Kategori: Religion

Kategorier
Politik Religion

Disputatio de iure ex mundus

Kristna anhängare inbillar sig ofta att deras ideologi är upphov till i princip allt gott på denna jord, samtidigt som man avsvär sig mer negativa följder. Således är terrorism utövad i guds namn ett avsteg från religionen och inte ett dåd av en riktig kristen (true scotsman), medan allt från demokrati till västvärldens konst anses vara det självklara resultatet av kristet inflytande.

Därför är det inte heller att förundra sig över att en kristen tidning nyligen malligt påpekade att flera av guds bud är grunden för våra lagar, moral och etik. Men är det verkligen så? Eller rättare sagt, finns det minsta korn av sanning i ett sådant påstående?

Hammurabis lagar antogs runt 1753 före vår tid av dåvarande kungen av Babylon. Prydligt bevarad i kilskrift på sten spänner lagboken en diger katalog av ämnen, i allt från stöld, falskt vittnesmål, äktenskap, arv, skatter, byggnation, sedlighet och mord och andra grövre brott. Civilisationerna i Mesopotamien var först med det mesta, så även de religiösa föreställningar som senare skulle dana de monoteistiska rörelserna. Deras arv spreds till övriga Levanten, och därifrån vidare till Egypten, Grekland, Rom, Germanien och så vidare i modifierad form.

Så gott som alla civilisationer har därför långt före kristendomens uppkomst haft en kodex som behandlar elementär rättskipning, allra helst kring sådana företeelser som människan instinktivt värjer sig mot: brott mot person och egendom. Buden du ska inte dräpa och du ska inte stjäla är därför trivialt juridiskt allmängods som har förelegat sedan forntid i alla större kulturer. Även du ska inte bära falskt vittnesbörd och du ska inte begå äktenskapsbrott följer från tidigare sumeriska förlagor, och har motsvarigheter i alla tidiga system.

I vår del av världen gällde innan kristendomens ankomst fornnordisk lag, som i sin tur baserades på allmän germansk lag, som präglades av romersk lag och så vidare. Rättvisa skipades på tingen, en benämning som lever kvar i tingsrätt, landsting med flera begrepp. En lagman svarade för sakkunskapen, medan tinget avgjorde med ett juryliknande förfarande. Tvistemål om stöld, våld och andra nidingsdåd kunde resultera i böter eller förvisning, eller i frikännande, såvida inte holmgång anordnades av de tvistande.

När kristendomen etablerades i Skandinavien förändrades och påverkades juridiken givetvis i romersk riktning. Slaveri förbjöds, och förbud mot ursprungliga religiösa riter och praktiker instiftades i landskapslagarna. Man kan med fog säga att de strikt religiösa buden du ska inte ha några andra gudar, du ska inte missbruka din guds namn, och du ska helga vilodagen infördes i medeltida svensk lag, och budorden utgjorde därför definitivt ett kanoniskt komplement till den existerande världsliga lagen.

Men å ena sidan finns inga rester kvar av dessa bud i det moderna lagrummet, utan vi har, förvisso sent omsider, instiftat religionsfrihet, där var och en är fri att dyrka ingen, en eller flera gudar i allra största allmänhet. Vi har också uttrycksfrihet, som låter oss smäda religionens många gudar hur mycket vi vill. Något förbud mot att arbeta och utföra tjänster på officiella eller andra vilodagar finns just inte. Å den andra sidan är dessa tidigare religiösa lagar inget att yvas över, då de utgjorde en repressiv och odemokratisk rättslig instans, som inte heller fanns i det forntida Norden.

Utöver religiös lag tillförde kristendomen en rad juridiska nymodigheter, bland annat att kvinnans ställning är underordnad mannens, enligt biblicistisk tradition. Oskuld i rättslig tvist kunde bevisas på flera sätt. Järnbörd innebar att en anklagad kunde underkasta sig den kristna gudens prövning genom att gå nio steg med glödande järn i händerna, eller att med nakna fötter beträda tolv glödande plogbillar. Om lemmarna förblev oskadda frikändes han, i annat fall slogs han i helvetet.

