess privilegier som handelshubb i regionen försvagas.

Givet att Hongkong har betydligt större import från än export till USA drabbar åtgärderna främst avsändaren, samt inte minst de knappt hundra tusen amerikaner och de amerikanska intressen de representerar som verkar i Hongkong. På sikt riskerar man att alienera majoriteten av hongkongbor, som då istället tyr sig till moderlandet, och USA mister den lilla kil man har in i Kina.

Avgrunden mellan USA och Kina fördjupas därmed, och ett nytt kallt krig är redan ett faktum. Xi Jinping förutsåg detta redan för ett år sedan, då han började preppa lokala regeringar i regionerna och provinserna för en ny lång marsch, en period då uthållighet och beslutsamhet krävs.

Den långa marschen (长征, changzheng) är alltså i kinesisk historieskrivning den omfattande reträtt den revolutionära Röda armén genomförde 1934–35, en nära tusen mil lång vandring genom oländig terräng i syfte att undkomma nationaliststyrkor. Det är en doktrinär symbol för kamp och motstånd, och den dammas nu av när man ser ett ökat amerikanskt tryck mot landet.

Det är också ett uttryck för Kinas motståndskraft, och man har inte för vana att böja sig för hot, påtryckningar, sanktioner eller andra tvångsmedel. Istället sluter man leden och visar en enighet som USA aldrig kan matcha.

Om någon ska ge vika är det således USA, och frågan är därför bara när. US-presidenten är utbytt om ett drygt halvår, medan Xi Jinping består. Den vidare pandemin lär då ha tärt hårt på USA och Europa, och man kanske blir mer medgörlig och mindre aggressiv. I vilket fall som helst är det för närvarande fördel Kina.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Slut på terrorn i Hongkong

Raskravaller och upplopp pågår i den amerikanska Minnesotadelstaten, och därför kallas nationalgardet in, det vill säga en renodlad milisstyrka. Hade motsvarande hänt i Hongkong hade det av omvärlden betraktats som oförsvarlig polisbrutalitet och ett brott mot mänskligheten, eftersom det i Hongkong anses vara en «frihet» att ställa till med upplopp och paralysera staden.

Det är så den dubbla måttstocken ständigt tillämpas mellan Hongkong och övriga världen. Bara i Hongkong kan man invadera, belägra och demolera parlamentet utan att polisen agerar, medan det i varje annat land hade lett till att såväl polis som militär hade kallats in för att med skarpt våld undanröja ett direkt hot mot demokratin.

För Hongkong är det tvärtom så att gatans parlament anses stå för den riktiga demokratin, medan de som har valts till Legco i demokratisk ordning är Beijings marionetter. Det är i vart fall omvärldens analys, och andemeningen tycks vara att «demonstranterna» är okränkbara i sitt uppsåt att protestera mot Beijing och förespråka «självständighet».

Härav följer också det uppenbara behovet av en säkerhetslag, sådana som finns i varje land, men som till följd av passivitet och parlamentarisk låsning har legat i långbänk i Hongkong sedan 2003. Hongkongs grundlag säger att en sådan lag ska införas, och att det är en fråga för den deliberativa demokratin att ordna.

Eftersom man inte har åstadkommit detta under de tjugotre år grundlagen har varit i effekt, är det därför naturligt att centralregeringen – helt i enlighet med grundlagen – i den administrativa regionens ställe proklamerar lagen i fråga. Den är klubbad i Nationella folkkongressen och kommer att införas i september.

Kinahatande västpress har redan annonserat Hongkongs död, men det är i själva verket tvärtom så att Hongkong med säkerhetslagen i ryggen kan eliminera sådana element som förlamar stadens näringsliv och förstör dess infrastruktur; sådana kackerlackor som idkar våld och demolerar banker och andra inrättningar; sådana terrorister som ockuperar parlamentet och hindrar stadens valda delegater från att ta sig till arbetet; sådana bortskämda snorungar som istället för att studera för sin framtid förpestar för andra med bensinbomber och besinningslöst våld.

Säkerhetslagen gör det möjligt för staden att få andrum från sådana helt vettlösa «demonstrationer», och den har starkt stöd bland näringslivet och sådana tongivande figurer som Li Ka-Shing. De svartklädda separatisterna är inte Hongkong, och de representerar inte heller Hongkong, även om det är så det undantagslöst framställs i västerländska medier. Stadens traditionella friheter påverkas överhuvudtaget inte.

