Kategorier
Kina Kultur Politik

一虎八奶

Dissidentens öde är vanligen hårt, ty sällan blir man ihågkommen efter det att man har fått lite uppmärksamhet i utländska medier. Det kan hjälpa om man får ett nobelpris, som tidigare Liu Xiaobo, men även sådana utmärkelser svalnar av ganska snabbt. Om vi pratar kinesiska dissidenter finns också ofta ett märkbart glapp mellan inhemskt och utländskt stöd, där frenetiska och revolutionära aktivister i den utländska demokratirörelsen är avskärmade från den mer evolutionära varianten som finns i Kina.

Exempelvis är det få som vet vem Wei Jingsheng är, och än färre bryr sig vad han gör i sitt amerikanska utanförskap. Han har tappat kontakten med sitt hemland och är därför inte längre relevant, annat än som en symbol för den tidiga rörelsen. Liu Xiaobo kunde ha följt i Weis spår genom att acceptera ett erbjudande om emigration till USA, men Liu visste att hans kamp då skulle ha varit förgäves. Han valde istället martyrskapet i fängelse, och belönades sålunda för det med en liten norsk medalj.

I den mer evolutionära skolan finns konstnären Ai Weiwei, som för närvarande ställer ut på Louisiana i Danmark, dock utan att själv medverka. Ai har ju anklagats för skattebrott, en anklagelse som i och för sig skulle kunna vara riktig men som samtidigt tidigare använts som allmänt tillhygge för att klämma åt uppkäftiga personer (ungefär som man gör i Sverige när någon sätter upp en strippklubb eller utför liknande brott mot statsfeminismen eller socialismen).

Varför man angriper skaparen av OS-arenan Fågelboet i Beijing i just denna tid är annars inte helt klarlagt. Spekulationerna att det har samband med den nordafrikanska jasminrevolutionen är långsökt, eftersom Ai Weiwei inte har spelat på den och inte heller har liknande ambitioner. Men oavsett vilka bevekelsegrunder som ligger i botten av denna röra har saken sedermera kommit att utvecklas till en politisk fars, där Kina trappar upp insatsen av rädsla för att förlora ansiktet – vilket man här är på väg att göra, till skillnad från i andra dissidentfall.

Ai Weiwei tillhör annars inte den revolutionära klick som vill ha snabb och samhällsomstörtande förändring, utan är bara en frispråkig typ, som råkar vara oerhört välkänd. Han är dessutom konstnär, och antas därför allmänt ha större svängrum än de flesta i sin kritik av samhällsfenomen.

När regimen så ansätter denna välkända konstnär med anklagelser om pornografi är måttet helt enkelt rågat för stora delar av allmänheten, och myndigheterna står med ändan bar. Diktaturen i Kina är aldrig starkare än vad populasen medger, och här har man inget som helst stöd för sina vidare trakasserier mot Ai.

Dels är det så för att vem som helst med sina sunda vätskor i behåll kan se att de bilder Ai publicerat inte har minsta pornografiska innehåll. I portalverket «一虎八奶» (En tiger, åtta bröst) framträder för övrigt Liumang Yan (流氓燕, eller perversa Yan) längst till höger i något fetnad skepnad jämfört med när hon själv för en del år sedan gjorde sig ett namn på nätet genom att plocka av sig trasorna och därmed bidra till en social och sexuell revolution som sedan dess fortgått i accelererande takt.

Men dels är det så också för att en sådan anklagelse slår mot alla kineser, mot människan och hennes natur, om hon inte får visa sig i den naturliga och nakna skruden utan att det av myndigheterna ska betecknas som «obscent». Således slår det moderna och numera mycket friare Kina tillbaka med massiv vedergällning genom att massbomba nätet med samma slags nakenbilder som redan florerar i ymnig mängd. Det är en löjlig anklagelse, och detta genomskådar kreti och pleti.

