Kategori: Kultur

Med viss möda har vi i det tidigare tolkat en urnordisk (150/800) runtext från 500-talet, samt på djupet granskat språket i en fornsvensk (1225/1526) lagtext från 1225. Under sju hundra år förändrades språket radikalt, och skulle så göra även under de kommande åtta hundra åren fram till vår tid. Men hur, och varför?

Språket är ett redskap för kommunikation. Det är med detta verktyg vi förhåller oss till varandra, förmedlar information, bedriver handel och idkar kultur. Förändringar i omgivningen kan således ge upphov till förändringar i språket, till exempel när nya termer lånas in från andra miljöer eller när en socioekonomiskt stark region påverkar en annan.

Men även utan påverkan utifrån sker en naturlig språklig drift, exempelvis att ljudvärden för vokaler och konsonanter ändras. Ibland sker det över ett helt språkområde, som när fornnordiskan och senare varianter slopade respektive bildade diftonger, införlivade nya mjuka vokaler som ö och y (och därmed också förändrade föregående konsonantvärde), samt lät erodera th och dh till förmån för t och d.

Sådana ljudvärden kan även anta regionala skillnader, varvid dialekt uppstår, även om det grundläggande språket i allt väsentligt är gemensamt. Dialektala mönster kan vid mer påtaglig drift leda till klyvning, som i fornöstnordiska och fornvästnordiska, sedermera förgrenade i de skandinaviska språken. Lämnat i stort åt sig självt kan ett talat språk förändras till oigenkännlighet under tidens försorg.

Yttre påverkan har alltid funnits, men den var i Sverige kanske mindre omfattande under tidigare epoker, i avsaknad av större politiska formationer. Små hövdingariken hade vanligtvis bara lokalt inflytande, medan större entiteter som Rom hade förmåga och resurser att omdana halva kontinenten och påtvinga befolkningar sitt språk. Ett undantag ges av vikingatidens expansiva räder och erövringar i främmande land, då mindre klaner i samlad verkan utan central auktoritet utövade stort inflytande i delar av Europa.

Inte minst har det engelska språket formats av vikingarnas invasioner. Det rör sig då inte bara om lånord, utan om mer grundlig påverkan, som ordföljd och grammatik, element som vanligen inte påverkas av externt tryck. Fornengelskans gradvisa övergång till medelengelska kom sig bland annat av nednötning av flekterande mönster, eftersom den grammatiska böjningen av i övrigt identiska ordstammar orsakade språkförbistring mellan den tidigare och den nya populationen.

Den fornengelska som koloniserande angler och saxare talade var förvisso ett germanskt språk, med en rad keltiska tillskott, och därför kunde man ändå göra sig hjälpligt förstådd med de fornnordiska vikingar som började populera ön under 800-talet. De skillnader som förelåg eroderades och omdanades med tiden, även efter den normandiska invasionen 1066, av helt praktiska skäl: minsta motståndets lag.

Nyckeln i att förstå detta skeende ligger i de båda språkens relativa närhet. Visserligen kom franskan att ha ett enormt inflytande över engelskan, men bara med avseende på vokabulär; normanderna påverkade inte alls den grundläggande grammatiken, medan vikingarnas avtryck bestod i att engelskan blev mer analytisk (ickeflekterande).

Det var inte så att vikingarna kom med ett analytiskt språk, utan det var lika syntetiskt som fornengelskan. Men när respektive språks syntetiska mönster inte harmonierade, så bröts båda ned och bildade ett analytiskt amalgam. Samma fenomen skulle senare ske i skandinaviska språk, av liknande skäl. Samtidigt har de germanska språkens egenhet av att lägga betoningen på första stavelsen underlättat deflektion i allmänhet.

Vikingarna hade inte samma påverkan i Normandie, just på grund av avståndet mellan språken, utan tillförde i stort bara nya ord. Å andra sidan hade de germanska frankerna större inverkan på dåtidens galliska vulgärlatin, vilket sedermera kom att leda till franskans distinkta prägel och avsaknad av verbflektering i det talade språket, liksom åtföljande subjektstvång (fr. je suis, sp. soy, lat. sum). Men i skrift kvarstod ändå den syntetiska strukturen.

Sverige var under vikingatiden i huvudsak ett bondesamhälle, och dess befolkning påverkades inte nämnvärt i kulturellt hänseende av vikingarnas yttre expeditioner. Men med vikingarna fick den blivande nationen smak för handel, och med handelsplatsen Birka blev området föremål för omfattande utbyten av olika slag.

Inte minst pockade kristendomen på uppmärksamhet. Missionärer agerade spjutspets i en kulturell aggression, som senare skulle omintetgöra den gamla ordningen. Den blivande nationalstaten Sverige, liksom motsvarigheterna i Danmark och Norge, hade intresse av ett djupare samröre med kontinenten, och antagandet av den kristna läran var därmed ett slags entrébiljett till den tidens europeiska union.

Med kristen auktoritet kunde de tidigare svaga kungarna stärka sitt grepp, och därmed sin förmåga att beskatta medborgarna och påbörja ett nationsbygge. Från kontinenten hämtades den latinska skriften och färdiga system för administration och rättskipning, liksom kultur och teknik. Därmed hade man lagt grunden för en omfattande påverkan även av språket.

Religionen i sig gav förvisso en mängd tillskott i vokabulären, som kyrka (PG *kirikǭ, gr. kuriakòn dôma, herrens hus) och kloster (lat. claustrum), men hade ingen egentlig inverkan på svenskan som sådan. Däremot har religionen en fast punkt i skriften, som därmed kan tas som utgångspunkt för en komparativ analys av svenska språket i olika epoker.

Under yngre fornsvensk tid (1374/1526) renderades Genesis, eller Första moseboken i en senare försvenskning, på följande vis, efter en handskrift i Vadstena från 1502. Det rör sig om så kallde lektier för nunnor i kloster att läsa för religiös inspiration, varvid bibeln naturligtvis var en given källa:

J Första timanom tha all tingh waro skapat, Tha skop gudh himel oc iordh Jordhen hon war än thom oc onyth oc mörker war ower all element, Oc gudz andhe gaffs ower alla elementa, Tha sagdhe gudh wardhe lyws, Oc genstan j samma ordhe wardh lyws, Oc gudh han saa oc wndherstodh at lywset war nyttogt oc gaat, Oc thy at skildhe han lyws oc mörker, lyuset kalladhe han dagh oc mörkret nat, Oc ther mz wardh qwäldher oc morghon Första daghen ther näst sagdhe gudh wardhe fästa oc stadughet mit j watneno, Oc the fästan hon skili watn fran watne, Oc gudh han giordhe fästo oc stadughet, Oc mz the fästonne, thz är mz enom stadwghom hymel Tha at skeldhe gudh thz watnet som war wndher hymilenom, fran thy watnena som war owan för hymlenom Oc thy kalladhe gudh fästona oc stadoghetena hymil, Oc swa war fran qwälle oc til morghon annar daghen.

