I ett land som länge präglades av att den statliga televisionen under sitt politiska monopol dirigerade massorna med påbjudna kulturformer, kunde man lätt förledas tro att en tecknad anka med vänner utgör julens huvudfigur. Lutfisk, statstelevision, klapputdelning och sedan julbord, i en typisk konfiguration.
Programmet har stadigt en tätposition i tittarstatistiken med bortåt fyra miljoner åskådare, även sedan statstelevisionens monopol gick i graven, och trots den omfattande censuren av i samtiden politiskt inkorrekta företeelser. Som sådant är det förstås en given tradition, även om konkurrensen numera är stor. Orsaken till att traditionen uppstod torde bero på att ett tevekulturellt svältfött folk på julafton fick en liten glimt av den fria världen, i ett specialarrangerat julpotpurri signerat Disney.
Det kunde ha varit värre, exempelvis en jul med Televinken, Drutten och Jena med flera öststatsmässiga program som låg i tiden. 1979 hotade en kader vid statstelevisionen att plocka bort programmet för att ersätta det med ett mer politiskt korrekt format, men sedan kom satellitteve och grusade statstelevisionens ränker.
Månne är det då istället Mammon, som figurativ husgud för kommersen, som är julens huvudperson? Krämarna har förvisso sin bästa tid under julkommersen, och folk handlar till förbannelse, bara för att sedan ta smällen nästföljande månad. Det är ett kiv och ett liv, ett stök och ett bök, men handeln är egentligen bara en grundförutsättning för högtiden. Seden är dessutom relativt ny, då få hade råd att handla klappar innan 1940-talet och masskonsumismens tidevarv.
En bättre kandidat är då jultomten, den speciella tomtenisse som delar ut julklapparna. Gårdstomtarna är gnomer, en form av jordandar i dvärgformat, med vitt skägg och färgad luva. Tomten representerar den som en gång lät uppföra en egendom, som en naturandlig kvarleva i en förfaderskult. Tomten vaktar gården (eller tómten med annan betoning, skild från tòmten), och traditionen bjuder att han regelbundet belönas med en tallrik risgrynsgröt. Gröt, eller i förekommande fall öl eller mjölk, ges även till andra tomtegubbar och vättar vid vårdträdet, det träd som dominerar en gård. Tomteträdet är en helig företeelse som inte får antastas.
Jultomten är emellertid inte en vanlig tomte, utan en nisse i storformat, med reguljära tomtegubbar som medhjälpare. Den moderna tomten är en manifestation av en underlig folkloristisk rundgång, senast inlånad från kontinenten och sedermera något anpassad till (men inte identisk med) den amerikanska Santa Claus, vars nederländska förlaga Sinterklaas har sina ursprungliga rötter i fornnordisk mytologi, med stänk av främmande religiös fernissa. I den genuina nordiska seden stod annars julbocken för klapparna.
Den verkliga förlagan till jultomten är dock Oden, gudarnas gud. Julner (festaren) är ett av hans många namn, och en klassisk rendering av honom är som en vandrare med vitt skägg och luva. Santa Claus transporterar sig och sin last med åtta flygande renar, medan Oden rider på Sleipner, en åttafotad springare med flygförmåga. Sinterklaas har två svartepettrar till sin hjälp, medan Oden har två svarta korpar Hugin och Munin på sina skuldror.
Jultomten är således otvivelaktigt en huvudkaraktär under julen, men han är dels en nyare företeelse, dels bara en manifestation av många andra. Tomten är inte orsaken till julfirandet, utan har mer en instrumental och symbolisk roll i det. Huvudrollen spelas av en annan gestalt, om än i mer dunkel skepnad.
Den tolvdagarsperiod under midvintern som julen kretsar kring omfattar traditioner som Lussinatta och Lussevaka, en andakt i att hålla onda demoner stångna under årets kortaste dag. Odens jakt är en mytologi kopplad till denna föreställning, vilket ger honom attributet som den ursprungliga jultomten. Visst kalendariskt krångel har förskjutit datum för seden, samtidigt som traditionen har försetts med en del främmande attribut, men Lussi firas alltjämt som en förhoppning om stundande ljusare tider.
Solen är alltså julens huvudrollsinnehavare. Det är mindre dramatiskt för nutidsmänniskan, som bor i kärnenergiuppvärmda hus och myser i överflöd, men i forna tider utgjorde vintern en fruktansvärd prövning på liv och död, särskilt vid missväxt. Omvänt sker årets andra stora höjdpunkt vid midsommaren, då vi återigen firar solen, då i sin fulla prakt. Men även i modern tid går det knappt en dag utan att vi under vintern pratar om mörkret och längtan efter sol och ljusare tider. Vi är sedan urminnes tider soldyrkare, och det med rätta.
Jul betyder fest, om än med dunkelt etymologiskt ursprung; det finns ingen tydlig koppling till indoeuropeiska förlagor. Julen i sin moderna utformning är visserligen en sammansmältning av ursprungliga och främmande seder, kommersialism och nyare traditioner, men i grunden kvarstår evenemanget som en traditionsenlig midvinterfest, oavsett vad man försöker stoppa in i den i form av politik och främmande religion. Solen står som alltid i centrum.
