En del människor tror på så kallade ufon, det vill säga att jorden besöks av farkoster från främmande världar. Tron torde bero på en stark önskan om att en sådan kontakt världar emellan kunde upprättas, och styrkan i tron är sådan att den hängivne bortser från evidens och fysikaliska sannolikhetsresonemang.
På sannolika skäl kan man anta att det finns och har funnits gott om välutvecklade civilisationer i universum, men svårförståeliga avstånd i tid och rum gör det fullständigt osannolikt att en sådan närkontakt sker eller är förestående, samtidigt som alla inrapporterade fall är falsifierade som naturliga händelser eller militära projekt. Jag delar inte denna fanatiska tro, utan anser att den är vidskeplig och pseudovetenskaplig. Är jag därmed en aufoist?
Somliga tror att man kan späda ett extrakt hundra gånger om, tills inte en enda molekyl av den ursprungliga lösningen återstår, men att det ändå har en medicinsk verkan. Detta är grunden i den så kallade homeopatin, ett kvacksalveri med grund i religiös förhoppning om en vetenskapligt hopplös metod. Jag avfärdar kategoriskt denna metod, och anser att den är kvasivetenskapligt trams. Är jag därmed en ahomeopatist?
Vissa tror att planeternas positioner i solsystemet inverkar på en persons karaktär livet igenom, med utgångspunkt från födelsen. Sådan så kallad astrologi uppstod ur fumlande försök att förstå himlavalvets vandrare, och utgjorde en protovetenskap under förvetenskaplig tid, innan astronomi och den vetenskapliga metoden med matematisk precision i godtyckligt antal decimaler pulvriserade alla astrologins argument. Ändå tror obildade människor på denna företeelse in i denna dag, uppmuntrade av tabloider och andra kommersiella aktörer. Själv håller jag givetvis armlängds avstånd till detta humbug. Är jag därmed en aastrologist?
Många tror att det finns en eller flera gudar som har skapat världen och som griper in i människors vardag, och att bön och andra riter och åthävor till de fiktiva gudarna kan generera ett sådant ingripande. Tron är så stark att utövarna bildar en inre fantasivärld, i vilken deras gud följer dem i spåren och står dem bi i allsköns ändamål. Religionens ursprung i en förandligad natur är enkel att härleda, men desto svårare att förstå är hur den moderna och utbildade människan kan förfalla till sådant vansinne, med tanke på hur solid vetenskapen är. Jag har ingen tro på gudar, inte heller på änglar, demoner, tomtar eller troll, utan avfärdar dessa företeelser som ett utslag av psykisk ohälsa eller i vart fall indoktrinering under uppväxten. Är jag därmed en ateist?
Ja, jag är i teknisk mening en ateist, en aastrologist, en ahomeopatist och en aufoist, eller i vidaste bemärkelse en airrationalist. Men här föreligger en felaktig kategorisering, då man förväntas förhålla sig till det man inte har en tro på. I verkligheten finns inget sådant som en ahomeopatist, aastrologist eller aufoist, utan vi använder istället benämningen rationell för personer som avfärdar videskepelser. Varför behöver vi då ett ord som ateist för att speciellt eliminera en gudstro?
Förmodligen för att avsaknad av tro i ett tidigare historiskt skeende var behäftat med svår stigmatisering av ett i religion inpyrt samhälle, och den som hävdade ett sådant ställningstagande hade att ställa upp ett utförligt och lärt resonemang för att minimera omgivningens vrede. Än tidigare hade man förstås prompt blivit bränd på bål för sin ogudaktighet, och än idag förekommer i hierokratiska gudsstater diaboliska straff för avfällingar från den rätta läran.
I modern tid fungerar benämningen ateist ofta som en pejorativ benämning bland religiösa, med ungefär samma värdeladdning som mördare eller pedofil. Inte minst i gudsstaterna i Mellanöstern och i USA är ateister ofta föremål för våldsamt hat och förakt.
