Kategori: Kultur

Kategorier
Kina Kultur Språk

Komplicerade tecken

Kinesiskan var i begynnelsen en piktografisk skrift, där symboliska avbildningar fick representera företeelser i verkligheten. Detta arv lever kvar i den moderna skriften i ett antal grundläggande tecken, även om den stora massan av tecken snarare bygger på fonetiska härledningar i kombination med någon betydelsebärande hjälpsymbol.

Trivialt har vi således tecknet 人 (rén) för människa, vilket är den enklast tänkbara stiliserade representationen, med två ben och en överkropp. Dra ett streck över människan och vi får armar som är utslagna för att indikera att något är stort: 大 (dà). Lägg till ytterligare ett streck ovanför människan för att representera himlen, 天 (tiān). Dubbla människan för att indikera företeelsen att följa någon, 从 (cóng), och trippla människan för att beteckna en folkmassa, eller många i mer abstrakt mening: 众 (zhòng).

Fonetiska härledningar av sådana tecken ges av exempelvis 认 (rèn), som betyder att känna eller att veta; 纵 (zòng), som bland annat betyder att frigöra; 丛 (cóng), som betyder att samlas; 达 (dá), som betyder att anlända; samt 吞 (tūn), att svälja. Eftersom kinesiskan har utvecklats i ett flertal topolekter och dialekter är denna fonetik bara ungefärlig, och kan i förekommande fall avvika våldsamt från den ursprungliga härledningen.

Metoden att mångfaldiga ett tecken för att bilda en multiplikativ instans är vanlig. Räkneorden 一 (yī), 二 (èr), 三 (sān) är här triviala. Tecknet för träd (och i abstrakt mening trä) är 木 (mù), vilket i två instanser blir till en skog: 林 (lín). En tjockare skog ges av tre träd, 森 (sēn), helst i en teckenkombination: 森林 (sēnlín). En djungel får man som en kombination av 丛 (cóng) och 林 (lín), 丛林 (cónglín), även om man också kanske skulle kunna tänka sig en kombination av fyra träd, ett tecken som dock inte verkar finnas (däremot finns åtta träd, 𣡽).

Även om kinesiskan i dess grundutförande är byggd av enkla komponenter, ser man här hur en kombinatorisk explosion av multipler av enkla och sammansatta tecken snabbt kan öka både mängden och abstraktionsgraden av tecken. Det enkla tecknet för en högerhand 又 (yòu) betyder numera åter eller igen, medan dess duplicerade variant 双 (shuāng) naturligt betyder ett par. Här finns ingen kombination av tre händer, men däremot en med fyra: 叕 (zhuó), att sy samman (det är stygnen som visas), eller i den moderna formen 缀 (zhuì), med en trådradikal 纟(sī).

Detta tecken 叕 (zhuó) förekommer i sin tur i ett antal abstrakta och sammansatta tecken av både fonetisk och piktografisk art (exempelvis 啜 / chuò, att läppja, eller 掇 / duō, att ordna eller att reparera), varav de flesta är synnerligen obskyra, och man inser här varför de flesta av de över 100,000 tecken som någonsin har existerat inte längre brukas. Man inser också vikten av att ha en officiell standard att följa, för att förhindra att varianttecken och andra kontamineringar får spridning.

En naturlig fråga i sammanhanget är dock hur långt sådan abstraktion och komplikation har gått i den kinesiska skriften, om vi här bortser från fantasitecken som biáng. Tar man de enkla tecknen 雨 (yǔ, regn) och 田 (tián, fält) i sammansättning får man 雷 (léi, åska), ett tecken med 13 streck. Tecknet finns inte i dubbel uppsättning, men väl i trippel (靐, bìng, åskljud, 39 streck) och kvadrupel (䨻, bèng, åskdunder, 52 streck).

Man kan om man vill se detta som en pervers effekt av den klassiska kinesiskans strävan att låta varje enskilt tecken representera en företeelse, medan den moderna kinesiskan istället söker ord i teckenkombinationer: 雷声 (léishēng) för åskljud är tämligen mer elegant. Ändå finns det inte allt för få som vill bevara den komplicerade skriften, i någon naiv föreställning om att man då ligger närmare skriftens ursprung.

Exemplen är legio. Tecknet för fisk är numera i förenklad form 鱼 och i traditionell 魚 (yú, 11 streck). Fyra fiskar 䲜 (yè, 44 streck) representerar då helt enkelt många fiskar, medan man i modern skrift hellre skulle uttrycka detta som 很多鱼 (hěn duō yú). Tecknet 云 (yún, moln) skrivs på traditionellt vis som 雲 med 12 streck, och det kan både tripplas och fyrdubblas till 36 respektive 48 streck vardera. Tre moln 䨺 (duì) betyder helt enkelt molnigt, vilket på modern kinesiska snarare uttrycks som 多云 (duōyún) eller 阴天 (yīntiān).