Med en etablerad konstnär är det dessutom så att det finns ett ekonomiskt värde i allt vad denne företar sig, och verken lever därför vidare i all evighet, särskilt om de har politisk sprängkraft. Koppla detta med Streissand-effekten, och vi inser att denna tiger med åtföljande åtta bröst just har odödliggjorts av den kinesiska regimen. Man har inte läst handboken i detta fall, utan har agerat med taffligt handlag. Ai Weiwei har därmed visat hur dissidenteriet bäst bör utföras.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Divide et impera

Tidningarna skriver att en iransk missil kan ta sig till Sverige, som om Iran i ren desperation skulle söka ut något lämpligt långväga mål för att söka hämnd (och därmed sin egen garanterade undergång) – det är ett väldigt verklighetsfrämmande resonemang. Andra menar att Iran har en expansiv agenda att kontrollera hela regionen, inte bara ekonomiska resurser utan även förment heliga platser.

Det går inte att utesluta en sådan ambition för det gamla perserriket, även om det är ganska långsökt; man kan alltså inte använda kärnvapen offensivt, de finns i avskräckningssyfte, för att freda det egna territoriet från angripare. Iran har i övrigt inte kapacitet att expandera med konventionella medel, och har heller inte aviserat någon sådan agenda.

Men självklart finns en geopolitiskt instabil situation i området, där alla inblandade parter skulle kunna ta för sig av en större kaka om man fick möjligheten. Saddams attack på Iran i ett svagt ögonblick var ett uttryck för det, likaså Saddams anfall på Kuwait.

Det är dock inte bara de regionalt inhemska staterna som spelar detta geopolitiska spel, utan även USA och andra västmakter, som har spelat en avgörande roll allt sedan Osmanska riket pulvriserades för hundra år sedan. Det handlar förstås delvis om att kontrollera olja och andra naturresurser, men det finns också större strategiska hänsyn involverade. Vi noterar att USA anföll Afghanistan med hänvisning till att landet upplät träningsläger åt al-Qaida, en grupp USA tidigare hjälpt fram i kampen mot Sovjetunionen under kalla kriget, särskilt då Sovjetunionen invaderade Afghanistan efter en statskupp.

Vidare anföll USA Irak med hänvisning till att landet var i färd med att utveckla massförstörelsevapen, en idé som kanske hade haft bäring under kriget mot Iran då kemiska vapen verkligen användes (och som då tolererades eftersom Iran ju var en gemensam fiende), men som nu visade sig vara en ren lögn. Det fanns ingen som helst utveckling av sådana vapen i Irak, och man fick senare nödmotivera saken med att man ville «slutföra jobbet» från befrielsen av Kuwait liksom att det var en del av «kriget mot terrorismen». Man smidde medan järnet var varmt.

Iran ligger lämpligt nog precis mellan Irak och Afghanistan, och de tre länderna bildar en västasiatisk axel som går från USA-allierade Turkiet ända bort till kärnvapenmakterna Pakistan och Kina. Iran har även en särskild strategisk betydelse i det att man kontrollerar Persiska viken och har en lång kustremsa. Kontrollerar man Iran, utöver Irak och Afghanistan liksom lydstater som Saudiarabien och inopererade konstgjorda fästningar som Israel, behärskar man i princip hela området.

Att USA nu åter vädrar krigsplaner beror delvis på det reflexmässiga stödet till Israel, men mycket mer på denna geopolitiska situation. Irans agerande har gjort det möjligt för USA att åberopa sin speciella massförstörelsevapendoktrin, att USA har rätt att förgöra varje nation som anses utveckla eller anses stödja utveckling av sådana vapen – samtidigt som man skyddar andra stater som illegitimt skaffar massförstörelsevapen, som kärnvapenmakten Israel.

I det geopolitiska scenariot framgår också betydelsen av de omtvistade autonoma regionerna Xinjiang och Tibet i Kina, två områden som länge varit föremål för såväl ryska som västliga påstötningar och vilkas separatism eldas på av dessa intressenter. Bergen och öknen i dessa regioner är naturliga skyddsbarriärer mot landtrupp och därmed av avgjord strategisk betydelse. På Kinas östkust finns amerikansk närvaro dessutom i Taiwan, Sydkorea och Japan, och sammantaget är Kina helt omringat av amerikanska intressen. Någon motsvarande inringning av USA finns förstås inte, det skulle helt enkelt aldrig tolereras.