Den irreguljära ortografin och interpunktionen åsido ser man här en rad egenheter som kännetecknade fornsvenskan. Gud skop himmel och jord, det vill säga stark preteritumböjning istället för det numera svaga skapade (PG *skapjaną). Istället för det senare begynnelse användes i första timman, med dativformen timanom. Jordhen hon visar hur levande genussystemet ännu var, med jordh i femininum. Istället för det senare använda öde används onyth, det vill säga onyter eller onyttig som term för en ännu ej nyttjad jord.

Från latinets elementum syns här lånordet element, även i formen elementa med latinsk pluralbildning. I fornsvenskan skulle en sådan böjning svara mot genitiv. Verbet sæaghia (säga) hade i preteritum tredje person formen sagdhe, som sedermera skulle utvecklas mot sagde och sade (eller informellt sa). Fornsvenskans sea, eller se med modernt språkbruk, hade preteritumformen saa, medan vi senare har såg på grund av vokalskifte.

Numera betyder understå att företa sig något eller att drista sig till något, men i fornsvenskan var betydelsen snarare att förstå, förnimma eller mena något. Gud wndherstodh innebär således att han (in)såg att det var gott. Formerna mz (m.) och thz (d.) är förkortningar för med och det, och z användes således som interpunktion, antingen för punkt eller semikolon.

Formen annar är nominativ maskulinum singular för det vi numera betecknar med andra (då ackusativ maskulinum plural). Av de tjugofyra böjningsformerna skulle bara andra, annan och annat överleva, jämte den udda genitivformen annars och sammansättningar med annor- (annorlunda).

Religiösa skrifter har en tendens att vara konservativa, och redan den här texten är gammalmodig för sin tid. Den speglar inte den roll Hansan under yngre medeltid kom att spela i handel, kultur och stadsliv, liksom i språket. Det religiösa skriftspråket blev å andra sidan normsättande, och gav därmed en viss stadga åt svenskan.

Hansan förde med sig ett betydande lågtyskt inflytande, som kraftigt påverkade den yngre fornsvenskan. Det är nu kasusformerna bryter samman, på samma sätt som i vikingarnas England, samtidigt som vokalerna förändras (stora vokaldansen). Tha i texten ovan blir således thå i en senare översättning, och senare även tå och då i nusvenskan. Med Gustav Vasas bibel av 1526 anses den äldre nysvenskan därför ha trätt i kraft. Vårt bibelavsnitt i en rendering från 1541 tar sig följande form:

J Begynnelsenn skapadhe Gudh himmel och iord. Och iorden war ödhe och toom, och mörker war på diwpet, och Gudz ande sweffde offuer watnet. Och Gudh sadhe, Warde liws, Och thet wardt liws, Och Gudh sågh liwset at thet war gott. Tå skilde gudh liwset jfrå mörkret, och kalladhe liwset, Dagh, och mörkret, Natt. Och wardt aff affton och morghon förste daghen. Och Gudh sadhe, Warde itt fäste emellan watnen, och åttskilie watn jfrå watn. Och gudh giorde fästet, och åttskilde thet watnet som war vnder fästet, jfrå thet watn, som war offuan fästet. Och thet skeedde så. Och Gudh kalladhe fästet, Himmel. Och wardt aff affton och morghon, then andre daghen.

Den tidigare dativformen watneno är nu reducerad till oblik form watnen, och på samma sätt är adjektiv och andra substantiv rensade från ålderdomliga kasusformer (enom, stadwghom, hymilenom). Ordet begynnelsenn indikerar plattyskt inflytande (beginnen), och ord med den lokativa partikeln be- som prefix skulle hädanefter komma att omfatta stora delar av svensk vokabulär.

Ordet sweffde, av sväva, är från lågtyskans sweven. På samma sätt har qwäldher (kväll) övergått i affton, från lågtyskans avent, även om ordet fanns i fornnordiskan (aptan). Även skeedde (av ske) kommer från lågtyskan, i form av schên (hända). Samtidigt hade Hansans inflytande försvagats redan under den äldre nysvenskans tid, och högtyskan började göra sig mer gällande.

I Begynnelsen skapade Gudh Himmel och Jord. Och jorden war öde och toom, och mörker war på diupet, och Gudz Ande swäfde öfwer watnet. Och Gudh sade: Warde Lius, och thet wardt lius. Och Gud såg liuset at det war godt. Tå skilde Gudh liuset ifrå mörkret. Och kallade liuset Dagh, och mörkret Natt. Och wardt af afton och morgon then förste dagen. Och Gudh sade: Warde ett Fäste emellan watnen, och åthskilje watn ifrå watn. Och Gudh giorde fästet, och åthskilde thet watnet som war vnder fästet, ifrå thet watn, som war ofwan fästet. Och thet skedde så. Och Gudh kallade fästet Hiummel. Och wardt af afton och morgon then andre dagen.

I Karl den XII:s bibel från 1703 (ovan) kvarstår den nysvenska formen, men ortografin har blivt mer stram. Boktryckarkonsten hade medfört ett behov av att standardisera stavning och typografi, och på den vägen rensades språket från en del överflödiga former som ff, dh och gh. För ett modernt öga är texten nu någorlunda läslig.

Någon verklig standardisering förelåg dock inte förrän Svenska akademien instiftades 1786, men inflytelserika förläggare och andra aktörer hade dessförinnan i praktiken tvingat fram en mer enhetlig ortografi, och den yngre nysvenskan (1732/1906) växer på så sätt fram under upplysningstiden. Olof von Dalins Then Swänska Argus (1732/1734) brukar tas som utgångspunkt för epoken, och det kan vara värt att citera ett stycke av den för tiden lediga stil som brukades:

God dag, Swenska Fruentimmer! Det war länge sedan man gaf Eder från trycket en så förtrogen helsning. Wåra Lärda synas oförsiktiga i det de antingen skrifwa det I icke förstån, eller ock gå Ehr aldeles förbij, liksom den Satzen intet woro sann, at den som står wäl hos Ehr, kan uträtta hwad han wil. Edert Kön tyckes undertiden styra och beherska hela jordklotet och Eder Gunst är mångens lycka, antingen han är lyckan wärd eller intet; Derföre är jag nu så slug, at til Ehr ställes ett af mina första ark. Den ähran tilkommer ock wärkeligen ett så ädelt kön at få första Visiten, och jag hoppas at I tagen mig wäl emot. Dock at I icke mågen förakta min stora ödmiukhet, så will jag säija Ehr, at jag icke kommer til Ehr, som en smickrande Cavalier, hwilken ärnar med falsk ödmiukhet, söta ordalag och liufligt flaterie winna Eder wänskap.

Lågtyskt eller tyskt inflytande i denna text är fruentimmer (vrouwentimmer), trycket (drückerīe), förtrogen (vertrauen), försiktig (vorsichtig), förstå (vorstān), förbi (vorbi), sats (ännu i tysk stavning Satz), beherska (beherrschen), klot (klōt), gunst (gunst), slug (slug), ställa (stellen), ark (ark, lat. arcus), ära (era), verkligen (würkelich), ädel (edel), hoppas (hopen), dock (doch, nyinlån av fsv. þo), mågen (magan), förakta (vorachten), smickrande (smicken) samt falsk (valsch).