Tecknet för drake är numera 龙 (lóng), med beskedliga 5 streck. I traditionellt utförande har tecknet 龍 (lóng) istället 16 streck, vilket i dubblerad variant 龖 (dá, 32 streck) och tredubbel 龘 (dá, 48 streck) sägs indikera synen av en flygande drake, liksom trivialt många drakar. Fyra drakar i ett tecken 𪚥 (zhé eller tiè, 64 streck) lär ska betyda pratig (啰嗦, luōsuo på modern mandarin). Dubblerar man det sistnämnda tecknet får man således kinesiskans mest komplicerade tecken om 128 streck, med okänt uttal och okänd betydelse.

Detta är dock mer att betrakta som kuriosa och underhållning. I verkligheten träffar man i praktiken aldrig på tecken med fler än 25 streck, exempelvis 囔 (nāng, som i 嘟囔 / dūnang, mumla) eller 戆 (gàng som i 戆嘟 / gàngdū, idiot), eller möjligen 26 streck om man vill beskriva en tvestjärt: 蠼 (qú) i 蠼螋 (qúsōu). De svåraste tecknen är inte heller alltid de med flest streck, utan sådana som används mindre sällan, varav väldigt många är tämligen enkla, liksom sådana med en intrikat och irreguljär sammansättning.

Kategorier
Kina Kultur Religion

Jesus var kines

Högerkristna amerikanska nyhetskanalen Fox news är ökänd för sitt militanta försvar för kristendom, men trampar ofta i klaveret när man i denna militanta iver vill påvisa något förment faktum. Senast gjorde ankaret Megyn Kelly sig till nationens driftkucku när hon med emfas hävdade att både tomten och Jesus var vita män.

Tomten 🎅 är förstås Julner, eller med ett annat namn Oden, den vår germanska huvudgud vi åkallar på onsdagar. Julner red på åttabenta Sleipner kring midvintern för att ge gåvor och belöningar, och härav – tillsammanans med de mytologiska hustomtarna – kommer sig hela jultomtetraditionen. Givet detta skulle man kunna tillstå att Oden (jultomten) förmodligen var en vit och reslig nordisk man. Dock förhåller det sig så att denna mytologi inte uppstod i Norden, utan är ett kulturellt vandringsarv med ursprung kring Svarta havet – Oden och hans kolleger är således, även som sagofigurer, egentligen mer svartmuskiga än vad vi eljest framställer dem.

Ett liknande fenomen kan skönjas vad gäller den kristna huvudgestalten Jesus, den palestinska snickare från Nasaret som med största sannolikhet hade ett utseende som inte skiljer sig det minsta från dagens palestiniers, det vill säga med tämligen mörka drag, svart hår och ymnig kroppsbehåring – den verklige Jesus hade, om han hade levt idag, blivit rasprofilerad på världens västerländska flygplatser som en potentiell terrorist.

Att hävda att Jesus var en vit person är således en våldsam historieförfalskning. Ändå är det regel snarare än undantag att kristusfiguren i europeisk tradition framställs som en vit man, och på senare tid även som en blond man med blå ögon, för att detta för närvarande är en socioekonomiskt framgångsrik grupp.

Studerar man hur jesusfiguren framställs på andra håll i världen finner man att den afrikanska Jesus faktiskt är svart, liksom att jultomten i svarta amerikanska familjer ofta är en svart figur. På samma sätt har Jesus i Kina ofta framställts som en kinesisk man, då inte bara av galenpannan Hong Xiuquan, som såg sig som Jesus bror och ledde det blodiga Taipingupproret, utan i allra största allmänhet.

Man måste förstå detta som att både Jesus och tomten är abstrakta begrepp som förses med passande lokala instanser i den kontext läran eller traditionen utövas. Den historiske Jesus var en svartmuskig palestinsk jude, medan den gudomliga instansen av kristusfiguren är helt generisk. På samma sätt inkarneras jultomten i sin lokala etniska form på olika håll i världen, för att jultomten mer är en idé än en verklig person av kött och blod.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesers «engelska namn»

Att ha att göra med någon som kallar sig själv «Lucky» och skriver på infantilt tonårsspråk (exempelvis «u» istället för «you») frestar på nerverna; det känns inte riktigt professionellt, även om de alla är «so profesional» (avsiktlig felstavning). Andra namn man stöter på är sådana som «Rain», «Snowy White» och «Summer», där det sistnämnda i västlig mening har en lätt feminin anstrykning, men som i detta specifika fall denoterar en manlig representant.