Vi som saknar tro, och vi torde vara en majoritet i Sverige och även i Europa, borde därför inte gå i biblicisternas fälla att förhålla oss till de troendes begreppsvärld, utan kort och gott benämna oss själva rationalister. Rationalisten gör ingen kategorisk åtskillnad mellan vidskepelserna, utan avfärdar dem samtliga på samma grunder, nämligen att de inte håller måttet vid en kritisk granskning och att sannolikheten för påståendena är försvinnande liten till obefintlig.
Kyrkledaren Jorge Bergoglio sätter sin fot i Lund på måndag, knappt 499 år efter att Martin Luther den 10 november 1517 skickade stridstexten Disputatio pro declaratione virtutis indulgentiarum till en påvlig potentat i Mainz, och därmed iscensatte den så kallade reformationen av kristendomen.
Följden av Luthers kätterska teser blev en explosiv religiös kärnreaktion, som hittills har resulterat i drygt fyrtio tusen enskilda samfund i ett otal huvudinriktningar. Man kunde därmed tycka, att det är en smula sent att söka försoning, så här ett halvt årtusende och otaliga förödande krig senare. Men biskopen i Rom är här just för att bedriva «ekumenik», ett teologiskt fackord för «ecklesiastisk» eller kyrklig enhet.
Man skulle därmed kunna hävda, att det finns ett enskilt samfund för varje enskild sats i den kristna bibelen, eller för varje tolkning av den. Den första schismen 1054, som resulterade i uppdelningen mellan katolicism och ortodoxi, handlade bland annat om sådana viktiga ting som om brödet i «nattvarden» skulle vara «syrat» eller inte. Som så ofta dröjer sig teologins finare argument kring påvens skägg, i bildlig mening en figur för fullständigt irrelevanta trivialiteter, även om den moderna samtiden ändå bjuder på mer påtagliga skillnader.
Enighet mellan de två eller tre huvudfårorna, om vi för ett ögonblick glömmer de tusentals mindre förgreningarna med sina respektive meningsskiljaktigheter, handlar i slutändan om vem som är chef, det vill säga vem som ska stå för den slutliga tolkningen av kyrkans budskap. Chefen, som givetvis måste vara biskopen i Rom, måste å sin sida kompromissa med den egna ideologin, och låta den «liberalteologiska» strömningen få betydande inflytande i den moderna kristendomen.
Det skulle i sin tur i praktiken innebära en betydande uppmjukning av den katolska läran, nämligen i synen på kvinnan, sexualitet, preventivmedel, äktenskap, abort med flera brännande ämnen, ty det är inte demokratiskt eller populistiskt möjligt för de mer tyglade lutherska samfunden att ändra uppfattning i dessa frågor – exempelvis bestämmer svenska fritidspolitiker över teologin i den svenska statskyrkan.
Katolska kyrkan är dock helt fri att modernisera sin lära, och brukar också göra så med något eller några sekels fördröjning. För de många kuvade i katolska kulturella miljöer vore detta trots allt en välgärning, och i den meningen vore en «ekumenisk» framgång välkommen. I så måtto är biskopens visit inte helt oviktig, även om hans kyrka, enad eller ej, i all väsentlighet har spelat ut sin roll och inte längre har någon politisk, filosofisk eller annan betydelse av rang.
När kristi vikarie träffar sin möjliga lokala underhuggare i form av statskyrkans ärkebiskop, är det bara den initierade trogna skaran som med mer allvarligt intresse följer förloppet. För oss övriga blir det mest ett lustigt medialt spektakel, i vilket ska koras vem som har störst hatt och pråligast klädsel.
Från medeltid fram till 1995 kollektivanslöts svenska folket till den kristna religionen vid födseln, utan att varken då eller senare tillfrågas om saken. Religionsfrihet i grundläggande mening efter vikingatiden infördes i Sverige först 1952, då svenska undersåtar äntligen ägde den fundamentala friheten att utträda tvångsgemenskapen, eller att ingå i andra religioner. Det är en monumental skam för Sverige att man skulle dröja närmare två sekler efter upplysningstidens revolutioner att införa en basal mänsklig rättighet.