Om Kina skaffar sig ett enda hangarfartyg – samtidigt som mindre nationer som Italien har flera stycken – ses det som en «aggressiv handling» snarare än något självklart för världens folkrikaste nation. Man framställer Kina som en expansiv makt, trots att det enda landet gjort de senaste hundrafemtio åren är att försvara sig mot andras expansion, främst då västmakternas, Rysslands och Japans.

Det är i denna kontext man måste förstå spelet kring Xinjiang och Tibet, liksom att USA och dess allierade i Väst visserligen gärna propagerar för ett fritt Tibet under en lamakratisk despot, samtidigt som man förvägrar sydosseterna ett fritt Sydossetien med hänvisning till att Ryssland inte får växa. Det avgörande är inte enskilda folks vilja, inte heller demokrati, utan geopolitisk kontroll. Härav följer också det långa amerikanska och västliga stödet till Mubaraks och andras regimer i Nordafrika.

Överhuvudtaget har sedan Sovjetunionens fall ideologi inte haft någon särskilt stark ställning i politiken, utan allt är numera nästan uteslutande en kamp mellan kulturer eller civilisationer och därmed behäftad geopolitisk konfrontation. När USA med vårt benägna bistånd skär upp Västasien som en konservburk är det för att säkra naturtillgångar och för att skaffa strategiska positioner gentemot samtliga betydande nationer i regionen, framförallt Ryssland, Pakistan, Kina och i viss mån även en svingstat och gammal kolonialvara som Indien (som inte har någon naturlig allierad).

Under kalla kriget var det ganska enkelt att ta ställning för demokratins krafter mot den otäcka och uppenbart expansionistiska sovjetkommunismen, men numera har världspolitiken brutaliserats så att man knappt ens försöker dölja de otaliga dubbla måttstockarna eller hyckleriet. Att USA:s erövring av halva Västasien inom loppet av tio år skulle bero på demokratifrämjande och självförsvar är det nog ingen som egentligen tror på. En enkel titt på kartan visar att det handlar om utstuderad kolonisation av gammalt klassiskt snitt, att söndra och härska som romarna benämnde det, att i etapper fullfölja en större strategi.

Kategorier
Kina Politik Religion Tibet

Brinnande munkar

Arabvåren och dess svep av revolutioner över Nordafrika inleddes när gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i mitten av december förra året. Det blev den gnista som kom att utlösa revolutionens brand, den incident som väckte den kollektiva vreden över en utveckling som gått i stå.

Att göra sig själv till martyr eller att på annat sätt offra sitt eget liv på ett dramatiskt sätt kan alltså göra skillnad, det kan inspirera andra att sätta sig i rörelse. Men det förutsätter då att det verkligen finns en undertryckt proteströrelse värd namnet, och att tajmingen är väl avvägd. När Per-Axel Arosenius 1981 tände eld på sig själv utanför skattmasens kontor efter att ha förlorat en tvist om 7000 kronor följde helt enkelt ingen revolution, och det är så de flesta självbränningar slutar, som personliga tragedier.

Så hur ska man då förhålla sig till de tibetanska munkar, hittills tio, som i Kina under året satt eld på sig själva? Uppenbarligen har man hämtat inspiration från den arabiska jasminrevolutionen, eftersom företeelsen inte förekommit tidigare, och det verkar också vara ett högst lokalt fenomen begränsat till Sichuan. Uppenbarligen vill man också med dessa handlingar väcka uppmärksamhet, inte minst i utlandet. Fast vad är det man vill väcka uppmärksamhet kring – det förment kinesiska förtrycket mot tibetaner?

Och vad finns det egentligen för likheter mellan jasminrevolutionens upphov och den tibetanska situationen? Innan Kina 1950 återtog kontrollen var Tibet en lamaistisk teokrati med traditionell livegendom bland en befolkning som i huvudsak var analfabeter och inte förväntades leva längre än till 35 års ålder, en befolkning som under lång tids teokratisk misskötsel kontinuerligt hade minskat i storlek.

