Religiösa tidningar är inspirerande att läsa. Naturligtvis inte för det grundläggande budskapet av religiöst flum, men som en uppbygglig lärdom i hur dåraktiga religiösa personer kan vara. De kristna tidningarna vill förstås slå vakt om vad de anser är den enda rätta vägen, och går därför till angrepp mot allt som anses utgöra en ideologisk konkurrens.
Tidigare har man gått till storms mot yoga i skolan, med argumentet att yoga har en religiös koppling till hinduism. Koppling finns nog, men den är mindre religiös och mer filosofisk. Främst är yoga förknippad med samkhya, som är en ateistisk lära med en dualism som är typisk för östasiatisk filosofi. Yoga är också central i en rad buddistiska skolor, särskilt den kinesiska huvudgrenen chan, som ett naturligt element i meditation.
Moksha och nirvana i all ära, men yoga kan självklart nyttjas helt fristående från religiösa kopplingar, som en teknik i avslappning, koncentration och självinspektion. Det är så yoga används i västvärlden, och det är då mer en fråga om psykologi än något annat. Man blir näppeligen hindu eller buddist för att man praktiserar yoga. Yoga som praktiserad i skolan är således strikt ickekonfessionell, och därmed en ickefråga.
Senast har de kristna förfasat sig över att mejerigiganten Arla berättar om yoga och «mindfulness» på mjölkpaketen, och även dekorerar kesoförpackningar med symbolen ☯︎ för yinyang (阴阳), den dualistiska princip som är central för kinesisk filosofi, men särskilt emanerar ur daoismen. Religiösa element finns förvisso i daoism, men även daoismen är mer en filosofi än en religion. Den dualism som uttrycks av yinyang skiljer sig i princip inte från annan filosofisk dualism, och berättar att mening bara kan följa ur kontrasterande entiteter. Utan ful finns inte vacker, utan feminint finns inte maskulint, utan svart finns inte vitt, och de är komplementära storheter utan inbördes rangordning. Daoism är ett primitivt försök att kategorisera naturen, en lära om att leva i harmoni med naturen.
De kristna blandar här in debatten om skolavslutningar i kyrkor, men den frågan rör sekularism i det offentliga värvet. Arla är ett privat företag och omfattas därmed inte av den sekulära principen. Arla kan precis som alla andra privata aktörer i samhället främja en viss filosofi eller religion, även om det inte är tillrådligt för kommersiella intressenter att blanda in ideologi i sin produktportfölj. För egen del såge jag helst att Arla och andra aktörer inte alls meddelar något budskap på sina produkter, men det är som sagt Arlas suveräna beslut, under marknadens dom.
Å andra sidan kunde det knappast skada att förmedla upplysning om främmande filosofier, som vanligtvis drunknar i den överväldigande kristna propagandan i medier och statstelevisionen. Daoism och yinyang är politiskt ofarliga och en smula gulliga företeelser, och de saknar anspråk om monopol på sanningen. Om Arla däremot skulle illustrera kristendom, islam eller något annat monoteistiskt och religiopolitiskt system på sina produkter, skulle försäljningen i ett slag halveras av konsumentbetingad avsky.
Det grundläggande felet med monoteistiska skräpläror är de begränsningar de ställer upp för tanke och andlighet: bön, men inte meditation; mässa, men inte yoga. De stängslar in människor i en andligt urfattig tillvaro, och det är därmed självklart att de friare andliga systemen blir mer attraktiva för fria människor än den unkna, stela och förtryckande kristendom som så länge har förpestat mänsklighetens tillvaro. Just av den anledningen kan man beklaga att Arla låter sig påverkas av den gapiga kristna toklobbyn.
Det hände sig för länge sedan, att ett gossebarn kom till världen på denna dag, den 25 december. För tidigt född och liten nog att rymmas i en ölsejdel, var hans utsikter inte de bästa. Hans far hade redan gått bort, och hans mor lämnade honom vid tre års ålder för att leva tillsammans med en prästerlig man.