Upploppen i Hongkong har således ett bortre datum, och därefter får kackerlackorna bedriva sina separatistiska anspråk från Taiwan eller Storbritannien. Principen om ett land, två system kan åter upprätthållas, och Hongkong kan återgå till att bedriva business, göra storartad film och vara den självklara nöjesmetropolen i regionen – detta är det riktiga Hongkong, till skillnad från upprorsmakarnas meningslösa terror.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Till vilket land hör Hongkong?

Frågan är måhända svårförståelig för en del, men av debatten att döma verkar många föreställa sig att Hongkong är amerikanskt eller europeiskt territorium, eller rent av ett eget «land». Hur kan man annars tolka rubriker som Ska Kina kunna ta över Hongkong helt ostraffat?, som Expressen ståtar med i dag.

Saken gäller den nationella säkerhetslag Nationella folkkongressen är i färd med att anta, och som kommer att gälla i Hongkong genom dekret. Expressen menar här att Kina kör över Hongkongs konstitution, men man kan då inte ha läst traktaten i fråga (artikel 18):

National laws shall not be applied in the Hong Kong Special Administrative Region except for those listed in Annex III to this Law. The laws listed therein shall be applied locally by way of promulgation or legislation by the Region.

The Standing Committee of the National People’s Congress may add to or delete from the list of laws in Annex III after consulting its Committee for the Basic Law of the Hong Kong Special Administrative Region and the government of the Region. Laws listed in Annex III to this Law shall be confined to those relating to defence and foreign affairs as well as other matters outside the limits of the autonomy of the Region as specified by this Law.

In the event that the Standing Committee of the National People’s Congress decides to declare a state of war or, by reason of turmoil within the Hong Kong Special Administrative Region which endangers national unity or security and is beyond the control of the government of the Region, decides that the Region is in a state of emergency, the Central People’s Government may issue an order applying the relevant national laws in the Region.

Centralregeringen är således i sin fulla lagliga rätt att implementera en nationell säkerhetslag, givet hur saken har utvecklat sig i Hongkong, med omfattande våld och störningar i infrastruktur och näringsliv under lång tid.

Expressens förmodan att implementering av en säkerhetslag i syfte att motverka separatism och utländsk inblandning i Hongkongs politiska liv skulle leda till att yttrande- och andra friheter monteras ned är befängd, eftersom det är och förblir Hongkongs oberoende rättsväsende som tolkar lagarna.

Krönikören söker stärka sitt argument ad nauseam genom att visa hur Kina i många andra frågor antas ha passerat en «röd linje» som Västvärlden tydligen ska ha satt upp, bland annat den utnötta lögnen om «(minst) en miljon» uigurer i interneringsläger.

Det tål upprepas att om Kina vill «ta över» Hongkong behöver man inte göra annat än att vänta en i kineisiskt tidsperspektiv mycket kort stund, nämligen tills avtalet med Storbritannien löper ut 2047. Det finns ingen anledning för Kina att gå händelserna i förväg och reta upp en omvärld som tror sig ha något att säga till om angående Hongkong.

Hongkong har två möjliga framtida linjer. Den ena är att fortsätta på den inslagna vägen av självdestruktion och separatism understödd av amerikanska och andra krafter som vill så split i Kina. Det är en väg som leder till att Hongkong 2047 blir en sömnig fiskeby i ett Kina som domineras av helt andra städer på fastlandet.

Den andra är att värna sin särprägel i ett land, två system, med betoning på ett land. Utan nationell enighet kan de två systemen aldrig samexistera, och det är vad säkerhetslagen avser att fixa. Hongkong kan bara blomstra igen om separatiströrelsen avlägsnas och den utländska inblandningen upphör.

Expressen, DN-tidningen med flera «liberala» krafter har inte alls Hongkongs bästa framför ögonen i sin agitation, utan ger bara uttryck för ett djupt hat till Kina. Hongkong är för dem blott en spelpjäs, en hävstång med vilken man försöker så split i Kina.

Man tillämpar konsekvent dubbla måttstockar vad gäller Hongkong, och företeelser som i vårt land och övriga västvärlden skulle slås ned omedelbart blir i Hongkong uttryck för «frihet» som motarbetas med polisiärt «övervåld», till exempel «demonstranter» som ockuperar parlamentet samt demolerar tunnelbana och annan kollektivtrafik och infrastruktur.