En motsvarande rättslig prövningsteknik infördes senare i häxprocesserna, där anklagade slängdes i sjön. Den som drunknade frikändes postumt, medan den som förmådde hålla sig flytande brändes på bål eller på annat sätt togs av daga. Se där de kristna kärleksbuden i praktisk tillämpning.

Av de sju uppräknade budorden utgör således inte ett enda en grund för våra lagar. Fyra av dem är så allmängiltiga att de har tillämpats långt tidigare, medan övriga tre är tillfälliga religiösa horrörer som med rätta har avskaffats. Den enda resten torde vara förekomsten av kristna helgdagar i almanackan, men även de är under långsam avveckling.

Återstående tre budord är mer av moralisk karaktär, och har aldrig haft någon form av laga kraft. Men även dessa moraliska pekpinnar är av så urvattnat slag att de äger universell giltighet. Visa aktning för din mor och din far, eller mer allmänt att visa respekt för andra, föreskrivs i så gott som samtliga antika moralsystem från kinesisk konfucianism till grekisk moralfilosofi. Samma sak gäller den så kallade gyllene regeln, som visserligen inte är ett budord men som kristna gärna framhåller som en kristen gåva till världen.

Du ska inte ha begärelse lyder i sammanfattning de två kvarvarande budorden, som kan tolkas på en rad olika vis. Men oavsett tolkning är dessa moraliska föresatser av lika allmän natur som övriga. Långt före kristendomens uppkomst uppstod i buddismen en hel lära om att avsäga sig alla former av begär, medan avund i allmänhet har setts som odygd i de flesta kulturer.

Därmed har påståendet motbevisats: de tio buden i kristen eller judisk gestaltning utgör ingen grund för vare sig lag eller moral och etik i det moderna Sverige. Tvärtom fjärmar sig såväl lagen som moralen allt mer från så kallad kristen etik, vilket framgår med önskvärd tydlighet i frågor kring abort, eutanasi, äktenskap och sexuella relationer, där en liberal hållning sedan länge dominerar och vidgar sina domäner.

I vidare mening har kristendomen som moralfilosofi inte tillfört mycket annat än vanvett, även om det är en utbredd missuppfattning att mycket av vår civilisation bygger på kristna tankar. En straffrättsprofessor (Sydsvenskan, 2016-08-15) gör sig skyldig till att, måhända omedvetet, propagera för den uppfattningen: uppsåtet som grund för straffskyldighet anses här stamma ur kristet tänkande.

Sant är att mens rea som begrepp stammar från medeltida engelsk lag, men principen har ett betydligt äldre ursprung och förelåg fullt utvecklad i klassisk romersk lag. Exempelvis Gaius beskriver företeelsen sålunda i Gai institutionum iuris civilis commentarii quattuor (år 161): Det beslutades dock att de som använder egendom för annat syfte än det för vilket de mottog det begår stöld, förutsatt att de hade vetskap om att detta är i strid med ägarens vilja, och att denne, hade han vetat det, inte skulle bevilja det. Men om de tror att han skulle tillåta dem att göra så, bör detta inte betraktas som stöld. Och distinktionen är helt i ordning, eftersom stöld inte kan begås utan olagligt uppsåt. (Placuit tamen eos, qui rebus commodatis aliter uterentur quam utendas accepissent, ita furtum committere, si intellegant id se inuito domino facere eumque, si intellexisset, non permissurum; at si permissurum credant, extra furti crimen uideri, optima sane distinctione, quod furtum sine dolo malo non committitur.)

När någon hävdar kristendomen som grund för någon företeelse gäller det således att inta ett skeptiskt förhållningssätt. Det är klassisk kristen erövringsteologi att ta äran åt sig för redan etablerade företeelser, och strategin skiljer sig inte från hur kristna har stöpt om etablerade riter och helger i kristen skrud.

Kategorier
Buddism Filosofi Kina Kultur Religion

Missuppfattningar om buddism

I ett av den kristna tokhögerns propagandablad, Världen idag, figurerar homofoba moralpredikanter som Siewert Öholm och Olof Edsinger. Den senare kan läsas med viss morbid skadeglädje, då de intellektuella saltomortalerna avlöser varandra på typiskt kristet vis, exempelvis när han oförblommerat blottar sin religiöst neurotiska beröringsskräck inför den i buddismen centrala yogan.