Mellan tolv och sjutton års ålder fick han grundläggande skolning i latin. Därefter ville hans mor göra en redig bonde av sin pojk, men hon övertalades av rektorn att låta grabben fortsätta läsa. Han utmärkte sig i studierna, och blev småningom antagen till universitet vid nitton års ålder.
Studierna finansierade han först med deltidsarbete, men efter tre år erhöll han ett stipendium. Vid universitetet undervisades han i Aristoteles fysik, men kom också i kontakt med verk av den tidens moderna naturfilosofer. Under ett pestutbrott tvangs han till lantlig isolering i sitt föräldrahem under två år, en period då han under egna studier utvecklade embryon till flera nydanande teorier.
Han var Isaac Newton (1642–1727), en ovanligt skärpt kille med talang för matematik och fysik, trots att han inte fick någon utbildning i yngre ålder. Newton var i många avseenden en udda figur, en smula vresig, grubblande och inåtvänd. Förmodligen var han asexuell, eftersom han inte gifte sig och aldrig sågs umgås med kvinnor (eller män): han fick uppenbarligen sina kickar ovanför midjehöjd.
Tjugofem år gammal återvände han till universitetet, och fick där en fast tjänst. Bara två år senare erhöll han titeln professor i matematik, med dispens på den tidens krav om att samtidigt ta tjänst i kyrkan som präst och avlägga löfte om celibat. Newton var visserligen en gudfruktig kristen som såg en gud som allsmäktig skapare, men han förnekade treenigheten, förkastade begreppet odödlig själ, och trodde inte på en djävul.
Newton var en produkt av den tidens religiösa kultur, men han frigjorde sig såpass mycket från den ortodoxa tron att han sannolikt skulle brännas på bål som kättare, om han offentligt hade yppat sin syn. Under en period sökte han numerologiska samband i bibeln för att röja vad han trodde var gömda meddelanden. Han bedrev också alkemiska studier i en tid då kemin ännu var i sin linda.
Mer fruktbara resultat fick Newton i sina studier kring mekanik. 1687 publicerade han Philosophiæ naturalis principia mathematica, som syntetiserade dåtidens samlade kunskap till en fullständig teori och lade en fast grund för den vetenskapliga revolution som hade påbörjats.
Tröghetslagen, väsentligen ett resultat av Galileo Galilei, formulerades som ett första axiom i boken: Lex. I. Corpus omne perseverare in statu suo quiescendi vel movendi uniformiter in directum, nisi quatenus a viribus impressis cogitur statum illum mutare. Varje kropp förblir i sitt tillstånd av vila eller i likformig rörelse framåt, såvida den inte förmås att ändra sitt tillstånd genom en kraft. Numera benämns detta Newtons första lag.
Newtons andra lag: Lex. II. Mutationem motus proportionalem esse vi motrici impressæ, & fieri secundum lineam rectam qua vis illa imprimitur. Förändring av rörelse är proportionell mot den kraft som anbringas, och sker i riktning längs den räta linje i vilken kraften anbringas. Med vektornotation skriver vi numera detta F = ma.
Tredje lagen lyder: Lex. III. Actioni contrariam semper & æqualem esse reactionem: sive corporum duorum actiones in se mutuo semper esse æquales & in partes contrarias dirigi. Mot varje aktion finns alltid en reaktion: alla krafter mellan två kroppar existerar i lika delar och i motsatt riktning. Fa = –Fb.
De benämns axiom, eftersom sambanden sågs som etablerade och experimentellt fastlagda av samtiden. I strikt mening är det inte Newtons lagar, även om de bär hans namn, men de utgör en grund för den vidare framställningen, som utgörs av en mängd propositioner och teorem.
Philosophiæ naturalis principia mathematica
Newton hade sedan tidigare vidareutvecklat kalkylen till en mer enhetlig teori. Han var inte dess egentliga upphovsman, men han, liksom Leibniz i Tyskland, raffinerade embryon av differential- och integralkalkyl till en enhetlig infinitesimalkalkyl. Newton behövde kalkylen för att beräkna hur kroppar i rörelse (dynamik) förhåller sig till varandra givet axiomen, något som inte är möjligt med enkel aritmetik och geometri.