Under kinesiskt styre har medellivslängden fördubblats, befolkningen tredubblats och ekonomin tjugodubblats. Folket har också befriats från livegendom och patriarkat, och har tillgång till utbildning och sjukvård av dimensioner som tidigare var otänkbara. I själva verket har tibetaner aldrig någonsin i historien haft det så bra som nu, och aldrig haft så stora möjligheter som nu att faktiskt ta del av kultur, nu när man kan läsa och skriva i största allmänhet.

Eftersom utvecklingen fortsätter med tio procent tillväxt år efter år finner vi att det helt enkelt inte finns några likheter mellan den havererade nordafrikanska utvecklingen och den sprudlande tibetanska och kinesiska. Förutsättning för revolution finns inte alls, trots lokala oroshärdar och trots många kvardröjande problem. Inte heller finns något större hopp om stöd från omvärlden – det blir notiser här och var, men knappast mer; man vill knappast uppmuntra till självmord.

Ty tesen att man är så förtryckta och inte kan utöva sin kultur klingar ytterligt falskt givet den bakgrund som alla kan kontrollera. Politiskt förtryck finns, för att det alltjämt finns en separatistisk rörelse med den indiske laman i spetsen som fortfarande driver en kamp för ett fritt «Stor-Tibet», den kamp som är ett geopolitiskt spel från såväl den brittiska imperialismens tid som kalla krigets.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hamnade som ung i klorna på CIA och förleddes göra uppror under fagra löften om en ny tibetansk storhetstid, ungefär så som japanerna utnyttjade den siste kejsaren Puyi när han sattes som «kejsare» över japanskockuperade Manchuriet. Men medan Puyi sedermera kom till insikt om sin naivitet, har laman ännu inte upptäckt sin marionettroll, så här drygt tjugo år efter kalla krigets slut och drygt fyrtio år efter att USA drog tillbaka sina geopolitiska ambitioner i området.

Det politiska förtrycket är reellt och utöver det «normala» förtryck som finns i hela Kina, men det rör inte på något sätt kulturella eller religiösa områden – det är först när det blir politik av saken, när referenser till den högst politiske laman görs och man indirekt förordar separatism som det blir problem. Det är exakt där kinesiska myndigheter drar en röd linje. Hade laman hållit sig inom sina religiösa domäner och inte beträtt revolutionär politik hade detta överhuvudtaget inte hänt.

Om man bland lamaismens företrädare i Kina hade haft den minsta känsla för realpolitik hade man lagt ner dessa dumheter omedelbart och pragmatiskt format den vidare tibetanska buddismen inom de ramar som ges av den sekulära staten. Det finns nämligen inte någon möjlighet att Kina överger så mycket som en centimeter av sitt territorium, vilket hela nittonhundratalets historia vittnar om – allra minst kommer man att lägga sig i frågan om Tibet.

Kategorier
Kina Politik USA

Dekapitering på dekis

Det ser ut som en tanke att bland de stater som har kvar dödsstraff i straffskalan återfinns de fyra folkrikaste: Kina, Indien, USA och Indonesien. Majoriteten, 60 %, av människor i världen lever således ännu i sådana rättssystem, just tack vare att de folkrikaste nationerna ofta har kvar dödsstraffet – även demokratier som USA och Japan, för att inte tala om Indien.

Demografin gör också att Kina oftast får klä skott för sina många avrättningar, men vad är egentligen att vänta av världens folkrikaste nation? I andra sammanhang, som exempelvis ekonomi, brukar man ange per capita-enheter, medan man när det tjänar syftet använder absoluta tal. Som diagrammet nedan visar, baserat på siffror från Amnesty, är Kinas avrättningsstatistik i per capita-hänseende betydligt mer beskedlig, faktiskt nära nog hälften lägre än i det kinesiska och demokratiska grannlandet Taiwan och bara en åttondel jämfört med den kinesiska stadsstaten Singapore.