Förutom sagda beröringsskräck visar Edsinger och för all del en mängd andra kristna debattörer upp en förskräcklig religiös analfabetism när de försöker beskriva andra läror med inadekvata kristna termer. Han tror exempelvis att ett av yogans syften är att förena den individuella «själen» (atman), med «världssjälen» (brahman), och att man genom att praktisera (sekulär) yoga därför utsätter sig för denna «andliga verklighet» och därmed påverkas i religiös riktning. Detta från samma klick som brukar hävda att man minsann inte riskerar att bli kristen av lite välsignelser och psalmer i skolavslutning i kyrkan?

Men yoga är förstås inte exklusivt en hinduisk företeelse, och den stammar inte heller från hinduismen, precis som bön inte är ett kristet påfund, men ändå används i kristen praktik. Yoga är i grunden en metod för att behärska sinnet och kroppen, en kombination av meditation och gymnastiska övningar.

Den har helt sekulärt ursprung och är en förvedisk filosofisk yttring, men finner en naturlig plats i religiösa system som syftar till mental befrielse av något slag, exempelvis moksha i hinduism och nirvana i buddism: att uppnå självförverkligande, självkännedom och befrielse från okunnighet – man kan förstå varför en del kristna känner ett visst obehag inför detta!

Vidare är yoga central i buddismen, framförallt i mahayana, och det hör inte till vanligheterna att buddister «konverterar» till hinduismen för att de praktiserar yogisk meditation. Buddismen förkastar för övrigt begreppet «själ» (eller rättare «inre själv»), och hävdar istället ett «ickesjälv» (anatman, negationen av atman). I buddismen är förgängligheten central, och det finns ingen underliggande entitet som «vandrar» mellan existenser. Härav följer att begrepp som samsara inte kan beskrivas med kristna idiottermer som «själavandring», utan är en helt igenom annorlunda företeelse.

Yoga är och förblir därför ett verktyg som kan användas både sekulärt och religiöst, och den har ingen inneboende religiös konnotation i sig själv, precis som vinet i nattvarden inte bär på någon annan «spirituell» komponent än den upplyftande känsla man vederfars av att inmundiga drycken. Den religiösa aspekten uppstår först i en religiös kontext.

Edsinger har även varit på utflykt till Dragon gate (龙门, Lóngmén) i trakterna kring Älvkarleby. Där har han sett en staty av Guanyin, «nådens gudinna», och således förfärats över dess okristliga framtoning. Därefter följer en skur av okunnighet och missuppfattningar, av vilken den första är att det skulle röra sig om en gudinna.

Buddismen erkänner nämligen vare sig gudar eller gudinnor, och den rätta termen är således bodisattva, en högst levande jordisk person som har föresatt sig att viga sitt liv åt att hjälpa människor till befrielse. Det är en person med ofantligt stort medlidande med andra, och en aning skruvat skulle man kunna hävda att Jesus var en bodisattva, om än inte i namn.

Guanyin (观音, guānyīn) är kinesiska för att observera ljud, eller mer prosaiskt att höra världens ljud, eller rättare sagt världens sorger och klagomål. Det längre namnet är därför 观世音 (guānshìyīn), där 世 (shì) betyder just värld. På sanskrit kallas han Avalokiteśvara, med likartad betydelse. Han, hon – könet är ointressant för den som har uppnått fullständig befrielse, och ingen vet vem som är den historiska förebilden.

Buddister ber således inte till gudar eller gudinnor, utan till förebilder som Budda och bodisattvor, en form av andligt utformad respekt för mästare och föredömliga personer. Guanyin är den mest populära bodisattvan, och särskilt förknippad med medlidande (inte «nåd», en annan kristen term som saknar relevans). Edsinger bör vara noga på sin vakt, ty Guanyin finns med oss i princip överallt, nämligen där kameror av märket Canon (Kannon på japanska) fortsätter att se och höra världens sorger och glädjeyttringar.

