Midvintern står för dörren, och med den följer de traditionella sedvänjorna. Men seder är stadda i kontinuerlig förändring, och det kan därför vara värt att närmare reflektera över ursprunget, om inte annat för att ha en historisk förankring i vardagen.
Exempelvis menar en del att morgondagen, den trettonde december, är vigd åt ett katolskt helgon, som dog martyrdöden på Sicilien år 304. Sankta Lucia firas mycket riktigt i både maj och december i Italien, men traditionen har på intet sätt diffunderat naturligt över Europa och vidare till de nordiska länderna, utan tycks ha tagit språnget direkt från Sicilien till Skandinavien utan att först få fäste i Centraleuropa.
Den skandinaviska traditionen har dock inget samband alls med den italienska, utan sammanlänkningen är en form av kulturimperialism, där gemensamma element har sammanfogats till en ny tradition.
I Skandinavien firades traditionsenligt lussinatta under årets kortaste dag, då vintersolståndet äger rum. Lussivaka innebar att hålla sig vaken över natten före lussidan för att vakta mot Lussi, en elak häxa som red på lussifärd med sitt anhang för att röva bort barn som hade försummat sina plikter eller eljest hade förtjänat det.
Till Lussi offrades en del av det nybryggda ölet, som hälldes på vårdträdets rötter. Vårdträdet var helt enkelt det dominerande trädet på tomten, och har en lång tradition i det skogstäta Skandinavien, där träd spelade en central roll i mytologin. Under vårdträdet – skyddsträdet – bodde gårdstomten, som gav beskydd åt familjen, och man offrade därför regelbundet flytande föda till trädet, likväl som en tallrik gröt till tomten, särskilt om julen.
Lussidan präglades av att en yngre kvinna i hushållet tidigt på morgonen draperade sig i vit skrud och brinnande ljus om huvudet. Detta är självaste Lussi, som bjuder familjen på lussibit (fläsk) och öl som tack för offret. Lussibruden gav även djuren en lussibit. Med Lussis ankomst välkomnades ljusare tider, vilket är vad ljusen symboliserar, och därmed hade julens långa firande påbörjats.
Lucia så. Även den italienska traditionen tar fasta på årets kortaste dag, och Lucia betyder helt enkelt ljus. Lucia själv håller ett ljus, antingen i egen person, eller i de byster av henne som bärs omkring, men traditionen saknar i övrigt beröringspunkter med den skandinaviska seden.
Sammanlänkningen beror helt enkelt på den kristna religionens tvångsinförande i Sverige och övriga Skandinavien, då lokala traditioner omformulerades i kristen version (interpretatio christiana), ett förfarande som ägde rum överallt där kristendomen befäste sin makt. Ett av de många helgon religionen förfogar över råkade passa utmärkt för ändamålet, medan andra försök var mer misslyckade, exempelvis att förknippa motsvarande midsommarfirande under sommarsolståndet med Johannes döparen.
Den ursprungliga tiden för firandet ägde rum under vintersolståndet, som vanligen inträffar 21–22 december. Någon gång under medeltiden fixerades datumet till 13 december, vilket med dåtidens julianska kalender ungefärligen motsvarade vintersolståndet. Den julianska kalendern hade vid 1300-talet uppnått en förskjutning om åtta dagar, en defekt som åtgärdades med den nuvarade gregorianska kalenderns införande 1582.
I Sverige infördes denna kalender först 1753, vilket innebar att dagarna 18–28 februari ströks ur kalendern, motsvarande elva dagars korrektion. Datumet 13 december behölls dock för lussefirandet, vilket gjorde att traditionen kastades bakåt åtta dagar i relation till vintersolståndet. Därmed förlorade traditionen sitt egentliga sammanhang.
1753
Februari Mars
Må 1 8 15 5 12 19 26
Ti 2 9 16 6 13 20 27
On 3 10 17 7 14 21 28
To 4 11 1 8 15 22 29
Fr 5 12 2 9 16 23 30
Lö 6 13 3 10 17 24 31
Sö 7 14 4 11 18 25
Det nutida lussefirandet är således en synkretism mellan en ursprunglig skandinavisk tradition, en godtyckligt påkletad religiös etikett, samt en rad modernare tillskott i form av lussekatter, tomtenissar, stjärngossar och andra attribut som hämtar näring från både sekulärt och religiöst håll.
