Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik USA

Amerikanskt psyko

Barack Obama fick Nobels fredpris 2009 för egenskapen att inte vara George W. Bush. Han kom sedermera att bli en av de mesta krigspresidenterna i USA:s historia, men ses ändå som en av de främre innehavarna av ämbetet genom historien.

Det följer att Dubya Bush på motsvarande sätt sågs som en katastrof, och han betraktades under sin ämbetstid av många som den sämsta amerikanska presidenten någonsin. Dubya själv menade att historien kommer att ge honom rätt, att man med tiden kommer att omvärdera hans insatser i kriget mot terrorismen.

Han kan i vart fall inte ha varit sämre än Richard Nixon, och i jämförelse med Donald Trump framstår han som en oförvitlig statsman. Bush fick en kass giv med elfte september-attackerna, men förvaltade korten ändå någorlunda väl. Trump fick en än sämre hand med corona som joker, men har kapitalt misslyckats med att reda ut situationen – och nu är tiden ute.

Det är en oskriven regel att tidigare presidenter inte går i polemik mot sina efterträdare, men Barack Obama gjorde just en sådan politisk förbikörningsskjutning häromdagen, när han utan att nämna Trumps namn betraktade hanteringen av coronapandemin som ett absolut kaotiskt misslyckande.

Trump, som från början tonade ned viruset och berömde Kina för dess hantering, har efter att ha tagits med brallorna nere tvärvänt i sin attityd. Strategin nu är att anklaga alla andra för detta uppenbara misslyckande, som Kina, WHO, Demokraterna och Obama, i ett spel som inte ens är värdigt småpojkarnas sandlåda.

Sällan har kejsaren varit så ultranaken, som om förstärkt med röntgenstrålning, men ändå fortsätter Trump och hans kabinett att blåljuga, peka finger åt andra och uttala de mest förunderliga utsagor som kan tänkas, som att viruset kan bekämpas med injektion av rengöringsmedel eller att viruset härstammar från ett laboratorium.

Strategin kanske fungerar för att nå de allra mest hängivna anhängarna, de som redan har en tveksam verklighetsförankring, men på det hela taget har Trump inte en suck i helvetet att bli omvald efter detta episka debacle. Hans rival Joe Biden sitter i egenskap av att tillhöra en riskgrupp i karantän i sin egen källare, där han driver en podd och knappt får en syl i vädret, men leder ändå i opinionsundersökningarna – Trump är Bidens bästa valarbetare genom att bara öppna munnen.

Men det handlar inte bara om smutsig inrikespolitik, utan även om USA:s roll som den «fria världens ledare». Titeln kan med rätta ifrågasättas, för vi ser helt enkelt inte Trump leda världen i kampen mot corona. Tvärtom motarbetar han den genom sin vetenskapsfientlighet, sina konspirationsteorier och sin oförmåga att ta ansvar.

För honom är en nagel i ögat världshälsoorganisationen WHO, som han menar sitter i Kinas knä, trots landets relativa blygsamma bidrag till organisationen. Trump har gett WHO ett ultimatum om trettio dagar att visa «oberoende» gentemot Kina, under hot om frysta bidrag, och han menar att organisationens misstag ligger bakom pandemin.

Ska WHO därmed sluta slå sin fru? Organisationen rekommenderade på ett tidigt stadium medlemsländerna att testa, smittspåra och isolera, redan när det inte fanns mer än en handfull fall utanför Kina. När WHO utlyste internationellt nödläge i slutet av januari fanns färre än hundra fall utanför Kina, samtliga kontrollerade importfall. Hur kan WHO klandras för att medlemsstaterna inte tar dess varningar på allvar?

Trump kanske ser det som ett sätt att «straffa» WHO (och Kina) genom att angripa organisationen med uteblivet stöd, men det är primärt tredje världen och fattigare nationer som drabbas när WHO:s muskler blir svagare. Men det kan också finnas sekundära effekter som drabbar USA och den rika delen av världen när hälsan i tredje världen sviktar.

