Kategori: Religion

Kategorier
Kultur Matematik Politik Religion Teknik Vetenskap

Kalenderreform

Då ännu ett år går mot sitt slut kan det finnas anledning att närmare betrakta bakgrunden till tideräkningen. Vår nuvarande kalender har en lång och brokig historia, med synligt ursprung i det framväxande romerska imperiet från 700-talet f.v.t., men är i själva verket av ännu äldre grekiskt och ytterst sumeriskt arv. Själva ordet kalender stammar från latinets kalendae, med betydelse första dagen i månaden.

Månad är i sig en avledning från måne, och månens olika faser har därmed utgjort en naturlig astronomisk tidsmätare i många kulturer, alltjämt så i den muslimska. Problemet med en renodlad månkalender är att årets 365 dagar inte motsvarar ett heltal av fulla månfaser, och att kalendern därmed förskjuts cirka elva dagar varje år, vilket får anses vara en betydande glidning: ett helt kalenderår per 33 år.

Senare kalendrar har därför kommit att nyttja både solen och månen för en fastare och mer exakt indelning av året. Den mest primitiva formen utgörs av den tidiga romerska kalendern, som tar årets början i vårdagjämningen och därefter räknar upp tio månader med 30 eller 31 dagar: martius, aprilis, maius, iunius, quintilis, sextilis, september, october, november, december, där månaderna fem till tio helt enkelt är talbaserade namn.

Dessa tio månader utgjorde 304 av årets dagar, och vintermånaderna fann man således ingen anledning att bestämma noggrannare. År -712 sägs kung Numa Pompilius ha reformerat kalendern genom att lägga till månaderna ianuaris och februaris i slutet av året, samtidigt som antalet dagar i månaderna varierades i endera 29 eller 31, en eftergift för vidskepelsen att udda tal är särskilt goda. Februaris fick dock 28 dagar som kontrast, kanske för religiösa ändamål.

Numa Pompilius kalender fick därmed 355 dagar istället för tidigare 304. För att hålla kalendern någorlunda i trim infogades emellanåt skottmånaden mensis intercalaris efter den 23 februaris, vilket gav ytterligare 22 dagar utöver februaris återstående fem. Religiösa skäl stod naturligtvis för komplikationerna, och även för att årets startpunkt småningom flyttades till ianuaris, efter den tvåhövdade guden Ianus, vars två ansiktshalvor delar tiden i förflutet och framtid.

År -45 träder Julius Caesar in i handlingen med ytterligare reformer av kalendern, som nu får 365 dagar, där antalet dagar i månaderna alternerar mellan 30 och 31, med undantag för februari, som alltjämt har 28 dagar, det vill säga den indelning som används in i vår tid. Februaris fick även en skottdag vart fjärde år för att kompensera för att året inte är exakt 365 dagar, i praktiken en dubblering av 24 februaris enligt tidigare mönster. Skottmånaden avskaffades samtidigt.

De 365.24 dagar som den nya kalendern gav året motsvarar en förskjutning om tre dagar per 400 år, vilket är anledningen till att vår Lussetradition, som ursprungligen firas vid vintersolståndet som en del av julfirandet, inträffar 13 december i kalendarisk mening. Flera sådana anomalier gav senare upphov till den gregorianska kalendern, som modifierade antalet skottdagar för att göra kalendern mer exakt.

Caesars gärning var här att frångå den religiösa kontexten för mer administrativa syften och göra kalendern mer pålitlig. Kalenderåret försköts även 67 dagar för att kompensera för tidigare slarv med skottmånader, varvid vintersolståndet kom att bestämmas till den 25 december, en del av upphovet och orsaken till julen. Den femte månaden quintilis ändrade sedermera namn till iulius (-43, efter Caesar), medan sextilis blev augustus (-7, efter kejsaren med samma namn). Därmed var dagens ordning i huvudsak fastställd.

Biskopen av Rom Gregorius XIII fann sig dock bekymrad över att den kristna påsken ständigt blev förskjuten i förhållande till den av första kyrkomötet i Nicaea år 325 fastställda ordningen att påsken ska infalla vid den första fullmånen efter den 21 mars, som det året utgjorde datum för vårdagjämningen. Vi observerar här att en förskjutning om tre dagar sedan kalenderns början redan förelåg år 325, och att romarnas bestämning av vintersolståndet till den 25 december i praktiken därför resulterade i att vintersolståndet inföll den 22 december enligt 325 års kalender.