I Principia använder Newton inte infinitesimalkalkyl i direkt form, eftersom de flesta naturfilosofer inte var hemmastadda i sådana nymodigheter. Den tidens lärda var betydligt mer förankrade i euklidisk geometri, varför Newton omformulerade infinitesimalkalkylen i geometriska termer. För ett modernt öga är Principia otymplig och svårläst, men för samtiden erbjöd den geometriska framställningen en genväg till förståelse av den nya fysiken.
Ett grundläggande teorem i Principia är att den kraft med vilken två sfäriska kroppar attraherar varandra är omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet mellan kropparnas centra (F ∝ 1/r2): Prop. LXXV. Theor. XXXV. Si ad Sphæræ datæ puncta singula tendant vires æquales centripetæ decrescentes in duplicata ratione distantiarum a punctis, dico quod Sphæra quævis alia similaris attrahitur vi reciproce proportionali quadrato distantiæ centrorum.
Även detta förhållande var i någon mening känt tidigare, bland andra av Ismaël Bullialdus och Robert Hooke, men Newton härledde sambandet matematiskt och införde det i ett större sammanhang. Johannes Kepler hade 1609 och 1619 publicerat tre samband för hur planeter rör sig kring solen, ett resultat av noggranna observationer utförda av Tycho Brahe och Kepler själv.
Vidare hade Nicolaus Copernicus 1543 utmanat den äldre klassiska geocentriska världsbilden, i vilken jorden utgör världens mittpunkt. I De revolutionibus orbium coelestium stipulerar Copernicus istället att alla planeter rör sig i cirkulära banor runt solen. Hypotesen fick ingen större spridning, men omhuldades av bland andra Galileo Galilei (som sattes i evig husarrest av inkvisitionen) och Giordano Bruno (som brändes på bål).
Även Johannes Kepler antog Copernicus heliocentriska modell, och han försökte utveckla den i en egendomlig variant med planetbanorna inskrivna i de perfekta platoniska kropparna; så starkt var det klassiska och geometriska synsättet, att man svårligen kunde frigöra sig från det.
Med Brahes observationer kunde Kepler småningom fastställa precisa matematiska lagar för hur planeterna rör sig kring solen. Efter fruktlösa försök att anpassa data efter en cirkulär modell, tillgrep han slutligen en elliptisk variant, som gav det förväntade resultatet. Kepler kunde därmed demonstrera att (1) planeterna rör sig i ellipser med solen i en av brännpunkterna; (2) en planetbana sveper alltid över lika stor radiell area per tidsenhet; (3) kvadraten på planetens omloppstid är proportionell mot kuben på halva storaxeln i ellipsen: T2 ∝ r3.
Med dessa empiriskt givna lagar kunde Newton härleda den allmänna gravitationslagen, som säger att två kroppar attraherar varandra med en kraft som är proportionell mot produkten av respektive kropps massa och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet till respektive kropps masscentrum: F = G·m1·m2/r2.
Newton konstaterar här att gravitationslagen som en funktion av enbart avståndet är ett idealfall. I verkligheten kan andra kroppars gravitation inverka, vilket ger mer invecklade formler. Newton demonstrerar hur en ytterligare term kan approximeras med en kubisk snarare än kvadratisk term (F ∝ 1/r3):
Prop. XLIV. Theor. XIV. Differentia virium, quibus corpus in Orbe quiescente, & corpus aliud in eodem Orbe revolvente æqualiter moveri possunt, est in triplicata ratione communis altitudinis inverse. Skillnaden mellan krafter, av vilka två kroppar kan förmås att röra sig likvärdigt, en i stillhet, den andra i rotation i omloppsbana, är omvänt proportionell mot kuben på avståndet till respektive masscentrum.