Det är självklart så att det finns betydande invändningar mot att använda dödstraff i ett modernt och upplyst samhälle. För oss klassiska liberaler är motståndet mot dödsstraff en av alla dessa principer som hålls som atomära axiom som inte är föremål för diskussion, utan som utgör ett ovedersakligt fundament för demokratin.

Men i realiteten och praktiken kan dödsstraffet bara avskaffas när det finns politisk potential för detta, dels i form av ett välutvecklat samhälle med ett stabilt rättsligt fundament, dels i form av populasens attityder – alltså samma skäl till att demokrati inte kan införas hur som helst.

I Sverige är det främst lågutbildade och gymnasieungdomar som förespråkar dödsstraff, förmodligen för att det är en känslomässigt tillfredsställande tanke att utkräva hämnd – man har vanligtvis inte funderat mer noggrant kring saken och under alla omständigheter inte förstått rättspolitikens utveckling från statens övertagande av klanfejder och blodshämnd till en mer individualpreventiv syn på brott och straff, med grund i upplysningens liberalism och rationalism.

Men i stora länder som Kina, USA och Indonesien finns även en populistisk majoritet för dödsstraffet, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att avskaffa det, i alla fall i demokratiska stater. Här får man bida sin tid och invänta att argumenten efterhand ter sig mer klara och rationella för den ofta religiösa befolkning som kräver statens opartiska exekvering av blodshämnd (med den uppenbara risken att oskyldiga oåterkalleligt avrättas).

Som svensk är det lätt att slå sig för bröstet över att vi redan för länge sedan insåg det självklara, men det är just för att det är så mycket lättare att politiskt kontrollera en sådan uniform och liten befolkning; det förhåller sig något annorlunda i de stora länderna.

Utvecklingen går dock tveklöst mot ett stadium där dödsstraff globalt sett är ett undantag som bara finns i renodlade skurkstater – kanske är vi där om femtio år, när först USA och sedan Japan och Kina förmodligen följt efter. Även om utvecklingen går förhållandevis sakta visar det ändå att det är möjligt att förändra världen till det bättre.

Kategorier
Kina Politik Xinjiang

Riksdagen bjuder in separatistisk terrorist

«Mellan 1999 och 2005 fick hon som fånge uppleva brutalitet, isolering och tortyr, dömd för att ha röjt statshemligheter.» (Svenska dagbladet, 2009-12-02)

«‘The hell in this world is Chinese prison,’ she says, though she says the prison guards ‘didn’t dare’ torture her because her case was too well-known in the international community.» (Far Eastern Economic Review, 2009-07-08)

Rebiya Kade’er (热比娅·卡德尔) tycks inte ens för sig själv kunna hålla reda på huruvida hon torterades eller inte, men det är klart att det finns ett givet syfte i att framställa en motpart i dess grymmaste dager – ett vanligt fenomen med så kallade dissidenter från Kina.

Alternativt kan Kade’ers försäkran om att hon inte tillhör den terrorstämplade organisationen Östturkestanska islamiska rörelsen (ETIM) komma i ett helt annat ljus i denna mytomana framställning – om hon uppenbart ljuger om det ena kan det tänkas ligga nära till hands att hon ljuger även om andra och viktigare saker.

Klart är i alla fall att hon fängslades för att ha försett sin separatistiske man i USA med information samt hållit kontakt med andra ledande separatister i Xinjiang. Man kan ha synpunkter på detta, särskilt som västerländsk liberal, men hon dömdes enligt gällande lag.

Klart är också att hon sedan hon utvisats till USA även har tagit ställning för ett fritt «Östturkestan», en frihet som aldrig någonsin förelegat. Xinjiang (新疆), eller det nya gränslandet, har under historien växelvis tillhört Kina och Ryssland, och sporadiskt även lydit under andra regimer, som det brittiska imperiet.

Ryssland hade som princip under ett par hundra år att roffa åt sig kinesiskt territorium, en företeelse som senare gick i arv till Sovjetunionen. Den «självständighet» som Turkislamistiska republiken Östturkestan hade 1933–34 kom således till genom en rysk kupp, och «landet» kontrollerades även av Ryssland.