Strindberg hävdade att svenskan inte är annat än «plattyska i tolv dialekter», och i det hade han kanske inte helt fel; svenskan har förvisso i stora drag relexifierats i västgermansk riktning. Många av orden här är emellertid redan sedan yngre fornsvenska etablerade i språket, medan nysvenskan allt mer färgas av den för tiden dominerande franskan. Cavalier, visit och flaterie är några tidstypiska ord.

Karakteristiskt för nysvenskan är nedbrytning av verbkongruens, det vill säga kongruensböjning av verb efter person och numerus i sex former. Fornsvenskan hade alltjämt full kongruens, men i nysvenskan slopades böjning efter person successivt. I tal försvann även böjning i numerus helt under stormaktstiden, men kvarstod i skrift. Som en följd av detta bruk uppstod subjektstvång, det vill säga obligatorium att använda pronomen eller namn för att bestämma verb – morfologi ersätts av analytisk syntax.

Personkongruens i nysvenskan kännetecknades av särskilda plurala verbformer: jag/du/han kommer i singular, men vi/I/de komme/kommen/komma i plural. Pluralformerna i första och tredje person förenades under den yngre nysvenskan (vi/de komma), men den särskilda formen i andra person plural kvarstod. jag hoppas at I tagen mig wäl emot i texten ovan illustrerar detta bruk.

Pronominet I utvecklades sedermera till ni genom att verbändelsen -n assimilerades, det vill säga kommen I blev komme ni. Tilltal med ni var à la mode i hovkretsar, även om man där vanligen använde franskans vous. I ytterligare ett senare skede fusionerades formerna: vi/ni/de komma, dock alltjämt enbart i skrift; i tal användes uteslutande kommer.

Ortografiska förändringar under nysvenskan bestod i rensning av dubbeltecknade vokaler (toom blev tom), liksom övergång av ij till i samt i till j (diupet blev djupet). Tonande z skrevs sedermera med s (gudz Ande blev Guds ande), och qu övergick i qv och sedermera i kv (quinna, qvinna, kvinna). Bibeln eller den heliga skrift (1917) framträder därför i nusvensk skepnad:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: «Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: «Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.» Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.

Men helt modern är ändå inte 1917 års bibelöversättning, vilket framgår av den fortsatta läsningen: Och Gud sade: «Frambringe vattnet ett vimmel av levande varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.» respektive «Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I hava till föda.» Konjunktiv och plurala verbformer är alltjämt framträdande, trots att ingen talade så för hundra år sedan.

Författare och förläggare gick i bräschen för att avskaffa plurala verbformer även i skrift, medan tidningar var mer konservativa; först under krigsåren blev tidningstexten mer ledig, medan lagtexter fick moderna verbformer först för femtio år sedan. Även ortografin har fortsatt att utvecklas mot en mer homogen form, inte minst tack vare reformer etablerade i den obligatoriska undervisningen.

I bibeltexten förekommer alltjämt verbet varda, som sedan länge hade ersatts av bliva (från lågtyskans bliven) i både tal och skrift. Verbet lever dock kvar i dialekt (han vart arg) och i vissa avledningar (i vardande). Bibel 2000 tar slutligen fasta på detta, och har egentligen bara kvar det ganska ålderdomliga begynnelsen (2134 års bibel kommer att skriva början):

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: «Ljus, bli till!» Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. Gud sade: «I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.» Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Av denna exposé över språkets framväxt från fornsvenskan till dagens mål, ser vi att äldre former ideligen samexisterar med nyare i ett kontinuum under en längre tid. Även vår nusvenska uppvisar förstås denna egenhet. Språket i filmer och radioutsändningar från 1940-talet är markant annorlunda från det som används idag, men det är väl att märka, att sådant vårdat språk i många fall var konstlat teatraliskt (kanske av ljudtekniska skäl). Personer födda på 1930-talet talar inte annorlunda än tjugoåringar, i fonetisk och grammatisk mening, men samtidigt är det nog så att människor anpassar språket under sin levnad.

Tidigare perioders titelsjuka (professorn, konduktören) har sedermera resulterat i en du-reform, där fornsvenskans naturliga du åter har tagits till heders. Här finns i den moderna samtiden en yngre generation som har lagt sig till med upplysningstidens niande, faktiskt på ett helt korrekt sätt. Men det upplevs av äldre personer, som vanligen är föremål för tilltalet, som förolämpande, eftersom enkelt tilltal med du eller ni under 1800-talet var förringande. Faktum är att tilltalet ni då var avsett att vara hövligt, men det uppfattades ändå som förklenande tillmälen från en överhet som själv krävde titulering.

Hövlighetsformen I i andra person plural användes under medeltiden för tilltal av kungligheter, adel och andra högre ståndspersoner, och utgjorde en kulturell import. Samma fenomen gjorde sig gällande en period under frihetstiden, särskilt i hovkretsar, där man dock vanligen använde franskans vous. Bruket har aldrig etablerats i fastare mening, och är således väsensfrämmande för svenskan. Det naturliga tilltalet i språket är sedan forna tider du, och därför finns ingen egentlig grund för att yngre generationers samtida pluraltilltal kommer att fortleva.

Ytterligare en egenhet i samtidens språk är det politiskt motiverade bruket av hen, det vill säga ett könsneutralt pronomen i tredje person. Här har vi redan fyra befintliga pronomen, och det strider därför mot den allmänna utvecklingstendensen att på konstgjord väg införa ett aldrig tidigare nyttjat pronomen. Språk går att reformera centralt, men just denna nymodighet torde av allt att döma ha små förutsättningar att bestå. Snarare är det så att genus förr eller senare en gång för alla elimineras ur språket.

Från sekelskiftet härrör en annan form av språkplanering från centrala instanser, nämligen i hur man renderar årtal i det tjugoförsta århundradet och bortom det. Här fann en del språkvetare (?) att det vore «logiskt» att fortsätta följden artonhundra och nittonhundra med «tjugohundra», men den sortens logik känner inte språket. Istället gäller minsta motståndets lag, så att kommunikationen blir så effektiv som möjligt.

Det betyder i praktiken att antalet stavelser minimeras. Ar-ton-hund-ra utgör fyra stavelser, ett-tu-sen-åt-ta-hund-ra hela sju. Tju-go-hund-ra har fyra stavelser, men två-tu-sen bara tre. Därför är tvåtusen mer korrekt än «tjugohundra», och artonhundra mer riktigt än «ettusenåttahundra». Folk fortsätter att se filmen Tvåtusenett och åka X tvåtusen, medan statstelevisionen och andra instanser med kommenderat språk alltjämt använder konstlad svenska – den kommer inte överleva. Å andra sidan finns ett än kortare sätt att uttala moderna årtal, nämligen på formen tjugo sjutton, ett bruk som har utvecklats organiskt i populasen.

