Kategori: Kultur

Kategorier
Kina Kultur Politik Språk

Hellre mandarin än tyska

Wer fremde Sprache nicht kennt, weiß nichts von seiner eigenen, som tysken Goethe så elegant formulerade saken. En tidningskolumnist är inne på en liknande tankegång, men då i tyskans favör, ett språk denne kallar Europas utan jämförelse största språk, tydligen omedveten om att ryskan är större i blotta antalet modersmålstalare och engelskan naturligtvis större i kulturella termer i kraft av att vara världens lingua franca.

Tyska blev ju något som efter andra världskriget förlorade all social status och som numera väl bara studeras av hängivna nationalsocialister. Att Tyskland är en grannstat och en stor handelspartner liksom Europas motor ändrar inte på det; tvärtom finns alltjämt en ansats till att vilja hålla Tyskland i schack, så att historien inte än en gång ska komma att upprepas, och då kan vi inte släppa loss tyskan som dominerande språk. Tyskarna får därför så vackert kommunicera på engelska, de ska inte tro att de är något.

Givet att engelskan har sådan universell ställning är kunskaper i andra språk egentligen inte viktiga annat än för personlig kultivering; man gör knappast karriär på något så billigt som språk numera. Samtidigt riskerar små språk att dö ut i en takt som aldrig förr, just för att de stora språken är så dominanta och helt tränger ut de väldigt små.

Självklart är det så att man med ett annat språk i bagaget ser världen med helt andra ögon och får nya infallsvinklar på gamla problemställningar. För att parafrasera Goethe är det inte bara det egna språket man förstår bättre av att kunna ett främmande språk, utan man förstår också bättre sig själv och sin egen kultur om man förstår andra människor och deras kulturer. I vidgad mening är ett mångkulturellt förhållningssätt den bästa ansatsen för att bevara sin egen särart, ty man behöver en kontrast för att kunna framhäva sig själv.

Beaktar man alla parametrar inser man då att ett närliggande språk som tyska inte är mest värt att studera, givet att världen har öppnat sig på vid gavel och kräver helt nya förhållningssätt. Sverige har valt att nagla fast engelskan som främsta främmande språk, på gott och ont, samtidigt som tyska och franska har fasats ut under en längre tid.

På ingång i skolundervisningen är istället mandarin, även om det går alldeles för långsamt, och spanska, som är det näst största språket efter mandarin, med engelska först på en tredjeplats. Det är ur en rad synvinklar de mest rationella valen man har att förhålla sig till i fråga om främmande språk, i kraft av dels språkens omfång men dels också befintlig och kommande kulturell och socioekonomisk status.

Både Kina och Latinamerika är ju på stark frammarsch, varför det förefaller mest naturligt att insupa dessa kulturer och deras språk efter engelskan. Spanska är lätt att lära för svenskar, medan mandarin förstås erbjuder en större tröskel. Men den värld som öppnas med kunskaper i mandarin är å andra sidan så vidunderligt mer annorlunda än motsvarande fenomen för mer närliggande språk och kulturer. Det ger en avsevärt större personlig vinning att studera mandarin.

Det duger inte heller längre att enbart klänga sig fast vid Europa och dess språk. Europa krymper snabbt i den nya värld som växer fram, och är inte längre alltings mått. Precis som andra måste lära om Europa och våra språk måste vi ta oss utanför vår egen bakgård. Mandarin är som sagt den naturliga språngbrädan ut i världen, och utgör även Asiens motsvarighet till latin.

Men utöver mandarin och spanska finns även arabiska, ryska och kanske även japanska och koreanska som möjliga val. Först därefter kommer tyska, franska, italienska och andra mellanstora språk, likväl som de klassiska bildningsspråken latin och grekiska.

Kategorier
Kina Kultur Språk

Kinesiska för journalister

Man kunde tro att världens största språk borde ha sådan ställning att relativt bildade personer, särskilt då sådana som arbetar med språket som verktyg, förmår skilja på familje- och personnamn i ett av världens största språk. Exempelvis får man leta ganska länge innan man hittar en artikel som berättar om «Zedong» snarare än om «Mao», och på samma sätt tycks man i medier även konsekvent skriva «Hu» istället för «Jintao» respektive «Wen» istället för «Jiabao».

Principen tycks således vara tillräckligt inarbetad, nämligen att kineser betecknas antingen med fullt namn (Mao Zedong) eller med familjenamnet (Mao). Att skriva det formella person- eller tilltalsnamnet är sällan kutym oavsett språk, med några undantag (Saddam), särskilt om det gäller personer som själva lanserat sig med personnamn (Mona).

