Kategori: Liberalism

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Plocka bort Jesus

Det avskyvärda brott mot mänskligheten vi kallar kristendom har aldrig haft några egna högtider, utan har genom tiderna roffat åt sig andras traditioner i en process kallad kristianisering. Det rör sådant som den germanska och i allmänhet indoeuropeiska midvintertraditionen som vi i vår del av världen kallar jul, där julens huvudperson är Oden (Julner) och en bifigur är Lussi.

I centrum har alltid stått solen och de årstider som definieras av jordklotets rörelse runt sin stjärna, och med dem de festligheter som äger rum i samband med skörd och årstidernas växlingar. Inget av detta har med den kristna sekten att göra, utan är stöldgods som har inkorporerats i den erövringsteologi som utmärker denna märkliga gudalära.

Svensk statsreligion är alltjämt kristendom, och statskyrkan ombesörjer i dagarna vad man kallar «påsk», förstås ännu en stöld, men denna gång från judendom, omtolkad för att passa det kristna narrativet med snickaren som dog på korset efter att ha blivit förrådd av Judas. En berättelse som fortfarande cirkulerar i skolundervisningen, men som inte längre har någon som helst relevans.

Ty svenskom är påsken en ledighet i mängden, en sekulär företeelse under vilken man dukar bordet med sill, potatis och nubbe, maträtter som inte direkt kan förknippas med Judéen eller för den delen kristendomens doktrinära vagga Grekland. Och medan de vuxna kopplar av proppar barnen sig fulla med godis i påskägg och klär ut sig till häxor, traditioner som inte heller har något alls att göra med det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom.

Företeelser som påskharar och påskägg är nämligen symboler för fertilitet och fortplantning, och det är så att säga ingen tillfällighet att sådana står i centrum under våren och fram till midsommar. Det är livets grund som firas, vårt beroende av naturen för föda och vår egen reproduktion, företeelser som har varit föremål för firande under tusentals år i skiftande former, med motsvarigheter i de flesta kulturer världen över.

Detta i kontrast till den dödsreligion som utmärker kristendomen, vars lockelse tycks bestå i ett påhittat efterliv och hot om att bara de rättrogna ska erfara «uppryckelsen» under världens undergång. Medan det egentliga vårfirandet tar avstamp i sådd, växt och fortplantning, handlar den kristna mytologin om Jesu död och uppståndelse – förstås ännu en stöld från sumerisk och babylonisk tradition.

Något datum för när korsfästelsen ska ha ägt rum finns naturligtvis inte, eftersom det rör sig om appropriation av judisk tradition. Den enda skillnaden, utöver tolkning, gäller valet av kalender. Samma sak gäller datum för jesusbarnets födelse, som inte kan preciseras vare sig i år eller månad, men den inträffade under alla omständigheter inte i december utan någon gång på vårkanten – kanske borde kristendomen förlägga sin kristmässa till april istället för att ägna sig åt kulturell appropriering?

För femtio år sedan omfattade statskyrkan nära nog samtliga svenskar under den tvångsanslutning som då förelåg, men numera räknar man en minoritet i medlemsrullorna. Invandring från andra kulturer tillsammans med en stark sekulariseringsvåg har urgröpt en förlegad tradition, och det är därför hög tid att nationen kastar av sig detta främmande tankegods och återupplivar forn sed, som ändå är grunden för våra traditioner.

Statskyrkan måste därför knoppas av från staten, som inte längre ska reglera religionen i lag eller överhuvudtaget befatta sig med religiösa spörsmål. Staten måste vara strikt sekulär, och i det innefattas ett paket av helgdagar med sekulär innebörd, vilket bland annat innebär att sådant som påsk, himmelsfärdsdag med mera ersätts med sekulära företeelser med förankring i forn sed och modern tradition – harar, ägg och häxor består, men den Jesus som ingen ändå firar försvinner.

Var i bibelen kan man läsa om denna företeelse?
Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Tautologi fastställd

Att västerlandet är fullt upptaget med att peta sig i naveln och ägna sig åt introspektion är en given orsak till dess förfall, men det finns ändå en del tecken på partiell tillfriskning. Ett sådant är ett brittiskt domslut om att en kvinna är en kvinna, och att män med kvinnlig «könsidentitet» därför inte äger rätt till offentliga institutioner tillägnade det täcka könet.

