Kategori: Liberalism

Den demografiska trenden fortsätter i negativ riktning, och födelsetalet uppgår nu till blott 1.43 barn per kvinna. Det är nivåer i paritet med Kina och Japan. Ändå växer befolkningen, vilket bara är möjligt genom fortsatt omfattande invandring, just det som Tidö-regimen skulle stävja.

Förvisso är utvecklingen global i detta hänseende, men varje nation äger ändå bollen för eget vidkommande. Vissa faktorer går inte att påverka, medan andra är fullt möjliga att rektifiera. Det är ändå det bestående intrycket av 1930-talets politik för att råda bot på den tidens motsvarande kris.

I dag förekommer ingen sådan nativitetspolitik, utan man har sedan länge försökt lösa problemet med allt mer invandring, vilket i sin tur orsakar splittring och utanförskap, samt förstås omfattande kriminalitet, hög arbetslöshet, segregering och en rad andra problem. Och under sådana omständigheter minskar viljan att sätta barn till världen yttermera.

Allmogen ser nämligen att matpriserna skenar under oligarkers korrupta samarbeten medan regimen sitter med armarna i kors, och att motsvarande prisökningar och straffskatter på energi, drivmedel och fordon gör det hart när omöjligt att bilda familj. Permanent bostadsbrist till följd av socialistisk planekonomi samt åtföljande bostadsbubbla lär inte avhjälpa situationen.

Dessa faktorer har inte med omvärlden att göra, utan är självförvållade. De beror på politiska beslut fattade i Sverige, inte minst den absurda ambitionen att vara «bäst i klassen» angående «klimatet» och andra perifera politikområden som inte har så mycket med Sverige att göra.

De beror på den underliga viljan att importera invandrare med kulturella värderingar som inte är kompatibla med svenska, personer som ofta inte har kvalifikationer att fungera på den svenska arbetsmarknaden, människor som inte sällan rent av är analfabeter. När denna klick blandas med samhället uppstår just de problem vi ser i skolan och andra sektorer, med en allt mer dysfunktionell arbetskår.

Man har alltså inte löst några problem, utan förvärrat dem genom att urholka den svenska stammen och iscensätta ett veritabelt folkutbyte. Det blir nämligen den naturliga konsekvensen av fortsatt invandring i kombination med låga fertilitetstal, särskilt som svenska kvinnors fruktsamhetstal ligger under det redan låga snittet, medan särskilt muslimska kvinnor har ett betydligt högre.

Småningom blir svenskar en minoritet i sitt eget land, om så inte redan är fallet, och detta med matematisk precision. Men under alla omständigheter minskar den svenska stammen kontinuerligt, medan Sverige brunas och förfaller allt mer. Folkutbytet accelererar, och vid en viss kritisk tidpunkt upphör den svenska nationen att existera.

Lösningen? Ta bort momsen på verklig mat och kompensera med dryga straffskatter på ultraprocessat skräp. Ta bort straffskatterna på drivmedel och el samt andra pålagor som fördyrar för familjer och enskilda. Ta itu med livsmedelsoligopolet. Inför marknadshyror och ta bort onödiga regleringar kring standard och annat. Banta byråkratin. Gör livets fundamenta snorbilliga.

Vidare måste man förstås strypa den fortsatta invandringen, helt och hållet, samt ersätta denna med återvandring. Plocka väck kriminella från samhället och håll dem i indefinit förvar i väntan på juridisk process.

Arbetsmarknaden måste reformeras ordentligt, och istället för att skydda anställningar måste man ta bort trösklarna för att hitta nytt arbete. Det ska vara snorenkelt att finna ett arbete som ger tillräcklig inkomst för att upprätthålla ett habilt liv, under villkoret ovan om snorbilliga fundamenta. Mobiliteten på arbets- och bostadsmarknaderna är A och O i detta sammanhang.

Kommer så att ske? Nej, inte med den folkpartistiska Tidö-regimen, och naturligtvis inte heller med Anderssonskans motsvarande rödgrönrosa socialistregim. Det spelar ingen roll vem som styr, den förda politiken är ändå som ett självspelande piano, det blir aldrig några reformer i positiv riktning, än mindre «paradigmskiften» av verklig art. Det måste till något slags politisk revolution för att ge landet en välbehövlig renässans.

