Vana besökare i Kina har nog observerat att en del byggnationer och konstruktioner knappast lever upp till modern standard eller vad som är föreskrivet i lag. Fuskbyggen och fallfärdiga ruckel står sida vid sida om mer habila nybyggen, och elledningar kan hänga i buntar över balkonger som ser ut att kunna rasa i vilket ögonblick som helst.
En kampanj för att städa upp bland bråten och göra omgivningen säkrare skulle därför a priori vara välkommen var som helst i Kina, och ett sådant arbete pågår förvisso överallt i moderniseringens namn.
I Zhejiang (浙江), provinsen söder om Shanghai (上海), har regeringen sedan 2013 bedrivit en speciell sådan kampanj kallad san gai yi chai (三改一拆), eller tre förändringar och en nedrivning, med den typiska formuleringen i slagord om fyra tecken. Det officiella syftet är helt enligt ovan, men har dessvärre haft en del politiska undertoner, som stärks av att det råder censur i medier angående de verkliga effekterna.
Under ansatsen att slå ner på byggnationer som saknar bygglov eller bryter mot regelverket har man nämligen haft en uppenbar måltavla i kristna kyrkor. Flera hundra kors har rivits ned och ett trettiotal kyrkor har jämnats med marken, särskilt i Wenzhou (温州), som är ett relativt starkt kristet fäste i Kina. Korsen som har attackerats är av den större sort som syns, och som därmed sägs bryta mot reglementet.
Regeringen hävdar dock att nedmonteringen av religiösa konstruktioner understiger en procent av den totala demoleringen. Samtidigt är det ingen överraskning att kristna gärna spelar förföljelsekortet. Men här finns en uppenbart riktad vilja att angripa just kristna symboler, eftersom man förbiser andra objekt i den omedelbara närheten med fler och större brister.
En av de kyrkor som rivits är Sanjiang (三江, Tre floder) i Wenzhou, ett storskaligt tempel förlagt på 10 000 kvadratmeter mark, men med bygglov endast för 2 000. Lokalbefolkningen hade dessutom klagat på skrytbygget för att det röjde den feng shui (风水) eller harmoni som råder i området. Detta är en parallell till hur stora moskébyggen ofta uppfattas i Sverige.
En politisk komplikation är att regeringen i den rika provinsen Zhejiang av allt att döma egentligen inte har något emot att kyrkor spirar, så länge de förhåller sig lika väl till lagen som andra aktörer i samhället, särskilt med avseende på religionslagar i den sekulära grundstrukturen. Kristna skrytbyggen är här ett mått på rikedom, eftersom de ofta har uppförts av entreprenörer som har anammat religionen. Kristenheten i regionen har här ingen politisk mission, utan är en god kraft bestående av patriotiska kineser.
Men centralmakten i regeringskomplexet i Zhongnanhai, som av allt att döma ligger bakom upprensningen, ser ändå kristendomen som en potentiell utmanare till partiets absoluta makt, och man tycks här vilja tona ner dess yttre framtoning genom att anstifta en lokal miniversion av den forna så skadliga kulturrevolutionen.
Det är ett misstag, dels eftersom kristendom trots allt har begränsad växkraft i Kina, och dels eftersom kristendom så som utövad i Wenzhou inte har en politisk ambition, men framförallt för att man kan skapa fientlighet där sådan för närvarande inte finns.
Att röja buddistsekten Falun gong (法轮功) ur vägen var enkelt, men kostade oerhört mycket i anseende, därtill helt i onödan. Att inleda samma slags fientligheter mot en stark världsreligion är i det avseendet att betrakta som direkt korkat. Partiet bör därför hålla fast vid en strikt sekulär kurs och inte lägga sig i religionen när den inte utgör ett verkligt problem.
Jiǔ zhāng suànshù (九章算術) är titeln på en matematikbok kompilerad i Kina från 900-talet före vår tid (Zhou) fram till det första århundradet (Han). De nio kapitlen behandlar generell problemlösning i ett antal fält som areaberäkning, bråkdelsräkning, kvadrat- och kubrotsdragning, volymberäkning av sfärer och solider, samt linjära ekvationssystem.
Nio kapitel om räknekonsten spänner knappa 250 frågor, svar och förklaringar, kompilerade av en rad anonyma antika matematiker. Något större utbyte med Grekland och övriga Västvärlden förelåg inte vid denna tid, varför den kinesiska matematiken har utvecklats självständigt och oberoende.