Huruvida man vill fira ett katolskt helgon eller den ursprungliga midvinterseden är förstås upp till var och en. Den som vill fira «Lucia» kan lämpligen göra det i kyrkan, genom att på traditionsenligt vis bära helgonets byst och följa den gängse sakrala proceduren.
Alla vi andra firar Lusse, äter lussekatter («luciakatter» är kanske helgonets personliga husdjur), dricker glögg, mumsar pepparkakor och festar eventuellt på gammalt «hedniskt» vis med väl tilltagna doser av något mer stärkande än nattvardsvin, så som den forna seden bjuder.
Tvåtusenfemton års nobelpris har i veckan kungjorts, denna gång utan särskild dramatik. Dock kan man skönja sedvanlig politisering av litteraturpriset, då Svetlana Aleksijevitj är en i raden av regimkritiska sovjetförfattare som har erhållit priset, medan mer stilistiskt begåvade författare i den ryska litteratursfären har negligerats, på samma sätt som har gällt för kinesiska och en rad andra nationers författare.
De vetenskapliga priserna i fysik, kemi och medicin är av hävd mer förskonade från sådan politisering, men man kan samtidigt undra varför det har tagit fyrtio år att erkänna upptäckten av artemisinin, då malaria är ett av mänsklighetens värsta gissel.
Tu Youyou (屠呦呦, f. 1930) erhåller hur som helst 2015 års nobelpris i medicin för att ha utvecklat en process för att utvinna ett verksamt extrakt mot malaria. Bakgrunden till forskningen utgör i sig stoff till en spännande roman, och tar sin utgångspunkt i vietnamkriget, som skövlade fler människoliv i malaria än i strid. Nordvietnams diktator Ho Chiminh (Hu Zhiming, 胡志明) bad således det allierade Kina om hjälp att utveckla en medicin mot åkomman.
Kina hade självt stora problem med sjukdomen i sina tropiska regioner, och ledningen under Mao Zedong (毛泽东) och Zhou Enlai (周恩来) fann det uppbyggligt att påbörja Projekt 523 (五二三项目 / Wǔ èr sān xiàngmù), vars namn syftar på dess startdatum 23 maj 1967. Trots att detta var under kulturrevolutionens antiintellektuella era, samlade man flera hundra forskare för att systematiskt undersöka möjliga vägar, inklusive sådana som hade praktiserats i den uråldriga traditionella kinesiska medicinen.
Tu Youyou rekryterades till projektet 1969, och stationerades på Kinas sydligaste utpost på ön Hainan, ett veritabelt tropiskt paradis, men också en perfekt grogrund för malaria. Bland tusentals traditionella preparat fann Tu och andra forskare i skriften Behändiga akutrecept (肘後備急方, Zhǒuhòu bèijífāng) av Gé Hóng (葛洪, 283/343) ett allmänt recept mot feberliknande tillstånd:
Receptsamling 16: behandling av feber och all sorts malaria Recept: ta en näve sommarmalört, blötlägg i två sheng vatten, vrid ur juicen, och inmundiga.
Sommarmalört (Artemisia annua) eller qīnghāo (青蒿) på kinesiska är således den växt från vilken oljan artemisinin (青蒿素, qīnghāosù) utvinns. Bladen i sig ger ingen aktiv verkan, utan artemisininet måste extraheras genom filtrering i en kall substans, och sedan förpackas i kapslar för att vara verksamt. Kliniska försök i början av 1970-talet påvisade mycket goda resultat att bota malaria.
To Youyou förde senare under 1970-talet över den traditionella metodiken i ett modernt vetenskapligt paradigm genom att syntetisera dihydroartemisinin från extraktet, vilket resulterade i en mer löslig och kraftfull medicin. Flera andra derivat av artemisinin har framställts, och används numera rutinmässigt i kombination med andra syntetiska preparat, som benflumetol och pyronaridin, även de resultat av Projekt 523. Sedan 1980-talet har sådan kombinationsterapi tillämpats framgångsrikt i Kina, och sedan 2006 är metoden allmänt rekommenderad av Världshälsoorganisationen.