Förväxling av de och dem är förbluffande vanlig, och tycks ha sitt ursprung i avvikande ortografi. En bildad gissning är att formerna småningom – kanske om hundra år – jämkas samman i en enda dom, även i högre skrift. Det skulle ligga i linje med tidigare förenklingar, men bromsas samtidigt av samma slags konservativa krafter (som de flesta av oss är en del av).

Den omfattande samtida invandringen har förutsättningar att förskjuta språket i ny riktning, först och främst med avseende på fonetik, kanske mindre i grammatik – svenskan är redan i det närmaste fullt analytisk. En del krafter verkar redan för att konstlat inlemma blattesvenskan i den allmänna vardagen, men även utan sådana grepp kan en språklig förändring ske över tid. Verkan är då den samma som under andra tider då utländska språk har haft inflytande.

En betydande skillnad är dock att de invandrade språken är avlägsna den germanska familjen, och dessutom har låg socioekonomisk status. Då svenskan har tagit till sig främmande element har det alltid skett från socioekonomiskt starka språk, från lågtyska och franska till tyska och dagens engelska. Därför sker ingen betydande ström av arabiska och syriska lånord till svenskan, och den ganska omfattande mängd arabiska lånord som redan existerar stammar således från en tid då regionen blomstrade, och är vidare inlånad i flera led.

Därtill kommer att rinkebysvenska och andra varianter oftast är övergående, i det att andra generationens invandrare tar till sig svenskan i skolan. Kvar finns bara enklaver med utpräglad blattesvenska, som har föga möjlighet att förskjuta språket, annat än via populärkultur. Men givet en kritisk massa, förändrad status för vissa grupper, samt införlivande av element från de många andraspråk som är fullt levande i samhället, kan svenskan ändå komma att påverkas över tid.

Under medeltiden hade religion och handelsmän avgörande inflytande över språkutvecklingen, och med tryckkonsten fick författare, förläggare, tidningar och journalister en framskjuten position. Senare har även staten blivt en central aktör i att standardisera och i någon mån förändra språket, inte minst genom utbildningsreformer. Till exempel är skrivtroget uttal och ickedialektal normsvenska resultat av statlig påverkan.

Professionella medieaktörer har alltjämt makt över språket, men numera har tryckpressen 2.0 (internet) förskjutit balansen något. Centraliserade direktiv har mindre verkan när allt fler oberoende röster gör sig gällande, samtidigt som tidigare aktörer tappar mark. Nätet är således en utmärkt jordmån för nytt språk att växa fram på organisk väg. Det kommer att ske steglöst och för oss nästan omärkligt, precis som i tidigare epoker, men över tid med omfattande verkan. Hur är oklart och omöjligt att förutspå, men internationell påverkan torde vara en självklar beståndsdel.

Därmed har vi tecknat en kontur av hur den framtida svenskan kan komma att gestalta sig, med ledning av historiska mönster. Vi har ett ganska gott grepp om hur språkliga förändringar har skett och sker, men ändå återstår ett antal fundamentala funderingar kring varför. Låt oss återkomma till det i en avslutande analys.

I ett föregående inlägg redogjordes kort för det svenska språkets utveckling från urindoeuropeiska, urgermanska och urnordiska, med ett urnordiskt exempel i form av en runtext. Den urnordiska (150/800) perioden avlöstes sedermera av den fornnordiska (800/1225), varefter fornsvenskan (1225/1526) småningom tog vid.

De skarpa gränserna är godtyckliga, och beror mer av befintligt källmaterial än hastiga språkförändringar. Det tämligen exakta årtalet 1225 kommer sig av att den äldsta fullständiga svenska skriften med latinska bokstäver, (den äldre) Västgötalagen, antas stamma från det året eller däromkring. Den äldsta bevarade avskriften är något halvsekel yngre, och torde därför inte avvika kraftigt från ursprunget.

På samma sätt avgränsas fornnordiskan från urnordiskan genom förändrad runskrift. Den äldre urnordiska futharken hade tjugofyra runor, den yngre fornnordiska bara sexton. Paradoxalt nog täcker den yngre futharken fler ljud än den äldre, och skiftet hade sin grund i verkliga förändringar i det talade språket. Vokalerna blev fler till antalet, medan orden blev kortare. Samtidigt skedde en första klyvning i fornöstnordiska (Danmark och Sverige) och fornvästnordiska (Norge, senare även Island), dialekter som ändå var snarlika.

Övergången från urgermanska (PG, protogermanska) till urnordiska (PN, protonordiska) bestod i enklare fonetiska förändringar, som att obetonade diftonger (*au) övergick i monoftonger (ō). I numerus försvann dualis för substantiv, men inga andra större förändringar i morfologin antas ha skett. I stort är urnordiska en dialekt av urgermanska.

Fonetiken förändras dock mer påtagligt under utveckling av fornnordiskan från urnordiskan. Omljud tillkommer, som i ordet gæster (gäst) från PN gastiR, i sin tur från PG *gastiz och urindoeuropeiskans (PIE) *gʰóstis (främling). De i germanska språk unika omljuden gav sedermera upphov till nya vokaler, som y i fornnordiskans (FN) fylla från PG *fullijaną och *fullaz (full) via PIE pl̥h₁nós.

Distinkt fornnordiska vokaler som y och œ ackompanjerades av diftongering, som i fornnordiskans hjarta (hjärta) från PG *hertô och PIE *ḱḗr. Synkopering, det vill säga förlust av obetonad vokal, kortade orden, som i fornnordiskans himinn (himmel), från PG *himinaz, eller i svenskr (svensk) från PG *swihaniskaz. Jämför nusvenskans nån med någon.

Som en konsekvens påverkades även morfologin, det vill säga böjningen av substantiv, verb och andra ordklasser. Bland substantiven försvann i fornnordiskan instrumentalis, medan vokativ fick samma form som ackusativ. Denna erodering av morfologi till förmån för utvecklad syntax och strängare ordföljd är således en kontinuerlig process som har fortgått sedan nordisk forntid, ett ämne vi ska återkomma till i en tredje del.

I betraktande av den äldre fornsvenskan i form av Västgötalagen, är det därför av vikt att känna till att det inte finns någon skarp gräns mellan denna svenska och den tidigare fornnordiskan, utan att det rör sig om ett kontinuum. Även om vi i vår nutid inte märker av några drastiska förändringar i språket, blir den ackumulativa effekten över tid mer påtaglig. Samma förhållande har gällt för samtida personer i den tidigare historien.

Det är under denna period som de skandinaviska språken börjar utkristalliseras som distinkta, även om det sker under gradvisa omständigheter. Den samtida Skånelagen räknas som forndanska, eller kanske snarare fornskånska, men har i stort samma språk som Västgötalagen, men med något annorlunda ortografi.