Det kunde här vara av intresse att betrakta ett par av dessa problem för att bekanta oss med den tidens matematik och bildning. Mandarin talades inte på den tiden, men det kan underlätta att ange modernt uttal parallellt med översättningen.
Först har vi problem nummer 12 i kapitel 8 方程 (fāngchéng), «kvadratisk procedur» eller ekvationer med en modern term. Det gäller här ett spann om sex hästar i tre varianter – en förlöpare eller militärhäst, två mellanhästar samt tre eftersläpare – som på slätt underlag forslar sten, sammanlagt 120 förmodat likvärdiga bumlingar eller 40 per variantgrupp.
Spannet ska nu ta sig upp för en brant, och ingen av hästarna förmår då dra den last man kan hantera på slätt underlag. Lasten måste omfördelas, nämligen enligt följande kriterier: förlöparen lånar lasten av en mellanhäst; de två mellanhästarna lånar av en eftersläpare; och de tre eftersläparna lånar av förlöparen. I original:
Nu har vi en förlöpare, två mellanhästar, och tre eftersläpare, var och en lastad med fyrtio stenar mot en sluttning, men ingen av dem förmår klättra upp. Förlöparen lånar av en mellanhäst, mellanhästarna av en eftersläpare, och eftersläparna av förlöparen, och först då kan de klättra upp. Frågan lyder hur mycket var och en av förlöpare, mellanhästar och eftersläpare förmår dra?
Med modern notation kan vi uttrycka problemet med variabler. Vi benämner här förlöparen (wǔmǎ) med w, mellanhästen (zhōngmǎ) med z, samt eftersläparen (xiàmǎ) med x. I det plana läget har vi då att w’ + 2z’ + 3x’ = 120, där vi använder apostrof för att markera ursprungstillståndet.
I det sluttande läget har vi istället w + 2z + 3x = L < 120, där L betecknar den last hästarna tillsammans förmår dra upp för branten. Vi har då följande ekvationssystem enligt de givna premisserna, där vi noterar att talet 40 bestäms av den maximala last varje hästgrupp kan bära:
w + z = 40 (1) 2z + x = 40 (2) 3x + w = 40 (3)
Allmänna metoder för att hantera bestämda system av det här slaget uppstod i vår del av världen först med Newton under den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet, och vi benämner förfarandet numera gausselimination, efter matematikern Gauss. Kineserna var således närmare två årtusenden före Europa i att hantera linjära ekvationssystem.
Substitution i ekvationerna (1) och (3) ger att w = 40 – z och w = 40 – 3x, det vill säga att 40 – z = 40 – 3x, eller z = 3x (4).
Ur ekvation (2) får vi på samma sätt att x = 40 – 2z. Multiplicera med 3, och vi erhåller 3x = 120 – 6z = z, enligt (4).
120 – 6z = z ger då att 7z = 120, eller z = 120/7 = 17 1/7. Genom substitution i (4) har vi vidare att x = 1/3 · z = 1/3 · 120/7 = 40/7 = 5 5/7. På samma sätt är w = 40 – z = 40 – 17 1/7 = 22 6/7. Systemets lösning är då:
w = 22 6/7 z = 17 1/7 x = 5 5/7
Lasten bestäms enligt L = w + 2z + 3x = 22 6/7 + 2 · 17 1/7 + 3 · 5 5/7 = 71 23/7 = 74 2/7, eller 74.29 stenar, motsvarande 62 % av den ursprungliga lasten. Resonemanget förutsätter att man kan dela stenarna. I annat fall får man naturligtvis heltalslösningen w = 22, z = 17 och x = 5.
Dá yuē: wǔmǎ yī pǐ lì yǐn èrshí’èr shí, qī fēn shí zhī liù, zhōngmǎ yī pǐ lì yǐn shíqī shí, qī fēn shí zhī yī, xiàmǎ yī pǐ lì yǐn wǔ shí, qī fēn shí zhī wǔ.
Svar: förlöparen förmår dra 22 6/7 stenar, en mellanhäst 17 1/7 stenar, och en eftersläpare 5 5/7 stenar.
Betrakta nu problem 20 i kapitel 9 勾股 (gōugǔ). Begreppet 勾股弦 (gōugǔxián) betecknar här de tre sidorna i en rätvinklig triangel, där 弦 (xián) eller 斜边 (xiébiān, lutande sida) med en modern term betecknar hypotenusan, och 勾 (gōu) respektive 股 (gǔ) avser de två kateterna i stigande storleksordning.