Vidare är Trumps isolationism och tillbakadragande från världen inte ett uttryck för makt och inflytande, utan dess motsats. Om USA drar sig tillbaka från WHO och andra internationella sammanslutningar, kommer tomrummet att fyllas av EU, Kina, Östasien och privata amerikanska intressenter som Bill Gates, och därmed minskar det amerikanska inflytandet.

Hans unilaterala handelskrig mot Kina och partiellt mot EU och andra har samma effekt, när han med den största själviskhet som världen skådat söker bättre villkor för den egna nationen, under det att amerikanska konsumenter får betala dyrt för denna anakronistiska merkantilism.

Trump är ett renodlat amerikanskt psyko, ett stolpskott som tror att han sitter inne med någon oöverträffad form av makt gentemot övriga världen, med rätt att straffa som en vresig förälder. Han begriper inte hur tätt sammanvävd världen är, och hur den ena störningen efter den andra till slut kan störta hela systemet.

Hans senaste genidrag av att försöka störa och begränsa varuflödet av elektronik och andra komponenter till Huawei och andra kinesiska företag är därvidlag som att leka med elden. Genom att slå mot den kinesiska industrins hjärta närmar han sig en punkt där Kinas tålamod kan komma att tryta.

För närvarande svarar Beijing bara med samma mynt, som att hota med att sätta Apple och andra amerikanska företag på samma slags undantag, men det riskerar urarta i en blixtsnabb upptrappning som går långt utanför den ekonomiska sfären.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Halv­ledar­nationalism

USA har länge söndrat och härskat genom att begränsa handeln av strategiska produkter som elektronik till likasinnade, likväl som att förbjuda vidareexport av förädlade produkter med amerikanska komponenter till fiender. Exempelvis torskade Datasaab 1980 genom att sälja ett flygövervakningssystem till Sovjetunionen, vilket föranledde diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och USA samt störningar i teknikimporten.

I nutid skissar USA kontinuerligt på olika sätt att angripa Kina med sådana och andra metoder. Man har till exempel stängt ute Huawei från den amerikanska marknaden med luddiga hänvisningar till att företaget skulle kunna bedriva spioneri via någon bakdörr, alltså samma tillvägagångssätt som USA och Five Eyes har tillämpat sedan decennier tillbaka för att bedriva industri- och annat spionage mot EU och övriga världen.

Huaweis finanschef Meng Wanzhou sitter fortfarande i husarrest i Kanada på amerikansk begäran, anklagad för att ha brutit mot amerikanska sanktioner mot Iran. Det är i själva verket en politiskt riktad attack mot Huawei, och Kanada har ingen egentlig rätt att kvarhålla Meng i förvar. USA har senare vidgat anklagelserna till att gälla stöld av intellektuell egendom och handelshemligheter, en lika befängd anklagelse, och än mer befängt att knyta till Meng.

Att USA agerar sålunda har två skäl, och inget av dem har med kinesiskt spioneri att göra. Det ena är att man vill skydda sin egen marknad och inte göra sig beroende av en politisk fiende för grundläggande infrastruktur. Det andra är självklart att sticka så många hål man kan i Kina, som man betraktar som en geopolitisk rival om världsherraväldet (även om Kina inte har den ambitionen).

USA har även uppmanat sina allierade att ta sig an Huawei, men bland andra Tyskland har ifrågasatt den amerikanska linjen och välkomnat Huawei att bygga tyska 5G-nät. Europa är delat i frågan, med Sverige som en typisk amerikansk satellit.

Men USA har fler äss i ärmen. Man har nyligen förmått världens ledande halvledarföretag TSMC att öppna en fabrik i Arizona, dels som ett sätt att säkra självförsörjning av vitala komponenter, men dels även för att ytterligare undergräva den kinesiska techindustrin, som på allt fler områden utgör en stark konkurrent till den amerikanska hegemonin.

Denna halvledarnationalism eller teknomerkantilism ska syfta till att vid behov kunna strypa Huaweis och andra kinesiska företags tillgång till ledande halvledarkomponenter. Man tar sikte på en av Kinas svaga punkter, att inte ha en egen chiptillverkare i yttersta världsklass, för att med lämpliga tryck mot kroppen förmå Kina att dansa efter den amerikanska pipan.