Först år 2000 avskaffades statskyrkan, om än bara nominellt. Statskyrkan blev nu en «folkkyrka», som reglerades i lag, och vars prästerskap inte ägde rätt att självt besluta om den religiösa ordningen; denna skulle de politiska partierna även i fortsättningen styra i «demokratisk» ordning. Statskyrkans medlemsrulla skulle även hädanefter komma att hanteras av Skatteverket, och en rad privilegier och undantag för statskyrkan gäller alltjämt i svenskt lagrum, i allt från upphovsrätt till skatter.
Det svenska kungahuset, i sig en absurd, anakronistisk och ickedemokratisk företeelse, är genom successionsordningen bundet till den kristna religionen, och därmed är grundlagarna inte i samklang med varandra. Den svenska statstelevisionen upplåter alltjämt frikostigt utrymme åt statskyrkan att regelbundet propagera för sitt budskap, utan kritik, och utan att andra livsåskådningar ges något som helst självständigt utrymme.
Medlemskap i statskyrkan beviljas sedan 1995 för den som utan aktivt samtycke undergår «dop» genom föräldrarnas försorg. En rimligare ordning vore naturligtvis att konfirmander i femtonårsåldern toge det beslutet själva, då man vid den åldern kan sägas ha förmåga att fatta ett någorlunda självständigt beslut i frågan. Att fiska medlemmar bland spädbarn gör faktiskt inte ens de mest korrupta företag.
Statskyrkan för statistik över personer tolv år eller äldre som aktivt har begärt inträde i samfundet, och summan över knappt ett halvsekel motsvarar faktiskt inte mer än en kvarts miljon medlemmar, eller knappt 3 % av befolkningen. Detta är statskyrkans egentliga medlemsnumerär, då samtliga övriga har kollektivanslutits genom födsel och dop utan att tillfrågas om saken, och vilkas medlemskap därmed inte kan erkännas.
Aktiva medlemmar i statskyrkan 1970–2015
Bland passiva medlemmar kan man skönja en dramatisk utveckling sedan 1970. Antalet konfirmander har minskat från 80 % till mindre än 30 %. Giftermål i statskyrkans regi har en motsvarande utveckling, från 80 % till en tredjedel år 2015. Tvångsdopen av dem som inte kan försvara sig har minskat från 80 % till 45 %. Om ytterligare ett halvsekel är statskyrkan helt utraderad med nuvarande takt.
Med begravning förhåller det sig så att statskyrkan i princip har monopol på verksamheten, om kommunen inte har beslutat annorlunda; det har man i de flesta fall inte. I döden finns ingen religionsfrihet i Sverige, och enda sättet att kringgå det kristna monopolet är att ipso facto begära tillstånd av Länsstyrelsen om spridning av aska i sjön. Att själv ombesörja begravning med en minnessten eller att förvara askan i ett kolumbarium är i Sverige olagligt och omöjligt, vilket visar hur extremt efterblivet detta land fortfarande är i dessa frågor. Till yttermera visso måste man betala lagstadgad begravningsskatt, oavsett om man vill bli begravd i kyrklig regi eller inte – detta är ytterligare ett statskyrkligt och kristet privilegium.
Som en följd av denna märkliga omständighet har antalet begravningar i statskyrkans regi bara minskat marginellt, från 96 % till 77 % år 2015. En tröghetsfaktor i denna trend består också i att det är de äldre som begravs, de som genom födsel tvångsanslöts till kristendom och därefter har förblivit passiva medlemmar livet ut, som inte har känt ett alternativ. Men faktum är att det inte finns mycket till alternativ ens för mer medvetna medborgare, och det finns inte något politiskt parti som driver sådana frihetsfrågor.
Engagemang i statskyrkan 1970–2015
Men hur vi tror, lever och dör är ändå fundamentala beståndsdelar av livet, och det måste till en förändring i synen på medborgarnas självständighet i sådana frågor. Begravningsmonopolet måste slopas, och en betydligt mer frihetlig syn måste komma till stånd. Kristen syn på «pietet» är därvid ointressant, och kan inte stå i vägen för en frihetsreform som medger en betydligt vidare hantering av avlidna.
