För att skydda demokratin måste vi nedmontera demokratin. Det är den övergripande och allestädes genomsyrande hållningen bland svenska och europeiska politiker, och man verkar inte riktigt förstå vad begrepp som demokrati, yttrandefrihet och så vidare egentligen innebär.
Exempelvis Tyskland vill «skydda» demokratin genom att förbjuda opppositionen och därmed i praktiken utropa vänsterliberal diktatur. App, app, app, sade USA. Igen. För det är ju inte bara i denna fråga Tyskland har uppenbart demokratiunderskott, utan även i synen på yttrandefrihet. Som naturligtvis överhuvudtaget inte existerar i Tyskland.
Det gör den i praktiken inte heller i Sverige eller övriga Europa, där friheten att yttra sig betraktas som en rättighet, det vill säga en ynnest från maktens sida att medge populasen att yttra sig i allehanda slöjdeliga ämnen, men med en diger räcka undantag.
Sådan «yttrandefrihet» existerar faktiskt i världens alla länder, inklusive Nordkorea, men har faktiskt inget med yttrandefrihet att göra. Verklig yttrandefrihet är friheten att säga exakt det som makten inte vill höra, och friheten antingen finns eller finns inte. Den är antingen på eller av. Den känner inga begränsningar, utan upphör i samma ögonblick den stryps. Friheter är inte heller rättigheter, utan existerar naturligt tills någon med våld begränsar dem.
I begreppet yttrandefrihet ingår således att sprida lögner, falsarier, desinformation, kränkningar md mera. Det är i själva verket essensen av yttrandefrihet, för alla de goda utsagorna behöver strängt taget inget sådant skydd. För en del är det paradoxalt, men att ge skydd åt pajasar att heila är alltså ett värn för din och min frihet att säga hjärtats mening utan rädsla för konsekvenser eller inre censur.
Vän av ordning brukar invända att det «måste finnas gränser», och exemplifierar med barnpornografi och dylikt. Men man förstår då inte skillnaden mellan yttrandefrihet och informationsfrihet, två företeelser som brukar klumpas samman. Yttrandefriheten har bara bäring på det som emanerar från dig själv, medan informationsfriheten tar fasta på spridning av andras yttranden eller i sig olagligt agerande.
Informationsfriheten är av nödvändighet begränsad, nämligen för att skydda stats- och företagshemligheter, privatlivets helgd, upphovsskyddat material med mera, men även sådant som övergreppsmaterial. Den udda ambitionen att producera barnpornografi är således laglig även i svensk juridik, nämligen att i text fantisera samman någon historia, men däremot inte att vare sig producera eller sprida övergreppsmaterial. Skillnaden är fundamental.
Till dem som inte förstår denna begreppsbildning hör i princip hela den politiska klassen, vars enda syfte tycks vara att begränsa dylika friheter snarare än att värna och vidga dem. Det har blivit Västerlandets tragedi under de senaste decennierna att man steg för steg nedmonterar och stryper hävdvunna friheter, sådana friheter som under en period definierade Väst.
Ta till exempel moderaten Tobias Tobé, som i Europaparlamentet «arbetar» för att «skydda demokratin» genom att avskaffa den: Yttrandefrihet är en central rättighet i Europa. Men för vissa är det detsamma som att försvara Rysslands desinformationskampanjer för att splittra Europa. Det köper jag inte alls.
Här uttrycks i klartext den vanliga missuppfattningen att yttrandefrihet skulle vara en rättighet, samtidigt som ytterligare ett undantag presenteras i den omfattande lista av förbjudna ämnen som redan existerar. Tobé uppvisar därmed både bildningsbrist och oförståelse för yttrandefrihetens natur.
Det är självklart så att rysk eller annan desinformation ingår i begreppet yttrandefrihet, enligt definitionen ovan, att yttrandefrihet är exakt det som makten inte vill höra. Det enda sättet att motverka sådan och annan desinformation är i öppen debatt, för i samma ögonblick man börjar censurera RT och Sputnik eller på annat sätt stryper flödet gör man sig själv till despot och drar misstankarna till sig att man förmodligen har något att dölja – vad är det man inte kan förfäkta i öppen debatt?
Det är samtidigt ett uttryck för att den politiska eliten inte har någon tilltro, utan betraktar medborgarna som efterblivna kreatur som måste vallas och kontrolleras. Även den hållningen är förstås diktaturens, inte demokratins. Om rysk desinformation mot all förmodan skulle ha någon effekt på den bildade allmogen är det för att man har rätt eller i vart fall en poäng, och det är därmed en rimlig angelägenhet för debatt.
Här spelar även informationsfriheten in, eftersom sådan inte får begränsas mer än nödvändigt i en demokratisk struktur. I en demokrati är det självklart att medborgarna kan ta del av utländsk förmedling av nyheter och annat, medan att strypa eller störa ut utländska radiosändningar och dylikt hör diktaturen till (och även Sverige under etermediemonopolets tid).
Vi tycker själva att det är rimligt att sprida vår propaganda via Radio free Europe med flera, om än nu nedlagda, och kritiserar dem som stör ut våra sändningar. Samtidigt som vi själva inte tål motsvarande behandling från andra. Detta är förstås första rangens hyckleri, och så kan vi inte ha det. Antingen står vi upp för full frihet, eller så blir vi de facto som Ryssland.
Förstår Tobé inte detta kan han lika gärna avgå och göra något annat. Hans enda mandat är att verka för Sveriges och Europas folk i parlamentet, att upprätthålla och stärka våra friheter, att vidga demokratin, inte att förvandla Europa till en diktatur, och inte heller att behandla medborgarna som barn som behöver vägledas i de rätta tankarna och åsikterna.