Biskopen av Rom lät därför ge i uppdrag åt matematiker att fastställa en mer precis kalender, och resultatet kungjordes i bullan Inter gravissimas 24 febrauri 1582. Aloysius Lilius och Christopher Clavius är de egentliga arkitekterna bakom reformen, även om den bär påvens namn, med följande egenskaper:

  1. korrektion av kalendern med hänsyn till en vårdagjämning bestämd till den 21 mars, vilket ger ett hopp om tio dagar med början den 5 oktober 1582 fram till den 15 oktober 1582 (Sverige antog den gregorianska kalendern 1753, vilket gav ett datumsprång om 11 dagar: 13 december blev då 24 december)
  2. färre skottår för att göra kalendern mer precis, nämligen genom att hela århundraden ej delbara med 400, exempelvis åren 1700, 1800 och 1900, ej längre utgjorde skottår
  3. skottdagen befästes till den 29 februari, vilket hade varit norm sedan högmedeltid

Året blev därmed 365.2425 dagar istället för tidigare 365.25, en skillnad om 20 ppm eller 0.02‰, vilket verkar obetydligt men som ger märkbart ackumulerad effekt över längre tid. Även den gregorianska kalendern är i detta avseende approximativ och i behov av manuell justering, och kan heller aldrig bli helt exakt då jordens rotation inte är konstant, men har ändå en för de flesta tillämpningar adekvat precision. Vetenskapligt exakta korrigeringar av referenstid (skottsekund) i atomklockor kan göras utan hänsyn till kalenderns betydligt grövre tidsformat.

Gregorius reform av kalendern var välbehövlig, men skedde förstås av fel orsak, nämligen omsorg om en viss religiös högtid, därtill godtyckligt bestämd till ett visst redan förskjutet datum. I grunden kvarstår även hela den romerska religiösa strukturen med romerska gudar och romersk talmystik. Nog skulle kalendern kunna raffineras än mer?

En kalenderreform kan emellertid inte avvika allt för mycket från invanda mönster, och måste också åtgärda de problem som är förknippade med den gregorianska kalendern. Till dessa problemfält hör:

  • religiöst ursprung, exempelvis för årtalens bestämning relativt en religiös profet som merparten av mänskligheten inte har någon koppling till
  • dagjämningspunkter och solstånd ur fas med månadernas början
  • ojämna kvartal omfattande mellan 90 och 92 dagar
  • oregelbunden distribution av dagar i månaderna
  • svårigheter att beräkna veckodag för givet datum

Den fixpunkt mot vilken vi räknar årtal härstammar från Dionysius Exiguus, som behövde en referenspunkt för sina påsktabeller. Det julianska systemet att använda eradatering medelst konsuler var alldeles för otympligt, varför Dionysius år 525 etablerade systemet att datera kalenderår relativt den kristne profeten Jesus förmodade födelseår (i själva verket år -3, vilket ger upphov till en förunderlig rekursion). Sedan 800-talet är detta bruk etablerat i praktiken.

Här kan man omedelbart notera att det knappast låter sig göras att bestämma en ny fixpunkt, dels eftersom man svårligen kan rubba ett så inarbetat system, dels då det inte finns någon objektivt neutral kandidat för ett annat origo. Möjligen skulle man kunna nyttja holocen era som begrepp för att lättare kunna hantera årtal under mänsklighetens historia, men det är ju då bara fråga om en linjär förskjutning av samma system.

Istället behålls denna inarbetade datumreferens, men den avsakraliseras till formen vår tid eller allmän tid, så att den är neutral och inklusiv för hela mänskligheten. Samtidigt måste origo självt i form av år noll inkluderas för att ge systemet en mer matematiskt nöjaktig form, på samma sätt som i den vedertagna datumstandarden ISO 8601. Det innebär att årtal «före kristus» subtraheras med 1 och negeras för att få korrekt form: 46 «f.kr.» blir då -0045, eller -45 i löpande stil, alternativt uttryckt 45 f.v.t.

Den gregorianska kalendern är en renodlad solkalender, där indelningen i månader är en historisk rest; månens faser har inte längre något linjärt samband med kalendern. Men indelningen är samtidigt etablerad och ungefärligen i överensstämmelse med månens cykler, varför det finns anledning att behålla formen.

Man kan här notera att 365 dagar är svårt att dela på ett för ändamålet vettigt sätt, ty 365 = 5 x 73 ger ingen bra kalender. I och för sig är 365 = 13 x 28 + 1, varför man skulle kunna tänka sig 13 månader med exakt 28 dagar vardera, plus en extra dag, men det förutsätter då att man ändrar antalet månader till 13, som inte medger kvartalsindelning.