Gemensamt för traditionell kinesisk medicin och modern medicin är att grunden utgörs av extrakt från faunan. Skillnaden är att traditionell kinesisk medicin bygger på beprövad erfarenhet, slumpmässiga försök och en mystisk daoistisk begreppsapparat, medan den moderna medicinen har en funktionell och rationell förklaringsmodell samt verktyg att kemiskt modifiera extrakten. Traditionell kinesisk medicin är således en pseudovetenskap, men är ändå nyttig för att den har katalogiserat en så stor mängd växter och dess effekter vid sjukdomstillstånd.
Kanske finns ändå en politisk känslighet i priset, då det indirekt ger Mao Zedong äran av att ha iscensatt ett så framgångsrikt projekt i en tid då Kina i övrigt gick så fel. Ironiskt nog har Tu Youyou fram tills för några år sedan, då hon belönades med ett annat pris, varit en tämligen anonym och okänd figur, bortglömd för sin enastående prestation i ett land som med ljus och lykta söker efter ära och berömmelse av just detta slag.
Som en ödets nyck fick Tu Youyou sitt namn efter några verser i Poesins bok (詩經, Shījīng), ett av Kinas klassiska mästerverk från tusentalet före vår tid. Yōuyōu (呦呦) är ljudet av en bräkande hjort, och dikten förtäljer hur hjorten i fråga äter just malört, medan moraliskt resliga män bjuder på bankett i det fria.
Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda jag har gäster, spelar luta och blåser pipa blåser pipa trummar på vassen, korgen jag bär är en gåva folk tycker om mig, visar mig den rätta vägen
Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda jag har gäster, vilkas berömmelse är uppenbar visar folket att inte vara futtigt, männen är exemplariska och hängivna jag har gott vin, gästerna festar och leker
Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda jag har gäster, spelar luta och violin spelar luta och violin, glatt och innerligt jag har gott vin, för att glädja mina gästers sinnen
Vana besökare i Kina har nog observerat att en del byggnationer och konstruktioner knappast lever upp till modern standard eller vad som är föreskrivet i lag. Fuskbyggen och fallfärdiga ruckel står sida vid sida om mer habila nybyggen, och elledningar kan hänga i buntar över balkonger som ser ut att kunna rasa i vilket ögonblick som helst.
En kampanj för att städa upp bland bråten och göra omgivningen säkrare skulle därför a priori vara välkommen var som helst i Kina, och ett sådant arbete pågår förvisso överallt i moderniseringens namn.
I Zhejiang (浙江), provinsen söder om Shanghai (上海), har regeringen sedan 2013 bedrivit en speciell sådan kampanj kallad san gai yi chai (三改一拆), eller tre förändringar och en nedrivning, med den typiska formuleringen i slagord om fyra tecken. Det officiella syftet är helt enligt ovan, men har dessvärre haft en del politiska undertoner, som stärks av att det råder censur i medier angående de verkliga effekterna.
Under ansatsen att slå ner på byggnationer som saknar bygglov eller bryter mot regelverket har man nämligen haft en uppenbar måltavla i kristna kyrkor. Flera hundra kors har rivits ned och ett trettiotal kyrkor har jämnats med marken, särskilt i Wenzhou (温州), som är ett relativt starkt kristet fäste i Kina. Korsen som har attackerats är av den större sort som syns, och som därmed sägs bryta mot reglementet.
Regeringen hävdar dock att nedmonteringen av religiösa konstruktioner understiger en procent av den totala demoleringen. Samtidigt är det ingen överraskning att kristna gärna spelar förföljelsekortet. Men här finns en uppenbart riktad vilja att angripa just kristna symboler, eftersom man förbiser andra objekt i den omedelbara närheten med fler och större brister.
En av de kyrkor som rivits är Sanjiang (三江, Tre floder) i Wenzhou, ett storskaligt tempel förlagt på 10 000 kvadratmeter mark, men med bygglov endast för 2 000. Lokalbefolkningen hade dessutom klagat på skrytbygget för att det röjde den feng shui (风水) eller harmoni som råder i området. Detta är en parallell till hur stora moskébyggen ofta uppfattas i Sverige.
