Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Religion

Kristendomens brott mot mänskligheten: Hypatia

Den katolska biskopen i Rom, Jorge Mario Bergoglio, har idag «kanoniserat» Anjezë Gonxhe Bojaxhiu (1910/1997), mer känd som moder Teresa av Kolkata. Hon räknas därmed som ett «helgon» i den katolska irrläran, trots omfattande vittnesbörd om ekonomisk försnillning och vanvård av utsatta och mindre bemedlade; se exempelvis The missionary position: mother Teresa in theory and practice av Hitchens.

För sådan «kanonisering» krävs att ett «mirakel» har påvisats, men i vanlig ordning har de «mirakulösa» inslagen i Teresas handel och vandel en tillfredsställande naturvetenskaplig orsak. Det gäller även den vanvård som hennes gärning omfattar, exempelvis att husera personer med smittsamma sjukdomar tillsammans med andra patienter, att inte ge smärtlindring, och att se lidandet som en naturlig och eftersträvansvärd komponent.

Ett annat «helgon» i den kristna världen är Kyrillos av Alexandria (376/444), mest känd för att ha iscensatt en omfattande förföljelse av «hedningar», judar och «kätterska» kristna. Vad helgonförklaringen består i är icke bekant, men kanske har den grund i att stadens samtliga synagogor brändes till grunden i en utrensning och att judarna förvisades, en kristen ritual som präglar historien fram till modern tid och som är det direkta ursprunget till nazismens förbrytelser.

Kyrillos låg även i fejd med prokonsuln Orestes i en bitter maktkamp om stadens styre. Vid ett tillfälle angreps Orestes av en mobb av kristna munkar, men han räddades av lokalbefolkningen, som även dödade en av de angripande munkarna. Munken blev senare förklarad martyr av Kyrillos.

Rivaliteten mellan det sekulära romerska styret och den kristna uppstickaren fick ett sekundärt offer i Hypatia (350/415), grekisk matematiker, filosof och astronom, verksam som föreståndare i Alexandrias nyplatonska skola. Hypatia var en dåtida kändis, beundrad av såväl allmänheten för sin dygdighet som kolleger för sin omfattande kunskap i tidens vetande. Hypatia är den första kvinnliga matematiker av rang historien känner.

Hypatia sågs som en katalysator i striden mellan Kyrillos och Orestes, och därför kidnappades hon en kväll av en kristen mobb, som förde henne till en närbelägen kyrka, i vilken hon kläddes av, förödmjukades, och torterades med tegelstenar och ostronskal tills all hud hade avlägsnats. Den kristna kärleken bjöd sedan anhängarna att stycka Hypatia i delar, och bränna dessa på bål.

Senare apologeter har sökt försvara illdådet med att Hypatia utnyttjade sin «demoniska» charm för att bedra människor med «sataniska knep», att hon var en «otrogen hedning» som var hänförd i musikens, magikens och astronomins konster. Det barbariska kristna pack som mördade henne var förstås rättrogna gudsmän som bringade ordning i staden, inte helt olikt samtidens muslimska salafister som härjar i Mellanöstern och i svenska förorter.

Atenskolan / Scuola di Atene (Raphael, 1511). Raphaels mästerverk avbildar antikens främsta filosofer.

Det bestialiska mordet på Hypatia utgjorde ett symboliskt slut på antikens storhetstid, som skulle komma att följas av ett tusenårigt kristet religiöst mörker, där vetenskap och kunskap förkastades och kvinnans ställning reducerades till ett mannens bihang. År 380 v.t. stadfäste kejsar Theodosius (346/395) kristendomen som enda rättmätiga religion, ett beslut som raskt implementerades i alla samhällssegment i den romerska republiken. År 391 förbjöds «hedendom» det vill säga all ickekristen verksamhet, inklusive de olympiska spel som skulle hållas år 393. Världen skulle få vänta i femtonhundra år på deras återkomst.