Istället har vi 365 = 4 x 91 + 1, med jämn kvartalsindelning i 91 dagar vadera. Detta kan åstadkommas med 31, 30 och 30 dagar för i varje kvartal ingående månad, vilket upprepas regelbundet för varje kvartal. Vidare är 91 = 7 x 13, varför varje kvartal har exakt 13 veckor (och varje år alltid 4 x 13 = 52 veckor). En extra dag förläggs efter årets sista dag den 30 december, och den saknar veckodagsbestämning för att göra kalendern ständig, det vill säga med samma utseende varje år. En likaledes veckodagslös skottdag skjuts i förekommande fall in efter den 30 juni, enligt redan etablerade principer.

Detta är i princip världskalendern, så som föreslagen av Elisabeth Achelis år 1930, i sin tur en modifikation av Gustave Armelins kalender från 1887 samt L.A. Grosclaudes kalender från 1910. Månadsnamn och veckodagsnamn kan här förstås ha nationell eller kulturell bestämning, och bör inte återges normativt i en standard, utan refereras på sedvanlig numerär form. Följande egenskaper föreslås här också för denna reformerade universalkalender:

  • veckans första dag motsvarar vår måndag, vilket överensstämmer med ISO 8601 och majoriteten av världens uppfattning
  • årets första dag är av samma skäl en måndag (motsvarande), liksom varje nytt kvartals första dag
  • kalendern förskjuts så att vintersolståndet motsvarar den 1/1, det vill säga en normalisering av solståndens och dagjämningarnas datering (Marco Mastrofini framkastade tanken redan 1834)
  • sekvensen 31, 30, 30 för månader i varje ingående kvartal är att föredra för att ge 31 december status som veckodagslös nyårsafton och 31 juni rollen som skottdag, ty i annat fall har vi irreguljära datum i form av den 32 juni respektive 32 december

Givet att kalendrar har reformerats tidigare i historien, erbjuder det inget principiellt motstånd att göra ännu en justering, denna gång i sekulär riktning. Motiven för tidigare reformer har numera ingen giltighet, samtidigt som behov finns av en värdeneutral global kalender. Religiösa invändningar mot en sådan reform saknar värde, då ingen religion kan tala för hela mänskligheten, och då religionen ändå använder sina egna liturgiska kalendrar för religiösa ändamål. Vidare används redan traditionella kalendrar, som exempelvis den kinesiska lunisolarkalendern, flitigt som komplement till den internationella administrativa kalendern.

Den universella kalender vi här skissar anger inga högtidsdagar eller särskilda dagar, med undantag för solstånden, dagjämningspunkterna, nyår och skottdagen, varför lokala och nationella kriterier avgör vilka kulturella eller andra tilldragelser som är föremål för firanden av olika slag. Här ser man för svenskt vidkommande förhoppningsvis en utveckling mot individuella ledighetskonton samt en grunduppsättning tämligen sekulära och politiskt neutrala helger i kalendern.

Tidigare försök att genomföra en sådan kalenderreform har stupat på religiöst motstånd, inte minst i det religiöst inpyrda USA. Men i takt med att sekularisering och globalisering vinner terräng ökar incitamentet för att standardisera en sådan enkel kalender, samtidigt som det religiösa motståndet blir mindre relevant. Det torde egentligen bara vara en tidsfråga innan det blir mer eller mindre självklart med en kalenderreform, för att den förenklar så oerhört mycket, inte minst för näringsliv och offentlig förvaltning.

Kategorier
Kina Politik Religion

Religiösa sekter i Kina

Människorättsorganisationer och andra brukar ofta tala om att religionsfriheten kränks och att människor diskrimineras när religiösa kulter angrips i Kina som samhällsfarliga sekter. Även om enskilda brott kan härledas till sådana rörelser, menar man att organisationen eller religionsutövningen i sig inte bör bestraffas kollektivt för vad enskilda utövare tar sig för.

Men om det i kultens natur ligger ett element av uppvigling eller uppmaning till sådana brott, måste man nog ändå gå till roten för att tackla problemet. Betrakta exempelvis den kristna kiliastiska sekten Österns blixt (东方闪电, Dongfang shandian), eller Allsmäktige guds kyrka (全能神教会, Quanneng shenjiaohui) som den mer formellt heter, även kallad Andre frälsarens sekt (二次救主派, Erci jiuzhupai).