Exempelvis månen rör sig inte i en perfekt bana runt jorden, utan har en störning som beror på solens gravitationella inverkan på månen, så att jord-månesystemets gemensamma tyngdpunkt pendlar i en elliptisk bana. Newtons gravitationslag gäller naturligtvis även för tre eller flera kroppar, men måste då i allmänhet lösas numeriskt.
Newtons gravitationslag kan användas för tämligen exakt bestämning av samtliga kroppar i solsystemet i förhållande till varandra. Undantaget utgörs av Merkurius, vars omloppsbana runt solen avviker från den beräknade. Merkurius är den innersta planeten i solsystemet, och befinner sig så nära solen att relativistiska effekter gör sig påminda. För att beräkna Merkurius bana med precision krävs därför den allmänna relativitetsteori som Einstein formulerade 1915.
Den allmänna relativitetsteorin utvidgar Newtons gravitationsteori och ger den en naturlig förankring i själva rummets geometri. Newton föreställde sig begreppet kraft som en osynlig aktion på avstånd, något som hans samtida hade svårt att smälta. I vardagliga tillämpningar i hastigheter långt under ljusets och långt bortanför starka gravitationspotentialer används alltjämt Newtons mekanik, exempelvis för beräkning av raketbanor. Däremot kräver GPS-navigering allmän relativitetsteori.
Newtons Principia förändrade inte bara vetenskapen, utan gav världen en ny syn på universum och människans plats i det. Om inte Newton hade utvecklat sin mekanik, hade någon annan småningom med säkerhet kommit till samma resultat. Men ingen skulle ha kunnat formulera samma mekanik tidigare än Newton, och han var i det avseendet ett geni, med förmåga att läsa naturen och att kunna formulera dess verkan på ett elegant och överskådligt vis.
Samtidigt var Newton högst mänsklig, med uppenbara brister i både personlighet och intellekt. Det är också därför han är värd att fira, för att han demonstrerade den sköra människans förmåga att förstå en komplicerad värld. Han sade sig själv stå på giganters axlar, och alla som har kommit efter honom står i samma skuld till honom.
En nyligen visad tevedokumentär påminner om ett bisarrt fenomen i östasiatiska länder, liksom i en del andra regioner världen över, nämligen vissa kvinnors strävan att efterlikna ett västerländskt skönhetsideal. Ett sådant sägs utgöras av stora ögon, rak näsa och vit hy. Vithetsnormen gäller även om man bortser från den västerländska komponenten, av samma socioekonomiska orsaker som i det tidigare europeiska klassamhället, nämligen att den förment smutsiga arbetarklassen anses vara mörkare.
Således ska man inte förundras av det stora utbudet av vitblekningsprodukter i Kina, Sydkorea och andra länder, ej heller det faktum att en oproportionerligt stor del av kvinnor låter skönhetsoperera sig för att efterlikna ett falskt ideal. Falskt, för att majoriteten i denna del av världen knappast håller med om att västerländska kvinnor är skönare, och för att man förväxlar socioekonomisk status med skönhet.
De gustibus non est disputandum i all ära, men det finns trots allt mätbara kriterier för vad som uppfattas som objektiv skönhet. Symmetriska drag och ett hälsosamt utseende är härvidlag universellt gångbara faktorer. I vilken population som helst varierar symmetri och andra faktorer, och därmed uppstår den kontrast som skiljer skönhet från alldaglighet.
Skulle man titta på ett tvärsnitt av amerikanska och västeuropeiska kvinnor, och jämföra med ett motsvarande snitt av koreanska, japanska och kinesiska kvinnor, skulle de senare betraktas som oerhört mycket skönare, enbart i kraft av hälsosapekten. Fetma och övervikt är nämligen så oerhört mycket mer omfattande i västliga länder än i östasiatiska, varför det ideal som finns är betydligt mer ouppnåeligt för västerlänningar än för östasiater. Det är inte bara en utseendefråga, utan en reell hälsoaspekt, där den östasiatiska kosten råkar vara helt överlägsen den västerländska sockerdieten.