TSMC har dock ställt som villkor för projektet att handeln med Kina, den största klienten, inte ska påverkas, men det kan ju komma att ändras i framtiden – frågan om Taiwan, TSMC:s hemvist, ligger också i korten.

Man kan förutse att denna teknoprotektionism kommer att fortsätta och intensifieras post corona, särskilt som pandemin har gjort USA extra stridslystet. Vi kommer att se ett allt större inslag av tillbakadragande av produktion från Kina i syfte att stärka den egna självförsörjningen av vitala delar i USA och Europa, och Kina kommer att agera på motsvarande sätt.

Kina kommer således att sälja av sitt allt mer osäkra amerikanska pappersinnehav och investera våldsamt i halvledarfabriker för att täppa till luckan, medan USA och EU kommer att säkra tillgång på sällsynta jordartsmetaller, grundämnen som är vitala för modern teknik och som Kina för närvarande har exklusivt monopol på, likväl som mediciner och andra komponenter som i dag ligger helt off-shore.

Världen kommer därför att polariseras ytterligare, och det går inte längre att se på saken som något annat än ett nytt kallt krig. Det kommer att innebära kraftiga fördyringar när vi återindustrialiserar och tar hem billig produktion från Asien, vilket i sin tur öppnar för kinesisk export – därav intentionen att angripa kinesisk elektronikindustri.

Kategorier
Kina Politik USA

Kanon­båts­diplomatins återkomst

De amerikanska hangarfartygen i Stillahavsflottan är visserligen virusdrabbade, men Pentagon försäkrar att man har kapacitet att slå till överallt, när som helst och med överväldigande eldkraft. Samtidigt menar man att Kina försöker dra nytta av pandemin och flytta fram sina positioner i regionen, en utsaga som väl är lika lite övertygande som fantasifostren kring coronaviruset som en labbprodukt.

Trumpregimen är dock besluten om att «straffa» Kina, och man är i färd med att utarbeta långsiktiga planer för detta ändamål. Det är i linje med den pågående strategin av att innesluta Kina för att sinka en rival om världsherraväldet, men det är naturligtvis också en del av den inrikespolitiska strategin att skylla ifrån sig den egna inkompetensen inför det stundande valet.

Genom att peka ut Kina som ansvarigt för pandemin sätter man ytterligare tryck på landet, utöver handelstariffer, bojkott mot Huawei och andra kinesiska bolag, med mera. Nyligen luftade USA tanken att göra amerikanska värdepapper i kinesisk ägo värdelösa för att så att säga «driva in» en fiktiv skuld, men en sådan åtgärd skulle skada USA så mycket mer.

Det är dock den typen av ränker man smider i Washington för att försöka bevara sin hegemoni, och agerandet har historiska paralleller. Exempelvis opiumkrigen 1839–1842 respektive 1856–1860 var en följd av att Kina vägrade tillåta brittiska knarkbaroner att handla med opium, och krigen innebar att västmakter tvang på Kina ojämlika fördrag med omfattande penningböter, överlåtelse av mark (Hongkong med flera), inrättande av fördragshamnar, extrajudicialitet med mera.

Dynastin Qing var förvisso efterbliven och sedan länge på nedåtgående, och den aggressiva västimperialismen skyndade på förloppet. Revolution utbröt 1911, Qing abdikerade och Republiken Kina blev en kortvarig demokrati innan allt utmynnade i diktatur, splittring, inbördeskrig och japansk invasion, allt sammanfattat under benämningen förödmjukelsens århundrade.

USA deltog aldrig i den processen, även om man istället tog sig an Japan med ungefär samma metoder. Men kanske är det något liknande, om än inte lika dramatiskt, man har i åtanke med de ständiga schismerna, att skadskjuta Kina så mycket det går för att om inte hindra så i vart fall fördröja landets vidare uppgång.

En väsentlig skillnad är dock att Kina nu är inne i en tydlig uppgångsfas, och att det därför inte finns förutsättningar att åstadkomma särskilt mycket skada, i vart fall inte utan regelrätt krig. Men viktigare är att man därmed cementerar Xi Jinpings och kommunistpartiets makt, ty något bättre sätt att odla kinesisk nationalism och återuppväcka minnen av forna västkolonialism finns inte.