Å ena sidan är det en pyrrhusseger, eftersom domslutet i fråga främst gäller kvinnors «representation» i offentliga styrelser av olika slag, där man redan dras med en millimeterprecis jämviktsprincip i könskvotering snarare än att tillsätta poster meritokratiskt. Men å den andra innebär domen också att offentliga dokument blir tydligare, såvida inte man börjar skriva om begrepp som «kvinna» med «den som är gravid» som i vissa andra länder.

Vänstern och transrörelsen rasar naturligtvis, medan feminister jublar. Även detta tycks vara en kontradiktion, då feminism vanligen ses som en progressiv rörelse på vänsterkanten. Men med feminism menas här den tidiga, verkliga och riktiga feminismen som slogs för kvinnors rättigheter, medan den senare vänsterextrema radikalfeminismen – svensk statsfeminism – har helt andra bevekelsegrunder, som att kollektivisera kvinnan, frånta henne sin fria sexualitet, beslöja och påbylsa henne samt inte minst bejaka *2SHBTQIAP++ och arbeta för att «transkvinnor» ska kunna delta i idrotts- och andra arrangemang för kvinnor och därmed motverka kvinnors fri- och rättigheter.

Opponerar man sig mot denna ordning är man enligt denna flummiga identitetsvänster «transfobisk» och omfattas av «hat» gentemot personer med «könsöverskridande» «identitet», men det finns inget principiellt hatiskt i att värna hävdvunna normer och att förespråka tydlighet.

En kvinna är en kvinna, och en man är en man. Något tredje eller n:te kön eller motsvarande «identitet» ges inte, även om det finns sällsynta genetiska avvikelser som resulterar i något slags blandform. Undantaget bekräftar då regeln.

Gravida män finns inte.

Det är ekvivalent med att kött är kött, bacon är bacon och mjölk är mjölk, och man kan inte ta sig friheten att stöpa om dessa företeelser efter eget godtycke, exempelvis i sådana märkligheter som ultraprocessat «vegokött», «vegobacon» eller «sojamjölk». Detta beteende är karakteristiskt för vänstern, att ständigt omdefiniera ord för att passa den egna doktrinen och förvilla.

Könsdysfori är en psykisk sjukdom, omfattande vanföreställningar om en annan «könsidentitet» än den som överensstämmer med verkligheten. Personer med sådan åkomma har alltid funnits, och har haft sin givna roll i underhållning av olika slag. Däremot har aldrig, fram tills tämligen nyligen, funnits någon ambition att uppmuntra vanföreställningen i offentlig mening, exempelvis genom att laborera med «juridiskt kön», experimentera med «könskorrigerande behandling» och att förändra det offentliga språket enkom för att tillfredsställa denna excentriska och perifera grupp.

Med en sådan ansats komplicerar (försvårar, fördyrar) man den offentliga apparaten, då man ständigt måste ta hänsyn till en lång rad marginella företeelser, vilket gör byråkratin än mer tungrodd. Härav följer Trump-regimens utrensning av sådan woke i förvaltningen, för att slimma administrationen och åstadkomma ett mer effektivt styre. Sverige och Europa borde ta lärdom och följa efter.

En kvinna kan aldrig bli man och vice versa, på samma sätt som en människa aldrig kan bli en ekorre, eftersom det är en biologisk verklighet som inte låter sig rubbas. Könsdysforiska personer får finna sig i att alltjämt ha sin biologiska «tilldelning» och att i övrigt vara «speciell», och det är inte i någon mening rimligt att anpassa hela den offentliga apparaten efter denna grupps illusioner. Det är vad det brittiska domslutet handlar om, den enkla tautologin att en kvinna är en kvinna, att vitt inte är svart, i all självklarhet.

But since in reality Big Brother is not omnipotent and the party is not infallible, there is need for an unwearying, moment-to-moment flexibility in the treatment of facts. The keyword here is BLACKWHITE. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to BELIEVE that black is white, and more, to KNOW that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary.