Konstnären Dan Park sägs ha inställt sig i fängelse för att avtjäna ytterligare fyra månader i förvar för att ha utövat sin frihet att gyckla etablissemanget och uttrycka sin mening. Det lär vara tredje gången regimen fängslar den blide provokatören för samma slags ideologiska brott mot staten.

Samtidigt säger man sig ha brist på anstaltsplatser, men ändå tycks elektronisk fotboja inte ha varit ett alternativ för denna förhärdade och förment farliga brottsling. Till yttermera visso framstår kontrasten som absurd när regimen säger sig fokusera alla resurser på den grova invandrarelaterade gängkriminaliteten med skjutningar och sprängningar.

Ty i praktiken fortsätter allt som under tidigare regimer av olika kulörer, med en höggradigt dysfunktionell poliskår vars inkvoterade fruntimmer i maskopi med röda åklagerskor prioriterar doktrinära brott mot staten, som sexköp eller att uttrycka förbjudna utsagor. Bängen ser man plocka poäng utanför Bolaget eller i trafiken, eller hoppa käpphäst med buset i Orten, men aldrig där den behövs för att motverka brott eller vara allmänheten behjälplig.

Men det bedrövliga tillståndet för meningsfriheten under den repressiva Tidöregimen överträffas ändå med marginal av de tyska neofascisterna, som inte bara har inspirerat den svenska ordningen utan även gått betydligt längre. Man har helt sonika anskaffat gycklarfriheten, den i fria samhällen grundläggande friheten att driva med makten och överheten.

Enligt paragraf 188 (ironin!) i tyska Strafgesetzbuch är det förbjudet att «förolämpa» personer som är involverade i «folkets politiska liv», ett brott som kan resultera i fängelse i upp till tre år, kombinerat med böter. «Folkets politiska liv» avser alla nivåer i tysk politik, varför man inte ostraffat kan kalla Merz eller Scholz för «pimmel». Tyskarna tycks alltså aldrig lära sig, utan fascimen ligger i dess DNA.

(1) Wird gegen eine im politischen Leben des Volkes stehende Person öffentlich, in einer Versammlung oder durch Verbreiten eines Inhalts (§ 11 Absatz 3) eine Beleidigung (§ 185) aus Beweggründen begangen, die mit der Stellung des Beleidigten im öffentlichen Leben zusammenhängen, und ist die Tat geeignet, sein öffentliches Wirken erheblich zu erschweren, so ist die Strafe Freiheitsstrafe bis zu drei Jahren oder Geldstrafe. Das politische Leben des Volkes reicht bis hin zur kommunalen Ebene.

§ 188 Gegen Personen des politischen Lebens gerichtete Beleidigung, üble Nachrede und Verleumdung

Man kunde tro att det rör sig om något slags symbollag, men den praktiseras med full kraft. Senaste exemplet rör chefredaktören David Bendels för tidningen Deutschland-Kurier, som publicerade en satirbild av inrikesministrinnan Nancy Faeser med en omgjord textsnutt: Ich hasse die Meinungsfreiheit.

För detta brott mot den tyska övermakten har Bendels nu dömts till sju månaders fängelse, om än villkorligt, samt ålagts att be den förorättade småpåvinnan om ursäkt. Det framgår inte om Polizei genomförde en gryningsräd mot Bendels tidning och beslagtog all utrustning, så som brukar ske när privatpersoner uttrycker sig på ett gentemot makten förhatligt vis.

Ur sådana repressiva regimer kan aldrig komma något gott, oavsett om de betraktar sig själva som godhetens bärare av frihetens fana eller inte, utan de urartar alltid och utan undantag till fullfjädrade fascistiska diktaturer. Ett sådant repressivt Tyskland under ekonomisk stagnation och med planer för massiv upprustning har vi sett ett flertal gånger i historien, och det har aldrigt slutat bra.

Etablissemangsmedier ylar i högan sky över att en «journalist» hörande till den våldsbejakande AFA-vänstern har gripits i Türkiet, anklagad för samröre med terrorister. Samtidigt är det knäpptyst kring motsvarande övergrepp på betydligt närmare håll, nämligen sådana som rör den så kallade alternativpressen i Sverige.