Expressen föreslår sanktioner för att straffa Kina för att man i full enlighet med konstitutionen och efter konsultation med lokalregeringen agerar i Hongkong. «Överträdelser» måste få «konsekvenser», menar skribinnan bakom sticket, och hoppas att «världsledarna» kommer till undsättning.

Man kan emellertid förmoda att ingenting kommer att hända. Dels eftersom även «världsledarna» begriper att Kina har rätten på sin sida, och dels för att sanktioner och andra former av angrepp är ett tveeggat svärd som slår tillbaka som en bumerang.

USA har redan innan hotat att dra tillbaka Hongkongs status som privilegierat territorium, men om man slår mot Hongkong värnar man så att säga inte Hongkong, och särskilt inte de många amerikanska intressen som finns där. Trump kommer därför inte att agera, och naturligtvis inte heller EU.

Den nationella säkerhetslagen kommer således att införas, och det mycket snart. Subversiva element kommer att plockas undan och straffas, gärna i något läger i Xinjiang, och Hongkong kan börja städa upp efter årslånga kravaller och stadsterror. Staden kan börja återta sin forna glans.

Kategorier
Kina Politik USA

Pax europaea–sinica

Det sägs att man inte själv förmår se den tid man är i, att man först i efterhand kan förstå historiens vingslag. Men nog kan man se att det bellikosa amerikanska imperiet är på väg att spela ut sin roll, att man efter en kort tid av dominans är på väg ut i periferin igen.

Vi ser detta i hur Trump kopplar loss från globalism och istället ägnar sig åt merkantilistisk protektionism, med Amerika först som ledord. Handelskrig mot Kina och tullar mot EU och andra är en ingrediens, utträde ur internationella organisationer och handelsfördrag en annan.

Exempelvis lämnade USA Trans-Pacific Partnership på Trumps första ämbetsdag, vilket inte var ämnat att gynna USA, men däremot det Kina som var föremål för den tänkta inneslutningen.

Den innevarande coronapandemin accelererar processen, och ger presidenten en förevändning att gå till ursinnigt angrepp mot Kina i syfte att försöka rädda sig kvar vid makten. Det är emellertid ett fruktlöst företag, och Trump har ingen möjlighet att klamra sig fast i Vita huset, utan kommer att ersättas av Joe Biden.

Biden är å andra sidan ett mycket svagt kort som inte verkar ha alla hästar i stallet. En dement president skulle knappast gynna utvecklingen, utan kanske accelerera nedgången ytterligare. Biden riskerar att fastna i omständigheterna, utan kraft att bryta spiralen.

Ty ett nytt kallt krig är nämligen redan ett faktum, och det kan snart komma att leva sitt eget liv. Presidentens angrepp mot Huawei, exempelvis i form av marknadsförbud för 5G-nät i USA, gripandet av Meng Wanzhou i Kanada samt inte minst en ambition att strypa flödet av halvledarkomponenter till företaget kommer inte att bli obesvarade åtgärder.

Kina har således en egen lista med företag som man ser som «opålitliga», naturligtvis inte på egna meriter utan enbart av politiska skäl. Om Kina på motsvarande sätt stryper marknader och tillgång till komponenter för dessa företag kommer den amerikanska ekonomin att börja hacka ordentligt.

Apple, Cisco och Qualcomm kan således räkna med reducerade intäkter och störningar i leveransflöden, medan flygplanstillverkaren Boeing kan se sin existens hotad. Företaget är redan under hård press, och den sjundedel av omsättningen som Kina står för vill man helt enkelt inte mista.

I en tid då arbetslösheten i USA rakar i höjden är en konfrontation med Kina inte ett vinnande koncept. Kina har härvidlag mycket bättre uthållighet, och en amerikansk frikoppling kommer främst att slå mot den egna ekonomin.

Men här öppnar sig samtidigt en möjlighet för EU att stärka den öst-västliga handeln. EU har trots återkommande kritik av och MR-aktivism mot landet ingen systemisk motsättning till Kina, och det finns ingen ideologisk rivalitet mellan de båda polerna. Detta till skillnad från USA, vars syfte alltid har varit att främja och exportera amerikansk ideologi.

Kina varken exporterar eller importerar ideologi, utan tjänster och produkter. Till exempel innebär en vidare konfrontation med USA att Airbus mer än Boeing blir ett mer naturligt val för Kina, och motsvarande för andra europeiska produkter.