Edsingers religiösa analfabetism framträder därefter i ett allt klarare ljus, då han redogör för ett antal inskriptioner på nämnda staty, varav en strof lyder: Större tur med fler söner och manliga barnbarn. Buddismen har förvisso en patriarkal historia, dock inte lika allvarlig som den kristna, men pamfletten i fråga härrör inte från buddism och har inget med Guanyin att göra.

Det är istället en traditionell kinesisk uppfattning som ännu äger giltighet på landsbygden, och som mer har rötter i konfucianism än något annat tänkesystem. Denna form av synkretism är förstås svår att greppa för monoteister, men i Östasien samsas buddism och konfucianism helt naturligt med daoism, folkreligion och andra religiösa företeelser av samma snitt – det är först när islam eller kristendom dyker upp på arenan med sina absoluta sanningsanspråk som det blir tumult.

Slutligen kan man bara sucka djupt när Edsinger förknippar texten tur och framgång för vem som helst, vid vilket tillfälle som helst och var som helst med buddism, eftersom det med eftertryck visar hur religiöst obildad han är. Buddism handlar om att utplåna otillfredsställelse genom att sluta vara fäst vid materiell och annan världslig framgång, och buddister söker helt enkelt inte lyckan. Det är istället just ett annat kinesiskt sekulärt ordspråk, som har intet med buddism att göra.

Edsinger skriver förstås för de redan troende, och kan tillåta sig att inte bara tumma på sanningen, utan även misshandla den rejält. Men förutom att det är intellektuellt ohederligt, är det också i strid med de «bud» de kristna ständigt hänvisar till, men aldrig själva tycks kunna följa: du skall icke bära falskt vittnesbörd.

Guanshiyin pusa (观世音菩萨), Sommarpalatset, Beijing
Kategorier
Kultur Religion

Vårens mytologi

Konstantin den store lät år 325 uppföra Heliga gravens kyrka i Aelia Capitolina (Jerusalem) på vad som ansågs utgöra den kristna profeten Jesus gravplats. Platsen är märkvärdig av det skälet att kyrkan ersatte ett tidigare tempel tillägnat gudinnan Venus, uppfört av Hadrianus knappt ett par hundra år tidigare.

Venus var förknippad med kärlek, fruktbarhet och åtrå, och var en romersk instans av den grekiska motsvarigheten Afrodite. Men grekerna importerade i sin tur gudinnan från Cypern, där feniciernas gudinna Astarte utgjorde förlagan. Astarte var i sin tur en nordvästsemitisk variant av den tidigare mesopotamiska kärleksgudinnan Ishtar, som i sin tur härstammade från den tidigare sumeriska gudinnan Inanna, Himmelens fru, tidigast känd från stentavlor 4000 f.v.t.

Fruktbarhetsgudinnan Inanna gick även under benämningen Aftonstjärnan (liksom Morgonstjärnan), och var således förknippad med planeten Venus. Den senare romerska instansen är identisk med Inanna, och således ett arv som har förmedlats av ett flertal kulturer, låt vara med lokala särdrag.

Tidiga polyteistiska panteon hade typiskt vittförgrenade släktträd över gudarnas relationer, och Inanna hade således självklart en make i form av Dumuzi, en sumerisk herdegud. I det senare babyloniska panteon motsvarades Dumuzi av Tammuz, make till Ishtar. Vid sommarsolståndet hölls i respektive kultur varje år en begravningsritual till minne av Dumuzi, då denne årligen förpassades till undervärlden av Inanna.

Inannas nedstigning i undervärlden är känd från tavlor med kilskrift. Orsaken till nedstigningen är dunkel, men hon tillbringar i vart fall tre dagar och tre nätter bland helvetets slussar, och blir räddad först när andra gudar i släkten ingriper. För att bli frisläppt kräver undervärldens Ereshkigal, Jordens fru tillika Inannas syster, att Inanna ger någon i utbyte. Demoner följer Inanna upp ur undervärlden för att hämta en ny gisslan, och efter ett flertal förslag väljer Inanna slutligen sin make Dumuzi, nämligen för att denne tycks strunta i hennes öde och har tagit hennes tron i besittning.

Inannas krafter tynar under de sex månader Dumuzi tillbringar i undervärlden, för att återvända med full kraft varje gång han frisläpps. Detta sker först när Dumuzis syster Geshtianna (Belili) frivilligt tar hans plats under resterande tid. Under sin tid i undervärlden vattnas Dumuzi för att få förnyade krafter, och vad myten förtäljer är således årets cykliska förlopp i död och pånyttfödelse.