Givet att statskyrkan knappt motsvarar ett frikyrkosamfund i termer av aktiva medlemmar, kan man inte heller motivera dess fortsatta särställning i juridik och praktisk tillämpning. Staten måste en gång för alla kapa banden till statskyrkan och låta den bli ett privat samfund, fritt att besluta om sina egna riter och försanthållanden, på det att medborgarna ska slippa att med tvång omfattas av dess verksamhet.
Det är hög tid att Sverige blir en sekulär stat på riktigt, en stat som förhåller sig fullständigt neutral till religion och religiösa begivenheter som begravning och giftermål, och att kristendomen lämnas åt sitt öde som en privat organisation i mängden.
Den tidiga människan hade natthimlen som underhållning. Himlavalvets fixstjärnor rörde sig i samlad tropp, och skänkte därmed ordning och stabilitet i världen. Även solens förlopp från arla gryning till sena skymning präglades av förutsägbarhet, medan månen var en mer förbryllande kropp. Den rörde sig mer fritt, och kunde även betraktas under dagen, i olika faser. Ibland skymde månen solens skiva i perfekt förhållande, vilket av människan vanligen tolkades som ett omen om gudarnas vrede, och sålunda ledde till religiösa dåd och akter av olika slag.
Solen ☉︎ och månen ☽︎ blev naturliga föremål för dyrkan i religionen, och sågs som gudar som behövde blidkas för fred, god skörd och ett gott liv. Men det fanns även andra himmelska kroppar som rörde sig oregelbundet, inte minst kometer, som uteslutande tolkades som järtecken om en förestående katastrof.
Venus ♀︎ är för den vana betraktaren den mest iögonenfallande kroppen på himlavalvet, utöver solen och månen. Det beror på att den är mer ljusstark än samtliga fixstjärnor, och att den rör sig i en självständig bana. Till yttermera visso syns planeten bara under gryning eller skymning, vilket i många fall har lett till tolkningen att det rör sig om två objekt: aftonstjärnan och gryningsstjärnan.
Men redan den sumeriska astronomin visste att det rör sig om en och samma kropp, och den förknippades i mytologin med Inanna, himmelens fru, som senare skulle renderas som Afrodite i grekisk mytologi, Venus i romersk, och Freja i fornnordisk. Det var kärlekens, åtråns, skönhetens och segerns gudinna, kvinnan förkroppsligad.
Just den omständigheten att Venus bara syns under gryning och skymning, och inte under dag eller natt, är en ledtråd som förantikens tänkare kunde ha nyttjat för att dra slutsatser om solsystemets beskaffenhet. Men insikten om jordens sfäriska natur infann sig först hos de joniska tänkarna under 600-talet f.v.t., främst och först hos Pytagoras. Erathostenes ritade senare den första världskartan, och mätte med bara 15 % felmarginal jordens omkrets ~240 f.v.t., tusentals år efter sumererna.
Antikens syn på världsalltets konstruktion landade ändå i en geocentrisk världsbild, med jorden som terra firma och solen och himlakropparna i rörelse runt den. Den ptolemaiska ordningen kunde inte förlika sig med att jorden skulle vara stadd i rörelse, eftersom objekt på ytan föreföll stabila och inte var utsatta för en veritabel virvelvind. Vakuum kände man inte till, inte heller lämplig matematik för att handskas med den dynamik som planeternas rörelser beskrev.
Orsaken till att Venus bara syns under gryning och skymning är att planeten rör sig i en inre bana relativt jorden. Därmed syns den inte under dagen, då den ljusstarka solen skymmer allt, och inte heller under natten, då den aktuella jordytan är vänd från solen och därmed också från den bana kring vilken Venus kretsar. I retrospekt helt självklart, men vansinnigt svårt för människan i den tidiga historien att inse, inte minst på grund av religiösa blockeringar om jorden som världsalltets mittpunkt.