Rätts(lösa)balkens (rætlosæ bolkær) femte stycke i Västgötalagen tas här som utgångspunkt: Kallær maþær man bykkiuhuælp har ær· þæt sighir· han þu koþ hæn· Iak skyrskutæ þy at þu kallæþe mik vkuæþins orþ· þæt ær sextanörtoghæ sak i hvan lot· han skal hanum þing uisæ at skyrskutæ vittni latæ bæræ at endagha ok vitæ mæþ tylptær eþe· biþi sva sær guþ holl· ok vattum sinum at þu kallaþe mik· vkuæþins orþ· ok þu æst sandær at sak þerri· ær iak giuær þær Sva skal vkuæþins orþ sökiæ ok firnær orþ.

En modern svensk med någorlunda bildning kan tillgodogöra sig en del av innehållet, och kanske därmed en ungefärlig uppfattning om helheten, men ett antal ord lär framstå som främmande, särskilt i skrift. Det kunde vara en god idé att i detalj bryta ned beståndsdelarna, för att få en bättre uppfattning om hur detta språk kom att danas från tidigare förlagor, och hur det ligger till vidare grund för vårt nutida tungomål.

Kallær, eller egentligen kallar är tredje person singular av verbet kalla i indikativ, aktiv form. Infinitivets förlaga i fornnordiskan var kalla, och i urgermanskan *kalzōną, med betydelsen ropa, kalla. Bruket av æ beror på irreguljär ortografi färgad av dialekt och andra omständigheter, och det var vanligt att ord stavades på ett flertal olika sätt i en och samma skrift (iak, iac och så vidare).

I tabellen ovan framgår hur reduceringen av denna verbform har skett genom olika perioder. Dualis existerar inte sedan urnordiskan, fornnordiskan slog samman andra och tredje person singular, medan fornsvenskan förenade alla singularformer i en, samt slog samman participen. I nusvenskan finns bara en enda form kvar och är därmed irreducibel. Motsvarande scheman finns för konjunktiv och imperativ, liksom för passiva former, i såväl presens som preteritum.

maþær är nominativ (subjekt) för det vi benämner man, i texten sedvanligt angivet med runan ᛘ. Nutidssvensken har föga kännedom om kasus, annat än om vederbörande har läst tyska, latin eller något annat språk med utpräglade kasus. Den form som har överlevt, man, är i själva verket ackusativet, som vanligen styr direkt objekt.

I tabellen ovan visas hur utvecklingen av kasus för detta substantiv har skett från urgermanska till nusvenska. Vokativ och instrumentalis försvann redan i fornnordiskan, övriga kasus i nysvenskan. Formellt finns bara nominativ kvar, då den nusvenska genitivformen mer är en klitisk possessiv partikel (-s) som kan fogas till hela nominalfraser snarare än bara enstaka ord.

Egentlig kasusböjning sker numera bara i enstaka bevarade uttryck, till exempel i ordet mannaminne, där manna är genitiv plural av man i fornsvenskan: i mäns minne. Genitiv singular finns i uttrycket till mans. Bestämdhet fanns inte i urgermanskan eller urnordiskan, men utvecklades i senare varianter: artikel i tyska och engelska, suffix i de nordiska språken, i båda fallen från pronomen.

I likhet med kallær är maþær en ortografiskt irreguljär form som kanske avslöjar skribentens uttal, nämligen obetonat vokalmummel av samma slag som förekommer i engelskan (exempelvis det ljudliknande mother, där e är reducerat till ə). Det är sådan reduktion som har givit upphov till synkopering och successiv nedkortning av ord.

bykkiuhuælp är en sammanfogning av två ord. Ortografiskt är u och v två likvärdiga varianter, och fornsvenska ordet hvælp är inget annat än ackusativ av hvælper eller hvalper (valp), från PG *hwelpaz (skälla). En valp är ett yngre djur, vanligen en hund, men här en unge i överförd betydelse, och på norska heter just detta djur (oavsett kön) alltjämt bikkje.

Ur urgermanskans *bikjǭ härleds således fornsvenskans bykkia, ett svagt substantiv som i oblik form bykkiu är ordet för en hynda eller tik. En annan härledning går över fornengelskans biċċe och medelengelskans biche till den nutida engelskans bitch. Samma etymologi ligger till grund för ordet argbigga och ilskbigga, genom accentförsvagning och utveckling av *bæggia (fårhona). bykkiuhuælp eller hyndunge är således ekvivalent med engelskans son of a bitch.

h(v)ar, i felstavning, stammar från PG *hwar med grundbetydelsen var, men här med innebörden av interrogativt pronomen vem (hó), i likhet med tyskans wer. Rekonstruktionen i PIE är *kʷis, ur vilka bland andra latinets (L) quī, quae, quod med flera härrör.

ær betecknar självklart tredje person singular indikativ av verbet vara, från FN vera och PG *wesaną. Utvecklingen från urnordiskan och tidigare former till nusvenskan är fascinerande, särskilt om man tar med urindoeuropeiskan och dess avledningar till latin. Verbet har ingen passiv form, men väl konjunktiv och imperativ i såväl presens som preteritum. I konjunktiv finns de många formerna sē, sēi, sī, æri, væri i gemensam singular, samt liknande former i pluralis, vilket indikerar en pågående förgrening i språket.

þæt är det, ett pronomen som här markerar ett tomt subjekt. Från FN þat, PG *þat, neutrum singular av PG *sa, från PIE *só. Pronomen är en ordklass som i vissa stycken har förenklats, men som i andra ändå bär en ålderdomlig prägel relativt andra språk, och som till yttermera visso på senare tid har komplicerats ytterligare med försök till politiskt motiverade ingrepp.

Demonstrativa pronomen i både urgermanska/urnordiska och fornsvenska har distinkta former i tre genus, fyra eller fem kasus och två numerus. Nusvenskan har utöver kasus släppt femininum och maskulinum, förutom i pronomen, där man även har tillfogat utrum till neutrum.

sigher är första person presens indikativ av sæghia, från FN segja, PG *sagjaną och PIE *sokʷ-h₁-yé-. koþ är tredje person singular preteritum av verbet kväþa (kväda, yttra, säga), från FN kveða och PG *kweþaną. Ordet förefaller i förstone vara felstavat, men formerna qaþ och kot finns belagda i gotiskan och medelhögtyskan. Bortfall av v i preteritum återtas i senare språkutveckling i form av kvad och kvodo.

