Kategori: Politik

Kategorier
Kina Politik

Fjärde juni-incidenten

Så här års böljar de vanliga texterna om incidenten vid Himmelsfridsportens torg 4 juni 1989, med källor som Voice of America, Deutsche Welle, BBC och andra som av någon anledning ägnar sig åt nyhetsförmedling på kinesiska. Vem vill de nå, och varför?

Man kan tänka sig att de vill tydliggöra historien när den kinesiska «regimen» hellre vill dölja den, det vill säga att arbeta i sanningens tjänst. Gott så. Men man kan också se ett propagandistiskt drag i hur man riktar informationen. Intellektuella i Kina behöver emellertid inte påminnas, utan känner till historien ganska väl – övriga kommer ändå inte i kontakt med västerländska källor.

Kan man försvara vad som bäst betecknas som en massaker med hundratals dödsoffer, eller tusentals om man ska tro de mest uppskruvade guesstimaten? Inte i vår del av världen, förstås, men Kina gör det regelbundet. Man kan också föra ett strikt utilitaristiskt resonemang, om man så vill.

Ty om demonstrationerna hade fått «regimen» på fall på samma sätt som i Sovjetunionen hade slutresultatet inte blivit ett strålande demokratiskt Kina, utan en sönderfallande nation i inbördeskrig. Man hade då återupptagit situationen som rådde efter kejsardynastins fall, med lokala krigsherrar som styr i olika regioner – en «kinesisk vår» hade utbrutit, i likhet med den arabiska motsvarigheten.

Under de omständigheterna hade den formidabla ekonomiska tillväxt Kina har upplevt under dessa trettio år uteblivit, och många av de sociala friheter som numera finns hade aldrig sett dagens ljus. Nettosumman hade blivt gravt negativ, och få hade haft det bättre än i dag. Är det vad man önskar?

Nu är jag inte utilitarist och försvarar inte heller massakern, men de socialliberala tänkare som bekänner sig till utilitarismen borde faktiskt göra det. Största möjliga lycka tillkom största möjliga antal tack vare Deng Xiaopings resoluta ingripande, även om det kostade några livet.

I det här fallet är saken alltså mer komplicerad än att en regim skjuter på sin egen befolkning. Det går inte att jämföra med Sharpeville eller andra motsvarigheter, utan har en helt annan bakgrund och dynamik. Det är också därför en del som deltog i demonstrationerna har ändrat sig på äldre dagar, för att de inser vilka krafter som hade släppts lös, och vad det hade lett till.

Olika synsätt kan således anläggas på incidenten. För Kinas vidkommande är saken utagerad. Man har släppt en vitbok om händelsen och i övrigt lagt sordin på saken. Tids nog kommer händelsen att hanteras normalt i den kinesiska historieskrivningen, även om man kan tycka att den tiden nu är kommen. Samhällskontraktet stipulerar att medborgarna ska arbeta för sin egen materiella lycka, medan politiken lämnas åt partiet – och det har ett folkligt stöd som västerländska politiker bara kan drömma om.

För Väst är saken emellertid ett brott mot mänskligheten, varför man fortsätter att basunera ut sin kritik. Det har man förstås all rätt att göra, men frågan är vad man vill uppnå med saken. Att ställa sin egen förträfflighet i kontrast? Att förmå Kina att lägga om kursen?

Kinesisk demokrati kan bara komma inifrån, på samma sätt som tidigare i Taiwan, eller för övrigt som i vår del av världen. Det är något som sker när tiden är mogen, när folket självt rör sig i den riktningen. För närvarande finns inte den strömningen, och den kan inte tvingas fram utifrån. Varför ens försöka med demokratisk mission när det är andra faktorer som avgör?

Vi i Väst har ett ansvar att hålla levande all historia, inklusive fjärde juni-incidenten (六四事件; alla större händelser heter «incident» på kinesiska, det är inte en förminskning). Däremot finns det föga anledning att varje år återkommande behandla ämnet i medier, för då antar det formen av något slags rituell kinafientlig propaganda som inte leder någon vart.