Två år dessförinnan, år 389 v.t., lät han ärkebiskopen Theofilos av Alexandria förstöra Serapeion, den enda kvarvarande delen av det magnifika biblioteket i Alexandria, antikens ledande lärdomscentrum. Kristen apologetik ger här att Serapeion mer var ett «hedniskt» tempel snarare än ett bibliotek, och att templet ändå inte innehöll särskilt många papyrusrullar.

Den klassiska antikens kunskap, i vart fall de rester som återstod, föll småningom i muslimernas händer, där den utvecklades och småningom återupptäcktes under den europeiska renässansens 1400-tal. Tusen förlorade år kan således direkt härledas till vanvettig kristen maktutövning, och enbart yttre omständigheter som pest och muslimsk erörvring förmådde småningom bryta ordningen.

Trots alla dessa kristendomens illdåd, från destruktionen av den västerländska civilisationen till inkvisition, kolonisation och annat förtryck, tycks förlåten finnas given oavsett omständigheter i övrigt. En sådan nåd har sannerligen inte visats andra system av samma kaliber, och frågan är varför en sådan tolerans ständigt medges denna avgjort människofientliga lära.

Atenskolan / Scuola di Atene (Raffaello Sanzio, 1511). Hypatia ingår inte i framställningen, utan kvinnan utgörs av Raphaellos älskarinna. Symboliskt kan man ändå representera Hypatia i detta sammanhang. Typsnittet Hypatia lanserades av Adobe 2007.
Kategorier
Buddism Filosofi Kina Kultur Religion

Missuppfattningar om buddism

I ett av den kristna tokhögerns propagandablad, Världen idag, figurerar homofoba moralpredikanter som Siewert Öholm och Olof Edsinger. Den senare kan läsas med viss morbid skadeglädje, då de intellektuella saltomortalerna avlöser varandra på typiskt kristet vis, exempelvis när han oförblommerat blottar sin religiöst neurotiska beröringsskräck inför den i buddismen centrala yogan.

Förutom sagda beröringsskräck visar Edsinger och för all del en mängd andra kristna debattörer upp en förskräcklig religiös analfabetism när de försöker beskriva andra läror med inadekvata kristna termer. Han tror exempelvis att ett av yogans syften är att förena den individuella «själen» (atman), med «världssjälen» (brahman), och att man genom att praktisera (sekulär) yoga därför utsätter sig för denna «andliga verklighet» och därmed påverkas i religiös riktning. Detta från samma klick som brukar hävda att man minsann inte riskerar att bli kristen av lite välsignelser och psalmer i skolavslutning i kyrkan?

Men yoga är förstås inte exklusivt en hinduisk företeelse, och den stammar inte heller från hinduismen, precis som bön inte är ett kristet påfund, men ändå används i kristen praktik. Yoga är i grunden en metod för att behärska sinnet och kroppen, en kombination av meditation och gymnastiska övningar.

Den har helt sekulärt ursprung och är en förvedisk filosofisk yttring, men finner en naturlig plats i religiösa system som syftar till mental befrielse av något slag, exempelvis moksha i hinduism och nirvana i buddism: att uppnå självförverkligande, självkännedom och befrielse från okunnighet – man kan förstå varför en del kristna känner ett visst obehag inför detta!

Vidare är yoga central i buddismen, framförallt i mahayana, och det hör inte till vanligheterna att buddister «konverterar» till hinduismen för att de praktiserar yogisk meditation. Buddismen förkastar för övrigt begreppet «själ» (eller rättare «inre själv»), och hävdar istället ett «ickesjälv» (anatman, negationen av atman). I buddismen är förgängligheten central, och det finns ingen underliggande entitet som «vandrar» mellan existenser. Härav följer att begrepp som samsara inte kan beskrivas med kristna idiottermer som «själavandring», utan är en helt igenom annorlunda företeelse.

