Kategori: Liberalism

Sossarna vill «blanda befolkningen», med vilket menas att «nyanlända» som kommer till Sverige ska placeras i områden som är «socioekonomiskt starkare». Än de gängse utanförskapsghettona, vill säga, till vilka man vill begränsa inflyttningen. Detta som en del i den «integrationspolitik» som partiet antog på sin kongress härförleden.

Men redan uppradningen av punkter i sagda program är feltänkt, då man å ena sidan hävdar en stram svensk migrationspolitik för att integrationen ska fungera, och å den andra en jämn fördelning av nyanlända över landet genom att alla kommuner tar ansvar. Stram migrationspolitik är emellertid att helt enkelt inte ta emot fler som har något behov av att flytta till utanförskapsghetton.

En tredje punkt berättar om arbetsmarknadsetablering för utrikesfödda, det vill säga ytterligare privilegier som inte medges för infödda svenskar, som tidigare gratis tandvård, förtur i bostadskön, undantag för meritokratiska regler med mera. Än en gång sviker Socialdemokraterna svenskarna, och det är därför nog ingen bra grund att gå till val på.

Programmet berättar emellertid inget alls om den miljonhövdade skara som redan sitter fast för livet i ghettona, och de lär inte få bli grannar med Anderssonskan och den övriga sosseeliten, som fortsatt har privilegiet att bo i gated communities av olika slag. Vem som ska betala kalaset för somalier som bosätter sig i Lidingö framgår inte av partiprogrammet.

Däremot står det redan klart att en sådan regim är dömd att misslyckas på förhand, med resultat att de som drabbas av den invasiva arten tar sitt pick och pack till ett annat område, eftersom de inte vill kännas vid bråk, kriminalitet och andra fenomen som ofta präglar det mångkulturalistiska samhällsexperimentet. Man kan helt enkelt inte tvångssocialisera människor mot sin vilja, i vart fall inte i ett fritt samhälle.

Man ska komma ihåg att den uppkomna situationen med själva existensen av utanförskapsghetton och dess följder i form av våldsam gängkriminalitet, hög arbetslöshet och så vidare främst är Socialdemokraternas «förtjänst», och man har under åren komplett misslyckats med att städa upp efter sig, exempelvis i att tackla kriminaliteten.

Det vore därför höjden av naivitet tro att sossarna nu skulle ha mer framgång än tidigare, särskilt som man inte angriper rätt problem. Nej, bostadspolitiken ska inte «användas» för att «blanda befolkningen», som om människor vore pjäser som kan flyttas dit staten kommenderar, utan svaret är att äntligen släppa bostadsmarknaden lös med marknadshyror på det att marknadsekonomins osynliga hand kan lösa den kroniska bostadsbrist som sossarna åstadkommit.

Nej, fler somalier ska inte flytta till Sverige, utan tåget ska gå i den diametralt motsatta riktningen, medelst omfattande återvandring. Därigenom uppstår överhuvudtaget aldrig problemet att «placera» «nyanlända», utan man kan tvärtom börja riva de socialistiska miljonprogrammen.

Nej, Sverige ska inte ha mer av kvotering, varken för invandrare eller några andra förment prekära grupper, utan nationen måste åter börja präglas av strikt meritokrati. Hudfärgsvänsterns kvoteringssamhälle måste upplösas till förmån för ett färgblint samhälle där hudfärg och andra parametrar utan relevans inte spelar någon roll, utan enbart den faktiska kompetensen.

Det rapporteras om trängsel på anstalterna, med dubbelbeläggning och snart trippelbeläggning i varje cell. «Sprängfyllda fängelser är en tickande bomb», menar en notorisk ledarredaktion, som inskärper att det inte ingår i någon påföljd att bli ihjälslagen av en cellkamrat med psykiska problem.

Lösningen torde alltså vara att dels bygga ut anstalterna, eftersom antalet interner sägs komma att tredubblas fram till 2030, det vill säga om fem år. Det är en kort startsträcka för det ultrasega och sovjetbyråkratiska Sverige, där byggnation alltid är evighetsprojekt till stratosfäriska kostnader. Det är dessutom si och så med viljan att komma till skott, än mindre att ta första spadtaget.

Ett alternativ är att döma till elektronisk fotboja i högre utsträckning för lindrigare brott med upp till ett års påföljd, eftersom majoriteten av intagna inte sitter längre än så. Men det måste också innebära att det inte alls är de grova våldsverkarna som sätts bakom lås och bom, utan allt fler småförbrytare och vardagsbrottslingar.

Det är alltså som eljest när regimen förordar «hårdare tag» att tvångsmedlen i första rummet nyttjas för att tråla småstim, medan de stora fiskarna får gäcka vidare. För en sådan som provokonstnären och dissidenten Dan Park finns nämligen alltid en cell, och det är för regimen – oavsett kulör – extremt viktigt att denne bångstyrige man på samhällets marginaler läxas upp på det att han må upphöra med sin affischkonst.

Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men desto viktigare då för de röda åklagerskorna att kampen fortsätter att tysta de obehagliga rösterna. Det är sådana ideologiska brott mot staten som alltid prioriteras i praktiken, och fängelserna rymmer således mest sexköpare, rattfyllerister, haschtomtar, Onlyfans-fluktare, alternativjournalister och andra element som är lätta att lagföra.

För vilken gång i ordningen Dan Park nu sitter inspärrad är okänt, men för straffet om fyra månader för att ha sagt «neger» på internet kunde elektronisk fotboja tydligen inte komma på fråga. Saken illustrerar därmed det större problemet, och man undrar vad en sådan som rikspolischef Petra Lundh egentligen gör om dagarna annat än lyfter lön och uttalar plattityder – en horribel felrekrytering, helt i linje med moderatregimens övriga misslyckanden på i snart sagt varje område.

Man förstår att någon politisk mångfald värd namnet inte finns i Sverige när regimen implementerar radikalfeministiska lagar om en vidgad sexköpslag, nu omfattande sådant som distansporr och andra tjänster som inte har något med fysisk kontakt att göra. Pajasarna i kammaren biföll således förslaget med acklamation…

Hur sexköpspolisen Simon och hans stab ska kunna sätta dit fluktare på nätet är mer oklart, såvida inte polisen har hemliga verktyg att kringgå anonymitet via VPN med mera. Det är dock klart att statstelefonin vid Telia gärna står till tjänst med att sätta dit fildelare och låta avlyssna sina kunder, och lagen är förstås utformad för att sådana förstärkta metoder ska kunna tas i bruk.

Det är alltså inte bara «fängelse i straffskalan», utan faktiskt obligatoriskt fängelsestraff för det doktrinära och ideologiska brottet mot staten att betala för någon att strippa på nätet. Det är detta man lägger kraft och resurser på, samtidigt som gängbrottsligheten fortsätter att skena okontrollerat.

Men i praktiken blir lagen oerhört svår att efterleva, och är därför att anse som en «signal till medborgarna», det vill säga en uppfostrande lag i mängden i den sociala ingenjörskonstens politiska rum. Syftet är att sätta «normer» för specifikt män, snarare än att «skydda» kvinnor som gör god profit på att skaka rumpa på Onlyfans.

Det «högre syftet» ligger dock längre fram i tiden, med ambition att förbjuda pornografi helt och hållet. Grad för grad upphettas grodan i långsamt långkok, på det att den inte ska reagera allt för häftigt. Medborgarna snuvas på motsvarande vis bit för bit på sina få kvarvarande friheter, tills plötsligt en dag ingen frihet återstår och den vänsterliberala diktaturen är ett faktum.

Därmed sluts cirkeln, från det att förbud mot pornografi avskaffades, först i Danmark och sedermera i Sverige, av den då frihetliga vänstern i slutet av 1960-talet, till att småningom åter förbjudas i en gemensam ansträngning mellan den radikalfeministiska rödgröna moralistvänstern och den perversa kristborgerliga fikushögern.

Nästa logiska steg i denna utveckling blir således att införa åldersverifiering för att «skydda barnen», så som redan är faktum i en del länder. Nu är «barnen» förstås mer agila än sina päron, och rundar därför enkelt sådana hinder. Metodiken har i själva verket ett helt annat syfte, nämligen att tvinga fram digitala spår som kan följas och småningom nyttjas av sexköpspolisen Simon.

Därmed får man metadata att nyttja i kampen mot Onlyfans-fluktarna, i vart fall så länge dessa blottar sig öppet för statstelefonin och inte krypterar sig. Således har man siktet inställt på att införa obligatoriska bakdörrar i krypteringsprotokoll, eller i vart fall tvinga fram öppna ändpunkter hos leverantören, för att kunna plocka in de ideologiska förbrytarna.

Man motiverar detta i vanlig ordning med att kunna slå till mot den «grova brottsligheten», men metoderna missbrukas förr eller senare alltid främst för ideologiska brott mot staten, allt medan kriminella förbrytare går fortsatt fria på gator och torg. Det är enklare för snuten att samla «poäng» och frisera den usla statistiken genom att lägga ut breda fångsnät och tråla allmänhetens handel och vandel än att fokusera på verkliga brott mot person och egendom.

Så går Västerlandet under, när dess enda kvarvarande fördelar i form av vissa friheter successivt raderas ut, och det enda som återstår är en dystopi under klimatfascism, vänstermoralism och övergripande övervakning som får fiktionen i «1984» att blekna. Strömmers och Carvalhos panoptikon implementeras kontinuerligt i detta nu, och något motstånd finns inte.