Därmed kan vi formulera ett första delresultat för texten, om vi noterar att interpunktionen är en smula slarvig. Kallær maþær man bykkiuhuælp har ær· þæt sighir· han þu koþ hæn blir: Kallar man (en) man hyndunge: «Vem är det», säger han; «du», yttrade han. Man nyttjar således talspråkliga konversationer för att illustrera lagtextens innebörd; detta var en tid då enbart en liten elit hade elementär bildning och därmed förmåga att förstå abstrakt språk.

skyrskutæ kanske inte ögonblickligen faller på plats. Låt oss ta det baklänges. PG har i nominativ singular formerna *skīriz och *skairiz för detta adjektiv, med ättlingar som fornengelskans scīr vidare till engelskans sheer. I den östra utvecklingen har vi skírr eller skærr i fornnordiskan, som i fornsvenskan tar formerna skīr respektive skær, det vill säga nusvenskans skir och skär. skir är det samma som ren och skär, och skyr är således en variantstavning.

skutæ (skiūta) är kort och gott FN skjóta, från PG *skeutaną, det vill säga att skjuta, eller att skotta i en avledning. Den moderna formen skåda är således en fonetisk ombildning, och ordet vi söker är skärskåda eller rättare skärskjuta. Ett besläktat ord är hänskjuta, det vill säga att överlämna till någon för en prövning, att väcka talan eller kära (inför rätten), vilket är den betydelse vi söker. Det egentliga ordet skåda härleds annars ur PG *skawwōną över fornnordiskans skoða.

at (att) är unikt för skandinaviska språk, och är troligen bildat av þat genom bortfall av þ. þy är dativ singular av þat, det vill säga ett pronomen, men här som konjunktionen ty eller ity (eftersom, fördenskull). Från FN því och ytterst PG *hwī.

vkuæþins orþ eller ōkvæþinsorþ är den fornsvenska formen av okvädingsord, det vill säga ett nedsättande tillmäle. okväding betecknar en person som inte kan tala. PG *un- (icke) ger o-. orþ härleds ur fornnordiskans ord, PG *wurdą och PIE *werdʰh₁om, med ickegermanska avledningar som L verbum, återfört i svenskan som verb.

Satsen Iak skyrskutæ þy at þu kallæþe mik vkuæþins orþ tar då den mer moderna formen Jag kärar ity du kallade mig okvädingsord, eller mer ledigt Jag väcker talan för att du kallade mig okvädingsord. Vidare i texten har vi sextanörtoghæ, där sextan (sexton) är en rak härledning från FN sextán och PG *sehstehun. PG *sehs (sex) respektive *tehun (tio) stammar i sin tur från PIE *swéḱs respektive *déḱm̥t.

örtoghæ utgjorde en tredjedels øre, en viktenhet vars namn härleds ur FN eyrir, PG *aurijaz, L aureus och protoitaliska *auzom (guld), ytterst från PIE *h₂ews- (gryning, rodna). Åtta ören eller tjugofyra örtugar motsvarade en mark (begränsning, område), en viktenhet om drygt 200 gram, vanligen av någon ädelmetall (silver i allmänhet). En örtug motsvarar då drygt åtta gram silver, och sexton örtugar runt 140 gram silver, en mängd som i dagens pris motsvarar ungefär 600 kronor (men som då var dyrare). Örtugen slogs dock inte i silver förrän senare under medeltiden.

togh är samma som tåg, i betydelsen rep, det vill säga ett knippe sammanflätade trådar. Ordet kommer från medellågtyskan över PG *tugiz, avlett från PG *teuhaną och PIE *dewk- (dra, leda). I protogermanskan finns vidare den transitiva (kausativa) motsvarigheten *taugijaną, som i FN blir teygja och i fornsvenskan tø̄ghia (töja). Ordet tygel är en släkting, från PG *tugilaz, liksom engelskans toy och danskans (lege)tøj.

sak kommer ur FN sǫk (juridiskt mål), från PG *sakō (gräl, mål, sak), avlett från PG *sakaną (anklaga, ifrågasätta) och slutligen PIE *seh₂g- (söka). Härledning bakåt ger PG *sōkijaną, FN sœkja och fornsvenska sø̄kia (söka). Man söker utreda en sak. i kommer från PG *in och PIE *h₁én, en elementär preposition.

hvan är samma som var eller varje, från FN hverr och PG *hwarjaz. lot är lott, från PG *hlautiz (lott, andel). hvan lott utläses då till fullo eller till varje del, och vi har följande delresultat: þæt ær sextanörtoghæ sak i hvan lot blir det är ett sexton örtugars mål till varje del. Andra exempel i de uppräknade förtalsfallen tycks visa att sexton örtugar var något slags standardmått för böter, och man kunde få avlägga flera eller delar av sådana beroende på graden av skymfning.

skal är tredje person singular av verbet skula eller skola, som avleds från FN skulu, PG *skulaną och PIE-roten *skel-, med betydelse vara skyldig eller stå i skuld. I modern mening används skall alltjämt i betydelsen måste, men har numera en överförd betydelse som futurummarkör i form av ett modalt hjälpverb (skall göra).

þing (ting) är oförändrat från FN þing, härlett från PG *þingą med betydelse möte, sammankomst, råd, liksom sak, ärende och fall (det som avhandlas i sammankomsten). Båda betydelserna av ting lever vidare i svenskan, medan den tyska motsvarigheten Ding och den engelska thing numera enbart betyder sak. Både ting och sak är således numera generiska ord härledda ur juridiska termer.

uisæ eller visa, från PG *wīsōną, att låta göra känt, peka på. vittni, plural av vitni, från FN vitni och PG *witniją (vittne). Ytterst från PIE-roten *weyd- (att se) över PIE *wóyde (ha sett, veta; jämför L vīdī) och PG *witaną, vidare till FN vita och fornsvenskans vita. Från PG *witją (kunskap, vett), i kombination med suffixet -ne (-ness i engelskan), här i form av vittne, någon som vet.

latæ eller lata (låta), från PG *lētaną och PIE-roten *leh₁d- (vara trött). Man överäcker något, eller lämnar något till någon annan, i överförd abstrakt betydelse. Det svenska ordet lat har således gemensam etymologi med låta.

bæræ eller bæra, från FN bera, PG *beraną och PIE *bʰéreti är bära i modern svenska. Nusvenskan skulle vilja lägga till en preposition, så att betydelsen skärps till frambära.

endagha, det vill säga en (bestämd) dag då saken ska avhandlas, en tingsdag. en är från FN einn, PG *ainaz och PIE *óynos. dagha är genitiv plural obestämd form av dagher (dag), från FN dagr och PG *dagaz. Samma formbildning gäller i exempelvis allehanda och varjehanda. Uttrycket ta av daga är emellertid inte genitiv, utan härleds från af daghum taka, det vill säga dativ singular bestämd form.

ok (och) är en konjunktion med en intressant etymologi. Ordet härleds ur FN ok, PG *auk och PIE-roten *h₂ewg- (öka). Bakåt har man då PG *aukaną, FN auka och fornsvenskans øka. Att sammanfläta ord med konjunktionen och är att öka. Lånordet augmentera från L augeō har då samma etymologi.

vitæ (vita, veta, anklaga, bevisa), från PG *wītaną (se, veta, straffa). Här i betydelsen bevisa med ett tyskt lån (be- är en lokativ partikel). Besläktade ord är förvita och tillvita (anklaga, förebrå). Vid bevisad skuld utdömer man vite, det vill säga straff. Vi har också ordet helvete, det vill säga vite från hæl, från PG *haljō (underjorden).

mæþ eller mædh (med) härleds ur FN með, PG *midi och PIE *me (med, mellan). Ordet har således en instrumental betydelse av att verka mellan två agenter. Kopplingen bakåt ges av PIE-avledningen *médʰyos, PG *midjaz, FN miðr och svenskans mid- och mitt.