Yoga är och förblir därför ett verktyg som kan användas både sekulärt och religiöst, och den har ingen inneboende religiös konnotation i sig själv, precis som vinet i nattvarden inte bär på någon annan «spirituell» komponent än den upplyftande känsla man vederfars av att inmundiga drycken. Den religiösa aspekten uppstår först i en religiös kontext.

Edsinger har även varit på utflykt till Dragon gate (龙门, Lóngmén) i trakterna kring Älvkarleby. Där har han sett en staty av Guanyin, «nådens gudinna», och således förfärats över dess okristliga framtoning. Därefter följer en skur av okunnighet och missuppfattningar, av vilken den första är att det skulle röra sig om en gudinna.

Buddismen erkänner nämligen vare sig gudar eller gudinnor, och den rätta termen är således bodisattva, en högst levande jordisk person som har föresatt sig att viga sitt liv åt att hjälpa människor till befrielse. Det är en person med ofantligt stort medlidande med andra, och en aning skruvat skulle man kunna hävda att Jesus var en bodisattva, om än inte i namn.

Guanyin (观音, guānyīn) är kinesiska för att observera ljud, eller mer prosaiskt att höra världens ljud, eller rättare sagt världens sorger och klagomål. Det längre namnet är därför 观世音 (guānshìyīn), där 世 (shì) betyder just värld. På sanskrit kallas han Avalokiteśvara, med likartad betydelse. Han, hon – könet är ointressant för den som har uppnått fullständig befrielse, och ingen vet vem som är den historiska förebilden.

Buddister ber således inte till gudar eller gudinnor, utan till förebilder som Budda och bodisattvor, en form av andligt utformad respekt för mästare och föredömliga personer. Guanyin är den mest populära bodisattvan, och särskilt förknippad med medlidande (inte «nåd», en annan kristen term som saknar relevans). Edsinger bör vara noga på sin vakt, ty Guanyin finns med oss i princip överallt, nämligen där kameror av märket Canon (Kannon på japanska) fortsätter att se och höra världens sorger och glädjeyttringar.

Edsingers religiösa analfabetism framträder därefter i ett allt klarare ljus, då han redogör för ett antal inskriptioner på nämnda staty, varav en strof lyder: Större tur med fler söner och manliga barnbarn. Buddismen har förvisso en patriarkal historia, dock inte lika allvarlig som den kristna, men pamfletten i fråga härrör inte från buddism och har inget med Guanyin att göra.

Det är istället en traditionell kinesisk uppfattning som ännu äger giltighet på landsbygden, och som mer har rötter i konfucianism än något annat tänkesystem. Denna form av synkretism är förstås svår att greppa för monoteister, men i Östasien samsas buddism och konfucianism helt naturligt med daoism, folkreligion och andra religiösa företeelser av samma snitt – det är först när islam eller kristendom dyker upp på arenan med sina absoluta sanningsanspråk som det blir tumult.

Slutligen kan man bara sucka djupt när Edsinger förknippar texten tur och framgång för vem som helst, vid vilket tillfälle som helst och var som helst med buddism, eftersom det med eftertryck visar hur religiöst obildad han är. Buddism handlar om att utplåna otillfredsställelse genom att sluta vara fäst vid materiell och annan världslig framgång, och buddister söker helt enkelt inte lyckan. Det är istället just ett annat kinesiskt sekulärt ordspråk, som har intet med buddism att göra.

Edsinger skriver förstås för de redan troende, och kan tillåta sig att inte bara tumma på sanningen, utan även misshandla den rejält. Men förutom att det är intellektuellt ohederligt, är det också i strid med de «bud» de kristna ständigt hänvisar till, men aldrig själva tycks kunna följa: du skall icke bära falskt vittnesbörd.

Guanshiyin pusa (观世音菩萨), Sommarpalatset, Beijing
Kategorier
Kultur Politik

Kronan och korset

Gulliga assimilerade arabiska flickor viftar med blågula flaggor, vars förlaga är ingen mindre än de banér som användes vid de kristna korstågen mot dåtidens arabiska kalifat. Från sin apanagefinansierade kortegevagn vinkar den privilegierade kungafamiljen tillbaka, varvid politiska högtidstal och flagghissning tar vid. Se där en nationaldag i kungariket Sverige.