En politisk komplikation är att regeringen i den rika provinsen Zhejiang av allt att döma egentligen inte har något emot att kyrkor spirar, så länge de förhåller sig lika väl till lagen som andra aktörer i samhället, särskilt med avseende på religionslagar i den sekulära grundstrukturen. Kristna skrytbyggen är här ett mått på rikedom, eftersom de ofta har uppförts av entreprenörer som har anammat religionen. Kristenheten i regionen har här ingen politisk mission, utan är en god kraft bestående av patriotiska kineser.
Men centralmakten i regeringskomplexet i Zhongnanhai, som av allt att döma ligger bakom upprensningen, ser ändå kristendomen som en potentiell utmanare till partiets absoluta makt, och man tycks här vilja tona ner dess yttre framtoning genom att anstifta en lokal miniversion av den forna så skadliga kulturrevolutionen.
Det är ett misstag, dels eftersom kristendom trots allt har begränsad växkraft i Kina, och dels eftersom kristendom så som utövad i Wenzhou inte har en politisk ambition, men framförallt för att man kan skapa fientlighet där sådan för närvarande inte finns.
Att röja buddistsekten Falun gong (法轮功) ur vägen var enkelt, men kostade oerhört mycket i anseende, därtill helt i onödan. Att inleda samma slags fientligheter mot en stark världsreligion är i det avseendet att betrakta som direkt korkat. Partiet bör därför hålla fast vid en strikt sekulär kurs och inte lägga sig i religionen när den inte utgör ett verkligt problem.
Jiǔ zhāng suànshù (九章算術) är titeln på en matematikbok kompilerad i Kina från 900-talet före vår tid (Zhou) fram till det första århundradet (Han). De nio kapitlen behandlar generell problemlösning i ett antal fält som areaberäkning, bråkdelsräkning, kvadrat- och kubrotsdragning, volymberäkning av sfärer och solider, samt linjära ekvationssystem.
Nio kapitel om räknekonsten spänner knappa 250 frågor, svar och förklaringar, kompilerade av en rad anonyma antika matematiker. Något större utbyte med Grekland och övriga Västvärlden förelåg inte vid denna tid, varför den kinesiska matematiken har utvecklats självständigt och oberoende.
Det kunde här vara av intresse att betrakta ett par av dessa problem för att bekanta oss med den tidens matematik och bildning. Mandarin talades inte på den tiden, men det kan underlätta att ange modernt uttal parallellt med översättningen.
Först har vi problem nummer 12 i kapitel 8 方程 (fāngchéng), «kvadratisk procedur» eller ekvationer med en modern term. Det gäller här ett spann om sex hästar i tre varianter – en förlöpare eller militärhäst, två mellanhästar samt tre eftersläpare – som på slätt underlag forslar sten, sammanlagt 120 förmodat likvärdiga bumlingar eller 40 per variantgrupp.
Spannet ska nu ta sig upp för en brant, och ingen av hästarna förmår då dra den last man kan hantera på slätt underlag. Lasten måste omfördelas, nämligen enligt följande kriterier: förlöparen lånar lasten av en mellanhäst; de två mellanhästarna lånar av en eftersläpare; och de tre eftersläparna lånar av förlöparen. I original:
Nu har vi en förlöpare, två mellanhästar, och tre eftersläpare, var och en lastad med fyrtio stenar mot en sluttning, men ingen av dem förmår klättra upp. Förlöparen lånar av en mellanhäst, mellanhästarna av en eftersläpare, och eftersläparna av förlöparen, och först då kan de klättra upp. Frågan lyder hur mycket var och en av förlöpare, mellanhästar och eftersläpare förmår dra?
Med modern notation kan vi uttrycka problemet med variabler. Vi benämner här förlöparen (wǔmǎ) med w, mellanhästen (zhōngmǎ) med z, samt eftersläparen (xiàmǎ) med x. I det plana läget har vi då att w’ + 2z’ + 3x’ = 120, där vi använder apostrof för att markera ursprungstillståndet.