I grunden är det dock simpel geopolitik. Länder släpper inte gärna ifrån sig makt frivilligt, vilket är varför paradigmskiften brukar leda till krig mellan etablerade makter och uppstickare. USA och Västvärlden vill inte ha ett urstarkt Kina som utövar inflytande i världen, för att Kina – demokrati eller inte – står för andra värderingar. Därför har man parkerat sina kanonbåtar i regionen, för att söndra och härska, för att utöva kontroll.

Det har ingenting med Trump att göra, eftersom det är en långsiktig och genomtänkt amerikansk strategi. Men med Trump vid befälet skruvar man upp volymen flera steg och drar in världen i ett nytt kallt krig, av rent inrikespolitiska skäl.

Trump får dock skynda sig om han vill «straffa» Kina sålunda, för valet är bara ett halvår bort. Inte för att det hjälper, ty med en halv miljon döda i corona och en ekonomi i djup depression vinner man helt enkelt inga val.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Invasion av Taiwan?

Nu kan vara ett lägligt tillfälle att återta Taiwan med våld, då Vita huset är nedlusat med virus och amerikanska stillahavsflottan har nedsatt funktionsförmåga på grund av utbrott. Det menar i alla fall en rad högljudda nationalister i Kina, som dock får mothugg från både armén och statsvetare.

En regelrätt invasion är inte ett alternativ Kina vill spela i första hand, utan är en sista utväg om Taiwan skulle utropa självständighet. För närvarande ansluter sig Taiwan genom grundlag till principen om ett Kina, men den kan komma att utmanas om en majoritet på ön förespråkar självständighet.

En invasion skulle dessutom kosta oerhört mycket, inte bara i strid med amerikanska och taiwanesiska styrkor, utan i efterräkningar som bojkott och sanktioner. Ty omvärlden skulle naturligtvis inte med blida ögon åse en sådan utveckling.

Under kinesiska inbördeskriget 1945–1949 tog USA parti för nationalisterna, och försåg dem med logistik, materiel och underrättelser. Generalissimo Jiang Jieshi utnyttjade dock inte resurserna effektivt, och överprövade ofta – likt en gång Hitler – sina generalers beslut. Kommunisterna, som hade större delen av befolkningen på sin sida, kunde med gerillataktik enkelt plocka på sig amerikansk materiel och småningom driva nationalisterna till den sista utposten på Taiwan.

Republiken Kina krympte således betänkligt, medan Mao Zedong kunde utropa Folkrepubliken Kina på fastlandet den första oktober 1949. I omvärldens ögon representerade nationalistregeringen på Taiwan alltjämt hela Kina, en ordning som gällde till 1971, då rollen övertogs av Folkrepubliken.

Ursprungligen gav USA slaget förlorat, och man menade att det bara var en tidsfråga innan Taiwan skulle tas av Mao. Koreakriget 1950–1953 kom dock emellan, nämligen när Kina gick in på nordsidan då sydkoreanska och amerikanska trupper hade drivit nordkoreanerna intill den kinesiska gränsen. Kina lyckades pressa tillbaka den amerikanska offensiven till 38:e breddgraden, kring vilken vapenstillestånd småningom ingicks. Där är vi än i dag.

Men det kinesiska försvaret för Nordkorea fick USA på andra tankar, och man beslöt att rusta upp i regionen och särskilt försöka hålla Kina i schack. Det var uteslutande en del av den amerikanska dominoteorin under kalla kriget, som ett led i att hålla kommunismens förmodade framfart stången.

Den vita terror under järnhård nationalistisk diktatur som tillämpades på Taiwan fram till 1990-talet var nämligen inte i sig något plausibelt skäl för USA att värna ön och nationalisterna.

I dag är emellertid Taiwan en allt mer stabil demokrati, och kalla krigets motiv har nu ersatts av demokratimission. Taiwan kanske inte ursprungligen var ett legitimt ändamål för västmakterna i en strikt kinesisk konflikt, men givet utvecklingen ser man nu Taiwan som en fristående entitet, trots principen om ett Kina – det stipuleras från världssamfundets sida att en återförening måste ske under samtal.