Detta med att ha ett yingwen mingzi (英文名字) eller «engelskt» namn stammar naturligtvis från den forna brittiska kolonin Hongkong, där denna praxis alltjämt är utbredd. Skådespelaren Cheng Long (成龙) är således mer känd som «Jackie Chan» för en engelsktalande västerländsk publik, medan sångerskan Chen Huilin (陈慧琳) vanligen går under benämningen «Kelly Chen», även om hon har ett verkligt västerländskt tillnamn i födelsenamnet Vivian Chen Huiwen (陈慧汶).

I den kinesiska kulturen florerar redan så många olika sorters namn för olika situationer att ytterligare ett för kontakt med personer utanför den kinesiska sfären i princip inte kan skada. Således har alla kineser ett familjenamn som vanligtvis är enstavigt (exempelvis Chen) men i en del fall utgörs av två tecken och stavelser (exempelvis Sima), samt ett personnamn som på samma sätt kan utgöra en eller oftast två stavelser (exempelvis Huilin). Här får man skilja på vad en person officiellt heter i myndigheternas ögon, och vad man kallas informellt i familjen. Vidare förekommer smeknamn, skolnamn, pseudonymer och ett antal andra namnformer som kan komplicera bilden ytterligare – en persons «engelska» namn är i denna uppsättning bara ett litet komplement utan vidare betydelse för identiteten som sådan.

Att nyttja engelska namnformer är förstås en kolonial kulturell eftergift, men är samtidigt praktiskt om kolonialherrarna inte förstår språket; för den som vill hålla sig väl med eliten är sådana eftergifter en självklar princip. Däremot är samma slags bruk i ett Kina som visserligen naggats i kanten av koloniala krafter men som aldrig varit riktigt koloniserat av västmakter att betrakta som förunderligt, särskilt som detta Kina på stark frammarsch samtidigt aspirerar på att bli en kulturell maktfaktor i världen.

En kulturell stormakt kan man aldrig bli genom att underdånigt anpassa sig. Man kan här notera hur japanernas tidiga bruk av omkastade namn utgör en sådan anpassning till västerländska förhållanden, ett missbruk som även har anammats av en del samtida kineser och av västerländska entiteter. Man kan inte se på sådana fenomen som annat än ett fullt utvecklat mindervärdeskomplex.

Även om man accepterar att det är en affärsmässig eftergift för att underlätta vid kontakt med västerländska handlare dröjer den koloniala stanken kvar i det att man kallar dessa namnformer specifikt «engelska» när de oftast är allt annat än engelska utan möjligen västerländska – man undrar när fawen mingzi (法文名字) eller franska namn ska bli à la vogue. Det är oftast kinesiska företagsledningar som driver kravet på att personalen ska utrustas med sådana västerländska namn.

En del nyttjar ett «engelskt» namn för att deras verkliga kinesiska namn är svåra att uttala för en del västerlänningar. Men samma problem gäller för exempelvis polska och andra slaviska namn, och lösningen är helt enkelt att världen får börja använda ett habilt uttal av pinyin; det är det som blir effekten av ett Kina som syns och hörs allt mer, och det är alltså ett övergående problem att västerlänningar inte kan uttala kinesiska namn – vi använder inte «engelska» namn på kinesiska städer, så det finns heller ingen anledning att göra det för personer eller andra företeelser.

Samtidigt finns hos en del personer ett behov av att sticka ut i mängden av 1.4 miljarder kineser, vilket leder till att man inte längre bara tar typiska namn som «Carole» och «Vivian» utan helt enkelt begagnar sig av mer eller mindre väl valda fantasinamn. Problemet här är att sådana fantasinamn alltså inte alltid ger en positiv effekt när de används i en annan kulturell kontext, utan bara är avsedda att användas som en sorts lokal identitetsmarkör.

Men i en kinesisk miljö kan man ändå sticka ut ordentligt givet att man har en så omfattande teckenmassa till sitt förfogande. De vanligare familjenamnen är inte så många, medan personnamnen kan formas i en fruktansvärd mängd unika kombinationer, särskilt som kinesiska personnamn inte är lika fixa som våra – det är av detta skäl kineser även tar sig friheten att uppkalla sina yingwen mingzi på samma sätt, de förstår inte att denna princip är specifikt kinesisk och inte lika tillämplig i Väst (även om sådant bruk blir vanligare även här, exempelvis att uppkalla barn «Metallica» eller efter andra idoler och figurer).

Huruvida detta kulturella missbruk kommer att bestå går förstås inte att veta. Jag föreställer mig att ett mer moget Kina småningom kommer att efterapa andra mindre och istället framhäva sin egen identitet i betydligt större utsträckning. Man undrar vad Xi Jinping eller Li Keqiang skulle kunna tänkas ha för yingwen mingzi…

Kategorier
Filosofi Kina Kultur Religion

Kina sekulärt, inte ateistiskt

En missuppfattning som ofta görs gällande är att Kina är en «ateistisk stat», nyligen framfört i en artikel om att Kina vill bannlysa vidskepelse. Det är annars knappast nyhet att Kina vill få bukt med den utbredda vidskepligheten, men motiven för detta missförstås ofta. Man har helt enkelt inte någon rimlig uppfattning om den misär som präglar stora delar av den outvecklade kinesiska landsbygden och den drivkraft vidskeplighet har under sådana omständigheter.