Dessa räknas vanligen inte som «riktiga» medier, och dess medarbetare inte heller som journalister, utan möjligen «swishjournalister» av sämre sort. Det är kutym bland myndigheter och politiker att bara lägga på luren när sådana organisationer undersöker korruption och maktmissbruk i den allmänna förvaltningen, och man tror sig stå fri från granskning från andra än etablissemangsnära vänstermedier som statstelevisionen.

Helt olika regler gäller även i praktiken för dessa olika slag av medier. Medan statstelevisionen och de stora mediekonglomeraten i princip alltid frias i rättegångar kring tryckfrihet, även för de mest solklara av övertramp, gäller det omvända för alternativmedierna och fria journalister. Ett exempel gäller den fängslade journalisten Mats Dagerlind vid Samnytt, som för närvarande avtjänar straff i hemmet med fotboja, under vilken tid han tydligen även nekas att ta sin cancermedicin.

Man kan tycka vad man vill om dessa figurer och medier, och man kan även utgå från att de slirar lika mycket – eller rent av mer – på sanningen som etablissemangsmedier och alltså talar i egen sak utan att presentera alla omständigheter, men sådan vinkling förtar emellertid inte grundfakta. Det vi ser är en form av diskriminering, att man behandlar personer och organisationer olika beroende på grad av etablissemangstillhörighet, och att man därmed frångår grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Ytterligare ett exempel rör Fria Tiders chefredaktör Widar Nord, som häromdagen greps på Arlanda för att ha filmat en polis. Detta efter att han själv hade utsatts för närgånget filmande och oprovocerade trakasserier av snuten på grund av sin tillhörighet i den för etablissemanget så förhatliga alternativpressen.

Det anses vara helt i sin ordning att trakassera personer ur denna klick sålunda, på samma sätt som sagda medier fordom hade för vana att göra märkliga hembesök hos helt vanliga personer med fel slags åsikt (sådana åsikter som dock numera basuneras ut av sagda mediers opportunistiska ledarskribenter), eller personer som hade tagit sig friheten att kommentera anonymt och därför ansågs vara värda att «avslöja» medelst vänsterns informationsbyrå Expo och dess AFA-kopplade organ via olagligt intrång i databaser.

Alla omständigheter är inte kända, men man kan konstatera att Nord dels blev behandlad på ett diskriminerande vis, dels därefter betedde sig ganska omoget genom att reciprokera utan verklig anledning. Icke desto mindre är man fri att göra så, i vart fall än så länge – en ny lag som lär ska skydda polisen mot «ofredande» i form av att dokumentera dess övergrepp träder i kraft först i sommar, men man tycks här ha tillämpat den i förtid.

Den större problematiken är här att fascistbängen gör en storstilad återkomst med justitiefiguren Strömmers helt misslyckade försök att rensa bland kriminella element i förortsgängen. De lagar som stiftas och maktmedel som införs tenderar att användas på helt andra områden så fort möjligheten ges, vilket vi här har sett exempel på.

Utökade befogenheter används alltså inte främst för att komma åt gängens droghandel eller att bevaka gängkriminella, utan nyttjas hellre i den sedvanliga poängjakten och i den bisarra prioriteringen kring ideologiska brott mot staten, exempelvis när sexköpspolisen Simon och hans kommando får härja fritt bland hotell och thaibodar.

Som i vilken militärdiktatur som helst innebär ett sådant vidgat mandat att man missbrukar det gentemot både allmänheten och dissidenter snarare än nyttjar det för det avsedda klientelet i kriminella miljöer. Sverige autokratiseras i allt högre utsträckning när statens våldsapparat vänds mot den egna befolkningen och tillåts våldföra sig mot grundlagsfästa fri- och rättigheter.

När Sverige i praktiken blir just som Türkiet vänds blickarna dock inte inåt, mot hotet inifrån, utan riktas i sedvanlig ordning utåt, mot inbillade fiender och stater som anklagas för övergrepp mot svenska medborgare med rätt slags (vänster)politiska åsikter, medan man tiger som muren gällande exakt samma slags övergrepp i det egna landet, riktade mot personer med fel slags politiska åsikter.

Man fattar aldrig att pendeln kan slå åt andra hållet med exakt samma kraft, och att man därför måste stå upp för alla journalister och dissidenter, oavsett bakgrund och ideologisk plattform. Att alla slags yttranden måste vara lika skyddsvärda per princip, eftersom ett enda undantag per automatik leder till än fler och småningom perforerar fullständigt.