Problemet gäller att bestämma storleken på sidan av en stad av kvadratisk form, där staden har stadsportar i varje sidas centrumpunkt. 20 steg ut från den norra utgången finns ett träd. Om man tar 14 steg ut från den södra utgången, och därefter 1775 steg i västlig riktning, så kan man se trädet vid den norra porten. Frågan är således hur stor stadens sida är:
Nu har vi en stad av kvadratisk form vars storlek inte är känd, i varje mitt finns en port. Tjugo steg utanför den norra porten finns ett träd. Går man ut fjorton steg från den södra porten, och viker av mot väster i 1775 steg ser man trädet. Frågan lyder: hur stor är stadens sida?
Gugou
I beaktande av figur har vi att förhållandet mellan sidorna AE och AC står i proportion till sidorna DE och BC, eller annorlunda uttryckt: AE/AC = DE/BC. Om sidan av staden betecknas x, har vi då att AE/AC = 20/(x + 20 +14), och DE/BC = ½ · x/1775, vilket ger 2 · 20 · 1775 = x · (x + 34) = x2 + 34x eller x2 + 34x – 71000 = 0. Detta är en andragradsekvation med den enda positiva lösningen x = -17 + √71289 = -17 + 267 = 250 steg.
答曰：二百五十步。
Dá yuē: èrbǎi wǔshí bù.
Svar: tvåhundrafemtio steg.
Nio kapitel om räknekonsten är ett av tio kanoniska matematikverk som ingick i repertoiren i det kejserliga examinationsprogrammet för lärde från Tang (600-tal) till Qing (1900-tal). Matematik i sin tur var en av de sex konsterna (六藝, liù yì), som utgjorde grunden för den klassiska kinesiska utbildningen. Problemen som har skissats här motsvarar idag ungefärligen gymnasiekompetens, men utgjorde i det historiska Kina närmast högskolenivå.
Då ännu ett år går mot sitt slut kan det finnas anledning att närmare betrakta bakgrunden till tideräkningen. Vår nuvarande kalender har en lång och brokig historia, med synligt ursprung i det framväxande romerska imperiet från 700-talet f.v.t., men är i själva verket av ännu äldre grekiskt och ytterst sumeriskt arv. Själva ordet kalender stammar från latinets kalendae, med betydelse första dagen i månaden.
Månad är i sig en avledning från måne, och månens olika faser har därmed utgjort en naturlig astronomisk tidsmätare i många kulturer, alltjämt så i den muslimska. Problemet med en renodlad månkalender är att årets 365 dagar inte motsvarar ett heltal av fulla månfaser, och att kalendern därmed förskjuts cirka elva dagar varje år, vilket får anses vara en betydande glidning: ett helt kalenderår per 33 år.
Senare kalendrar har därför kommit att nyttja både solen och månen för en fastare och mer exakt indelning av året. Den mest primitiva formen utgörs av den tidiga romerska kalendern, som tar årets början i vårdagjämningen och därefter räknar upp tio månader med 30 eller 31 dagar: martius, aprilis, maius, iunius, quintilis, sextilis, september, october, november, december, där månaderna fem till tio helt enkelt är talbaserade namn.
Dessa tio månader utgjorde 304 av årets dagar, och vintermånaderna fann man således ingen anledning att bestämma noggrannare. År -712 sägs kung Numa Pompilius ha reformerat kalendern genom att lägga till månaderna ianuaris och februaris i slutet av året, samtidigt som antalet dagar i månaderna varierades i endera 29 eller 31, en eftergift för vidskepelsen att udda tal är särskilt goda. Februaris fick dock 28 dagar som kontrast, kanske för religiösa ändamål.
Numa Pompilius kalender fick därmed 355 dagar istället för tidigare 304. För att hålla kalendern någorlunda i trim infogades emellanåt skottmånaden mensis intercalaris efter den 23 februaris, vilket gav ytterligare 22 dagar utöver februaris återstående fem. Religiösa skäl stod naturligtvis för komplikationerna, och även för att årets startpunkt småningom flyttades till ianuaris, efter den tvåhövdade guden Ianus, vars två ansiktshalvor delar tiden i förflutet och framtid.