Kopplingen till Venus har att göra med planetens skenbara försvinnande i övergången från aftonstjärna till morgonstjärna, vilket motsvarar ungefär tre dygn, den tidsperiod Inanna/Ishtar är försvunnen i undervärlden. Astronomer i Mesopotamien kände således till att det var samma objekt, vilket är en förutsättning för myten.

Om Dumuzi/Tammuz är make till Inanna/Ishtar/Astarte, är motsvarande figur för Afrodite Adonis, som på samma sätt representerade årtsidernas växlingar. Namnet Adonis är intressant såtillvida att det är ett direktlån från arameiskans adonai, plural majestatis för adon, som betyder herre, det vill säga gud.

Så vad har detta med den kristna mytologin att göra? Jo, även Jesus nedstiger nämligen i undervärlden mellan korsfästelsen och återuppståndelsen, så som Efesierbrevet berättar: Var och en av oss har fått just den nåd som Kristus har velat ge honom. Därför heter det: Han steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor. Att han steg upp, måste inte det betyda att han också har stigit ner i underjorden? Han som har stigit ner är också den som steg upp högt över alla himlar för att uppfylla allting. (Ef 4)

Vidare har vi den apostoliska trosbekännelsen, som berättar: Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare. Vi tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Nikodemusevangeliet i apokryferna, som inte medtogs i den kristna kanon, berättar mer utförligt om Jesus handel och vandel i undervärlden. Dödsriket eller undervärlden är förstås ett begrepp som återfinns i en mängd religioner, och det finns ingen omedelbar länk mellan sumerisk/babylonisk och kristen mytologi. Däremot är kopplingen indirekt, i det att man har lånat friskt av befintlig mytologi, inte bara i detta avseende.

Att Jesus sägs korsfästas och tre dagar senare (tre dagar och tre nätter, Matt 12:40) antas återuppstå just vid den tid som motsvarar vårens ankomst är således ingen tillfällighet, utan den kristna erövringsteologin ansluter här till befintlig tradition och approprierar riterna med ett för tiden helt nytt fräsigt stuk.

Kristendomen har naturligtvis även förtrustat andra etablerade traditioner, som den judiska påsken med nytt mytologiskt innehåll, liksom fertilitetssymboler som ägg, i kristen mytologi en symbol för Jesus tomma grav – dekorerade ägg förekom redan i sumerisk och senare i babylonisk tradition. Att man bygger en kyrka över Afrodites/Inannas tempel är därför inte en tillfällighet, utan en makaber handling av makt och aggression – samma fenomen som när kyrkor görs om till moskéer.

I vår del av världen finns motsvarigheter till Inanna/Ishtar/Astarte, Venus och Afrodite i form av Ēostre/Ostar (Easter på engelska), en germansk fertilitetsgudinna som firades i anslutning till vårdagjämningen och vårens ankomst, det vill säga vid samma tid som påsken. Det är inte samma gudinnor, men de har samma attribut, och kan möjligen ha ett gemensamt ursprung i förhistorien.

Ēostre härstammar från urgermanska *austrōn, med betydelsen gryning, som i sin tur är härlett av urindoeuropeiskans *aus- (skina). Ostar (öster) har samma etymologi, och beror naturligtvis på att solen stiger i öster. Etymologin blir än mer intressant i ljuset av att Hausōs (H₂ewsṓs) utgör en rekonstruktion av en urindoeuropeisk gryningsgudinna, förlaga till senare mytologiska instanser.

H₂ewsṓs stammar i sin tur från *h₂wes eller *aṷes, som betyder att skina. Från det härledda *austrōn följer även Aurora, morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi, eller Eos i grekisk (från sanskrits Ushas). Attribut förknippade med Hausōs är *wenos- (lust), som i sin tur har givit upphov till latinets Venus och det fornnordiska Vaner, bland vilka givetvis återfinns Freja, vår egen fruktbarhetsgudinna. Cirkeln sluts.