Den geocentriska världsbilden skulle bli förhärskande in i medeltiden, och först komma att utmanas under renässansen och den vetenskapliga revolution som tog sin början med Nicolaus Copernicus under 1500-talet, och som fick sitt definitiva genombrott med Galileo Galilei i 1600-talets början. Optikens förfining medgav framväxten av allt mer raffinerade teleskop, i vilka man kunde se att även Venus hade faser, likt månen. Därmed framstod den heliocentriska bilden som otvetydig, och senare landvinningar av Johannes Kepler skulle med matematisk precision visa att planeterna rör sig i elliptiska banor runt solen.
Galileo Galilei understöddes av renässansens förnämsta patronskap i form av familjen Medici, men eftersom hans filosofiska tankegods föreföll att strida mot den biblicistiska synen på världsalltet, fick delar av familjen viss ånger och anmälde honom till den andliga makten. Galilei drogs inför inkvisitionen, som satte honom i husarrest för hans kätterska åsikter. Hans skrifter förverkades och nedtecknades i censurrullan Index librorum prohibitorum, i gott sällskap av Copernicus och Kepler. Han slapp i vart fall undan det brinnande bålet, till skillnad från Giordano Bruno, som också förfäktade en heliocentrisk världsbild, och än värre företrädde en panteistisk gudssyn.
Måhända var religionens bryska hantering av den återuppståndna vetenskapen en bidragande orsak till att himlen senare skulle fyllas med än fler gudar från alla panteon förutom det abrahamitiska. Ty på himlavalvet syns ingen kristusfigur med änglaskara, men väl hela det romerska och grekiska menageriet av mytologiska personligheter, senare kompletterade med nordiska, persiska och andra mytologiska figurer för månar, asteroider och planetoider.
Mars ♂︎, Merkurius ☿︎, Jupiter ♃︎, Saturnus ♄︎, och Neptunus ♆︎ stammar sedan antiken alla från romersk mytologi, medan Uranus ♅︎/⛢︎ är den enda kropp som har namngetts efter grekisk mytologi. Jorden ♁ är vanligen skild från mytologin, i egenskap av den mest förnimbara av kroppar.
Det kunde dock ha slutat i nepotism redan från början, då Galilei namngav Jupiters fyra stora månar efter familjen Medici, men slutligen segrade Simon Marius förslag att namnge månarna efter Zeus älskarinnor Io, Europa, Ganymedes och Callisto, på inrådan av Johannes Kepler – Marius upptäckte månarna samtidigt med Galilei. Zeus är här naturligtvis den grekiska motsvarigheten till Jupiter, gudarnas gud. De flesta av Jupiters sextiosju månar har motsvarande koppling till Zeus, vanligen nymfer som Amalthea, Himalia, och Elara.
Runt Mars kretsar Phobos och Deimos, tvillingpar till turturduvorna Venus och Mars. De personifierar skräck och rädsla. Saturnus månar upptäcktes långt senare, men nomenklaturen följde samma inriktning: Pan, Daphne, Atlas, Prometheus, Pandora, Mimas, Enceladus, Tethys, Dione, Rhea, Titan med flera följer ur grekisk mytologi, medan Ymir, Suttungr, Skathi, Thrymr, Narvi, Fenrir och Farbauti i den nordiska gruppen härstammar från nordisk mytologi.
Uranus avviker inte bara i att vara uppkallad efter en grekisk mytologisk förlaga, utan även i att dess månar följer en dramaturgisk tråd med rötter i Shakespeare. Runt Uranus kretsar således satelliter med namn som Julia, Ophelia, Desdemona, Rosalind, Margaret, Titania och Oberon. Neptunus månar återställer dock ordningen med Triton, Nereid, Naiad, Thalassa, Despina, Galatea och en rad andra figurer förknippade med Poseidon, som är Neptunus grekiska förlaga.
Bland de miljontals bumlingar som kretsar i mer excentriska banor i solsystemet återfinns än fler romerska och grekiska mytologiska personligheter, som Ceres ⚳, Pallas ⚴, Juno, ⚵, Vesta ⚶, Flora ⚘, Hygeia ⚕︎ och Pluto ♇. När samtliga panteon sedermera har börjat sina, har man nyttjat personnamn både inom facket och i andra grenar (Zappa!), eller mer katalogliknande beteckningar med bokstäver och siffror: S/2007 S 3 är också en måne i Saturnus system, om än inte lika sexig som Pandora.