År -45 träder Julius Caesar in i handlingen med ytterligare reformer av kalendern, som nu får 365 dagar, där antalet dagar i månaderna alternerar mellan 30 och 31, med undantag för februari, som alltjämt har 28 dagar, det vill säga den indelning som används in i vår tid. Februaris fick även en skottdag vart fjärde år för att kompensera för att året inte är exakt 365 dagar, i praktiken en dubblering av 24 februaris enligt tidigare mönster. Skottmånaden avskaffades samtidigt.
De 365.24 dagar som den nya kalendern gav året motsvarar en förskjutning om tre dagar per 400 år, vilket är anledningen till att vår Lussetradition, som ursprungligen firas vid vintersolståndet som en del av julfirandet, inträffar 13 december i kalendarisk mening. Flera sådana anomalier gav senare upphov till den gregorianska kalendern, som modifierade antalet skottdagar för att göra kalendern mer exakt.
Caesars gärning var här att frångå den religiösa kontexten för mer administrativa syften och göra kalendern mer pålitlig. Kalenderåret försköts även 67 dagar för att kompensera för tidigare slarv med skottmånader, varvid vintersolståndet kom att bestämmas till den 25 december, en del av upphovet och orsaken till julen. Den femte månaden quintilis ändrade sedermera namn till iulius (-43, efter Caesar), medan sextilis blev augustus (-7, efter kejsaren med samma namn). Därmed var dagens ordning i huvudsak fastställd.
Biskopen av Rom Gregorius XIII fann sig dock bekymrad över att den kristna påsken ständigt blev förskjuten i förhållande till den av första kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställda ordningen att påsken ska infalla vid den första fullmånen efter den 21 mars, som det året utgjorde datum för vårdagjämningen. Vi observerar här att en förskjutning om tre dagar sedan kalenderns början redan förelåg år 325, och att romarnas bestämning av vintersolståndet till den 25 december i praktiken därför resulterade i att vintersolståndet inföll den 22 december enligt 325 års kalender.
Biskopen av Rom lät därför ge i uppdrag åt matematiker att fastställa en mer precis kalender, och resultatet kungjordes i bullan Inter gravissimas 24 febrauri 1582. Aloysius Lilius och Christopher Clavius är de egentliga arkitekterna bakom reformen, även om den bär påvens namn, med följande egenskaper:
korrektion av kalendern med hänsyn till en vårdagjämning bestämd till den 21 mars, vilket ger ett hopp om tio dagar med början den 5 oktober 1582 fram till den 15 oktober 1582 (Sverige antog den gregorianska kalendern 1753, vilket gav ett datumsprång om 11 dagar: 13 december blev då 24 december)
färre skottår för att göra kalendern mer precis, nämligen genom att hela århundraden ej delbara med 400, exempelvis åren 1700, 1800 och 1900, ej längre utgjorde skottår
skottdagen befästes till den 29 februari, vilket hade varit norm sedan högmedeltid
Året blev därmed 365.2425 dagar istället för tidigare 365.25, en skillnad om 20 ppm eller 0.02‰, vilket verkar obetydligt men som ger märkbart ackumulerad effekt över längre tid. Även den gregorianska kalendern är i detta avseende approximativ och i behov av manuell justering, och kan heller aldrig bli helt exakt då jordens rotation inte är konstant, men har ändå en för de flesta tillämpningar adekvat precision. Vetenskapligt exakta korrigeringar av referenstid (skottsekund) i atomklockor kan göras utan hänsyn till kalenderns betydligt grövre tidsformat.
Gregorius reform av kalendern var välbehövlig, men skedde förstås av fel orsak, nämligen omsorg om en viss religiös högtid, därtill godtyckligt bestämd till ett visst redan förskjutet datum. I grunden kvarstår även hela den romerska religiösa strukturen med romerska gudar och romersk talmystik. Nog skulle kalendern kunna raffineras än mer?
En kalenderreform kan emellertid inte avvika allt för mycket från invanda mönster, och måste också åtgärda de problem som är förknippade med den gregorianska kalendern. Till dessa problemfält hör:
religiöst ursprung, exempelvis för årtalens bestämning relativt en religiös profet som merparten av mänskligheten inte har någon koppling till
dagjämningspunkter och solstånd ur fas med månadernas början
ojämna kvartal omfattande mellan 90 och 92 dagar
oregelbunden distribution av dagar i månaderna
svårigheter att beräkna veckodag för givet datum
Den fixpunkt mot vilken vi räknar årtal härstammar från Dionysius Exiguus, som behövde en referenspunkt för sina påsktabeller. Det julianska systemet att använda eradatering medelst konsuler var alldeles för otympligt, varför Dionysius år 525 etablerade systemet att datera kalenderår relativt den kristne profeten Jesus förmodade födelseår (i själva verket år -3, vilket ger upphov till en förunderlig rekursion). Sedan 800-talet är detta bruk etablerat i praktiken.