Svenska flaggans dag har hundra år på nacken, instiftad till minne av Gustav Vasas tronbestigning 16 juni 1523 (6 juni enligt äldre juliansk tideräkning). Även nationaldagen, som instiftades först 1983, knyter an till Vasa, men även till 1809 års regeringsform, som sägs ha gett oss så mycket gott. Kronan och korset är således alltjämt de otidsenliga symboler som representerar Sverige.

Det hävdas att nationaldagen är en dag för sammanhållning, då vi firar det som förenar oss snarare än det som skiljer oss åt. Svenska värderingar som anses vara gemensamma är således den liberala demokratins kärnvärden; rätten till liv och frihet; friheten att inte tro, men även att tro; och en styrelse grundad i folkviljan. Det måste vara därför vi firar den icke demokratiskt valde monark som saknar egen religionsfrihet, och det måste vara därför vi viftar med en flagga som i grunden symboliserar en alldeles bestämd tro.

Dessa gemensamma värderingar är för övrigt inte särskilt svenska, utan stammar som det mesta från kontinenten. Den omhuldade religionsfriheten förelåg i Sverige nominellt först 1951, i praktiken inte förrän år 2000, även om korsets privilegier alltjämt är omfattande.

Vi slår oss gärna för bröstet med vår tryckfrihetsförordning, som anses vara världens äldsta. Sant är att en sådan förordning tillkom 1766, men undantaget från friheten var just kritik av kronan och korset, den maktens företeelser det fanns mest anledning att kritisera – vad är en sådan tryckfrihet värd? Förordningen avskaffades för övrigt redan 1772 efter Gustav III:s statskupp, återinstiftades 1809, men fick full laga kraft först 1840.

Sverige som fri nation har inte existerat förrän i senmodern tid, men den friheten är självklart värd att fira. Gemensamma värderingar baserade på liberal sekulär demokrati är således tämligen självklara, medan det är mindre självklart att förknippa dessa värderingar med symboler som uttrycker dess motsats. Det är hög tid att förnya och modernisera symboliken, och att en gång för alla skrota sådant som inte överensstämmer med de gemensamma värderingarna.

Värderingarna i fråga har för övrigt mer europeisk prägel, och vi har därför anledning att hellre fira våra gemensamma europeiska värderingar. Att ställa till med nationell yra är att markera gräns mot andra, och rimmar illa med den kosmopolitiska kultur som har etablerat sig i Sverige.

Nationalstaten kan och bör naturligtvis firas, som en hyllning till den kontinuerligt föränderliga kultur som manifesteras av nationens kontinuerligt föränderliga population under en fast strukturell ram av liberal demokrati och mångfald i högsta möjliga antal dimensioner: en individuell, mångkulturell och ickenationalistisk högtid, som ändå paradoxalt nog fordrar nationalstatens ramverk, ty utan den existerar inga rättigheter. Men ta bort gud och knugen, de hör inte dit.

En flagga baserad på neutral kulturell gemenskap
Kategorier
Kina Kultur Politik Tibet

Kinas samer

Sedan 1600-talet har utbildningsinsatser riktats mot den samiska minoriteten, delvis som ett led i den kristna tvångskonverteringen. Undervisningsspråket har därvid alltid i huvudsak varit svenska, i vad man numera kallar «integration», men delvis understöddes även utbildning i och på samiska, nämligen för att missionen krävde att de utbildade prästerna kunde verka bland lokalbefolkningen för vidare assimilation.

