Kategori: Liberalism

För drygt ett år sedan infördes ytterligare en vidgning av den märkliga lagen om «hets mot folkgrupp», varvid förringande av statlig sanning blev ett kriterium på samma sätt som i stora delar av övriga Europa. Moderatregimen bedyrade då att vidgningen inte innebär «att yttrandefriheten inskränks i ytterligare mån».

Men lagar införs aldrig för skojs skull, utan för att nyttjas skarpt. Och nu har man fått ett tillfälle, då den nyligen timade aktionen mot Israels folkmord i Gaza innehöll rekvisita som i röda åklagerskors förunderliga optik kan passa lagens definition. Nämligen hängda dockor föreställande judar i fångdräkter.

Främst är det dock kristborgerliga Ebba Busch som har anfört detta raster, eftersom Israel är en helig ko för de frikristna, en «exceptionell stat» som är oantastlig, även när man som nu iscensätter ett horribelt folkmord. Vi behöver ett samhälle där lagen faktiskt gäller – också när det gäller antisemitism, låter kristdonnan meddela på en social plattform.

Tidöregimen i dess helhet har som bekant intagit en liknande hållning till hela saken, och menar – eller menade i vart fall inledningsvis – att Israels svar är «proportionerligt». Man framhåller också det märkliga mantrat att «Israel har rätt att försvara sig», men ockupanter har överhuvudtaget ingen sådan rätt på sin sida.

Man kan tvista om hur mycket rätt Hamas har att kidnappa och angripa civilister, men i princip har varje folk som är under ockupation en självklar rätt att försvara sig mot angriparen med alla till buds stående medel. Det finns inte en konflikt i världen där folket inte har gjort motstånd mot sådan ockupation och förtryck.

Israel är här angriparen och ockupanten, vilket elementärt framkommer i en störtflod av resolutioner i Förenta nationernas regi samt av det faktum att nästan inget annat land erkänner Israels annekteringar. På motsvarande vis erkänner hela världen Palestina, förutom USA och de flesta av dess satelliter.

Manifestationen Folkmord som folkmord är härvidlag inte svår att tolka, om man inte är kristborgerlig toka eller röd åklagerska vill säga. Man pekar mot judarnas sår och vänder det mot dem själva: ni har blivit era slaktares arvtagare, ni gör mot andra vad Hitler gjorde mot er.

Det är fullständigt legitim kritik av Israel, men sådan förtrycks systematiskt och jämställs slentrianmässigt med «antisemitism» i Sverige och stora delar av Europa, där man åttio år efter krigsslutet alltjämt lever kvar i en förgången tid och därför inte kan se vad som pågår just nu i öppen dager.

Den ordningen måste ändras, och Europa måste komma till sans i denna fråga. Kraftiga sanktioner måste riktas mot Israel, Knesset och alla som deltar i eller stödjer regimens folkmord i praktisk handling. Netanyahu måste gripas och ställas inför skranket i den Haag. Där är dagordningen för Ebba Busch, inte att angripa det fria uttrycket.

Folkpartiets nya partiledarinna Mohammedsdotter knuffar sig in på debattorget med ett typiskt folkpartistiskt populistiskt utspel om att höja anslagen till statsteve, så att alla kan se «Falks fantastiska försvar eller Asllanis mål», vad det nu ska betyda och vad det nu kan tänkas vara för figurer. För det är ju så liberalt med statsteve.

Men tanken är egentligen inte att man ska komma «tillbaka till klassrummet efter sommarlovet» och redogöra för dessa «fantastiska» prestationer i den division sju-mässiga damfotboll som statsteve ju faktiskt sänder, utan att tillhandahålla en «värdegemenskap» via statsmediernas försorg. Att vara en «värdegrundsbyggare», som hon formulerar saken.

Mohammedsdotter menar att alla lever i sina egna filterbubblor numera, och därför behövs det stora vänsterliberala regimtevefiltret som en rikslikare eller «lägereldsteve» för att skapa gemensamma värderingar. Så talar filterliberaler, och det man menar är förstås inget annat än ren och skir propaganda eller social ingenjörskonst, att i den gamla monopoltevens anda lägga ut texten för kreti och pleti vad man egentligen ska tycka.

För det betackar jag mig å det våldsammaste, och det många med mig. Statsmediernas vänsterblivna värdegrund är inte min, och i den mån det finns en nationell värdegrund alstras den spontant och kontinuerligt i folkmyllan snarare än i statsteves inpyrda korridorer.