Här kan man omedelbart notera att det knappast låter sig göras att bestämma en ny fixpunkt, dels eftersom man svårligen kan rubba ett så inarbetat system, dels då det inte finns någon objektivt neutral kandidat för ett annat origo. Möjligen skulle man kunna nyttja holocen era som begrepp för att lättare kunna hantera årtal under mänsklighetens historia, men det är ju då bara fråga om en linjär förskjutning av samma system.
Istället behålls denna inarbetade datumreferens, men den avsakraliseras till formen vår tid eller allmän tid, så att den är neutral och inklusiv för hela mänskligheten. Samtidigt måste origo självt i form av år noll inkluderas för att ge systemet en mer matematiskt nöjaktig form, på samma sätt som i den vedertagna datumstandarden ISO 8601. Det innebär att årtal «före kristus» subtraheras med 1 och negeras för att få korrekt form: 46 «f.kr.» blir då -0045, eller -45 i löpande stil, alternativt uttryckt 45 f.v.t.
Den gregorianska kalendern är en renodlad solkalender, där indelningen i månader är en historisk rest; månens faser har inte längre något linjärt samband med kalendern. Men indelningen är samtidigt etablerad och ungefärligen i överensstämmelse med månens cykler, varför det finns anledning att behålla formen.
Man kan här notera att 365 dagar är svårt att dela på ett för ändamålet vettigt sätt, ty 365 = 5 x 73 ger ingen bra kalender. I och för sig är 365 = 13 x 28 + 1, varför man skulle kunna tänka sig 13 månader med exakt 28 dagar vardera, plus en extra dag, men det förutsätter då att man ändrar antalet månader till 13, som inte medger kvartalsindelning.
Istället har vi 365 = 4 x 91 + 1, med jämn kvartalsindelning i 91 dagar vadera. Detta kan åstadkommas med 31, 30 och 30 dagar för i varje kvartal ingående månad, vilket upprepas regelbundet för varje kvartal. Vidare är 91 = 7 x 13, varför varje kvartal har exakt 13 veckor (och varje år alltid 4 x 13 = 52 veckor). En extra dag förläggs efter årets sista dag den 30 december, och den saknar veckodagsbestämning för att göra kalendern ständig, det vill säga med samma utseende varje år. En likaledes veckodagslös skottdag skjuts i förekommande fall in efter den 30 juni, enligt redan etablerade principer.
Detta är i princip världskalendern, så som föreslagen av Elisabeth Achelis år 1930, i sin tur en modifikation av Gustave Armelins kalender från 1887 samt L.A. Grosclaudes kalender från 1910. Månadsnamn och veckodagsnamn kan här förstås ha nationell eller kulturell bestämning, och bör inte återges normativt i en standard, utan refereras på sedvanlig numerär form. Följande egenskaper föreslås här också för denna reformerade universalkalender:
veckans första dag motsvarar vår måndag, vilket överensstämmer med ISO 8601 och majoriteten av världens uppfattning
årets första dag är av samma skäl en måndag (motsvarande), liksom varje nytt kvartals första dag
kalendern förskjuts så att vintersolståndet motsvarar den 1/1, det vill säga en normalisering av solståndens och dagjämningarnas datering (Marco Mastrofini framkastade tanken redan 1834)
sekvensen 31, 30, 30 för månader i varje ingående kvartal är att föredra för att ge 31 december status som veckodagslös nyårsafton och 31 juni rollen som skottdag, ty i annat fall har vi irreguljära datum i form av den 32 juni respektive 32 december
Givet att kalendrar har reformerats tidigare i historien, erbjuder det inget principiellt motstånd att göra ännu en justering, denna gång i sekulär riktning. Motiven för tidigare reformer har numera ingen giltighet, samtidigt som behov finns av en värdeneutral global kalender. Religiösa invändningar mot en sådan reform saknar värde, då ingen religion kan tala för hela mänskligheten, och då religionen ändå använder sina egna liturgiska kalendrar för religiösa ändamål. Vidare används redan traditionella kalendrar, som exempelvis den kinesiska lunisolarkalendern, flitigt som komplement till den internationella administrativa kalendern.