Om ideal ställs mot ideal kan man konstatera att västerländska kvinnor har två potentiella fördelar, som båda har att göra med pigmentering. Västerländska ögon och västerländskt hår har en mycket större variationsrikedom än den enhetliga nötbruna och svarta kosmetiken i österlandet, och ger därför uttryck för ett större mått av unik individualitet. Å andra sidan är kvaliteten på det östasiatiska sidenhåret tämligen överlägsen det allmänna västliga taglet.
I samtliga övriga avseenden drar den östasiatiska kvinnan det längsta strået. Förvisso finns i västerlandet ett porrigt ideal kring stor stjärt och stora bröst, men i objektiv mening är en sådan kroppsform inte proportionerlig, och därmed inte heller skön. Den östasiatiska kvinnan har således i största allmänhet mer sköna proportioner i sin kroppskonstitution, drag som kan härledas med matematisk precision givet vissa klassiskt harmoniska proportioner.
Proportionaliteten gäller även anletsdragen, där den asiatiska kvinnan vanligen har ett större mått av ungdomlighet, även långt upp i åldrarna. Hyn är i allmänhet finare och mycket fruktigare, och läpparna är vanligtvis utsökt skurna, till skillnad från den västerländska kvinnans smala och obskyra motsvarigheter. Näsan är i allmänhet liten och rund, till skillnad från den långa och spetsiga västerländska kroken.
Östasiatiska kvinnor kan således känna sig fullkomligt trygga i att ha ett eget ideal, som inte i någon mening är underställt andra, utan tvärtom ligger högst i rang, i en objektiv betraktelse. Östasiatiska män är dock en annan historia. Utseende är förvisso inte allt, men det räknas i någon mån; de flesta människor uppskattar skönhet i konst, musik med mera, och därför också i andra människor. Men man ska inte förväxla skönhet med status.
Midvintern står för dörren, och med den följer de traditionella sedvänjorna. Men seder är stadda i kontinuerlig förändring, och det kan därför vara värt att närmare reflektera över ursprunget, om inte annat för att ha en historisk förankring i vardagen.
Exempelvis menar en del att morgondagen, den trettonde december, är vigd åt ett katolskt helgon, som dog martyrdöden på Sicilien år 304. Sankta Lucia firas mycket riktigt i både maj och december i Italien, men traditionen har på intet sätt diffunderat naturligt över Europa och vidare till de nordiska länderna, utan tycks ha tagit språnget direkt från Sicilien till Skandinavien utan att först få fäste i Centraleuropa.
Den skandinaviska traditionen har dock inget samband alls med den italienska, utan sammanlänkningen är en form av kulturimperialism, där gemensamma element har sammanfogats till en ny tradition.
I Skandinavien firades traditionsenligt lussinatta under årets kortaste dag, då vintersolståndet äger rum. Lussivaka innebar att hålla sig vaken över natten före lussidan för att vakta mot Lussi, en elak häxa som red på lussifärd med sitt anhang för att röva bort barn som hade försummat sina plikter eller eljest hade förtjänat det.
Till Lussi offrades en del av det nybryggda ölet, som hälldes på vårdträdets rötter. Vårdträdet var helt enkelt det dominerande trädet på tomten, och har en lång tradition i det skogstäta Skandinavien, där träd spelade en central roll i mytologin. Under vårdträdet – skyddsträdet – bodde gårdstomten, som gav beskydd åt familjen, och man offrade därför regelbundet flytande föda till trädet, likväl som en tallrik gröt till tomten, särskilt om julen.
Lussidan präglades av att en yngre kvinna i hushållet tidigt på morgonen draperade sig i vit skrud och brinnande ljus om huvudet. Detta är självaste Lussi, som bjuder familjen på lussibit (fläsk) och öl som tack för offret. Lussibruden gav även djuren en lussibit. Med Lussis ankomst välkomnades ljusare tider, vilket är vad ljusen symboliserar, och därmed hade julens långa firande påbörjats.
Lucia så. Även den italienska traditionen tar fasta på årets kortaste dag, och Lucia betyder helt enkelt ljus. Lucia själv håller ett ljus, antingen i egen person, eller i de byster av henne som bärs omkring, men traditionen saknar i övrigt beröringspunkter med den skandinaviska seden.