Stjärnornas talrikedom – två hundra miljarder bara i Vintergatan – ger med nödvändighet samma slags katalogsystem i den senare nomenklaturen, medan de för blotta ögat synliga stjärnorna har mer prosaiska beteckningar. Klaudios Ptolemaios påbörjade katalogiseringen under andra århundradet vår tid i verket Almagesta, men sedermera slog den kristna medeltiden till, och all vetenskap försvann till Bysans och det muslimska kalifatet.
Av det skälet har de flesta synliga stjärnor på himlavalvet arabiska namn, som Mirfak/Mirfaq (förklädet), Vega/Wāqi (fallande örnen), Sheratan (de två tecknen), Phad (låret), Deneb (hönsstjärten), Alcor (den ljussvaga), Hamal (gethuvudet), Mintaka (bältet, nämligen Orions), Rigel (jättens fot), Shedir (bröstet) och Enif (näsan, nämligen den på Pegasus). Profeten Muhammad och hans anhang finns dock inte nedtecknade i denna digra förteckning.
De religiösa erövringsteologierna var måhända så upptagna med att dana sina jordiska imperier att de helt glömde bort den himmel de hade utlovat, och föreföll istället strängt upptagna med att hitta på nya polyteistiska figurer i allsköns änglar, helgon och martyrer, samt att i förekommande fall förknippa dessa med befintliga lokala objekt för dyrkan i erövrat land.
För kyrkan framstod astronomin på sin höjd som ett medel för att beräkna den exakta dagen för påsken, medan mer uppbyggliga och vetenskapliga tillämpningar inte passade in i den religiösa mallen. Den kristna världsbilden var redan nedtecknad en gång för alla i den ofelbara bibelen, och därmed fanns inget behov av att expandera riket bortanför jorden, eftersom det mer betraktades som en kättersk fantasi utan nytta.
I annat fall hade våra dagars rymdsonder måhända styrt kosan mot planeterna Johannes (Jupiter), Markus (Merkurius) och Matteus (Mars), och de hade säkerligen betecknats med bibliska namn som Abraham, Kain och Maria snarare än Galileo, Viking och Kepler. Raketen hade inte hetat Apollo, utan Paulus, och rymdteleskopet hade kallats Abel snarare än Hubble.
Nascita di Venere, Sandro Botticelli, 1486. Galleria degli Uffizi, Firenze. Venus födelse, det vill säga gryningsstjärnan. Ironin har att samma patronskap Medici födde såväl Botticelli som Galilei, men den senares uppenbarelser om den verkliga Venus kom att skaka om betydligt mer än den förras skandalösa pinuppa.
Den katolska biskopen i Rom, Jorge Mario Bergoglio, har idag «kanoniserat» Anjezë Gonxhe Bojaxhiu (1910/1997), mer känd som moder Teresa av Kolkata. Hon räknas därmed som ett «helgon» i den katolska irrläran, trots omfattande vittnesbörd om ekonomisk försnillning och vanvård av utsatta och mindre bemedlade; se exempelvis The missionary position: mother Teresa in theory and practice av Hitchens.
För sådan «kanonisering» krävs att ett «mirakel» har påvisats, men i vanlig ordning har de «mirakulösa» inslagen i Teresas handel och vandel en tillfredsställande naturvetenskaplig orsak. Det gäller även den vanvård som hennes gärning omfattar, exempelvis att husera personer med smittsamma sjukdomar tillsammans med andra patienter, att inte ge smärtlindring, och att se lidandet som en naturlig och eftersträvansvärd komponent.
Ett annat «helgon» i den kristna världen är Kyrillos av Alexandria (376/444), mest känd för att ha iscensatt en omfattande förföljelse av «hedningar», judar och «kätterska» kristna. Vad helgonförklaringen består i är icke bekant, men kanske har den grund i att stadens samtliga synagogor brändes till grunden i en utrensning och att judarna förvisades, en kristen ritual som präglar historien fram till modern tid och som är det direkta ursprunget till nazismens förbrytelser.