Kategorier
Politik Vetenskap

Fem sigma, opinionsundersökningar och klimatvetenskap

När opinionsinstituten samlar in väljarnas synpunkter får man en given fördelning av svaren per parti, och varje parti får därmed en viss procentsats. Vid beräkning mot föregående mätning brukar man ange att det föreligger en statistiskt säkerställd skillnad om konfidensintervallet ligger inom konfidensgraden 95 %.

95 % konfidens innebär att man i 95 % av fallen vid slumpmässigt stickprov får samma intervall. Annorlunda uttryckt söker man ett resultat som är statistiskt signifikativt för två standardavvikelser eller två sigma (2σ), vilket motsvarar 95.45 % av värdena i en normalfördelning. Man bortser alltså från uteliggarna i fördelningens extremer, de knappt 5 % som ligger utanför intervallet.

Två sigma (2σ) är norm inom samhällsvetenskapen, eftersom det ger en tillräcklig (nåja) precision för ändamålet att förutsäga valresultat eller beteenden av olika slag. I naturvetenskaper höjer man emellertid ribban och laborerar ofta under 3σ eller 99.73 % konfidens. Uteliggarna är nu så få att de representerar statistiskt brus.

I riktigt hårda vetenskaper som partikelfysik går man dock än längre och nyttjar 5σ eller 99.9999 % konfidens. Man anser inte att man har en upptäckt av en ny partikel eller ett nytt fenomen innan man har mätningar med sådan konfidensgrad, och man utesluter således chansen nästan helt och hållet.

Hur är det med klimatvetenskap? Man använder 2σ eller 95 %, samma som i samhällsvetenskapen, eftersom de många modellerna är behäftade med svårartade osäkerheter. I själva verket tar man ett medel av över hundra klimatmodellers resultat och ger osäkerheterna i form av modellernas extremer.

Exempelvis beräknar IPCC att havsnivån kommer att stiga 26 cm till 2100 om målet om +2 °C nås. Detta är medianen, men med 2σ eller 95 % konfidens anger man det övre konfidensintervallet till 81 cm. I allra värsta fall under detta scenario kan nivån alltså stiga 81 cm, om man får tro modellerna.

Men IPCC har även ett extremt mål om +5 °C, som motsvaras av fortsatt ökade utsläpp. Medianen blir nu 51 cm, med maximum 178 cm under konfidensen 2σ eller 95 %. De extrema värdena är alltså väldigt osannolika, likväl som scenariet om +5 °C. Det allra troligaste är en ökning med 30 cm, vad vi har observerat momentant (3mm/år) under en längre tid. I Sverige motsvaras detta av sjunkande havsnivåer, eftersom landhöjningen går fortare.

Klimatvetenskapen har dock en inneboende katastroflogik, då den är underställd politiska och ekonomiska dimensioner (anslag som fördelas utgör klimatforskares levebröd). I medier kan man således läsa att «forskare varnar» för att havsnivån kan stiga med två meter till 2100, givet det mest osannolika utfallet i det allra värsta av IPCC:s scenarier.

Här håller man sig inte ens till intervallet 2σ, utan går utanför för att peta i de extrema uteliggarna, det omvända mot vad som försiggår i sund vetenskap. Givet det värsta scenariet finns alltså en risk om 5 % att havsnivån skulle stiga med två meter, förutsatt att man tillmäter klimatmodellerna sådan precision (och det har de inte).

Men risken är även 5 % att människan utrotas före 2100 av krig med nanoteknologiska vapen. Även framväxten av superintelligent AI beräknas utrota människan före 2100 med en sannolikhet om 5 %. Väldigt få brukar tillmäta dessa uppskattningar någon större vikt, eftersom de är osannolika uteliggare i en fördelning. Var är Nanotech-Greta och AI-Greta med sina plakat?

Vi ser alltså att man i sund vetenskap har en ultrahård kritisk inställning till de egna resultaten, med krav om konfidens som mer eller mindre utesluter chansen. I klimatvetenskapen gör man det omvända och nyttjar de mest extrema och osannolika resultaten i de mest extrema scenarierna för att elda på hysterin. Man kan förstå att tidningarna gnuggar händerna av sådant, men det har alltså ingenting med verkligheten att göra.

