Kategori: Liberalism

Folkpartiet förbudsilliberalerna kör nu ända in i kaklet, med en ny förbudslansering per dag i snitt. Senast i raden för prussiluskornas framfart är lådvinet, där själva förpackningens natur antas inbjuda till mer drickande än eljest. Och det är ju inte bra för folkhälsan, menar de illiberala förespråkarna.

Hur man nu har kommit fram till den slutsatsen är inte gott att veta, för det kan rimligen inte vara någon skillnad om vinet serveras på flaska eller i plastförpackning. En alkis dricker tills allt tar slut oavsett, medan vi andra låter den naturliga mättnaden avgöra.

Nu är det inget ovanligt med den här sortens detaljreglering, detta är ju trots allt den sociala ingenjörskonstens Sverige och sovjetregleringens EU. Säkert har du aldrig tänkt på det, men de där värktabletterna som numera försäljs även i butiker efter partiell upplösning av det nordkoreamässiga monopolet får bara säljas i förpackningar om högst femtio stycken. Därför finns inga receptfria burkar med större volymer, vilket läkemedelsoligarkerna tycker är bra, eftersom man då kan ta ut alldeles hutlösa priser.

Säkert finns här en tanke om att man vill förhindra självmord, men den som umgås med sådana tankar kan förstås köpa flera mindre förpackningar? Problemet med folkpartister och andra paternalistiska etatister är att de inte tror på människans egen förmåga till rationellt självbestämmande, utan menar att folket behöver politikernas välmenande ledsagande i allt, från vaggan till graven.

I Folkpartiets socialistiska folkhem får människor aldrig bli vuxna, utan ska ständigt lotsas genom rätt slags grindar, när man handlar vin, köper värktabletter eller lägger ett spel på Oddset. De förmanande pekpinnarna är ständigt där, med större irritationsfaktor än en myggsvärm i Norrland. De gör dock ingen nytta – de som har problematik har det, vi andra inte, och man får således hitta andra angreppsvinklar för problematiskt missbruk av alla sorter.

Men saken illustrerar på ett utmärkt sätt varför Folkpartiet inte har att göra i svensk politik. Allt de tycker och tänker representeras redan av de rödgröna socialistpartierna. Ett verkligt äktliberalt parti hade tvärtom haft som första programpunkt att avveckla Systembolaget och släppa spriten fri, på människans eget ansvar.

Det finns ingen institutionell partiskhet, hävdar brittisk statsteve efter att man påkommits klippa ihop Donald Trumps tal så att han framstår som uppviglare, medan hans andemening i själva verket var den motsatta. Men all statsteve världen över är förstås lojal med det egna systemet och därmed «institutionellt partisk», det ligger i uppdragets natur.

Det är därför statsteve är en så fruktansvärt horribel konstruktion, flera resor värre än när staten på annat vis lägger sig i den fria marknaden med hamburgerrestauranger och annat. Nämligen för att man påverkar den fria debatten på ett otillbörligt vis för skattebetalarnas medel, ett ymnighetshorn som kommersiella konkurrenter saknar.

Ett tränat öga ser med en gång vad tysk statstelevision som DW, brittisk statstelevision som BBC eller svensk statstelevision som SVT är för slags djur, nämligen starkt vänsterlutande krafter som samtidigt alltid står etablissemanget nära, oavsett kulör. Alla sådana mediehus är per definition fientligt inställda mot Donald Trump, har klimatet som överagenda samt tar parti för massinvandring och mångkultur.

Man kan gå vidare med hela listan av wokeföreteelser som är legio i dylika institutioner, som preferens för veganism och förakt för kött; direkt hat mot Kina; positiv inställning till *2SHBTQIAP++ i dess allra mest extrema tillämpningar; utpräglad agenda mot högerpartier (SD, AfD, Reform UK) och motsvarande agenda för vänsterextrema partier; bruk av neopronomen som «hen» och andra företeelser med rötter i amerikansk universitetswoke, med mera.

Typiskt för den sortens mediehus är även inkvotering av personer med «kulturell» snarare än verklig kompetens, varför man emellanåt kan höra «reportage» av personer som inte kan tala svenska bättre än att inslaget måste textas. Även detta är en yttring av vänsterpolitik, och har sin närmaste analogi i medier som Aftonbladet och Guardian.

Självklart har sådana yttringar en plats i debatten, problemet här är att de finansieras av dig och mig med tvång. Staten ska inte ha åsikter, utan ska vara objektiv, formell, neutral och sekulär. Regeringen och de politiska partierna står för politik och åsikter, men den stat de har makt över ska inte lägga sig i det politiska spelet eller sakinnehållet, och allra minst ha preferenser för eller synpunkter på partier (exempelvis Sverigedemokraterna, som sedan länge har motarbetats kraftigt i svensk statstelevision) eller politiker (som Donald Trump).