Morgonstjärnan i gryningen, eller i förekommande fall motsvarande aftonstjärna, är således ett rikt och globalt mytologiskt arv, som har givit oss en uppsjö av gudomligheter med utpräglat släktskap. På latin heter morgonstjärna för övrigt lucifer (den skinande), vilket passande nog blev djävulen i den kristna mytologin («den som ska falla»).

Även om den kristna mytologin har sina särpräglade drag, kan man ändå med fog säga att den innevarande helgen har ett antal olika rötter som har tvinnats runt varandra ett antal varv i den religiösa kampen om tolkningsföreträde. Det enda bestående är dock lusten, åtrån och längtan efter ljus och värme, och det är givetvis därför vi ytterst firar vårens ankomst.

Kristusfigurens nedstigning i Limbo, Andrea Mantegna (1475)
Kategorier
Filosofi Kina Kultur Politik Religion

Mjölkens dao

Religiösa tidningar är inspirerande att läsa. Naturligtvis inte för det grundläggande budskapet av religiöst flum, men som en uppbygglig lärdom i hur dåraktiga religiösa personer kan vara. De kristna tidningarna vill förstås slå vakt om vad de anser är den enda rätta vägen, och går därför till angrepp mot allt som anses utgöra en ideologisk konkurrens.

Tidigare har man gått till storms mot yoga i skolan, med argumentet att yoga har en religiös koppling till hinduism. Koppling finns nog, men den är mindre religiös och mer filosofisk. Främst är yoga förknippad med samkhya, som är en ateistisk lära med en dualism som är typisk för östasiatisk filosofi. Yoga är också central i en rad buddistiska skolor, särskilt den kinesiska huvudgrenen chan, som ett naturligt element i meditation.

Moksha och nirvana i all ära, men yoga kan självklart nyttjas helt fristående från religiösa kopplingar, som en teknik i avslappning, koncentration och självinspektion. Det är så yoga används i västvärlden, och det är då mer en fråga om psykologi än något annat. Man blir näppeligen hindu eller buddist för att man praktiserar yoga. Yoga som praktiserad i skolan är således strikt ickekonfessionell, och därmed en ickefråga.

Senast har de kristna förfasat sig över att mejerigiganten Arla berättar om yoga och «mindfulness» på mjölkpaketen, och även dekorerar kesoförpackningar med symbolen ☯︎ för yinyang (阴阳), den dualistiska princip som är central för kinesisk filosofi, men särskilt emanerar ur daoismen. Religiösa element finns förvisso i daoism, men även daoismen är mer en filosofi än en religion. Den dualism som uttrycks av yinyang skiljer sig i princip inte från annan filosofisk dualism, och berättar att mening bara kan följa ur kontrasterande entiteter. Utan ful finns inte vacker, utan feminint finns inte maskulint, utan svart finns inte vitt, och de är komplementära storheter utan inbördes rangordning. Daoism är ett primitivt försök att kategorisera naturen, en lära om att leva i harmoni med naturen.

De kristna blandar här in debatten om skolavslutningar i kyrkor, men den frågan rör sekularism i det offentliga värvet. Arla är ett privat företag och omfattas därmed inte av den sekulära principen. Arla kan precis som alla andra privata aktörer i samhället främja en viss filosofi eller religion, även om det inte är tillrådligt för kommersiella intressenter att blanda in ideologi i sin produktportfölj. För egen del såge jag helst att Arla och andra aktörer inte alls meddelar något budskap på sina produkter, men det är som sagt Arlas suveräna beslut, under marknadens dom.

Å andra sidan kunde det knappast skada att förmedla upplysning om främmande filosofier, som vanligtvis drunknar i den överväldigande kristna propagandan i medier och statstelevisionen. Daoism och yinyang är politiskt ofarliga och en smula gulliga företeelser, och de saknar anspråk om monopol på sanningen. Om Arla däremot skulle illustrera kristendom, islam eller något annat monoteistiskt och religiopolitiskt system på sina produkter, skulle försäljningen i ett slag halveras av konsumentbetingad avsky.