«1984» (George Orwell)
Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Krossa universitetsvänstern

Tidöregimen meddelade för en tid sedan i all panik att ordet «kvinna» kvarstår i den allt mer detaljerade abortlagstiftningen. Detta efter att en utredning föreslagit att ordet «kvinna» bör ersättas med «den som är gravid», med anspelning på att det minsann inte bara är kvinnor som har förmåga till reproduktion.

Det sistnämnda är nog ämnat att förvåna en och annan, men det man avser är «transmän», det vill säga biologiskt determinerade kvinnor med en manlig «könsidentitet». Sådan könsdysfori uppmuntras sedan en tid tillbaka på alla upptänkliga vis, inklusive genom att förändra lagstiftning och andra dokument i språklig riktning.

Frågan är då varför sådana idéer överhuvudtaget har slagit rot i administrationen och varför man uppehåller sig vid så bisarra doktriner hellre än att slimma förvaltningen, förenkla språket och arbeta för den stora majoriteten av folket? Samt inte minst varifrån detta grumliga vänsterliberala tankegods stammar?

Svaret på det sistnämnda är den amerikanska universitetsvänstern, som är den ledande generatorn för alla dessa tankeströmningar vi numera benämner woke. Det fanns en tid då universitetsvänstern var nyttig och tjänade folkets intressen, nämligen under den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960- och 1970-talen, då man gjorde upp med apartheid, rasförtryck och sexuell repression.

Men när den kampen var vunnen hade man att söka nya mål för sin aktivism, vilket resulterade i allt mer bisarra «teorier» om påhittade förtryck av olika slag, inte minst mot de allra mest marginaliserade, psykiskt sjuka och personer med grava sexuella avvikelser. Termer som «intersektionalism», «kroppspositivism» och «kritiska vithetsstudier» används numera flitigt av extremvänstern, men de härrör tillsammans med neopronomen, *2SHBTQIAP++ och annan identitetspolitik uteslutande från den amerikanska universitetsvänstern, varifrån ideologin sprids (Väst)världen över som en ny sorts religion.

Elementärt är det så att om vänstern genom den «långa marschen genom institutionerna» har tagit kontroll över utbildningsväsendet och nyttjar denna institution för politisk indoktrinering, kommer det att ge avtryck överallt i samhället, inte minst i politiken och den offentliga sektorn. Vilket är just vad vi observerar.

Lika elementärt är att om man vill kullkasta denna ordning, så måste man slå mot dess rötter, en radikal omvälvning i att störta universitetsvänstern och återskapa ett politiskt neutralt utbildningsväsende vars syfte består i att utbilda och bedriva forskning i för samhället relevanta ämnen. Och vem skulle kunna ha intresse av det om inte…

Trump har alltså nu udden riktad mot Harvard och andra elituniversitet som utgör den ideologiska spjutspetsen i wokerörelsen, själva kärnan i fröoljevänsterns veganideologi. Angreppet sker genom att dra in miljardtals dollar i understöd till dessa «privata» institutioner, som av någon anledning har blivit allt mer beroende av statsmedel med tiden, samt även att dra in vissa former av skattebefrielse.

Man har naturligtvis fortfarande full frihet att bedriva sin kamp för «social rättvisa», att censurera diskursen i vänsterriktning och så vidare, men det får då ske för egna medel snarare än att snylta på skattebetalarna. Det finns ingen rimlig anledning till att staten skulle uppmuntra sådan skadlig verksamhet, eller för den delen betala kalaset för att fostra vänsterns ideologiska påläggskalvar.

I Sverige är förstås mer eller mindre alla universitet och högskolor statliga myndigheter, men de har ingen självständig hållning i dessa frågor, utan kopierar rakt av det som emanerar från amerikanska prestigeuniversitet. Om Trump krossar den amerikanska universitetsvänstern borde det därför förr eller senare rimligen ge erforderliga ringar på vattnet in i den svenska universitetsvänsterns akademiska lekstuga, och vi kan alltså kanske komma att slippa deliberera sådana ting huruvida det bara är kvinnor som kan bli gravida och annat käckt intersektionalistiskt navelludd.

Kategorier
Liberalism Politik

Vart hattar Centern?