Den universella kalender vi här skissar anger inga högtidsdagar eller särskilda dagar, med undantag för solstånden, dagjämningspunkterna, nyår och skottdagen, varför lokala och nationella kriterier avgör vilka kulturella eller andra tilldragelser som är föremål för firanden av olika slag. Här ser man för svenskt vidkommande förhoppningsvis en utveckling mot individuella ledighetskonton samt en grunduppsättning tämligen sekulära och politiskt neutrala helger i kalendern.
Tidigare försök att genomföra en sådan kalenderreform har stupat på religiöst motstånd, inte minst i det religiöst inpyrda USA. Men i takt med att sekularisering och globalisering vinner terräng ökar incitamentet för att standardisera en sådan enkel kalender, samtidigt som det religiösa motståndet blir mindre relevant. Det torde egentligen bara vara en tidsfråga innan det blir mer eller mindre självklart med en kalenderreform, för att den förenklar så oerhört mycket, inte minst för näringsliv och offentlig förvaltning.
En busskonvoj stoppas på den afghanska landsbygden, och passagerarna frågas ut av beväpnade talibaner. Fjorton personer som är shiiter förs ut på vägen, och skjuts ihjäl av talibanerna, som ju är extrema salafister i sunnigrenen. Dessa wahhabister är fundamentalister och puritanister som eftersträvar den mest ursprungliga formen av islam, vilket vi förstås redan känner från burqans och kvinnoförtryckets Afghanistan – icke renläriga måste därför elimineras.
Även al Qaida och Islamiska staten hör till denna jihadistiska rörelse, där den senare rönt stora framgångar i de sargade Irak och Syrien; att avrätta personer som konverterar till en annan tro eller i övrigt inte ansluter sig till den rätta läran sker ideligen i dessa av krig förödda trakter.
I vår tid är det förstås så att islam står för nästan all religiöst inspirerad och motiverad terrorism och krigföring, men i mer historisk tid har kristendomen betydligt mer blod på sitt konto. Vi behöver bara nämna de flera hundra år långa europeiska religionskrigen, de många korstågen, judeförföljelserna, häxprocesserna, inkvisitionen, tvångskristnandet i koloniserade områden, med mycket mera.
Vi kan här notera att stridigheterna lika mycket har handlat om intern gruppering i katoliker, kristna och puritanister respektive sunni, shiiter och sufister som den kategoriska tillhörigheten i islam eller kristendom. Gemensam nämnare är här de abrahamitiska monoteistiska religionerna med sitt universella krav på underkastelse av den enda sanna guden, och vi har därför att monoteismen har medfört en mycket tragisk utveckling för mänskligheten varhelst den har praktiserats.
Inte Budda (佛陀, Fotuo) utan Budai (布袋), en chanbuddistisk munk.
Religion i Kina och i stora delar av Östasien skiljer sig här markant från denna hårda och omänskliga monoteistiska livsåskådning, dels för att dessa religioner i många fall i grunden är ateistiska filosofier utan särskilt behov av gudar, eller i andra fall är polyteistiska kulturella traditioner som med enkelhet kan integreras i andra läror. Ingen av de traditionella österländska religionerna kräver exklusiv tillhörighet, utan är mjuka filosofier som i stort är kompatibla med varandra, och som därför också praktiseras samtidigt av många.
Mazu (妈祖), Tianjin.
Därmed inte sagt att Kina har förskonats från religiösa stridigheter. Tvärtom finns en historia av förtryck av såväl buddism som kristendom, samtidigt som främmande läror som kristendom och islam emellanåt har ställt till med våldsam skada (exempelvis det kristna Taipingupproret). Förtrycket mot religionen har här så gott som alltid haft nationalistiska motiv, exempelvis Tangdynastins buddistiska utrensning, men ibland även strikt ideologiska, som under Folkrepubliken Kinas allmänna förföljelse under Kulturrevolutionen.