I mer modern tid reducerades samiska till ett hjälpspråk under de första åren, medan svenska förblev huvudspråk i undervisningen. Sedan 1960-talet har samiska successivt tagit plats i undervisningen i form av modersmålsundervisning, och har i den moderna sameskolan nära nog samma antal undervisningstimmar som svenska. Sameskolan omfattar de sex första årskurserna, i något fall hela grundskolan, det vill säga den primära utbildningen.

Det betydligt större landet Kina har bland sina egna många minoritetsfolk en motsvarande situation. Tibetaner kan därvidlag förstås som en motsvarighet till svenska samer, med en egen kultur och ett eget språk som är väsensskilt från mandarin och andra kinesiska topolekter.

Man bör här också beakta att tibetaner inte enbart finns i autonoma regionen Tibet, utan i större omfattning framförallt i de angränsande provinserna Qinghai, Gansu och Sichuan. Oavsett frågan om Tibets ställning kan man slå fast att exempelvis Qinghai i nuvarande omfång och utan avbrott har tillhört Kina sedan 1724. Sichuan har tillhört Kina under hela den dynastiska tiden. Gansu är identisk med den tidigare staten Qin, som förenade Kina i dess första dynasti 221 f.v.t. och gav kejsardömet dess namn i vår mening.

Två tredjedelar av Kinas tibetaner finns således i områden som sedan länge är strikt under kinesisk kontroll och som utgör det «egentliga» Kina. Vad man här bör ha i åtanke är att tibetlaman i exil och andra som gör anspråk på ett självständigt eller möjligen autonomt Tibet även räknar in samtliga de territorier i övriga Kina som bebos av tibetaner, ett anspråk som är så absurt att det omöjliggör varje seriös diskussion om sådan autonomi.

Den autonoma regionen Tibet, som åtnjöt de facto-självständighet i kölvattnet av den kinesiska Xinhai-revolutionen 1911 fram till det kinesiska återtagandet 1950, kan ändå tas som exempel för den vidare diskussionen om tibetansk kultur. Regionen präglades vid tiden för det kinesiska enandet inte bara av ekonomisk misär under en inkompetent lamakrati, utan även av utbredd analfabetism. Bara en tiondel var läskunniga, nämligen de pojkar som upptogs i lamakratins undervisning i de buddistiska klostren. Man måste fråga sig hur övriga nittio procent av befolkningen, som utgjordes av livegna, förmådde tillägna sig kulturen utan elementär läskunnighet.

Analfabetismen kvarstår i stora drag bland den äldre befolkningen, men har reducerats till någon enstaka procent bland yngre sedan Kina införde allmän skolundervisning. Oavsett 1960-talets kulturrevolution och andra vansinniga politiska kampanjer under Mao-eran, kan man därför slå fast att Kina har skapat en mer jämlik utbildningsstruktur i Tibet, utöver att ha tillfört regionen betydande ekonomisk tillväxt, avsevärt högre livslängd och livskvalitet, samt möjligheter som helt enkelt inte existerade under den tibetanska buddistiska hierokratin.

Den primära undervisningen sker på tibetanska, med undantag för undervisning i matematik och naturvetenskap, liksom naturligen i mandarin och engelska. Detta gäller i såväl primitiva byskolor som vanliga skolor i städerna, som fångar upp i princip samtliga tibetanska barn. Detta är i jämförelse med den samiska situationen i Sverige en betydligt mer fördelaktig lott med avseende på bevarande av den egna kulturens särart.

Sekundär undervisning i gymnasium och högre utbildning präglas dock av mandarin som huvudspråk, vilket är analogt med situationen i Sverige och övriga världen, och för övrigt i resten av Kina. Ett återkommande tema i rapporteringen om Tibet är den diskriminering som tibetaner sägs utsättas för, och vad är ett bättre sätt att motverka sådan diskriminering än att ge adekvata verktyg att förbättra möjligheterna till förkovring? Kunskap i mandarin är lika mycket ett måste i Kina som kunskap i svenska i Sverige, oavsett härkomst.