I det sluttande läget har vi istället w + 2z + 3x = L < 120, där L betecknar den last hästarna tillsammans förmår dra upp för branten. Vi har då följande ekvationssystem enligt de givna premisserna, där vi noterar att talet 40 bestäms av den maximala last varje hästgrupp kan bära:
w + z = 40 (1) 2z + x = 40 (2) 3x + w = 40 (3)
Allmänna metoder för att hantera bestämda system av det här slaget uppstod i vår del av världen först med Newton under den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet, och vi benämner förfarandet numera gausselimination, efter matematikern Gauss. Kineserna var således närmare två årtusenden före Europa i att hantera linjära ekvationssystem.
Substitution i ekvationerna (1) och (3) ger att w = 40 – z och w = 40 – 3x, det vill säga att 40 – z = 40 – 3x, eller z = 3x (4).
Ur ekvation (2) får vi på samma sätt att x = 40 – 2z. Multiplicera med 3, och vi erhåller 3x = 120 – 6z = z, enligt (4).
120 – 6z = z ger då att 7z = 120, eller z = 120/7 = 17 1/7. Genom substitution i (4) har vi vidare att x = 1/3 · z = 1/3 · 120/7 = 40/7 = 5 5/7. På samma sätt är w = 40 – z = 40 – 17 1/7 = 22 6/7. Systemets lösning är då:
w = 22 6/7 z = 17 1/7 x = 5 5/7
Lasten bestäms enligt L = w + 2z + 3x = 22 6/7 + 2 · 17 1/7 + 3 · 5 5/7 = 71 23/7 = 74 2/7, eller 74.29 stenar, motsvarande 62 % av den ursprungliga lasten. Resonemanget förutsätter att man kan dela stenarna. I annat fall får man naturligtvis heltalslösningen w = 22, z = 17 och x = 5.
Dá yuē: wǔmǎ yī pǐ lì yǐn èrshí’èr shí, qī fēn shí zhī liù, zhōngmǎ yī pǐ lì yǐn shíqī shí, qī fēn shí zhī yī, xiàmǎ yī pǐ lì yǐn wǔ shí, qī fēn shí zhī wǔ.
Svar: förlöparen förmår dra 22 6/7 stenar, en mellanhäst 17 1/7 stenar, och en eftersläpare 5 5/7 stenar.
Betrakta nu problem 20 i kapitel 9 勾股 (gōugǔ). Begreppet 勾股弦 (gōugǔxián) betecknar här de tre sidorna i en rätvinklig triangel, där 弦 (xián) eller 斜边 (xiébiān, lutande sida) med en modern term betecknar hypotenusan, och 勾 (gōu) respektive 股 (gǔ) avser de två kateterna i stigande storleksordning.
Problemet gäller att bestämma storleken på sidan av en stad av kvadratisk form, där staden har stadsportar i varje sidas centrumpunkt. 20 steg ut från den norra utgången finns ett träd. Om man tar 14 steg ut från den södra utgången, och därefter 1775 steg i västlig riktning, så kan man se trädet vid den norra porten. Frågan är således hur stor stadens sida är:
Nu har vi en stad av kvadratisk form vars storlek inte är känd, i varje mitt finns en port. Tjugo steg utanför den norra porten finns ett träd. Går man ut fjorton steg från den södra porten, och viker av mot väster i 1775 steg ser man trädet. Frågan lyder: hur stor är stadens sida?
Gugou
I beaktande av figur har vi att förhållandet mellan sidorna AE och AC står i proportion till sidorna DE och BC, eller annorlunda uttryckt: AE/AC = DE/BC. Om sidan av staden betecknas x, har vi då att AE/AC = 20/(x + 20 +14), och DE/BC = ½ · x/1775, vilket ger 2 · 20 · 1775 = x · (x + 34) = x2 + 34x eller x2 + 34x – 71000 = 0. Detta är en andragradsekvation med den enda positiva lösningen x = -17 + √71289 = -17 + 267 = 250 steg.
答曰：二百五十步。
Dá yuē: èrbǎi wǔshí bù.
Svar: tvåhundrafemtio steg.
Nio kapitel om räknekonsten är ett av tio kanoniska matematikverk som ingick i repertoiren i det kejserliga examinationsprogrammet för lärde från Tang (600-tal) till Qing (1900-tal). Matematik i sin tur var en av de sex konsterna (六藝, liù yì), som utgjorde grunden för den klassiska kinesiska utbildningen. Problemen som har skissats här motsvarar idag ungefärligen gymnasiekompetens, men utgjorde i det historiska Kina närmast högskolenivå.
