Det avskyvärda brott mot mänskligheten vi kallar kristendom har aldrig haft några egna högtider, utan har genom tiderna roffat åt sig andras traditioner i en process kallad kristianisering. Det rör sådant som den germanska och i allmänhet indoeuropeiska midvintertraditionen som vi i vår del av världen kallar jul, där julens huvudperson är Oden (Julner) och en bifigur är Lussi.
I centrum har alltid stått solen och de årstider som definieras av jordklotets rörelse runt sin stjärna, och med dem de festligheter som äger rum i samband med skörd och årstidernas växlingar. Inget av detta har med den kristna sekten att göra, utan är stöldgods som har inkorporerats i den erövringsteologi som utmärker denna märkliga gudalära.
Svensk statsreligion är alltjämt kristendom, och statskyrkan ombesörjer i dagarna vad man kallar «påsk», förstås ännu en stöld, men denna gång från judendom, omtolkad för att passa det kristna narrativet med snickaren som dog på korset efter att ha blivit förrådd av Judas. En berättelse som fortfarande cirkulerar i skolundervisningen, men som inte längre har någon som helst relevans.
Ty svenskom är påsken en ledighet i mängden, en sekulär företeelse under vilken man dukar bordet med sill, potatis och nubbe, maträtter som inte direkt kan förknippas med Judéen eller för den delen kristendomens doktrinära vagga Grekland. Och medan de vuxna kopplar av proppar barnen sig fulla med godis i påskägg och klär ut sig till häxor, traditioner som inte heller har något alls att göra med det brott mot mänskligheten vi kallar kristendom.
Företeelser som påskharar och påskägg är nämligen symboler för fertilitet och fortplantning, och det är så att säga ingen tillfällighet att sådana står i centrum under våren och fram till midsommar. Det är livets grund som firas, vårt beroende av naturen för föda och vår egen reproduktion, företeelser som har varit föremål för firande under tusentals år i skiftande former, med motsvarigheter i de flesta kulturer världen över.
Detta i kontrast till den dödsreligion som utmärker kristendomen, vars lockelse tycks bestå i ett påhittat efterliv och hot om att bara de rättrogna ska erfara «uppryckelsen» under världens undergång. Medan det egentliga vårfirandet tar avstamp i sådd, växt och fortplantning, handlar den kristna mytologin om Jesu död och uppståndelse – förstås ännu en stöld från sumerisk och babylonisk tradition.
Något datum för när korsfästelsen ska ha ägt rum finns naturligtvis inte, eftersom det rör sig om appropriation av judisk tradition. Den enda skillnaden, utöver tolkning, gäller valet av kalender. Samma sak gäller datum för jesusbarnets födelse, som inte kan preciseras vare sig i år eller månad, men den inträffade under alla omständigheter inte i december utan någon gång på vårkanten – kanske borde kristendomen förlägga sin kristmässa till april istället för att ägna sig åt kulturell appropriering?
För femtio år sedan omfattade statskyrkan nära nog samtliga svenskar under den tvångsanslutning som då förelåg, men numera räknar man en minoritet i medlemsrullorna. Invandring från andra kulturer tillsammans med en stark sekulariseringsvåg har urgröpt en förlegad tradition, och det är därför hög tid att nationen kastar av sig detta främmande tankegods och återupplivar forn sed, som ändå är grunden för våra traditioner.
Statskyrkan måste därför knoppas av från staten, som inte längre ska reglera religionen i lag eller överhuvudtaget befatta sig med religiösa spörsmål. Staten måste vara strikt sekulär, och i det innefattas ett paket av helgdagar med sekulär innebörd, vilket bland annat innebär att sådant som påsk, himmelsfärdsdag med mera ersätts med sekulära företeelser med förankring i forn sed och modern tradition – harar, ägg och häxor består, men den Jesus som ingen ändå firar försvinner.