Den andra perioden av självständighet inträffade under det kinesiska inbördeskriget 1944–1949, då centralmakten i Kina var otydlig och saknade resurser att kontrollera alla delar av riket. Denna självständighet var begränsad till några enstaka distrikt i norra Xinjiang och kom till genom en sovjetstödd kupp. Kina återtog kontrollen efter kommunisternas seger mot nationalisterna 1949, på samma sätt som i Tibet.

Före modern tid existerade i Xinjiang överhuvudtaget ingen självständighetsrörelse, och det fanns knappast heller någon föreställning om regionen som ett «land» – befolkningen bestod företrädesvis av inflyttade nomadstammar utan central ledning.

Precis som i Tibet bygger dessa separatistiska självständighetsrörelser på utländsk inblandning. Amerikanska CIA tränade och bidrog ekonomiskt till militär separatism bland exiltibetaner som ett led i kalla kriget och på grund av Tibets geopolitiskt strategiska läge. Den politiken övergavs när USA och Kina närmade sig varandra 1970.

Under Reagans period som amerikansk president följde emellertid en förnyad strategi av mer öppet slag, främst genom installationen av National endowment for democracy (NED) 1984, en privat stiftelse som huvudsakligen finansieras av amerikanska kongressen och vars syfte är att verka för demokrati i andra delar av världen.

NED ger exempelvis bidrag till Reportrar utan gränser, en organisation som förra året gick i täten för att svärta ner Kina inför de olympiska spelen i Beijing. NED har också finansierat lämpliga kandidater i olika länder för att öka vinstchanserna – även en så stabil demokrati som Frankrike har fått smaka på detta slags imperialism, då USA tyckte illa om Mitterands socialistregering; demokratin behövde en puff i rätt riktning (mot höger), som så ofta när USA lägger näsan i blöt.

Framförallt har NED återupptagit CIA:s verksamhet kring Tibet, med ekonomiskt och annat stöd till tibetlaman och separatistiska organisationer i exil.

Kan man tänka sig att NED återfinns även i Xinjiang? Jo, World Uyghur Congress (WUC) stöds finansiellt av NED, och i WUC sitter som president ingen mindre än Rebiya Kade’er. WUC är en paraplyorganisation för olika självständighetsrörelser, och alltså per definition ett separatistiskt organ – man driver med amerikanska pengar frågan om självständighet för Xinjiang gentemot Kina.

Huruvida Rebiya Kade’er i egenskap av president för en separatistisk organisation hade något att göra med de etniska kravallerna i Ürümqi i somras återstår att bevisa. Kina påstår sig ha bevis för att så är fallet, medan Kade’er själv tillbakavisar påståendena. Så mycket står i alla fall klart att kravallerna initierades och eldades på av just utländska separatiströrelser (om någon undrar varför Kina stängde av internet och mobilnätet i Xinjiang), separatiströrelser som står under WUC:s inflytande.

Det är en sak att i egenskap av medborgarrättskämpe verka för bättre villkor för minoriteter och mot orättvisor av olika slag, men en helt annan att förespråka separatism och underblåsa etniskt våld så som i Tibet och Xinjiang; vare sig tibetlaman eller Kade’er har någon befolknings mandat att verka på detta sätt, även om de båda ofta framställs som folkliga hjältar i västliga medier.

Att Sveriges riksdag på kristdemokratiskt initiativ bjuder in Rebiya Kade’er ter sig i ljuset av detta mycket märkligt, liksom det är märkligt att samma riksdag årligen har «manifestationer» för folket i Tibet. Det är märkligt för att det sänder dubbla budskap till omvärlden och skadar relationerna med Kina – Sveriges officiella hållning är nämligen den rakt motsatta, att båda de autonoma regionerna är en del av Kina.

Med den hållningen kan man helt enkelt inte låta en terrormisstänkt separatist orera i landets beslutande församling. Man kunde då lika gärna bjuda in Osama bin Laden, vars al-Qaida för övrigt är associerat med östturkestanska separatistorganisationer.