Sammanlänkningen beror helt enkelt på den kristna religionens tvångsinförande i Sverige och övriga Skandinavien, då lokala traditioner omformulerades i kristen version (interpretatio christiana), ett förfarande som ägde rum överallt där kristendomen befäste sin makt. Ett av de många helgon religionen förfogar över råkade passa utmärkt för ändamålet, medan andra försök var mer misslyckade, exempelvis att förknippa motsvarande midsommarfirande under sommarsolståndet med Johannes döparen.
Den ursprungliga tiden för firandet ägde rum under vintersolståndet, som vanligen inträffar 21–22 december. Någon gång under medeltiden fixerades datumet till 13 december, vilket med dåtidens julianska kalender ungefärligen motsvarade vintersolståndet. Den julianska kalendern hade vid 1300-talet uppnått en förskjutning om åtta dagar, en defekt som åtgärdades med den nuvarade gregorianska kalenderns införande 1582.
I Sverige infördes denna kalender först 1753, vilket innebar att dagarna 18–28 februari ströks ur kalendern, motsvarande elva dagars korrektion. Datumet 13 december behölls dock för lussefirandet, vilket gjorde att traditionen kastades bakåt åtta dagar i relation till vintersolståndet. Därmed förlorade traditionen sitt egentliga sammanhang.
1753
Februari Mars
Må 1 8 15 5 12 19 26
Ti 2 9 16 6 13 20 27
On 3 10 17 7 14 21 28
To 4 11 1 8 15 22 29
Fr 5 12 2 9 16 23 30
Lö 6 13 3 10 17 24 31
Sö 7 14 4 11 18 25
Det nutida lussefirandet är således en synkretism mellan en ursprunglig skandinavisk tradition, en godtyckligt påkletad religiös etikett, samt en rad modernare tillskott i form av lussekatter, tomtenissar, stjärngossar och andra attribut som hämtar näring från både sekulärt och religiöst håll.
Huruvida man vill fira ett katolskt helgon eller den ursprungliga midvinterseden är förstås upp till var och en. Den som vill fira «Lucia» kan lämpligen göra det i kyrkan, genom att på traditionsenligt vis bära helgonets byst och följa den gängse sakrala proceduren.
Alla vi andra firar Lusse, äter lussekatter («luciakatter» är kanske helgonets personliga husdjur), dricker glögg, mumsar pepparkakor och festar eventuellt på gammalt «hedniskt» vis med väl tilltagna doser av något mer stärkande än nattvardsvin, så som den forna seden bjuder.
Tvåtusenfemton års nobelpris har i veckan kungjorts, denna gång utan särskild dramatik. Dock kan man skönja sedvanlig politisering av litteraturpriset, då Svetlana Aleksijevitj är en i raden av regimkritiska sovjetförfattare som har erhållit priset, medan mer stilistiskt begåvade författare i den ryska litteratursfären har negligerats, på samma sätt som har gällt för kinesiska och en rad andra nationers författare.
De vetenskapliga priserna i fysik, kemi och medicin är av hävd mer förskonade från sådan politisering, men man kan samtidigt undra varför det har tagit fyrtio år att erkänna upptäckten av artemisinin, då malaria är ett av mänsklighetens värsta gissel.
Tu Youyou (屠呦呦, f. 1930) erhåller hur som helst 2015 års nobelpris i medicin för att ha utvecklat en process för att utvinna ett verksamt extrakt mot malaria. Bakgrunden till forskningen utgör i sig stoff till en spännande roman, och tar sin utgångspunkt i vietnamkriget, som skövlade fler människoliv i malaria än i strid. Nordvietnams diktator Ho Chiminh (Hu Zhiming, 胡志明) bad således det allierade Kina om hjälp att utveckla en medicin mot åkomman.