Centerpartiet drömmer sig tillbaka till en «storhetstid» under Annie Lööf, vars eftermäle mest består i att ha lamslagit svensk politik genom att blockera och obstruera varje slags vettig regeringskonstellation, under mantrat att den «breda mitten» borde vara kungamakare. Därför lanserar man nu ännu en småländsk rödfjäsa i samma ideologiska kvarter, nämligen Anna-Karin Hatt.

Man ska här komma ihåg att fiaskotürken Demirok utsågs av Lööf personligen för att vidmakthålla det ideologiska arvet, men det har bara lett till stadig kräftgång. Numera befinner sig den «breda mitten» under riksdagsspärren, och de «liberala» partierna är i princip irrelevanta.

Genom bisarr fixering kring Sveriegdemokraterna har partiet gjort sig alldeles omöjligt i den praktiska politiken, med resultat att man har blivit ett stödhjul för Anderssonskans socialistiska parti tillsammans med Miljöpartiet och med passivt stöd av kommunisterna i VPK.

Men jordmånen för att bedriva klassisk centerpartistisk småföretagsvänlig politik i en sådan gruppering är nog tämligen begränsad, och att dra en lans för miljön och «klimatet» i konkurrens med det ekofascistiska Miljöpartiet är att göra det svårt för sig själv. De frågorna kunde man ha ägt i en borgerlig femklöver.

Centern har också flörtat med perversa element genom att i liberalismens sexpositiva utmarker ha laborerat med incestuösa, polyamorösa och andra slags relationer, med följd att den ena centerpedofilen efter den andra har avslöjats med byxorna nere, i alldeles bokstavlig mening. Tågrunkare, blottare och andra pederaster och pedofiler är nog inte det slags klientel man vill förknippas med, men det är ändå en stämpel man har dragit på sig genom främst ungdomsförbundets och Stureplanscenterns esoteriska fluff. Den blir svår att tvätta bort.

Samtidigt som man har drivit sådana frågor, har det inte skett i en kompakt och koherent libertarian doktrin, utan man har på en och samma gång sagt lagt sig i samma spår som sossar och kommunister angående sexköpslagen, narkotika, systemmonopolet med flera andra viktigare liberala frågor. Den förment extremliberala hållningen har därför mest varit tunn fernissa, fånig och falsk marknadsföring av sämsta Ica-kvalitet.

Partiets problem är därför å ena sidan att väljarboskapet inte riktigt vet vad det står för, utan ser att det spretar oförenligt åt alla håll, och å den andra att det som del av den rödgröna sörjan inte lär få mycket uträttat. Släpper man inte SD-fixeringen finns därför ingen utväg ur dilemmat.

Hatt själv verkar emellertid vilja fortsätta gå i dessa gamla upptrampade spår, med hänvisning till att det är vad partimedlemmarna vill. De som är kvar vill säga. Ty partiets uppdrag nu är nog inte att främst att fortsätta blidka de tre procent som kvarstår, utan att försöka locka tillbaka de tio procent som har stuckit och andra potentiella väljare. För det krävs radikal omläggning av politiken, bort från Demiroks woke och in i verklighetens frågor.

Samtidigt är Hatt en «riktig» politiker, och hon har egentligen inget att förlora i det prekära läge som Centern befinner sig. Det är på så sätt en tacksam position, och kan hon förvalta sitt mandat rätt lär det ge resultat i opinionen. Ett så svultet parti har mycket fett att lägga på sig, och vartåt det barkar är tills vidare en öppen fråga.

Anna-Karin Hatt med sin vänsterliberala idol Bama.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Lügenverbot

Tyskarna tog inte piken från US-vicepresidenten Vance om att återupprätta (eller kanske snarare för första gången någonsin införa) yttrandefrihet, utan fnyser tvärtom åt utspelet och går i den diametralt motsatta riktningen, nämligen mot totalitär diktatur med allt hårdare inskränkningar av de spridda fragment tilll yttrandefrihet som föreligger.

Att kålhuvudena alldeles har missuppfattat vad yttrandefrihet är är förstås inget nytt, men just när man tror att det nog inte kan bli så mycket värre, kommer nästa kalldusch. Den nya svartröda regimen under Merz planerar nämligen att göra lögnen straffbar, så att bara sanna utsagor skyddas av «yttrandefriheten».