Men tibetaner som åtnjuter en utbildningsnivå de aldrig hade kunnat erhålla under en annan regim vänder på steken och menar att undervisning på mandarin i sig är en form av förtryck, att den kinesiska staten fråntar tibetanerna sin kultur. Det påminner en smula om hur sextioåttavänstern revolterade mot den högre utbildning de just hade fått till skänks, och är lika ologiskt och otacksamt mot de egentliga förhållandena. Har man väl fått en mängd rättigheter vill man genast ha mer, och den västliga propagandakvarnen tar genast ställning för allt som går emot den kinesiska centralregeringen, uppenbarligen utan att tänka till först.

Kategorier
Kultur Religion

Vårens mytologi

Konstantin den store lät år 325 uppföra Heliga gravens kyrka i Aelia Capitolina (Jerusalem) på vad som ansågs utgöra den kristna profeten Jesus gravplats. Platsen är märkvärdig av det skälet att kyrkan ersatte ett tidigare tempel tillägnat gudinnan Venus, uppfört av Hadrianus knappt ett par hundra år tidigare.

Venus var förknippad med kärlek, fruktbarhet och åtrå, och var en romersk instans av den grekiska motsvarigheten Afrodite. Men grekerna importerade i sin tur gudinnan från Cypern, där feniciernas gudinna Astarte utgjorde förlagan. Astarte var i sin tur en nordvästsemitisk variant av den tidigare mesopotamiska kärleksgudinnan Ishtar, som i sin tur härstammade från den tidigare sumeriska gudinnan Inanna, Himmelens fru, tidigast känd från stentavlor 4000 f.v.t.

Fruktbarhetsgudinnan Inanna gick även under benämningen Aftonstjärnan (liksom Morgonstjärnan), och var således förknippad med planeten Venus. Den senare romerska instansen är identisk med Inanna, och således ett arv som har förmedlats av ett flertal kulturer, låt vara med lokala särdrag.

Tidiga polyteistiska panteon hade typiskt vittförgrenade släktträd över gudarnas relationer, och Inanna hade således självklart en make i form av Dumuzi, en sumerisk herdegud. I det senare babyloniska panteon motsvarades Dumuzi av Tammuz, make till Ishtar. Vid sommarsolståndet hölls i respektive kultur varje år en begravningsritual till minne av Dumuzi, då denne årligen förpassades till undervärlden av Inanna.

Inannas nedstigning i undervärlden är känd från tavlor med kilskrift. Orsaken till nedstigningen är dunkel, men hon tillbringar i vart fall tre dagar och tre nätter bland helvetets slussar, och blir räddad först när andra gudar i släkten ingriper. För att bli frisläppt kräver undervärldens Ereshkigal, Jordens fru tillika Inannas syster, att Inanna ger någon i utbyte. Demoner följer Inanna upp ur undervärlden för att hämta en ny gisslan, och efter ett flertal förslag väljer Inanna slutligen sin make Dumuzi, nämligen för att denne tycks strunta i hennes öde och har tagit hennes tron i besittning.

Inannas krafter tynar under de sex månader Dumuzi tillbringar i undervärlden, för att återvända med full kraft varje gång han frisläpps. Detta sker först när Dumuzis syster Geshtianna (Belili) frivilligt tar hans plats under resterande tid. Under sin tid i undervärlden vattnas Dumuzi för att få förnyade krafter, och vad myten förtäljer är således årets cykliska förlopp i död och pånyttfödelse.

Kopplingen till Venus har att göra med planetens skenbara försvinnande i övergången från aftonstjärna till morgonstjärna, vilket motsvarar ungefär tre dygn, den tidsperiod Inanna/Ishtar är försvunnen i undervärlden. Astronomer i Mesopotamien kände således till att det var samma objekt, vilket är en förutsättning för myten.

Om Dumuzi/Tammuz är make till Inanna/Ishtar/Astarte, är motsvarande figur för Afrodite Adonis, som på samma sätt representerade årtsidernas växlingar. Namnet Adonis är intressant såtillvida att det är ett direktlån från arameiskans adonai, plural majestatis för adon, som betyder herre, det vill säga gud.