Sekten lär som många andra väckelsekristna grupper ett eskatologiskt budskap av en «andra återkomst» av kristusfiguren, fast här i en lokal kinesisk kvinnas skepnad, nämligen en Yang Xiangbin (杨向彬) som informellt kallas den kvinnliga Jesus (女基督, nü Jidu). Det är således en domedagskult som förutspår världens undergång, och med det budskapet knackar man dörr för att snärja nya medlemmar med löfte om frälsning och hot om helvetet.

Men metoderna går utöver dessa typiska missionsknep, och man inte bara fryser ut och hotar avfällingar så som är brukligt bland västerländska frikyrkor och sekter som Scientologerna, utan man går mer handgripligen till väga för att båda attrahera och behålla sina medlemmar. 2002 kidnappade man ett trettiotal ledare för så kallade huskyrkor i syfte att tvångskonvertera dem till den egna rörelsen. 2010 lär en skolpojke ha dödats som hämnd för att en släkting till pojken ville hoppa av rörelsen.

I maj i år trakasserade en grupp om sex personer från sekten kunder vid en hamburgerrestaurang i Zhaoyuan, Shandong, varvid man försökte utverka telefonnummer, uppenbarligen för att kunna kontinuerligt tjata sig till en värvning. En 37-årig kvinna vägrade, och blev helt sonika ihjälslagen. Mördaren Zhang Lidong (张立冬) rättfärdigade dådet med att kvinnan var en «demon» (恶魔, emo) och en «ond ande» (邪灵, xieling), och att han inte fruktar lagen utan har tillit i sin kristna gud.

Detta är förstås bara en västanfläkt i jämförelse med en annan kiliastisk rörelse, det så kallade Fredens himmelsrike (太平天囯, Taiping tianguo), som under ledning av den självutnämnde brodern till Jesus, Hong Xiuquan (洪秀全), åstadkom under 1850/1864 ett uppror som kostade tjugo miljoner människor livet i ett blodbad större än första världskriget. Man kan av denna händelse förstå de kinesiska myndigheternas vilja att kväsa potentiellt farliga rörelser i sin linda.

Till syvende og sidst blir det en gränsdragningsfråga. Man kan till exempel konstatera att Falun gong (法轮功) är en knäpp buddistisk sekt av ungefär samma kaliber som Scientologerna, men den har egentligen inte visat prov på aggression eller någon större samhällsfara, även om enskilda individer kan fara illa av dess metoder. Omfattande tysta massprotester i Tianjin och Beijing fick regeringen att bannlysa kulten, i vad som förmodligen var en förhastad och onödig aktion som har kostat stort i anseende.

Samtidigt är stora delar av den kinesiska befolkningen fortfarande så desperata och efterblivna att man lätt faller offer för kulter av detta slag. Förslagna typer kan enkelt manipulera människor som längtar efter en mer dräglig tillvaro och som inte förstår att värdera vad dessa religiösa sekter (eller motsvarande kommersiella pyramidspel och liknande bedrägerier) innebär.

Statsmakterna ser här uppenbarligen som sitt kall att bryskt slå ner på företeelser som inte bara vid enstaka tillfällen givit upphov till våld och tragedier, utan vars doktriner och ideologi bär en otvivelaktig skuld för det inträffade och för många människors lidande. Detta är inte att angripa religionsfriheten, ty det existerar inte någon frihet att manipulera och misshandla sina medmänniskor. Den kinesiska staten är i grunden sekulärt neutral, men ställer vissa grundläggande krav på religionen.

Kategorier
Asien Buddism Filosofi Kina Kultur Politik Religion

Religion i Kina

En busskonvoj stoppas på den afghanska landsbygden, och passagerarna frågas ut av beväpnade talibaner. Fjorton personer som är shiiter förs ut på vägen, och skjuts ihjäl av talibanerna, som ju är extrema salafister i sunnigrenen. Dessa wahhabister är fundamentalister och puritanister som eftersträvar den mest ursprungliga formen av islam, vilket vi förstås redan känner från burqans och kvinnoförtryckets Afghanistan – icke renläriga måste därför elimineras.

Även al Qaida och Islamiska staten hör till denna jihadistiska rörelse, där den senare rönt stora framgångar i de sargade Irak och Syrien; att avrätta personer som konverterar till en annan tro eller i övrigt inte ansluter sig till den rätta läran sker ideligen i dessa av krig förödda trakter.

I vår tid är det förstås så att islam står för nästan all religiöst inspirerad och motiverad terrorism och krigföring, men i mer historisk tid har kristendomen betydligt mer blod på sitt konto. Vi behöver bara nämna de flera hundra år långa europeiska religionskrigen, de många korstågen, judeförföljelserna, häxprocesserna, inkvisitionen, tvångskristnandet i koloniserade områden, med mycket mera.