Tiantan (天坛), Beijing: Himmelsaltaret, en antik daoistisk helgedom
Däremot har den kinesiska staten sällan haft religiösa motiv för sådant förtryck, i alla fall inte sedan legalisternas tid då den kinesiska kejsardynastin tog sin början i konfuciansk och daoistisk renlärighet, särskilt under Han. Buddismen kom därefter inom ett par århundraden från Nepal, och transformerades snabbt till en speciellt kinesisk livsåskådning genom synkretism med den förhärskande daoismen och senare även med konfucianismen (och fördes sedan vidare till Tibet).
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
Senare dynastier, särskilt de mongoliska och manchuriska erövrarna i dynastierna Yuan (1279/1368) respektive Qing (1644/1911), har aktivt tagit ställning för buddism som statsfilosofi eller rent av statsreligion, men har för den skull inte krävt exklusivitet eller folkets underkastelse av läran. Dels för att en sådan tradition inte finns inom buddismen, dels för att Kina som federal stat betraktad alltid har varit pluralistisk med en mångfald etniciteter, språk, religioner och seder.
Dagens moderna regering i Folkrepubliken Kina stödjer numera aktivt buddismen, och även konfucianismen har fått en renässans i Kina, särskilt bland den moderna storstadsbefolkningen och bland intellektuella, och vi bevittnar här en konvergens i hela den sinokulturella sfären i regionen med avseende på de gamla traditionerna.
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
För folk i gemen fortsätter den polyteistiska folkreligionen att spela stor roll. Buddismen känner inga gudar, även om bodisattvor och liknande figurer ger ett visst inslag av metafysik och övernaturlighet, men samtidigt har buddismen likt tidigare daoismen tagit på sig att förvalta det stora religiösa arvet med förfadersvördnad och panteistisk shenism (神教, shenjiao). Det är inte så som i det kristnade Väst att sådana traditioner har utrotats, även om försök emellanåt har gjorts, utan de lever tvärtom starkt vidare.
När man betraktar denna religiösa kultur kan man i förstone se likheter med religiösa sedvänjor i kristendom och islam, exempelvis människor som ber. Men inte heller kinesisk folkreligion är en religiös tro i monoteismens mening, utan mer en form av riter och socialt kitt. Man kan identifiera gudar och väsen, men i stora drag är det en panteistisk och schamanistisk företeelse; betoningen ligger alltjämt på praktik, även i den starkt mytologiska folkreligionen. Bönen är förmodligen inte så självisk som i kristna sammanhang, utan mer en förhoppning om att göra rätt och vara god.
Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin
Hur många som praktiserar buddism och folkreligion är en smula diffust, eftersom vi här inte har att göra med statskyrkor med medlemsrullor i västlig mening. Snarare är man en del av en tradition, där vissa riter är ett naturligt inslag utan att man för den skull identifierar sig med en hel rörelse. En majoritet av Kinas befolkning, eller motsvarande 750 miljoner människor, uppskattas praktisera sådana folkreligiösa traditioner, medan runt en femtedel eller 200 miljoner ser sig som buddister. Inget av detta motsäger alltså att en förkrossande majoritet i Kina också är ateister.
Både kristendom och islam har gamla anor i Kina, men har egentligen ingen förutsättning att växa utöver en viss gräns om några få procent, helt enkelt för att dessa läror är relativt inkompatibla med den traditionella kulturen. Islam är etniskt definierat i Kina, med folkgruppen Hui som välintegrerad och uigurer i Xinjiang som mer svårintegrerade element. Med undantag för dagens separatism i de västra delarna har islam existerat ganska friktionsfritt i Kina sedan 600-talet, inte minst för att man har avstått från att missionera och istället koncentrerat sig på handel.
Wanghailou-kyrkan (望海楼教堂), Tianjin
Kristendom har en mer universell karaktär och har därför större dragning på kineser än vad islam har, något som delvis kan härledas till socioekonomiska faktorer; man kan känna samhörighet med det avancerade Väst och tro att kristendomen har del i framgången snarare än att man lockas av det underliga budskapet i sig – kristendom överförs ju över generationer genom främst kulturell indoktrinering i den mottagliga barndomen, snarare än att man som vuxen antar läran.
Även om sådana mekanismer ligger bakom en ganska stor kristen population i Sydkorea, som ju också är en del i den amerikanska hegemonin i regionen, finns ingen egentlig förhoppning (eller farhåga) om att ett missionens fält plötsligt ska breda ut sig för missionärer från Väst, ty sådan mission har aldrig varit särskilt framgångsrik i Kina; det har ingenting med staten att göra, utan med läran i sig.