tylptær är genitiv singular av tylpt eller tylft, med ett nyare ord tolft, det vill säga en helhet bestående av tolv delar, dussin. Räkneordet tolv härleds ur PG *twalif och PIE *twa (två) i konjunktion med PIE *lif, avlett från roten *leykʷ- (lägga, lämna). Man lämnar en rest tio vid räkning, eller tar ett lån (PG *laihną) i abstrakt aritmetisk mening.

eþe är dativ singular obestämd form av eþer (med styr dativ), från FN eiðr och PG *aiþaz (ed). I fornengelskan blev detta istället āþ, som utvecklades till oath. tylptær eþe blir sammansatt tolvmannaed, och vi har följande delstycke: han skal hanum þing uisæ at skyrskutæ vittni latæ bæræ at endagha ok vitæ mæþ tylptær eþe blir han skall honom (på) ting visa (för) att väcka talan, (och) låta frambära vittnen (för) att under en dag bevisa (sin sak) med tolvmannaed.

biþi indikerar konjunktiv singular av biþia eller bedja, från FN biðja, PG *bidjaną och PIE *gʷʰédʰyeti, begära eller fråga efter i progressiv aspekt. Den som väcker talan är således den som må bedja, så som vi idag skriver om äldre konjunktivformer.

sva (så) stammar från FN svá, PG *swa eller *swe, och från PIE *swé (själv). Detta är ytterligare ett ord som används mekaniskt med implicit förståelse, men som i grunden har betydelse av tillbakablickande reflektion. Ordet är besläktat med sig, vilket i satsen sig själv ger samma reflekterande innebörd.

sær är dativ av sig, samma ord som sär, det vill säga något som är särskilt eller för sig själv, för att återknyta till föregående stycke. Här är det dock troligare en kontraktion av sē mær, där sē är konjunktiv av vara, det vill säga vare med en modernare form, och där mær är dativ av personligt pronomen i tredje person singular (mig). Alternativt är det sig i reflexiv mening, se nedan.

guþ (gud), från FN guð, PG *gudą och PIE *ǵʰutós (åkallad), det vill säga en högre makt som man åkallar. holl är hull eller huld, från FN hollr och PG *hulþaz. huld betyder nådig. sva sær guþ holl eller sva sē mær guþ holl betyder således så vare mig gud huld, eller i nyare form så hjälpe mig gud. Detta edsformulär brukades före kristendomens begynnande inflytande. Alternativt så hjälpe sig (honom) gud i tredje person reflexivt.

vattum är vittne i dativ plural, medan sinum är reflexivt possessivt pronomen sin i samma numerus och kasus: sina vittnen. Dativformen beror av att det är en fortsättning från föregående sats mæþ tylptær eþe. Besvärjelsesatsen sva sær guþ holl är inskjuten parentetiskt.

æst är andra person singular presens indikativ av vara, det vill säga är. sandær eller sander är maskulinum nominativ för ordet sann. Från FN sannr och PG *sanþaz. Sann i detta avseende är att befinnas vara skyldig till brott.

at är detsamma som åt, eller vid som vi numera använder. þerri (eller þeirri) är demonstrativt pronomen denna i dativ singular femininum. Det redan behandlade sak är således feminint, med samma oböjda form i nominativ, ackusativ och dativ.

giuær eller giver, från giva, FN gefa, PG *gebaną och PIE-roten *gʰebʰ- (ge). Eftersom ordet föregås av ær iak, måste vi här infoga det och som för att få en modern stil: Det är jag som giver, det vill säga det är jag som är kärande i målet. þær (där), från FN/PG *þar.

firnær, enligt SAOB styggelse, från fornsvenskans firnærværk (styggelseverk), en rättslig term för brott omfattande förbjudna sexuella relationer som homosexualitet, incest med flera. firn på isländska tycks betyda enorm, men någon vidare etymologi är svårfunnen. firnær orþ är sålunda smädelse med sådan koppling, vilket även framgår av den vidare texten efter det citerade exemplet. Hela den tolkade texten blir sålunda i så nära anslutning till ursprunget som möjligt:

Kallar man någon hyndunge: «Vem är det», säger han; «du», kvad han. Jag skärskjuter ity att du kallade mig okvädingsord, det är sexton örtugars mål i var lott. Han skall honom (på) ting visa att skärskjuta, vittnen låta bära vid en (tings)dag och förvita med tolvmannaed – bedje så vare sig gud huld – och vittnen sina att du kallade mig okvädingsord, och (att) du är sann vid saken denna. (Det) är jag (som) giver (målet) där, (och) så skall (för) okvädingsord söka, ock (för) styggelseord.

Lagtexten håller sig således med talspråkliga formuleringar för att exemplifiera förtalsfallen på ett för samtiden praktiskt förståeligt sätt. I modern utformning skulle texten kanske lyda mer prosaiskt: Den som smädar annan skall, om han inför edsvuren nämnd befinns vara skyldig genom vittnesförhör, dömas att till käranden böta ett basbelopp. Talspråket skulle motsvara hänvisningar till prejudicerande domar.

Med en sådan här etymologisk undersökning av en äldre text får man en bättre förståelse för hur fornsvenskan har övergått i modernare varianter, men också en bild av hur fornsvenskans föregångare har gestaltat sig. Vi har inte bara blickat åtta hundra år tillbaka i tiden, utan faktiskt tvåtusen femhundra, till järnålderns urgermanska språk. I det följande ska vi blicka framåt.

Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Så uttryckte sig en före detta statsminister, men frågan är förstås vad som är ursvenskt. Som statsbildning betraktad räknar nationen blott tusen år, med varierande geografi, och det som föregick den var mindre klanriken. Det som vi idag kallar Sverige är dock ett kontinuum av steglös utveckling från istidens paleolitikum till den moderna samtiden.

Även det svenska språket har en kontinuerlig historia utan skarpa gränser, ehuru lingvistiken gärna gör en ytlig indelning i stadier med klara skillnader. I praktiken sker alltid en överlappning mellan olika perioder, och skiften kan ta lång tid och variera mellan regioner.

Den nusvenska vi pratar idag har drygt ett sekel bakom sig, och föregicks av yngre nysvenska (1732/1906), äldre nysvenska (1526/1732), fornsvenska (1225/1526), fornnordiska (800/1225), urnordiska (150/800) och urgermanska (-500/150). Urgermanskan är ett rekonstruerat språk, som man med komparativa metoder har härlett ur de tidigaste germanska skrifterna, och den har sin hemvist i Sverige, Norge och Danmark.

Världens mest spridda språkfamilj, den germanska, stammar alltså från det ursvenska barbariet, och den har berikat andra regioner och språkfamiljer med mängder av lånord – och fortsätter att göra så. Urgermanskan härleds i sin tur till den rekonstruerade urindoeuropeiskan (från cirka -4500), som är urspråk för de germanska, romanska, slaviska, hellenska, anatoliska och indoiranska språkfamiljerna.