Kategorier
Kina Politik USA

Trump kommer och går, men Kina består

De amerikanska sanktionerna mot Huawei har nu antagit en global dimension, då de flesta elektroniktillverkare är bundna till amerikanska halvledarprodukter. USA:s motiv är officiellt att man misstänker Huawei för potentiellt spioneri, men i praktiken är det ett illegitimt sätt att begränsa en överlägsen konkurrent från att ta över den inhemska amerikanska marknaden samt att skaffa sig ett överläge i förhandlingarna kring tariffer i handelskriget.

Arresteringen i Kanada av Huaweis finanschef Meng Wanzhou har samma bakgrund, och hon utgör ett möjligt förhandlingskort i Trumps försök att tvinga på Kina ett orättfärdigt fördrag – en påminnelse om hur Kina tvangs till motsvarande fördrag i det förgångna under amerikansk och annan kanonbåtsdiplomati.

Kina står och faller dock inte med Huawei, och den luttrade kinesiska ledningen kommer inte att tappa fattningen över denna vägbula. Man kommer inte heller att ge med sig under sådana omständigheter, utan står beredda att härda ut sämre tider för lång tid framåt – något man har en historisk vana av att göra.

Kina kan inte vinna ett handelskrig mot hela världen, men man är samtidigt den som kan härda ut längst. Kina kokar och har mängder med sociala uppror att handskas med, men man bemästrar situationen. Vid förvärrad ekonomi riskerar kommunistpartiet att tappa makten i en revolution, men förutsättningen är då att den sker naturligt och inte tvingas fram av omvärlden. I det senare fallet kommer kineserna istället mangrant att sluta upp till strid.

Motsvarande gäller inte i västländer, som redan i dag plågas av schismer och polarisering. Låt säga att Kina börjar flexa musklerna, stryper tillgången till de jordartsmetaller man kontrollerar till åttio procent samt mer noggrant saboterar den utvecklade leveranskedjan med Kina som nav? Västerländsk tillverkningsindustri skulle haverera på en månad, och de ekonomiska och politiska konsekvenserna skulle bli omfattande. Västvärlden har ingen som helst uthållighet.

Nu kommer det troligen inte att gå så långt, eftersom Kinas ledning är rationell och har betydligt längre framförhållning än Väst. Man kommer att lägga band på sina känslor och tålmodigt manövrera sig ut ur situationen. Men man kommer att lägga på minnet även denna aggressiva handling, och vid lämpligt valt tillfälle omsätta den i revansch.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Kulturrevolutionära mönster

Skolor i Barcelona låter rensa sina bibliotek på barnböcker som anses vara olämpliga ur genussynpunkt, det vill säga sådana verk som anses vara sexistiska eller stereotypa. En tredjedel av den klassiska sagoskatten med ökända verk av H. C. Andersen och bröderna Grimm får stryka på foten när genusperspektivet blir av överhängande intresse.

Barnen anses nämligen forma hela sin syn på kön och genus efter vad som står i dessa traditionella sagor från 1800-talet, och tycks inte kunna observera den verklighet som omgärdar dem under övrig tid. De farliga böckerna måste därför undanröjas, och för ändamålet har man etablerat särskilda genuskommittéer som ska granska böcker.

Liknande verksamhet har tidigare kunnat observeras i andra länder, som när amerikanska bibliotek undanröjer Huckleberry Finn för dess «rasistiska» språkbruk, eller som när den svenska kulturen redigeras för att kunna tåla Pippi Långstrump i en modern kontext utan ord som negerkung. Tanken att man skulle kunna använda sådan äldre litteratur som en fond för samtal och illustrera förändring tycks inte ha föresvävat censorerna, utan kulturen ska prompt friseras anakront för att passa moderna vänsterideal.

Det är inte helt olikt hur Mao Zedongs fru Jiang Qing lät omdana den kinesiska kulturen under kulturrevolutionen 1966–1976. Traditionell pekingopera förbjöds, och istället uppfördes så kallade modelloperor (样板戏, yangbanxi) som enda tillåtna uttryck vid teatrarna. Modelloperorna förmedlade de rätta värderingar som folket skulle omfattas av, medan övriga uttryck friserades eller bannlystes.