Då ännu ett år går mot sitt slut kan det finnas anledning att närmare betrakta bakgrunden till tideräkningen. Vår nuvarande kalender har en lång och brokig historia, med synligt ursprung i det framväxande romerska imperiet från 700-talet f.v.t., men är i själva verket av ännu äldre grekiskt och ytterst sumeriskt arv. Själva ordet kalender stammar från latinets kalendae, med betydelse första dagen i månaden.
Månad är i sig en avledning från måne, och månens olika faser har därmed utgjort en naturlig astronomisk tidsmätare i många kulturer, alltjämt så i den muslimska. Problemet med en renodlad månkalender är att årets 365 dagar inte motsvarar ett heltal av fulla månfaser, och att kalendern därmed förskjuts cirka elva dagar varje år, vilket får anses vara en betydande glidning: ett helt kalenderår per 33 år.
Senare kalendrar har därför kommit att nyttja både solen och månen för en fastare och mer exakt indelning av året. Den mest primitiva formen utgörs av den tidiga romerska kalendern, som tar årets början i vårdagjämningen och därefter räknar upp tio månader med 30 eller 31 dagar: martius, aprilis, maius, iunius, quintilis, sextilis, september, october, november, december, där månaderna fem till tio helt enkelt är talbaserade namn.
Dessa tio månader utgjorde 304 av årets dagar, och vintermånaderna fann man således ingen anledning att bestämma noggrannare. År -712 sägs kung Numa Pompilius ha reformerat kalendern genom att lägga till månaderna ianuaris och februaris i slutet av året, samtidigt som antalet dagar i månaderna varierades i endera 29 eller 31, en eftergift för vidskepelsen att udda tal är särskilt goda. Februaris fick dock 28 dagar som kontrast, kanske för religiösa ändamål.
Numa Pompilius kalender fick därmed 355 dagar istället för tidigare 304. För att hålla kalendern någorlunda i trim infogades emellanåt skottmånaden mensis intercalaris efter den 23 februaris, vilket gav ytterligare 22 dagar utöver februaris återstående fem. Religiösa skäl stod naturligtvis för komplikationerna, och även för att årets startpunkt småningom flyttades till ianuaris, efter den tvåhövdade guden Ianus, vars två ansiktshalvor delar tiden i förflutet och framtid.
År -45 träder Julius Caesar in i handlingen med ytterligare reformer av kalendern, som nu får 365 dagar, där antalet dagar i månaderna alternerar mellan 30 och 31, med undantag för februari, som alltjämt har 28 dagar, det vill säga den indelning som används in i vår tid. Februaris fick även en skottdag vart fjärde år för att kompensera för att året inte är exakt 365 dagar, i praktiken en dubblering av 24 februaris enligt tidigare mönster. Skottmånaden avskaffades samtidigt.
De 365.24 dagar som den nya kalendern gav året motsvarar en förskjutning om tre dagar per 400 år, vilket är anledningen till att vår Lussetradition, som ursprungligen firas vid vintersolståndet som en del av julfirandet, inträffar 13 december i kalendarisk mening. Flera sådana anomalier gav senare upphov till den gregorianska kalendern, som modifierade antalet skottdagar för att göra kalendern mer exakt.
Caesars gärning var här att frångå den religiösa kontexten för mer administrativa syften och göra kalendern mer pålitlig. Kalenderåret försköts även 67 dagar för att kompensera för tidigare slarv med skottmånader, varvid vintersolståndet kom att bestämmas till den 25 december, en del av upphovet och orsaken till julen. Den femte månaden quintilis ändrade sedermera namn till iulius (-43, efter Caesar), medan sextilis blev augustus (-7, efter kejsaren med samma namn). Därmed var dagens ordning i huvudsak fastställd.