Kina hade självt stora problem med sjukdomen i sina tropiska regioner, och ledningen under Mao Zedong (毛泽东) och Zhou Enlai (周恩来) fann det uppbyggligt att påbörja Projekt 523 (五二三项目 / Wǔ èr sān xiàngmù), vars namn syftar på dess startdatum 23 maj 1967. Trots att detta var under kulturrevolutionens antiintellektuella era, samlade man flera hundra forskare för att systematiskt undersöka möjliga vägar, inklusive sådana som hade praktiserats i den uråldriga traditionella kinesiska medicinen.
Tu Youyou rekryterades till projektet 1969, och stationerades på Kinas sydligaste utpost på ön Hainan, ett veritabelt tropiskt paradis, men också en perfekt grogrund för malaria. Bland tusentals traditionella preparat fann Tu och andra forskare i skriften Behändiga akutrecept (肘後備急方, Zhǒuhòu bèijífāng) av Gé Hóng (葛洪, 283/343) ett allmänt recept mot feberliknande tillstånd:
Receptsamling 16: behandling av feber och all sorts malaria Recept: ta en näve sommarmalört, blötlägg i två sheng vatten, vrid ur juicen, och inmundiga.
Sommarmalört (Artemisia annua) eller qīnghāo (青蒿) på kinesiska är således den växt från vilken oljan artemisinin (青蒿素, qīnghāosù) utvinns. Bladen i sig ger ingen aktiv verkan, utan artemisininet måste extraheras genom filtrering i en kall substans, och sedan förpackas i kapslar för att vara verksamt. Kliniska försök i början av 1970-talet påvisade mycket goda resultat att bota malaria.
To Youyou förde senare under 1970-talet över den traditionella metodiken i ett modernt vetenskapligt paradigm genom att syntetisera dihydroartemisinin från extraktet, vilket resulterade i en mer löslig och kraftfull medicin. Flera andra derivat av artemisinin har framställts, och används numera rutinmässigt i kombination med andra syntetiska preparat, som benflumetol och pyronaridin, även de resultat av Projekt 523. Sedan 1980-talet har sådan kombinationsterapi tillämpats framgångsrikt i Kina, och sedan 2006 är metoden allmänt rekommenderad av Världshälsoorganisationen.
Gemensamt för traditionell kinesisk medicin och modern medicin är att grunden utgörs av extrakt från faunan. Skillnaden är att traditionell kinesisk medicin bygger på beprövad erfarenhet, slumpmässiga försök och en mystisk daoistisk begreppsapparat, medan den moderna medicinen har en funktionell och rationell förklaringsmodell samt verktyg att kemiskt modifiera extrakten. Traditionell kinesisk medicin är således en pseudovetenskap, men är ändå nyttig för att den har katalogiserat en så stor mängd växter och dess effekter vid sjukdomstillstånd.
Kanske finns ändå en politisk känslighet i priset, då det indirekt ger Mao Zedong äran av att ha iscensatt ett så framgångsrikt projekt i en tid då Kina i övrigt gick så fel. Ironiskt nog har Tu Youyou fram tills för några år sedan, då hon belönades med ett annat pris, varit en tämligen anonym och okänd figur, bortglömd för sin enastående prestation i ett land som med ljus och lykta söker efter ära och berömmelse av just detta slag.
Som en ödets nyck fick Tu Youyou sitt namn efter några verser i Poesins bok (詩經, Shījīng), ett av Kinas klassiska mästerverk från tusentalet före vår tid. Yōuyōu (呦呦) är ljudet av en bräkande hjort, och dikten förtäljer hur hjorten i fråga äter just malört, medan moraliskt resliga män bjuder på bankett i det fria.
Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda jag har gäster, spelar luta och blåser pipa blåser pipa trummar på vassen, korgen jag bär är en gåva folk tycker om mig, visar mig den rätta vägen
Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda jag har gäster, vilkas berömmelse är uppenbar visar folket att inte vara futtigt, männen är exemplariska och hängivna jag har gott vin, gästerna festar och leker
Youyou lyder hjorten, äter malört i det vilda jag har gäster, spelar luta och violin spelar luta och violin, glatt och innerligt jag har gott vin, för att glädja mina gästers sinnen