SVT, BBC, DW och så vidare är en direkt spegel av statsmedier som RT i Ryssland eller CCTV i Kina, den enda skillnaden är vilket slags system man tjänar. Typiskt har sådana mediehus en systembevararparagraf, exempelvis den svenska statstelevisionens «demokratiparagraf», vilket då ger den «institutionella partiskheten» med automatik.

Det är därför man med ryggradens reflex tar parti för ickelandet Taiwan, oavsett historiska och politiska förutsättningar; eller rapporterar inte helt neutralt i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna, där man plötsligt betraktar den korrupta valautokratin Ukraïna som en «demokrati» (det gjorde man inte före 2022); eller hyser agg gentemot Ungern och tidigare Polen (innan den sistnämda fick en vänsterliberal regim).

Gemensamt för samtliga dessa slags mediehus är att de klipper och klistrar, men än oftare utelämnar eller prioriterar upp i bias i nyhetsflödet, i syfte att exekvera en given agenda. Kommersiella krafter kan ha en sådan agenda, medan staten däremot måste stå för saklighet och neutralitet, företeelser som helt enkelt inte existerar i SVT, BBC eller DW.

Eftersom staten har visat sig vara helt oförmögen att inta en konsekvensneutral och objektiv inställning varhelst man har prövat «public service (broadcasting)», blir den givna slutsatsen att staten ska ha armlängds avstånd till alla slags medier, och allra minst själv bedriva sådana. Lägg ned denna smörja.

Liberaler dåtilldags ägnade sig åt att försvara friheter, exempelvis det fria ordet så som tillämpat av Marquis de Sade, likväl som de libertina företeelser markisen i fråga behandlade i sina skrifter. «Liberaler» nutilldags går istället full sosse med allt fler detaljinstruktioner om hur man ska uppföra sig i sänghalmen och i andra privata sammanhang.

Folkpartiet förbudsliberalerna ligger numera på två procent i opinionen, men det verkar inte hindra partiet från att fullborda sin politiska seppuku med en rad märkliga utspel («popcornmaskinen») av typiskt socialliberalt snitt. Ett sådant rör ett förbud mot «strypsex» i relationer, en reform som knappast lär locka några nya skaror väljare till ett parti som redan domineras av den sortens moralistiska prussiluskor.

Bland dessa vänsterns kvinnosakskvinnor har man under en längre tid haft fokus på fenomenet med strypsex, en fetisch som man blåser upp till något slags allmän fara för unga, trots att det är ett tämligen marginellt fenomen. I vanlig ordning skyller man även på porren, som man menar «normaliserar» företeelsen.

Men strypning och andra former av BDSM hör alltså till genren av fetischer och är knappast dominerande på porrsajter, och det är inte heller något som marknadsförs eller prioriteras i algoritmerna. Man hittar helt enkelt ingen sådan porr om man inte aktivt letar efter den.

Det innebär att företeelsen är à la mode i segment av generation Z av andra skäl än porren, att det har blivit en i raden av knasigheter som kännetecknar en viss generation. Just generation Z är förvisso tämligen sjuk, med preferens för lustgas och annat som innebär kortvarig medvetandeförlust, snarare än traditionella droger som alkohol. Man kan tänka sig att strypning ingår i den genren.

Sakfrågan så. Nej, man får inte tillfoga andra skada av bestående natur, och man kan inte heller ge «samtycke» till en sådan handling. För detta ändamål finns redan brottsbalkens tredje kapitel, som reglerar misshandel (§§ 5–6), och därför behövs ingen särskild lag i sextonde kapitlet om sexualbrott, särskilt inte om en specifik sexuell handling i mängden. Så var det med det.

Att Folkpartiet förbudsliberalerna ändå insisterar på en särskild lag om en särskild företeelse innebär således att det mer handlar om symbolpolitik, vilket är vänsterns paradgren. Dem det berör kommer inte att bry sig nämnvärt om de «signaler» som «skickas» från prussiluskorna, men säkert kan man få anledning att lagföra någon vad det lider, vad det nu skulle medföra i mer allmänna termer.

Vad kommer härnäst, månne? Särskilda lagar om «gagging», «deepthroating», «bondage» och andra företeelser som hypotetiskt kan bidra till att minska blodflödet till hjärnan och därmed åstadkomma liknande skador? Folkpartiet hänvisar till att särskilda lagar om strypsex redan har införts i Australien och Storbritannien, men dessa länder har även lagar mot pornografi med «små bröst» (!) och «kvinnlig ejakulation» (!) – kanske något som kunde inspirera folkpartisterna!?

Symbolpolitik, moralism och dylikt trams i marginalen är inget man vinner val med. Det enda Folkpartiet åstadkommer med den här sortens dårutspel är därför att strypa sig självt och därmed bana vägen för exodus ur riksdagen. Här får man verkligen hoppas att luften tar slut.