Vad stenåldersmänniskorna i motsvarande nuvarande Sverige talade för språk vet man inte, eftersom inga källor finns, men det var inte indoeuropeiskt och således inte heller germanskt. De första indoeuropeiska bosättarna invandrade i södra Sverige cirka -2500, och utvecklade fram till bronsåldern (-1700) ett förurgermanskt språk, som sedermera vid järnåldern (-500) hade övergått i distinkt urgermanska (protogermanska, PG).

Den tidigare befolkningen tycks inte ha bidragit med lånord (de blev förmodligen kulturellt assimilerade), men kanske med fonetiska tillskott och grammatiska förändringar, på samma sätt som vikingarna senare skulle förändra det engelska språket i förenklande riktning. Det är i sådana möten mellan olika kulturer som språk tenderar att förändras snabbast.

Förvisso kan man hävda att indoeuropeiskan kom utifrån, liksom runskriften (lånad från italiska alfabet), jordbruket och andra företeelser, men den germanska språkbildningen måste ändå räknas som det allra första svenska språket. De första runinskrifterna under vår tideräknings första århundraden är således fascinerande ekon från det forna Sverige och dess människor och språk.

I jämförelse med utvecklade civilisationer i Grekland, Rom, Han med flera imperier var Sverige förstås en barbarisk utpost på världens rand. Men det var ändå germanerna som stoppade romarnas framfart och slutligen beseglade Roms öde och erövrade världen. Ett folk som kunde lägga under sig Europa och bygga båtar som tog sig till Amerika kan inte ha varit helt kulturlöst.

Inte oväntat är de första skriftliga källorna förknippade med krigföring, ofta i form av minnesvårdar med runstenar. Dessa ristades med runor på urnordiska, och var således vanligen gravstenar. Enbart enstaka runor hade mer poetiska drag, och därför är den samlade urnordiska korpusen relativt fattig.

Ett tidigt eko i den svenska historien ges av Möjbrostenen, en bildsatt runsten utanför Uppsala från 375/400 (eller möjligen 560/570). Bilden föreställer en ryttare med svärd och sköld, samt två åtföljande hundar. Den urnordiska (protonordiska, PN) texten, med i huvudsak spegelvända runor i den äldre futharken, lyder med läsordning från höger till vänster och nedifrån och upp: ᚠᚱᚨᚹᚨᚱᚨᛞᚨᛘᚨᚾᚨᚺᚨᚺᚨᛁᛋᛐᚨᚷᛁᚺᚨᛘ (frawaradaRanahahaislaginaR). Vad kan detta betyda?

En första ledtråd ges av R-runan, som i urgermanskan och urnordiskan vanligtvis bara förekommer i slutet av ord. R-runan translittereras ofta z, och är ett mellanting mellan r och tonande s, liknande rs i fors. Först under 1100-talet övergick z till regelrätt r. Med denna information kan man således dela upp texten enligt följande: frawaradaR anahahaislaginaR.

För att få en fullständig sats skulle man här vilja ha ett subjekt i nominativ, och frawaradaR är då en kandidat. Ordet *frawaz i PG (som är snarlikt PN) har i nominativ neutrumformen *frawa, som betyder glad eller kvick. Asterisk * betyder att ordet är en rekonstruktion.

radR (radz) är detsamma som fornnordiskans rāþas, första person singularis passivum av raþa (besluta, råda). I adjektivistisk mening har man då participen råder (jämför formerna snäller, goder), och sammanfogat kan frawaradaR då tolkas som den som beslutar snabbt eller den kvicktänkte. frawaradaR eller Fröråd är därför sannolikt ett namn, vilket också är vad vi söker för denna skriftform.

För textens andra del anahahaislaginaR kan vi göra en bildad gissning att slaginaR (slaginaz) har med slag att göra. I själva verket är det en participform, det vill säga ett adjektiv bildat av ett verb. PG *slahaną (slå, döda) har participen *slaganaz (slagen, dödad) i preteritum, och vi vet då att Fröråd har blivit dödad: frawaradaR anahahai slaginaR. Passivum indikerar att en aktiv part har dräpt honom, inte att han har lidit en naturlig död.

Mellanpartiet anahahai erbjuder svårare motstånd, och många tolkningar har lagts fram. För islaginaR har föreslagits att det utgör en kontraktion av is slaginaR, eftersom samma runa sällan upprepas. is tolkas här som är, men frågan är om det är belagt att is förekommer i urnordiskan – PG har i tredje person singular indikativ aktivum formen *isti.

Kopula i indoeuropeiska språk har höggradig suppletiv böjning, det vill säga härleder former från etymologiskt obesläktade stammar, som för is, be, was i engelskan. Engelskans och fornengelskans is är här nära nog unik, och närmast är fornsvenskans es och tyskans ist. De nordgermanska språken har dragit åt er/är, medan de västgermanska åt is/ist.

Samtidigt kunde kopula utelämnas i PG och PN, som i likhet med latin hade en komplex morfologi. Även ordföljden var därför tämligen fri. Tolkningen hänger således på anahaha(i). *ana är rätt och slätt på (upp å), vilket förtydligar satsen: Fröråd på haha(i) (är) slagen.

Man kunde här tänka sig att teckningen gåve ledtrådar, till exempel den häst som avbildas. Men haha(i) har inget med häst att göra. Däremot finns i PG ordet *hanhaz, som betyder hasor eller bakben. Springaren tycks stå en smula på just bakbenen, vilket skulle göra den tolkningen möjlig (Olsen, 1917). *ana (på) kräver dativ, och *hanhai i PG uppfyller det kriteriet, om man tillfogar ett n. Det är inte så dramatiskt som det låter, eftersom ortografin inte har varit regelbunden förrän i modern tid. Men att Fröråd skulle bli dödad på (sin hästs) bakben är en klumpig konstruktion. Vem skriver så på gravstenar?

En annan tolkning (Brate, 1915) är att haha står för hagha, eftersom h ibland kunde beteckna gh. hagha skulle då stå för Hagby socken, den förmodade ursprungsplatsen, som i övrigt är rik på fornlämningar. Haga by skulle då kortas till Haga, om by (bo) alls användes vid den tiden. Den större enheten kallades för övrigt Hagunda.

*ana styr dock dativ, och därför måste vi ha Haga i detta kasus. Men ortnamn är typiskt svaga substantiv, och om haga är i neutrum, har ortsnamnet därför samma form i alla kasus. Under detta antagande är den rimligaste, enklaste och naturligaste tolkningen att Fröråd på Haga miste livet. Den andra möjligheten är att haga är femininum, och då faller resonemanget (hagu). Med denna tolkning måste vi också anta kopula is för predikatet. Sålunda:

ᚠᚱᚨᚹᚨᚱᚨᛞᚨᛘ·frawaradazᚨᚾᚨ·anaᚺᚨᚺᚨ·hahaᛁ(ᛋ)·i(s)ᛋᛐᚨᚷᛁᚺᚨᛘslaginazFröråd på Haga är slagen / Fröråd på Haga dräptes