Vidskepligheten har inte bara religiösa förtecken, utan gäller i största allmänhet. Här i Sverige har vi ett marginellt problem med spelberoende människor, medan fattiga människor i Kina enkelt dras till pyramidspelssekter som Amway i hopp om att bli rik. Precis som hos scientologerna finns några i toppen som verkligen blir rika, medan den förkrossande majoriteten i princip bidrar med gratis arbetskraft och värdelösa investeringar – Amway drivs självklart av amerikansk kristen höger.

Många av de «metoder» som lärs ut i religiösa och mysticistiska sammanhang för medicinskt syfte är direkt skadliga, och skiljer sig inte alls från den vidskeplighet vi ser i många afrikanska länder. Även konservativa föreställningar om värderingar kring söner och döttrar härstammar från sådan vidskepelse, och ligger till grund för könsobalansen på landsbygden och den därtill relaterade problematiken med aborterade flickfoster – i Sverige sätter kommunerna barn i scientologdagis, medan man i Kina försöker motarbeta sådana uppenbarligen skadliga företeelser.

Så det här med den «ateistiska staten» då. Det finns inte ett ord om «ateism» i den kinesiska konstitutionen eller i något annat styrdokument eller i någon lag. Religion regleras i konstitutionens kapitel 2 paragraf 36, och lyder så här i original respektive översättning:

中华人民共和国公民有宗教信仰自由。任何国家机关、社会团体和个人不得强制公民信仰宗教或者不信仰宗教，不得歧视信仰宗教的公民和不信仰宗教的公民。国家保护正常的宗教活动。任何人不得利用宗教进行破坏社会秩序、损害公民身体健康、妨碍国家教育制度的活动。

Medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter religionsfrihet. Inget statligt organ, offentlig organisation eller individ kan tvinga medborgarna att tro på, eller inte tro på, någon religion; inte heller må de diskriminera medborgare som tror på, eller inte tror på, någon religion. Staten skyddar normala religiösa aktiviteter. Ingen får använda sig av religion för att engagera sig i aktiviteter som stör den allmänna ordningen, försämrar medborgarnas hälsa eller stör utbildningssystemet. Religiösa organisationer och religiösa frågor är inte föremål för utländskt inflytande.

Detta är inte en ateistisk deklaration, utan en sekulär. Man definierar religionsfrihet, med exakta gränser för denna frihet där den åsamkar medborgarna skada. Statens uppgift i den sekulära liberala demokratin är exakt denna, och man borde således snarast se Kina som ett föredöme i just detta avseende, särskilt i jämförelse med det Sverige som i detalj reglerar statskyrkan och till och med dess trossatser samt låter människor lida alla helvetes kval i olika slags sekter under någon dåraktig hänvisning till religionsfrihet.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Litterär pajkastning

Problemet med kinesiska exilförfattare är att de höjs till skyarna av västerländska medier, som ser dessa skribenter som samvetsbrickor i ett politiskt spel där man kan markera mot «regimen». Uppmärksamheten exilförfattare inledningsvis får stiger dem åt huvudet, och de tror därför att de är kandidater till Nobelpriset i litteratur (som förvisso ofta har getts till dissidenter), kanske för att Gao Xingjian (高兴建) tidigare rönts en sådan missriktad ära.

Men i själva verket är dessa författare i regel av mycket medioker karaktär, ty i annat fall hade de aldrig behövt fly fältet och bli uppmärksamhetshoror i Väst: att slå sig fram som författare i den mördande konkurrensen i Kina är sannerligen inte lätt, och en del väljer därför genvägen som falungongturister.

Tag till exempel Liao Yiwu (廖亦武), tyskkinesen som är topp tunnor rasande på Akademien i allmänhet och Göran Malmqvist i synnerhet för det helt korrekta beslutet att ge Mo Yan (莫言) litteraturpriset 2012 – han tyckte att han själv var mer lämplig som priskandidat.

Tydligen ämnar Liao skicka bilder av nakna män till Malmqvist med fru som hämnd, synbarligen ytterligt oinformerad om svensk och europeisk kultur på området: sådant kan orsaka moralpanik i Kina, medan man här knappast bryr sig (med undantag för statsfeminister, som prompt lägger sådant i mappen för näthat).

Nåja, det livar ju upp kulturen med dessa enfaldiga pajkastningar – det är som att se Ranelid göra bort sig i teve, fast det här är andra figurer som medverkar. Även Malmqvist har ju tidigare stått med narrmössan på sig när han käftat med den kinesiske poeten Li Li (李笠).