Så vad har detta med den kristna mytologin att göra? Jo, även Jesus nedstiger nämligen i undervärlden mellan korsfästelsen och återuppståndelsen, så som Efesierbrevet berättar: Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom. Därför heter det: Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor. Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden? Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting. (Ef 4)

Vidare har vi den apostoliska trosbekännelsen, som berättar: Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Nikodemusevangeliet i apokryferna, som inte medtogs i den kristna kanon, berättar mer utförligt om Jesus handel och vandel i undervärlden. Dödsriket eller undervärlden är förstås ett begrepp som återfinns i en mängd religioner, och det finns ingen omedelbar länk mellan sumerisk/babylonisk och kristen mytologi. Däremot är kopplingen indirekt, i det att man har lånat friskt av befintlig mytologi, inte bara i detta avseende.

Att Jesus sägs korsfästas och tre dagar senare (tre dagar och tre nätter, Matt 12:40) antas återuppstå just vid den tid som motsvarar vårens ankomst är således ingen tillfällighet, utan den kristna erövringsteologin ansluter här till befintlig tradition och approprierar riterna med ett för tiden helt nytt fräsigt stuk.

Kristendomen har naturligtvis även förtrustat andra etablerade traditioner, som den judiska påsken med nytt mytologiskt innehåll, liksom fertilitetssymboler som ägg, i kristen mytologi en symbol för Jesus tomma grav – dekorerade ägg förekom redan i sumerisk och senare i babylonisk tradition. Att man bygger en kyrka över Afrodites/Inannas tempel är därför inte en tillfällighet, utan en makaber handling av makt och aggression – samma fenomen som när kyrkor görs om till moskéer.

I vår del av världen finns motsvarigheter till Inanna/Ishtar/Astarte, Venus och Afrodite i form av Ēostre/Ostar (Easter på engelska), en germansk fertilitetsgudinna som firades i anslutning till vårdagjämningen och vårens ankomst, det vill säga vid samma tid som påsken. Det är inte samma gudinnor, men de har samma attribut, och kan möjligen ha ett gemensamt ursprung i förhistorien.

Ēostre härstammar från urgermanska *austrōn, med betydelsen gryning, som i sin tur är härlett av urindoeuropeiskans *aus- (skina). Ostar (öster) har samma etymologi, och beror naturligtvis på att solen stiger i öster. Etymologin blir än mer intressant i ljuset av att Hausōs (H₂ewsṓs) utgör en rekonstruktion av en urindoeuropeisk gryningsgudinna, förlaga till senare mytologiska instanser.

H₂ewsṓs stammar i sin tur från *h₂wes eller *aṷes, som betyder att skina. Från det härledda *austrōn följer även Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi, eller Eos i grekisk (från sanskrits Ushas). Attribut förknippade med Hausōs är *wenos- (lust), som i sin tur har givit upphov till latinets Venus och det fornnordiska Vaner, bland vilka givetvis återfinns Freja, vår egen fruktbarhetsgudinna. Cirkeln sluts.

Morgonstjärnan i gryningen, eller i förekommande fall motsvarande aftonstjärna, är således ett rikt och globalt mytologiskt arv, som har givit oss en uppsjö av gudomligheter med utpräglat släktskap. På latin heter morgonstjärna för övrigt lucifer (den skinande), vilket passande nog blev djävulen i den kristna mytologin («den som ska falla»).

Även om den kristna mytologin har sina särpräglade drag, kan man ändå med fog säga att den innevarande helgen har ett antal olika rötter som har tvinnats runt varandra ett antal varv i den religiösa kampen om tolkningsföreträde. Det enda bestående är dock lusten, åtrån och längtan efter ljus och värme, och det är givetvis därför vi ytterst firar vårens ankomst.

Kristusfigurens nedstigning i Limbo, Andrea Mantegna (1475)