Ändå har vi sett exempel efter exempel där kineser betecknas med just tilltalsnamn, som nobelpristagaren Liu Xiaobo, som i medier fick finna sig i att kallas «Xiaobo» snarare än det korrekta Liu. Även dissidenten Chen Guangcheng har fått kännas vid denna underliga journalistik, som inte förekommer i engelskspråkiga medier men som tycks ha fått fäste i Sverige och Skandinavien.

Här kunde man faktiskt tro att en stor och seriös redaktion som Dagens nyheter, som har råd att hålla sig med kvalificerad personal och till och med låter språkgranska sina artiklar, borde kunna uppvisa en viss koherens och konsekvens och föregå med stilbildande exempel. Men till och med ärevördiga DN har rubriksättare som inte håller måttet och som inte har ens rudimentär allmänbildning: Xilai var för smart för partiet, som man skriver.

Det korrekta hade förstås varit att skriva Bo var för smart för partiet, som dessutom är en kortare och därmed bättre rubrik. Man kan och bör förvänta att alla som gör anspråk på att arbeta med journalistik eller språk i professionellt sammanhang känner till denna princip: Mao Zedong eller Mao; Hu Jintao eller Hu; Sima Qian eller Sima; Wen Jiabao eller Wen; Chen Guangcheng eller Chen; Bo Xilai eller Bo; Ai Weiwei eller Ai. I förekommande fall får man göra en smula research kring namnet om man inte har koll på vilket namn som är vilket, givet att det i en del fall vänds på ordningsföljden för att passa en västlig norm.

Är det en viktig fråga? Inte i jämförelse med nyheter av annat slag eller själva innehållet i artiklarna i övrigt. Det är en ordningsfråga, liksom en fråga om konsekvens och kvalitet. Medier, organisationer och skribenter som vill göra anspråk på att faktiskt kunna något om Kina måste utöver att skriva initerade artiklar även ha en korrekt språklig form för materialet. I annat fall riskerar man helt enkelt att inte tas på allvar.

Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

ॐDe kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.

Kategorier
Kina Kultur Politik

一虎八奶

Dissidentens öde är vanligen hårt, ty sällan blir man ihågkommen efter det att man har fått lite uppmärksamhet i utländska medier. Det kan hjälpa om man får ett nobelpris, som tidigare Liu Xiaobo, men även sådana utmärkelser svalnar av ganska snabbt. Om vi pratar kinesiska dissidenter finns också ofta ett märkbart glapp mellan inhemskt och utländskt stöd, där frenetiska och revolutionära aktivister i den utländska demokratirörelsen är avskärmade från den mer evolutionära varianten som finns i Kina.

Exempelvis är det få som vet vem Wei Jingsheng är, och än färre bryr sig vad han gör i sitt amerikanska utanförskap. Han har tappat kontakten med sitt hemland och är därför inte längre relevant, annat än som en symbol för den tidiga rörelsen. Liu Xiaobo kunde ha följt i Weis spår genom att acceptera ett erbjudande om emigration till USA, men Liu visste att hans kamp då skulle ha varit förgäves. Han valde istället martyrskapet i fängelse, och belönades sålunda för det med en liten norsk medalj.

I den mer evolutionära skolan finns konstnären Ai Weiwei, som för närvarande ställer ut på Louisiana i Danmark, dock utan att själv medverka. Ai har ju anklagats för skattebrott, en anklagelse som i och för sig skulle kunna vara riktig men som samtidigt tidigare använts som allmänt tillhygge för att klämma åt uppkäftiga personer (ungefär som man gör i Sverige när någon sätter upp en strippklubb eller utför liknande brott mot statsfeminismen eller socialismen).

Varför man angriper skaparen av OS-arenan Fågelboet i Beijing i just denna tid är annars inte helt klarlagt. Spekulationerna att det har samband med den nordafrikanska jasminrevolutionen är långsökt, eftersom Ai Weiwei inte har spelat på den och inte heller har liknande ambitioner. Men oavsett vilka bevekelsegrunder som ligger i botten av denna röra har saken sedermera kommit att utvecklas till en politisk fars, där Kina trappar upp insatsen av rädsla för att förlora ansiktet – vilket man här är på väg att göra, till skillnad från i andra dissidentfall.

Ai Weiwei tillhör annars inte den revolutionära klick som vill ha snabb och samhällsomstörtande förändring, utan är bara en frispråkig typ, som råkar vara oerhört välkänd. Han är dessutom konstnär, och antas därför allmänt ha större svängrum än de flesta i sin kritik av samhällsfenomen.

När regimen så ansätter denna välkända konstnär med anklagelser om pornografi är måttet helt enkelt rågat för stora delar av allmänheten, och myndigheterna står med ändan bar. Diktaturen i Kina är aldrig starkare än vad populasen medger, och här har man inget som helst stöd för sina vidare trakasserier mot Ai.