Kyrillos låg även i fejd med prokonsuln Orestes i en bitter maktkamp om stadens styre. Vid ett tillfälle angreps Orestes av en mobb av kristna munkar, men han räddades av lokalbefolkningen, som även dödade en av de angripande munkarna. Munken blev senare förklarad martyr av Kyrillos.
Rivaliteten mellan det sekulära romerska styret och den kristna uppstickaren fick ett sekundärt offer i Hypatia (350/415), grekisk matematiker, filosof och astronom, verksam som föreståndare i Alexandrias nyplatonska skola. Hypatia var en dåtida kändis, beundrad av såväl allmänheten för sin dygdighet som kolleger för sin omfattande kunskap i tidens vetande. Hypatia är den första kvinnliga matematiker av rang historien känner.
Hypatia sågs som en katalysator i striden mellan Kyrillos och Orestes, och därför kidnappades hon en kväll av en kristen mobb, som förde henne till en närbelägen kyrka, i vilken hon kläddes av, förödmjukades, och torterades med tegelstenar och ostronskal tills all hud hade avlägsnats. Den kristna kärleken bjöd sedan anhängarna att stycka Hypatia i delar, och bränna dessa på bål.
Senare apologeter har sökt försvara illdådet med att Hypatia utnyttjade sin «demoniska» charm för att bedra människor med «sataniska knep», att hon var en «otrogen hedning» som var hänförd i musikens, magikens och astronomins konster. Det barbariska kristna pack som mördade henne var förstås rättrogna gudsmän som bringade ordning i staden, inte helt olikt samtidens muslimska salafister som härjar i Mellanöstern och i svenska förorter.
Atenskolan / Scuola di Atene (Raphael, 1511). Raphaels mästerverk avbildar antikens främsta filosofer.
Det bestialiska mordet på Hypatia utgjorde ett symboliskt slut på antikens storhetstid, som skulle komma att följas av ett tusenårigt kristet religiöst mörker, där vetenskap och kunskap förkastades och kvinnans ställning reducerades till ett mannens bihang. År 380 v.t. stadfäste kejsar Theodosius (346/395) kristendomen som enda rättmätiga religion, ett beslut som raskt implementerades i alla samhällssegment i den romerska republiken. År 391 förbjöds «hedendom» det vill säga all ickekristen verksamhet, inklusive de olympiska spel som skulle hållas år 393. Världen skulle få vänta i femtonhundra år på deras återkomst.
Två år dessförinnan, år 389 v.t., lät han ärkebiskopen Theofilos av Alexandria förstöra Serapeion, den enda kvarvarande delen av det magnifika biblioteket i Alexandria, antikens ledande lärdomscentrum. Kristen apologetik ger här att Serapeion mer var ett «hedniskt» tempel snarare än ett bibliotek, och att templet ändå inte innehöll särskilt många papyrusrullar.
Den klassiska antikens kunskap, i vart fall de rester som återstod, föll småningom i muslimernas händer, där den utvecklades och småningom återupptäcktes under den europeiska renässansens 1400-tal. Tusen förlorade år kan således direkt härledas till vanvettig kristen maktutövning, och enbart yttre omständigheter som pest och muslimsk erörvring förmådde småningom bryta ordningen.
Trots alla dessa kristendomens illdåd, från destruktionen av den västerländska civilisationen till inkvisition, kolonisation och annat förtryck, tycks förlåten finnas given oavsett omständigheter i övrigt. En sådan nåd har sannerligen inte visats andra system av samma kaliber, och frågan är varför en sådan tolerans ständigt medges denna avgjort människofientliga lära.
Atenskolan / Scuola di Atene (Raffaello Sanzio, 1511). Hypatia ingår inte i framställningen, utan kvinnan utgörs av Raphaellos älskarinna. Symboliskt kan man ändå representera Hypatia i detta sammanhang. Typsnittet Hypatia lanserades av Adobe 2007.