Det grundläggande felet med monoteistiska skräpläror är de begränsningar de ställer upp för tanke och andlighet: bön, men inte meditation; mässa, men inte yoga. De stängslar in människor i en andligt urfattig tillvaro, och det är därmed självklart att de friare andliga systemen blir mer attraktiva för fria människor än den unkna, stela och förtryckande kristendom som så länge har förpestat mänsklighetens tillvaro. Just av den anledningen kan man beklaga att Arla låter sig påverkas av den gapiga kristna toklobbyn.

Kategorier
Kina Kultur Politik Religion

San gai yi chai: lokal kulturrevolution

Vana besökare i Kina har nog observerat att en del byggnationer och konstruktioner knappast lever upp till modern standard eller vad som är föreskrivet i lag. Fuskbyggen och fallfärdiga ruckel står sida vid sida om mer habila nybyggen, och elledningar kan hänga i buntar över balkonger som ser ut att kunna rasa i vilket ögonblick som helst.

En kampanj för att städa upp bland bråten och göra omgivningen säkrare skulle därför a priori vara välkommen var som helst i Kina, och ett sådant arbete pågår förvisso överallt i moderniseringens namn.

I Zhejiang (浙江), provinsen söder om Shanghai (上海), har regeringen sedan 2013 bedrivit en speciell sådan kampanj kallad san gai yi chai (三改一拆), eller tre förändringar och en nedrivning, med den typiska formuleringen i slagord om fyra tecken. Det officiella syftet är helt enligt ovan, men har dessvärre haft en del politiska undertoner, som stärks av att det råder censur i medier angående de verkliga effekterna.

Under ansatsen att slå ner på byggnationer som saknar bygglov eller bryter mot regelverket har man nämligen haft en uppenbar måltavla i kristna kyrkor. Flera hundra kors har rivits ned och ett trettiotal kyrkor har jämnats med marken, särskilt i Wenzhou (温州), som är ett relativt starkt kristet fäste i Kina. Korsen som har attackerats är av den större sort som syns, och som därmed sägs bryta mot reglementet.

Regeringen hävdar dock att nedmonteringen av religiösa konstruktioner understiger en procent av den totala demoleringen. Samtidigt är det ingen överraskning att kristna gärna spelar förföljelsekortet. Men här finns en uppenbart riktad vilja att angripa just kristna symboler, eftersom man förbiser andra objekt i den omedelbara närheten med fler och större brister.

En av de kyrkor som rivits är Sanjiang (三江, Tre floder) i Wenzhou, ett storskaligt tempel förlagt på 10 000 kvadratmeter mark, men med bygglov endast för 2 000. Lokalbefolkningen hade dessutom klagat på skrytbygget för att det röjde den feng shui (风水) eller harmoni som råder i området. Detta är en parallell till hur stora moskébyggen ofta uppfattas i Sverige.

En politisk komplikation är att regeringen i den rika provinsen Zhejiang av allt att döma egentligen inte har något emot att kyrkor spirar, så länge de förhåller sig lika väl till lagen som andra aktörer i samhället, särskilt med avseende på religionslagar i den sekulära grundstrukturen. Kristna skrytbyggen är här ett mått på rikedom, eftersom de ofta har uppförts av entreprenörer som har anammat religionen. Kristenheten i regionen har här ingen politisk mission, utan är en god kraft bestående av patriotiska kineser.

Men centralmakten i regeringskomplexet i Zhongnanhai, som av allt att döma ligger bakom upprensningen, ser ändå kristendomen som en potentiell utmanare till partiets absoluta makt, och man tycks här vilja tona ner dess yttre framtoning genom att anstifta en lokal miniversion av den forna så skadliga kulturrevolutionen.

Det är ett misstag, dels eftersom kristendom trots allt har begränsad växkraft i Kina, och dels eftersom kristendom så som utövad i Wenzhou inte har en politisk ambition, men framförallt för att man kan skapa fientlighet där sådan för närvarande inte finns.

Att röja buddistsekten Falun gong (法轮功) ur vägen var enkelt, men kostade oerhört mycket i anseende, därtill helt i onödan. Att inleda samma slags fientligheter mot en stark världsreligion är i det avseendet att betrakta som direkt korkat. Partiet bör därför hålla fast vid en strikt sekulär kurs och inte lägga sig i religionen när den inte utgör ett verkligt problem.