Dels är det så för att vem som helst med sina sunda vätskor i behåll kan se att de bilder Ai publicerat inte har minsta pornografiska innehåll. I portalverket «一虎八奶» (En tiger, åtta bröst) framträder för övrigt Liumang Yan (流氓燕, eller perversa Yan) längst till höger i något fetnad skepnad jämfört med när hon själv för en del år sedan gjorde sig ett namn på nätet genom att plocka av sig trasorna och därmed bidra till en social och sexuell revolution som sedan dess fortgått i accelererande takt.

Men dels är det så också för att en sådan anklagelse slår mot alla kineser, mot människan och hennes natur, om hon inte får visa sig i den naturliga och nakna skruden utan att det av myndigheterna ska betecknas som «obscent». Således slår det moderna och numera mycket friare Kina tillbaka med massiv vedergällning genom att massbomba nätet med samma slags nakenbilder som redan florerar i ymnig mängd. Det är en löjlig anklagelse, och detta genomskådar kreti och pleti.

Med en etablerad konstnär är det dessutom så att det finns ett ekonomiskt värde i allt vad denne företar sig, och verken lever därför vidare i all evighet, särskilt om de har politisk sprängkraft. Koppla detta med Streissand-effekten, och vi inser att denna tiger med åtföljande åtta bröst just har odödliggjorts av den kinesiska regimen. Man har inte läst handboken i detta fall, utan har agerat med taffligt handlag. Ai Weiwei har därmed visat hur dissidenteriet bäst bör utföras.

Kategorier
Kina Kultur Språk Teknik Vetenskap

Astronaut, kosmonaut, yuhangyuan

Medan USA bränner sina pengar på krigföring, lånar över sina tillgångar och lägger ner sitt rymdfärjeprogram gör Kina tvärtom. Man investerar bland annat på ambitiösa rymdprogram, med utsikt att i framtiden bli en kraft att räkna med även i rymden. Visserligen har man ännu lång väg att gå innan man kan mäta sig med USA eller Ryssland, och man har mycket gratis tack vare tidigare gjorda erfarenheter och rysk teknik i grunden. Men man går i alla fall i rätt riktning, till skillnad från de andra forna stormakterna, och det kommer förmodligen en dag då man leder istället för följer.

Igår påbörjades med en uppskjutning i Jiuquan således bygget av Himmelspalatset (天宫, Tiangong), en rymdstation som ska fogas samman i etapper och bli en bas för vetenskaplig forskning. Med den erfarenhet man gör i detta kan man även småningom accepteras in i den internationella rymdstationen, när man bevisat att man kan hantera dockning och andra mer avancerade manövrer i rymden.

Det är ändå saker som ligger relativt långt fram i tiden, och vi kommer successivt att bekanta oss med Kinas närvaro i dessa sammanhang. Detta kanske även i biprodukter som science fiction-verk av olika slag, där kineser inte bara framställs som diplomater som ska övertygas om det amerikanska stargate-programmets förträfflighet, utan som finns mitt i handlingens centrum.

Under rymdkapplöpningens tid begåvades vi med nationella termer för rymdfarare, där amerikanerna något överdrivet menade att man var stjärnkryssare eller astronauter, medan ryssarna mer korrekt kallade sig kosmonauter, vilket mer motsvarar vårt (sällan använda) rymdfarare.

I medier kallas den kinesiska motsvarigheten taikonauter, efter det kinesiska ordet taikong (太空), den yttersta tomheten, det vill säga rymden. Rymdfarare skulle då på kinesiska heta taikongyuan (太空员), alternativt taikongren (太空人), vilket är en möjlig term. Yuan är en medlem av en besättning eller ett bolag, ren är människa eller person.

En mer korrekt benämning vore dock yuhangyuan (宇航员), där yu är en generell benämning för rum eller rymd och hang betecknar navigation. Alternativet hangtianyuan (航天员) används också som en synonym, där tian betyder himmel eller sky. Kinesiska motsvarigheten till amerikanska Nasa heter således Guojia hangtianju (国家航天局), d.v.s. Nationella rymdindustribyrån.

Den ryska varianten kosmonaut skulle på kinesiska kunna skrivas yuzhouren (宇宙人), där yuzhou betyder kosmos eller universum (rum plus oändlig tid). Yuhangyuan, hangtianyuan eller taikongren – välj vad du vill, alternativt använd konsekvent begreppet rymdfarare oavsett nationalitet. Rymden är människans nästa vandringsled, det är inte en plats där nationaliteter eller gränser på vår lilla jord har så stor betydelse.