Statsmedierna representerar det vänsterliberala etablissemanget och ingen annan, i en elitistisk ambition av att tala nedåt mot allmogen och kontinuerligt uppfostra denna i allehanda frågor. Det är ingen tillfällighet att statsmedierna har alldeles dille på «klimatet», damfotboll, veganism och andra områden som har en tydlig vänsterliberal konnotation.

I grunden skulle verklig «public service-teve» vara av värde i samhället, men det under förutsättning att man har en neutral och objektiv prägel och att man inte har en egen agenda eller företräder en viss politisk fraktion. Ytterligare ett villkor är givet av att inte konkurrera med näringslivet med program köpta för skattemedel, exempelvis sådan populär sport som kommersiella kanaler är bäst ägnade att hantera.

Den som vill se damfotboll får helt enkelt betala för det själv, och statsteves uppdrag måste vara betydligt smalare än att visa populära nöjen. Statliga medier ska befatta sig med stora sportmästerskap i samma utsträckning som andra statliga bolag ska grilla burgare (Clock!), tillverka bilar eller på annat sätt ikläda sig en roll som är vikt för det privata näringslivet, det vill säga inte alls.

Lågkvalitativa egentillverkade serier, lekprogram, amerikansk storfilm, sport och annat hör alltså inte hemma i allmänningens television, utan sådan ska präglas av seriös debatt, mycket omfattande nyhetsrapportering dygnet runt, smal kultur, vetenskap som inte är på mjölkpaketsnivå och i princip allt sådant som är av värde men svårt att finna en kommersiell marknad för. I annat fall kan man lika gärna lägga ned skiten.

Vad Mohammedsdotter vill få ut av detta utspel är inte gott att veta. Hon appellerar till den egna skaran följare om 2.8 %, men drar nog inte till sig nya väljare med elitistiska förslag om vidgad statsteve. Saken illustrerar på ett utmärkt vis varför Folkpartiet är i en djup kris som man inte har förmåga att ta sig ur, ty detta har inget med liberalism att göra, utan med dess motsats.

Vänsterns olagliga informationsbyrå Expo missbrukar den mediala nyhetstorkan genom att suddigt peka ut en minister vars son tydligen ska ha rört sig i högerextrema kretsar. (M)inizterns namn är numera på allas läppar, men den DDR-mässiga förtryckslogiken kring «yttrandefriheten» gör att detta får förbli en «hemlighet» tills statstelevisionen alternativt Expressen förkunnar för sin pensionerade följarskara vem det gäller.

Vän av ordning minns säkert regimen Anderssons civilministrinna Ida Karkiainen, vars «heilande» och samröre med nationalistiska grupperingar väckte viss uppmärksamhet, men av sosseriet unisont avfärdades som ett slags «ungdomligt oförstånd». Det blev, som sig bör, därför inga efterräkningar för detta flickstreck.

Men när det gäller högern tar man ett gemensamt grepp för att riktigt suga ut musten ur detta ben som har slängts åt de vänsterkommunistiska mediehundarna, med statsteve i spetsen. Med ett år kvar till valet tror man sig ha en skandal att hämta, på det att man yttermera kan stärka den rödgröna oppositionens chanser.

I realiteten har vi dock att göra med en minderårig person som av allt att döma ägnar sig åt samma slags förvirrade pojkstreck som Karkiainen, ett slags identitetskris som är så vanlig bland tonåringar. Inte för att ta (m)iniztern eller dennes regim i försvar, utan mer som allmän tankegång.

Det kan väcka viss förvåning, men även eliten och etablissemanget har sin beskärda del av dylika vardagsproblem med stökiga tonårsbarn med mera. Och även om föräldrar har ansvar, är det inte alltid man lyckas i sin fostran, och en schism uppstår. Det är nu tonåringars roll att revoltera, och ska man revoltera mot en far som är minister passar nasserollen perfekt.

En förvirrad minderårig person är nu inget hot mot rikets säkerhet, även om det framställs så i den förryckta rapporteringen. Den «aktivgrupp» han är medlem i har kanske som «mål» att «störta» regeringen, men Sveriges samlade skara av ett par hundra skinnskallar har alltså inte tillnärmelsevis den förmågan.

I flödet framkommer att dysfunktionella Säpo tydligen inte ska ha informerat statsledningen om saken, men det kan vänsterkommunistiska Expo strikt taget inte veta något om. Regimen hävdar motsatsen, dock utan att gå in på detaljer.

Det bisarra i denna historia är emellertid det märkliga klantänk som framträder i konturerna, tanken att en minister och därmed regeringen skulle befläckas av vad en anhörig befattar sig med. Det är argumentum ad odium, eller guilt by association på det svengelska språk, och det hör inte hemma i Sverige.