Ur Kinas synvinkel är det synnerligen absurt att västmakter anser sig ha något att säga till om gällande kinesiskt territorium, men man spelar med i elakt spel. Man har en lång tidshorisont och kan vänta ut en bättre utveckling eller i vart fall ett bättre ögonblick innan man beslutar att nyttja våld.

Dels vill man inte äventyra ekonomin, eftersom ekonomisk tillväxt är det som legitimerar kommunistpartiets fortsatta makt. Dels vill man inte utmana ett USA som fortfarande är militärt överlägset. Och dels vill man inte heller stöta sig med Taiwan, utan föredrar en organisk sammanväxt över tid.

Men ju starkare Kina blir ekonomiskt och militärt, och ju närmare Taiwan kommer en deklaration om självständighet, desto mer ökar risken för en konfrontation. Med en värld i lockdown upptagen av virusbekämpning infinner sig ett tillfälle att pröva den amerikanska beredvilligheten, särskilt som ekonomin ändå går söderut under en period.

Zhongnanhai kan kalkylera med en svidande negativ tillväxt under en tid, men vet samtidigt att omvärlden är beroende av Kina (och omvänt). Det man däremot inte känner fullt är USA:s vilja att komma till undsättning och hur långt USA kan gå i en vedergällning. USA kan inte invadera, och man kan inte heller bomba städer med civila – vad ska man egentligen slå mot?

Sannolikheten för en invasion är ändå liten, och Beijing har en helt annan spelplan i beredskap. Man böjer sig som gräs i vinden för handelskrig och andra motgångar i väntan på att stormen ska bedarra och USA normaliseras, och på samma sätt har man en sällsynt uthållighet i andra affärer. Men uteslutet är det inte.

Kategorier
Hongkong Kina Politik

Internationell attack mot Hongkongs rättsstat

Femton så kallade demokratiaktivister har arresterats i Hongkong, vilket har föranlett den sedvanliga internationella kritiken från knäveckens reflexer. Det heter att den kinesiska «regimen» passar på att utnyttja coronapandemins verkningar för att trycka till oppositionella, en paranoid tankefigur som inte bara framförs av DN-tidningens kinahatande ledarsida, utan även av den skattefinansierade statstelevisionen.

Man menar att polisen har blivit ett verktyg i händerna på Beijings marionettregering i Hongkong, en utsaga hämtad direkt från den så kallade demokratirörelsen, eller separatiströrelsen som den rättare borde kallas. Men det är en stollig ståndpunkt, eftersom Hongkongs regering inte kontrollerar polisen – det gör Hongkongs domstolar, som inte bara är oberoende på pappret utan har gott internationellt anseende.

Polisen i Hongkong kan alltså inte operera utanför de rättsstatliga gränser som den oberoende juridiken sätter, och den oberoende juridiken har i operativt avseende ingenting att göra med vare sig Hongkongs demokratiskt valda regering eller diktaturen i Beijing. Det är bara fånigt hävda att Zhongnanhai har något inflytande därvidlag.

Hongkongs justitieråd Zheng Ruohua (鄭若驊, Teresa Cheng Yeuk-wah) avfärdar den internationella kritiken som grundlös, och menar tvärtom att ingen står över lagen i Hongkong. Det står alltså inte så kallade demokratiaktivister fritt att bryta mot lagen genom att organisera olagliga sammankomster, misshandla meningsmotståndare med mera enkom för att man anser sig ha ett gott syfte.

Den internationella anklagelseakten är i grunden befängd, nämligen för att om Beijing har som mål att krossa Hongkongs demokrati behöver man inte göra annat än att vänta tills 2047, då avtalet med Storbritannien löper ut. Med den framförhållning Zhongnanhai har är det inte mer än ett ögonblick. Varför skynda och riskera internationell friktion?

Den så kallade demokratirörelsen, och internationella krafter som stödjer saken, bör fundera mer noga på vilket Hongkong man vill ha i framtiden. Genom att förespråka separatism och vägra förstå att man är en del av Kina riskerar man att bromsa och reversera utvecklingen och därmed göra den egna profetian om Beijings onda avsikter självuppfyllande. En smula realism vore välkommet.