Överhuvudtaget kan man skönja flera parallella linjer mellan det kaotiska Kina efter inbördeskriget och det nutida västerländska samhället. I Kina skulle man «ställa om» hela samhället för att på femton år kunna ta upp kampen med USA och Storbritannien som industrination, och för ändamålet lät man vanligt folk smälta ned sina jordbruksredskap för att tillverka «stål» i hemgjorda masugnar. Massvält blev resultatet. Det har sin motsvarighet i hur nutidens svenska samhälle ska «ställa om» för «klimatet», även det på femton år, utan att beakta konsekvenser för ekonomi eller annat – människor tror numera att det är normalt att ha flygskam, bilskam, köttskam och till och med barnskam.

Under kulturrevolutionen stängdes universiteten, och akademiker och intellektuella sändes ut på landsbygden för att lära sig bli arbetare. Ekonomin tog istället juntan bland bonderevolutionärerna under Mao hand om, med känt resultat. Förloppet är inte helt analogt, men kvotering efter kön och hudfärg i dagens Sverige har en del gemensamt med ambitionen när meritokratin sätts ur spel och migranter inte ens avkrävs CV för att «underlätta» anställning, eller när universiteten nyttjas som arbetsmarknads- och migrationspolitiska förvaringsanstalter. Ytterligare en parallell är att ministrar i regeringen har stort bildningsunderskott och ofta inte har mer än gymnasieutbildning i bagaget.

Vi har även sett hur man vill rasera historiska figurer i form av statyer, främst i USA, för att dessa anses återspegla rasism (sett med ett nutida vänsterraster). Förloppet är snarlikt det under den kinesiska kulturrevolutionen, då man lät förstöra all gammal kultur som ansågs stå i vägen för den moderna kommunistiska människans framgång och som andades «feodalt» förtryck.

Angiveriet och hetsjakten på «högerelement» under den kinesiska kulturrevolutionen har sin givna motsvarighet i hur man i dag angriper «högerpopulister» och anger människor för vad de skriver på nätet, till exempel därför särskilt bildade vänsterorganisationer som uppbär statsbidrag för sin verksamhet. Den bindgalna frenesin är helt identisk i båda fallen, och i båda fallen är den egna samtiden blind för galenskapen.

Se gärna Feng Xiaogangs film Youth (2017, 芳华, Fanghua) som en god illustration till det galna kinesiska samhället på den tiden, samt hur det slutligen normaliserades. Det är intressant att Kinas tillfrisknande sker ungefär samtidigt som Väst börjar insjukna. Det är inte bara ekonomin som skiftar mot asiatisk dominans, utan Västvärlden håller på att tappa greppet fullständigt, som en gång Kina. Men vi inser det inte ens själva.

Kategorier
Politik Vetenskap

Perspektiv på klimatet

Avancerat liv på jorden har existerat i en halv miljard år sedan den kambriska radieringen. Under den perioden har temperatur och koldioxidnivåer varierat kraftigt, och få är medvetna om att den tid vi lever i är den kallaste under den epoken, att vi lever i en istid sedan trettiofem miljoner år tillbaka, och att istider är anomalier i jordens historia.

Varför lever vi i en istid nu? På grund av den alpina orogenesen som påbörjades för sextiofem miljoner år sedan, då den afrikanska kontinentalplattan började skjuta in i den eurasiska och bildade Alperna. I synnerhet påverkades klimatet när den indoaustraliska plattan kolliderade med den eurasiska för femtio miljoner år sedan och bildade Himalaya. Den mängd kiselbaserad sten som frigörs vid bergsbildningen suger upp koldioxid ur atmosfären, och temperaturen sjunker som en följd. Koldioxidhalten under krita var 1700 ppm, mot dagens 400, för att sätta detta i perspektiv.

En istid definieras av att det finns en kryosfär, det vill säga en beständig is. Sådan har vi för närvarande bara vid polerna, men utbredning och tillbakabildning av is över betydligt större landområden sker periodiskt, huvudsakligen till följd av variationer i jordens lutning och rotation. Den senaste maximala utbredningen ägde rum vid -16 ka, då halva Eurasien befann sig under ett kilometertjockt istäcke, det man i folkmun menar med istiden.