Till yttermera visso är det häpnadsväckande att en vänsterkommunistisk organisation får hållas på detta sätt och därtill uppbär statsmedel för sin olovliga underrättelseverksamhet, i praktiken en civil version av socialdemokratins IB. Expo är sprunget ur den våldsbejakande vänstern och är höggradigt sammanflätad med etablissemangsmedier.

En av grundarna är pyromanen och våldsverkaren Tobias Hübinette, i systemmedier betecknad som en aktad «forskare» i låtsasämnet «kritiska vithetsstudier», men i realiteten en omvänd rasist som hatar vita män för att de ligger med de koreanska tjejer han aldrig kan få. Hittebarnet menar på fullt allvar att det är en «pedofil böjelse» när vita män tar sig an asiatiska kvinnor.

Trådarna i övrigt löper mot den våldsbejakande kommunistiska organisationen Antifascistisk aktion (AFA) under ledarfigurer som Hübinette och Mathias Wåg. Andra förgreningar går till Kommunistiska Partiet och «nazistjägaren» Robert Aschberg, och därefter vidare till underrättelseföretag som Acta Publica med flera som förser pressen med underlag om personer.

Detta är den verkliga skandalen som år efter år får ligga att ruttna under mattan. Byken är svår att tvätta så länge korporativistiska medier samverkar med underrättelseorganet i fråga för det «högre syftet» att motarbeta den tynande högerextrema rörelsen.

Tidöregimen fortsätter att inskränka friheter på löpande band, denna gång genom att förbjuda gevär av typen AR-15 vid jakt – men inte sportskytte. Det görs enbart av kosmetiska skäl, då vapnets militära fägring gör det attraktivt för klientel utanför den traditionella älgjägarklubben. Andra halvautomatiska vapen med exakt samma funktion förblir tillåtna.

Å ena sidan kan man argumentera att om man verkligen vill komma åt de tungt beväpnade gängen, så måste man strypa tillförseln av dylika vapen i alla led. Mot vilket argument man kan hävda att mängden halvautomatiska vapen inte minskar, bara förekomsten av en viss modell. Muhammad i Orten skiter egentligen i hur vapnet ser ut, bara det gör sitt jobb.

Å den andra kan man förfäkta att jägare egentligen inte behöver vare sig AR-15 eller halvautomatiska vapen överhuvudtaget, utan bör förbli vid sin läst och nyttja klassiska älgstudsare. Att peppra en älg med automatvapen kan i och för sig ge en snabbare och mindre smärtsam död för djuret, men har ändå ett löjets och feghetens skimmer över sig.

Å den tredje kan man inta den diametralt motsatta åsikten, som en nyttig intellektuell tankeövning, och för att inte marschera i takt utan att rent allmänt vara motvalls kärring – en passande roll för undertecknad. Den tankegången leder då till att man inte bör förbjuda AR-15 alls, utan tvärtom släppa detta och alla andra vapen fria i libertariansk tradition och amerikansk praxis.

Om allmänheten beväpnar sig ökar nämligen insatsen drastiskt för Muhammad i Orten och allt annat bus som härjar fritt då polisen mestadels är upptagen med att kolla körkort utanför Systemet eller spana på den lokala thaiboden. Kulor som viner mot bostäder eller i grannskapet kan då plötsligt besvaras, vilket gör det långt svårare att vara yrkeskriminell.

Man kan invända att det vore en usel idé i statistisk mening, då den amerikanska erfarenheten visar att det dödliga vapenvåldet blir omfattande med fri tillgång på vapen. Mot vilket man kan genmäla att den schweiziska situationen inte alls är som den amerikanska, och att Sverige faktiskt redan är ganska vapentätt.

Man kan även erinra sig andra tillägget i den amerikanska konstitutionen: A well regulated Militia, being necessary to the security of a free State, the right of the people to keep and bear Arms, shall not be infringed. Med vältränad milis menas då ett slags civil militär beredskap, vid sidan av regeringstrupper.

Nutilldags är det nämligen populärt hävda att Vlad snart kan komma på besök, och då vore det väl lämpligt om Sverige hade en sådan vältränad milis beväpnad till tänderna med AR-15 och allsköns andra vapen? Eller ska vi ta kampen mot ryssen med regnbågsflaggor och lösa tillhyggen, hur har man egentligen tänkt här?

Nå, helvetet lär hinna frysa till is innan Sverige börjar ta steg i liberal riktning, enkannerligen avseende droger, sexhandel och vapen. Men det är också för att man inte kan ta ansvar för exempelvis sex- och droghandeln genom legalisering och reglering som gängen existerar, och att man därför nödgas förbjuda vissa slags vapen för att de «ser hemska ut». Det är dålig politik.