Östra moskén (清真东大寺), Tianjin
Det finns annars gott om både kyrkor och moskéer i Kina, men de är i regel inte platser med en sjudande aktivitet, till skillnad från de många inhemska buddistiska templen. Det finns naturligtvis underjordiska huskyrkor som kontrast till de officiellt erkända protestantiska och katolska, men det är en sektliknande verksamhet som inte har någon vidare grogrund, och de konkurrerar om de vilsna «själarna» med motsvarande buddistiska sekter och pyramidspelsliknande verksamheter.
Katolsk kyrka (天主堂), Tianjin
Huskyrkorna är inte förföljda, så som kristen frikyrkohöger i Väst gärna hävdar, utan tolereras så länge man inte ställer till med subversiv verksamhet. Religion i Kina står som i andra länder under lag, och man har i Kina en långtgående religiös frihet så länge man inte har för avsikt att störa samhällsharmonin eller på annat sätt orsaka skada, sådan skada vi ideligen ser tillfogas samhällen av monoteistiska fraktioner, vare sig det rör sig om extrem islamistisk fundamentalism eller motsvarande kristna abortfundamentalister och politiskt aktivistisk frikyrkohöger.
Dainzin Gyaco, den indiske laman i exil, försitter inga tillfällen att angripa sitt forna hemland. Förvisso är han känd för sina provokativa uttalanden, men Dharamsalas andlige ledare går nog lite för långt när han menar att Kina kan lära av Indien i egenskap av ett harmoniskt samhälle med religiös tolerans.
Kina har ju en betydligt större kontroll över religionen, vilket har sina givna historiska orsaker, då man har rikliga erfarenheter av religiöst våld, exempelvis det kristna Taiping-upproret, med tjugo miljoner döda. Det är exakt för att inte låta muslimsk separatism i Xinjiang eller lamaistisk dito i Tibet resultera i splittring och etnisk disharmoni som man begränsar religionens politiska verkan.
Erfarenheterna från Indien förskräcker nämligen. Landet har i modern tid klyvts i två delar, med den resulterande islamiska republiken Pakistans vidare fission i Bangladesh. Även efter denna delning har inte mindre än tre krig utkämpats mellan Indien och Pakistan, samtidigt som de två kombattanterna är indragna i en kontinuerlig kärnvapenkapprustning. Låt oss inte heller glömma Sri Lanka och andra satelliter som har utgjort en del av den indiska konfliktytan.
Man kan av detta och de vidare religiösa upploppen i Indien dra slutsatsen att åtminstone muslimer och hinduer har ganska svårt att leva sida vid sida. Men hinduisk nationalism är också en av orsakerna till sekteristiskt våld mellan hinduer och kristna, samtidigt som den snabbt växande muslimska befolkningen är indragen i konflikter med både kristna och sikher. Den religiösa terrorismen är utbredd i Indien, bland alla grupper.
Indien är precis som Kina per definition sekulärt, men tibetlaman observerar att sekularism betyder olika saker i Indien och övriga världen. I Indien betyder sekularism helt enkelt fullständig ickeinblandning, medan det i Kina och i vår del av världen utöver religiös pluralism också betyder att religion inte får trumfa individens övriga fri- och rättigheter. Det är därför det avskyvärda kastsystemet fortlever i Indien, och det är därför det sekteristiska våldet sprider sig som en löpeld över hela den indiska subkontinenten och aldrig tycks avstanna.
Laman noterar vidare att korruptionen är vida spridd i Indien, men drar samtidigt likhetstecken mellan korruption och utbildning, eftersom det är de rika och välutbildade som skor sig på den stora fattiga massan. Om man får tro laman vore det bättre om folket kunde fortsätta sväva i okunnighet och istället ty sig till religionen, medan man naturligtvis har motsatt uppfattning i Kina: det är just utbildningen som gör att Kinas humankapital är så mycket större än Indiens, och den direkta orsaken till att Indien aldrig kommer ikapp Kina.
Tibetlaman Dainzin Gyaco hävdar visserligen att han inte strävar efter ett självständigt Tibet, men av hans strävan att upprätta en autonom tibetansk armé i kombination med hans underliga uppfattning om Indien som en harmonisk och fridsam stat får man snarare uppfattningen att Gyaco vill ha en tibetansk motsvarighet till Pakistan, ett teokratiskt paradis där religionen återfår sin rättmätiga plats i samhällslivet.