Huruvida en sådan drakonisk lagstiftning verkligen kommer att införas återstår att se, men bara det faktum att man på allvar föreslår och diskuterar detta indikerar att Tyskland fullständigt har tappat det. Lögner och halvsanningar utgör essensen inte bara i all slags fiktion och i det vardagsnära samtalet, utan även i all politik och i den mediala projektionen av verkligheten.

Die bewusste Verbreitung falscher Tatsachenbehauptungen ist durch die Meinungsfreiheit nicht gedeckt. Deshalb muss die staatsferne Medienaufsicht unter Wahrung der Meinungsfreiheit auf der Basis klarer gesetzlicher Vorgaben gegen Informationsmanipulation sowie Hass und Hetze vorgehen können.

Tyskland och större delen av Europa har redan ett märkligt förbud mot att förneka «förintelsen», och den föreslagna reformen vidgar då det statliga sanningsanspråket till alla utsagor, även i den triviala vardagen. I praktiken kokar det ned till att domstolarna får avgöra vad som utgör sanning, men frågan är vad som sker då en sådan statlig «sanning» omvärderas i ljuset av nya rön – uppstod coronaviruset i ett laboratorium?; låg CIA bakom statskuppen i Kiev 2014?; föreligger verkligen ett «folkmord» i Xinjiang?; är rapsolja verkligen bra för hälsan?

Syftet sägs vara att bekämpa desinformation och «fake news», som man menar är ett «hot mot demokratin». Men något större hot mot demokratin än att staten utser sig själv till sanningsministerium finns naturligtvis inte, vilket är välkänt inte bara i fiktionens «1984» utan även i den praktiska tillämpningen i diktaturer som Hitler-Tyskland och Sovjetunionen, där det senare imperiets propagandatidning mycket riktigt kallades (och alltjämt heter) «Pravda», sanningen. Varför funderar man ens i dessa banor mot bättre vetande?

Man kan förvisso bli ordentligt irriterad på «fake news» och medveten desinformation, exempelvis populära videor på strömningstjänster med inriktning att ljuga maximalt om och tala ned någon företeelse, exempelvis Kina, men det är en given del av yttrandefriheten att förfara så. Det är något allmogen måste lära sig att förhålla sig till, och att kontrollera mot andra källor.

Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.

Noam Chomsky

I den märkliga tyska juridiken är utsagor som kan visas vara falska redan undantagna från det man där benämner «yttrandefrihet», exempelvis påståendet att «jorden är platt». Sådana utsagor räknas som kontrafaktiska och utgör därför inte en opinionsyttring, enligt det vrickade tyska synsättet.

Plattjordare är emellertid ett extremt exempel som man gärna kan skratta åt, men det blir svårare när det gäller frågor kring vaccin eller andra suddiga vetenskapliga utsagor där det inte riktigt finns någon etablerad sanning, utan tvärtom flera faktioner och teoribildningar. Samma sak gäller historiska utsagor och politiska bedömningar.

En företrädare för Alternative für Deutschland hävdade för några år sedan att Aber, liebe Freunde, Hitler und die Nazis sind nur ein Vogelschiss in unserer über 1000-jährigen Geschichte, vilket vissa menar är en grav lögn, medan en mer objektiv betraktare som inte är känslomässigt engagerad i nutidshistoriens konsekvenser lär vara beredd att ge medhåll.

Typiskt för en diktatur av det slaget – i detta fall en vänsterliberal sådan – är att man nyttjar sådana drakoniska lagar för att främst slå mot oppositionen och för att bevara den egna maktbasen. Översatt till svenska förhållanden innebär det att man skulle ha överseende med Anderssonskans uppenbara lögner och trixande med siffror, men gå hårt åt varje sverigedemokratisk halvlögn av motsvarande kaliber – vilket typiskt är vad man har gjort under ett par decennier, inte minst från statsmediernas och de vänsterliberala mediehusens sida.

Redan nu finns oskrivna lagar om vissa företeelser, entiteter som utgör statliga doktrinära sanningar om «klimatet» och annat, som med ett direkt förbud mot att yppa «lögner» skulle kunna resultera i fängelse eller böter som straff. Paralleller till sådan lagstiftning finns mig veterligen bara i Nordkorea och i en del muslimska statsbildningar. Är det alltså i den riktningen vi är på väg?