Biskopen av Rom Gregorius XIII fann sig dock bekymrad över att den kristna påsken ständigt blev förskjuten i förhållande till den av första kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställda ordningen att påsken ska infalla vid den första fullmånen efter den 21 mars, som det året utgjorde datum för vårdagjämningen. Vi observerar här att en förskjutning om tre dagar sedan kalenderns början redan förelåg år 325, och att romarnas bestämning av vintersolståndet till den 25 december i praktiken därför resulterade i att vintersolståndet inföll den 22 december enligt 325 års kalender.
Biskopen av Rom lät därför ge i uppdrag åt matematiker att fastställa en mer precis kalender, och resultatet kungjordes i bullan Inter gravissimas 24 febrauri 1582. Aloysius Lilius och Christopher Clavius är de egentliga arkitekterna bakom reformen, även om den bär påvens namn, med följande egenskaper:
korrektion av kalendern med hänsyn till en vårdagjämning bestämd till den 21 mars, vilket ger ett hopp om tio dagar med början den 5 oktober 1582 fram till den 15 oktober 1582 (Sverige antog den gregorianska kalendern 1753, vilket gav ett datumsprång om 11 dagar: 13 december blev då 24 december)
färre skottår för att göra kalendern mer precis, nämligen genom att hela århundraden ej delbara med 400, exempelvis åren 1700, 1800 och 1900, ej längre utgjorde skottår
skottdagen befästes till den 29 februari, vilket hade varit norm sedan högmedeltid
Året blev därmed 365.2425 dagar istället för tidigare 365.25, en skillnad om 20 ppm eller 0.02‰, vilket verkar obetydligt men som ger märkbart ackumulerad effekt över längre tid. Även den gregorianska kalendern är i detta avseende approximativ och i behov av manuell justering, och kan heller aldrig bli helt exakt då jordens rotation inte är konstant, men har ändå en för de flesta tillämpningar adekvat precision. Vetenskapligt exakta korrigeringar av referenstid (skottsekund) i atomklockor kan göras utan hänsyn till kalenderns betydligt grövre tidsformat.
Gregorius reform av kalendern var välbehövlig, men skedde förstås av fel orsak, nämligen omsorg om en viss religiös högtid, därtill godtyckligt bestämd till ett visst redan förskjutet datum. I grunden kvarstår även hela den romerska religiösa strukturen med romerska gudar och romersk talmystik. Nog skulle kalendern kunna raffineras än mer?
En kalenderreform kan emellertid inte avvika allt för mycket från invanda mönster, och måste också åtgärda de problem som är förknippade med den gregorianska kalendern. Till dessa problemfält hör:
religiöst ursprung, exempelvis för årtalens bestämning relativt en religiös profet som merparten av mänskligheten inte har någon koppling till
dagjämningspunkter och solstånd ur fas med månadernas början
ojämna kvartal omfattande mellan 90 och 92 dagar
oregelbunden distribution av dagar i månaderna
svårigheter att beräkna veckodag för givet datum
Den fixpunkt mot vilken vi räknar årtal härstammar från Dionysius Exiguus, som behövde en referenspunkt för sina påsktabeller. Det julianska systemet att använda eradatering medelst konsuler var alldeles för otympligt, varför Dionysius år 525 etablerade systemet att datera kalenderår relativt den kristne profeten Jesus förmodade födelseår (i själva verket år -3, vilket ger upphov till en förunderlig rekursion). Sedan 800-talet är detta bruk etablerat i praktiken.
Här kan man omedelbart notera att det knappast låter sig göras att bestämma en ny fixpunkt, dels eftersom man svårligen kan rubba ett så inarbetat system, dels då det inte finns någon objektivt neutral kandidat för ett annat origo. Möjligen skulle man kunna nyttja holocen era som begrepp för att lättare kunna hantera årtal under mänsklighetens historia, men det är ju då bara fråga om en linjär förskjutning av samma system.
Istället behålls denna inarbetade datumreferens, men den avsakraliseras till formen vår tid eller allmän tid, så att den är neutral och inklusiv för hela mänskligheten. Samtidigt måste origo självt i form av år noll inkluderas för att ge systemet en mer matematiskt nöjaktig form, på samma sätt som i den vedertagna datumstandarden ISO 8601. Det innebär att årtal «före kristus» subtraheras med 1 och negeras för att få korrekt form: 46 «f.kr.» blir då -0045, eller -45 i löpande stil, alternativt uttryckt 45 f.v.t.