Samtidigt finns även i Europa en allt mer negativ syn på Kina, en delvis missfärgad hållning om att Kina skulle ha något intresse av att likt USA påverka den politiska utvecklingen i regionen. Europa går fortfarande i USA:s ledband i mångt och mycket, men det amerikanska agerandet gör att även Europa frikopplas från USA i allt större grad.

Ett mer självständigt EU kan återta mer av Europas forna glans, och det kan inte ske genom att söka strid med Kina utan tvärtom genom utökade förbindelser. Rom och Han, Europa och Qing, samt EU och Folkrepubliken Kina är och har alltid varit olika, men har samtidigt alltid samexisterat med respekt för varandras olikheter och utan egentlig rivalitet. Handeln mellan dessa poler har alltid varit ömesidigt berikande.

Pax americana är förbi, om termen är adekvat för ett land i evigt krig, och det bör lämpligen ersättas av ett Pax europaea–sinica, ett nytt tvåpoligt eurasiskt system som världens nygamla centrum med den nya sidenvägen som länk. Där finns den framtida guldåldern för både öst och väst.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Nationell säkerhetslag i Hongkong

«Friheten» för delar av Hongkongs själv­ständig­hets­strävande opposition att angripa och misshandla meningsmotståndare med fysiskt våld, att förstöra tunnelbanestationer och annan infrastruktur, att invadera, ockupera och demolera Hongkongs parlamentsbyggnad samt i övrigt terrorisera staden kan snart vara ett minne blott.

När Nationella folkkongressen samlas i Beijing i dag kommer man nämligen att föreslå en nationell säkerhetslagstiftning med avseende på Hongkong i syfte att få ett slut på den protestvåg som har tyngt stadens ekonomi och mer eller mindre utrotat turismen. Detaljerna är oklara, men lagen avser att slå ned på verksamhet av subversiv eller secessionistisk art.

Hongkongs grundlag stipulerar (artikel 23) att den administrativa regionen själv ska ta fram en sådan lagstiftning i syfte att prohibit any act of treason, secession, sedition, subversion against the Central People’s Government, or theft of state secrets, to prohibit foreign political organizations or bodies from conducting political activities in the Region, något man försökte och misslyckades med 2003.

Grundlagen kan utökas och revideras på ett flertal sätt. Det vanliga förfarandet (artikel 159) är att antingen Beijing eller Hongkong föreslår en lag, och att den därefter diskuteras i såväl den administrativa regionen som i Folkkongressen. För att lagen ska antas måste båda sidor godta förslaget, för Hongkongs del av både chefsministern «Carrie» Lin Yue’e och två tredjedelar av parlamentet Legco.

Den vägen är dock stängd, eftersom oppositionen effektivt blockerar varje försök att implementera en sådan lag. Artikel 18 erbjuder därför en möjlighet för Beijing att helt enkelt utfärda en nationell lag tillämplig även i Hongkong utan den administrativa regionens samtycke (under Annex III), under förutsättning att en sådan lag begränsar sig till försvar, utrikespolitik och andra frågor utanför regionens autonomi.

Detaljerna återstår innan vi kan göra en mer noggrann utvärdering, men i princip har Beijing rättslig grund för sitt agerande, givet att staden inte tycks vara i stånd att själv lösa sina problem. Det påverkar inte verkliga friheter av det slag som man åtnjuter i Hongkong eller i vår del av världen, utan ger polisen och rättsväsendet verktyg att slå ned på sådan verksamhet som inte godtas någon annstans i världen och som inte har att göra med vare sig demokrati eller frihet.

USA, EU och Storbritannien reagerar i sedvanlig ordning med knäveckets reflex, men därtill har de just ingen grund. Lagförslaget är i enlighet med grundlagen, och det är berättigat av den utveckling som har skett de senaste två åren. Om Hongkong inte själv kan upprätthålla sina friheter under ansvar, blir det Folkkongressens uppgift att styra Hongkong rätt och i praktiken rädda stadens unika karaktär.

Det är också hög tid för Kina att drämma näven i bordet och göra klart en gång för alla, inte minst för de studenter som viftar med amerikanska och brittiska flaggor, att Hongkong är och förblir en oförytterlig del av Kina, och att alla secessionistiska ansatser kommer att kvävas i sin linda.

Kina kommer härvidlag inte att bry sig ett skvatt om omvärldens ihåliga hot om ekonomiska eller andra motåtgärder, ty dels har Trumps handelskrig redan urholkat alla sådana möjligheter, och dels kommer varje sådan åtgärd bara att slå tillbaka på ett Väst som nu lider hårt under pandemins verkningar.