Sedan dess befinner vi oss i en interglacial, en «varm» period i den geologiskt kalla epoken. Isen har dragit sig tillbaka och glaciärerna har smält. Man jagar inte längre ren i Frankrike, utan den verksamheten har förflyttats till Norrland. Men eftersom det rör sig om ett periodiskt fenomen (milankovićcykler om 100 ka) kommer en ny utbredning av is att ske, och stora delar av Eurasien och Nordamerika kommer åter att täckas av is.

Den processen skulle egentligen redan ha påbörjats, men människan kom emellan. Först med jordbruk från -9 ka, då skogar brändes ned och frigjorde koldioxid, sedan med boskap, då metan bidrog till att begränsa nedkylningen. Det har ändå funnits en nedkylning, om än inte så kraftig som den borde ha varit. Till slut skulle variationer i lutning och rotation övervinna människans påverkan och nedisningen påbörjas och accelereras.

Då sker industrialisering som en turboeffekt, då människan skyfflar ut koldioxid genom förbränning av förmultnad växtlighet i form av kol och olja. Den verksamheten inte bara kompenserar för nedkylningen, utan reverserar den. Det är där vi befinner oss i dag, med fortsatt tillbakadragning av isen och smältning av glaciärer. Jorden värms upp antropogent, vilket många menar är ett problem.

Det är naturligtvis ett problem vid kustområden, eftersom havsnivån kommer att stiga. Om all is skulle smälta rör det sig om riktigt stora nivåhöjningar, men så långt går det aldrig. Inte ens om vi fortsätter som i dag kommer vi att kunna hindra den kommande nedkylningen och nedisningen, utan jorden kommer obönhörligen att åter bli en snöboll. Vi har än så länge bara förskjutit förloppet.

Det är egentligen bara ren skär tur att vi överhuvudtaget är i stånd att diskutera dessa frågor. Människan råkade utveckla jordbruk och bofasthet vid -10 ka, efter att ha strosat omkring som jägare–samlare i 300 000 år dessförinnan, och kunde därför – helt omedvetet – påverka klimatet att förbli relativt varmt. Utan denna mänskliga påverkan hade vi idag redan sett effekter av nedisning, och vi hade under loppet av några tusen år varit tvungna att migrera söderut, helt hjälplösa mot naturens skiftningar.

Människan har svårt för större tidsrymder, och är i mycket fångna i det förhandenvarande ögonblicket. Man har tagit för givet ett stabilt klimat, trots att det i geologisk tid inte existerar något sådant. Man känner oro och till och med «ångest» över mycket måttliga förändringar, och inbillar sig att jorden ska bli något slags Venus eller rent av «brinna upp». Det kan alltså inte hända, utan det värsta som kan ske är översvämmade kustområden och mer «dramtiskt väder» – men samtidigt en mer produktiv jord.

Det perspektiv jag önskar att alla kunde förnimma är att den omvända processen, med en ny nedisning, hade varit så oerhört mycket mer förödande för mänskligheten, och att en sådan förr eller senare kommer, även om det inte direkt angår dagens generationer. Det är därför bra att vi nu börjar lära oss hur vi kan kontrollera och bemästra atmosfären, och det ligger i vårt kortsiktiga intresse att förhindra mer dramatiska vattenflöden att störa mänsklig aktivitet. En dag kommer vi nämligen att behöva den geologiska klimatingenjörskonsten för att hantera det motsatta problemet.

Däremot är det helt kontraproduktivt att piska upp apokalyptiska stämningar och varna för «jordens undergång», och att föra fram en sjuk personkult kring ett skolkande bokstavsbarn som Klimat-Greta är inte ämnat att lösa några som helst problem. Folk behöver bilda sig med andra och mer vetenskapliga källor än kommersiellt drivna och illa pålästa journalister för att få en mer vederhäftig uppfattning om klimat.

Daniel Britt, professor i astronomi och planetvetenskap vid University of Central Florida, ger ett geologiskt perspektiv på klimatet.