Den gregorianska kalendern är en renodlad solkalender, där indelningen i månader är en historisk rest; månens faser har inte längre något linjärt samband med kalendern. Men indelningen är samtidigt etablerad och ungefärligen i överensstämmelse med månens cykler, varför det finns anledning att behålla formen.
Man kan här notera att 365 dagar är svårt att dela på ett för ändamålet vettigt sätt, ty 365 = 5 x 73 ger ingen bra kalender. I och för sig är 365 = 13 x 28 + 1, varför man skulle kunna tänka sig 13 månader med exakt 28 dagar vardera, plus en extra dag, men det förutsätter då att man ändrar antalet månader till 13, som inte medger kvartalsindelning.
Istället har vi 365 = 4 x 91 + 1, med jämn kvartalsindelning i 91 dagar vadera. Detta kan åstadkommas med 31, 30 och 30 dagar för i varje kvartal ingående månad, vilket upprepas regelbundet för varje kvartal. Vidare är 91 = 7 x 13, varför varje kvartal har exakt 13 veckor (och varje år alltid 4 x 13 = 52 veckor). En extra dag förläggs efter årets sista dag den 30 december, och den saknar veckodagsbestämning för att göra kalendern ständig, det vill säga med samma utseende varje år. En likaledes veckodagslös skottdag skjuts i förekommande fall in efter den 30 juni, enligt redan etablerade principer.
Detta är i princip världskalendern, så som föreslagen av Elisabeth Achelis år 1930, i sin tur en modifikation av Gustave Armelins kalender från 1887 samt L.A. Grosclaudes kalender från 1910. Månadsnamn och veckodagsnamn kan här förstås ha nationell eller kulturell bestämning, och bör inte återges normativt i en standard, utan refereras på sedvanlig numerär form. Följande egenskaper föreslås här också för denna reformerade universalkalender:
veckans första dag motsvarar vår måndag, vilket överensstämmer med ISO 8601 och majoriteten av världens uppfattning
årets första dag är av samma skäl en måndag (motsvarande), liksom varje nytt kvartals första dag
kalendern förskjuts så att vintersolståndet motsvarar den 1/1, det vill säga en normalisering av solståndens och dagjämningarnas datering (Marco Mastrofini framkastade tanken redan 1834)
sekvensen 31, 30, 30 för månader i varje ingående kvartal är att föredra för att ge 31 december status som veckodagslös nyårsafton och 31 juni rollen som skottdag, ty i annat fall har vi irreguljära datum i form av den 32 juni respektive 32 december
Givet att kalendrar har reformerats tidigare i historien, erbjuder det inget principiellt motstånd att göra ännu en justering, denna gång i sekulär riktning. Motiven för tidigare reformer har numera ingen giltighet, samtidigt som behov finns av en värdeneutral global kalender. Religiösa invändningar mot en sådan reform saknar värde, då ingen religion kan tala för hela mänskligheten, och då religionen ändå använder sina egna liturgiska kalendrar för religiösa ändamål. Vidare används redan traditionella kalendrar, som exempelvis den kinesiska lunisolarkalendern, flitigt som komplement till den internationella administrativa kalendern.
Den universella kalender vi här skissar anger inga högtidsdagar eller särskilda dagar, med undantag för solstånden, dagjämningspunkterna, nyår och skottdagen, varför lokala och nationella kriterier avgör vilka kulturella eller andra tilldragelser som är föremål för firanden av olika slag. Här ser man för svenskt vidkommande förhoppningsvis en utveckling mot individuella ledighetskonton samt en grunduppsättning tämligen sekulära och politiskt neutrala helger i kalendern.
Tidigare försök att genomföra en sådan kalenderreform har stupat på religiöst motstånd, inte minst i det religiöst inpyrda USA. Men i takt med att sekularisering och globalisering vinner terräng ökar incitamentet för att standardisera en sådan enkel kalender, samtidigt som det religiösa motståndet blir mindre relevant. Det torde egentligen bara vara en tidsfråga innan det blir mer eller mindre självklart med en kalenderreform, för att den förenklar så oerhört mycket, inte minst för näringsliv och offentlig förvaltning.