Vi kan här notera att stridigheterna lika mycket har handlat om intern gruppering i katoliker, kristna och puritanister respektive sunni, shiiter och sufister som den kategoriska tillhörigheten i islam eller kristendom. Gemensam nämnare är här de abrahamitiska monoteistiska religionerna med sitt universella krav på underkastelse av den enda sanna guden, och vi har därför att monoteismen har medfört en mycket tragisk utveckling för mänskligheten varhelst den har praktiserats.

Inte Budda (佛陀, Fotuo) utan Budai (布袋), en chanbuddistisk munk.

Religion i Kina och i stora delar av Östasien skiljer sig här markant från denna hårda och omänskliga monoteistiska livsåskådning, dels för att dessa religioner i många fall i grunden är ateistiska filosofier utan särskilt behov av gudar, eller i andra fall är polyteistiska kulturella traditioner som med enkelhet kan integreras i andra läror. Ingen av de traditionella österländska religionerna kräver exklusiv tillhörighet, utan är mjuka filosofier som i stort är kompatibla med varandra, och som därför också praktiseras samtidigt av många.

Mazu (妈祖), Tianjin.

Därmed inte sagt att Kina har förskonats från religiösa stridigheter. Tvärtom finns en historia av förtryck av såväl buddism som kristendom, samtidigt som främmande läror som kristendom och islam emellanåt har ställt till med våldsam skada (exempelvis det kristna Taipingupproret). Förtrycket mot religionen har här så gott som alltid haft nationalistiska motiv, exempelvis Tangdynastins buddistiska utrensning, men ibland även strikt ideologiska, som under Folkrepubliken Kinas allmänna förföljelse under Kulturrevolutionen.

Tiantan (天坛), Beijing: Himmelsaltaret, en antik daoistisk helgedom

Däremot har den kinesiska staten sällan haft religiösa motiv för sådant förtryck, i alla fall inte sedan legalisternas tid då den kinesiska kejsardynastin tog sin början i konfuciansk och daoistisk renlärighet, särskilt under Han. Buddismen kom därefter inom ett par århundraden från Nepal, och transformerades snabbt till en speciellt kinesisk livsåskådning genom synkretism med den förhärskande daoismen och senare även med konfucianismen (och fördes sedan vidare till Tibet).

Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin

Senare dynastier, särskilt de mongoliska och manchuriska erövrarna i dynastierna Yuan (1279/1368) respektive Qing (1644/1911), har aktivt tagit ställning för buddism som statsfilosofi eller rent av statsreligion, men har för den skull inte krävt exklusivitet eller folkets underkastelse av läran. Dels för att en sådan tradition inte finns inom buddismen, dels för att Kina som federal stat betraktad alltid har varit pluralistisk med en mångfald etniciteter, språk, religioner och seder.

Dagens moderna regering i Folkrepubliken Kina stödjer numera aktivt buddismen, och även konfucianismen har fått en renässans i Kina, särskilt bland den moderna storstadsbefolkningen och bland intellektuella, och vi bevittnar här en konvergens i hela den sinokulturella sfären i regionen med avseende på de gamla traditionerna.

Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin

För folk i gemen fortsätter den polyteistiska folkreligionen att spela stor roll. Buddismen känner inga gudar, även om bodisattvor och liknande figurer ger ett visst inslag av metafysik och övernaturlighet, men samtidigt har buddismen likt tidigare daoismen tagit på sig att förvalta det stora religiösa arvet med förfadersvördnad och panteistisk shenism (神教, shenjiao). Det är inte så som i det kristnade Väst att sådana traditioner har utrotats, även om försök emellanåt har gjorts, utan de lever tvärtom starkt vidare.

När man betraktar denna religiösa kultur kan man i förstone se likheter med religiösa sedvänjor i kristendom och islam, exempelvis människor som ber. Men inte heller kinesisk folkreligion är en religiös tro i monoteismens mening, utan mer en form av riter och socialt kitt. Man kan identifiera gudar och väsen, men i stora drag är det en panteistisk och schamanistisk företeelse; betoningen ligger alltjämt på praktik, även i den starkt mytologiska folkreligionen. Bönen är förmodligen inte så självisk som i kristna sammanhang, utan mer en förhoppning om att göra rätt och vara god.

Buddisttemplet Dabei chanyuan (大悲禅院), Tianjin

Hur många som praktiserar buddism och folkreligion är en smula diffust, eftersom vi här inte har att göra med statskyrkor med medlemsrullor i västlig mening. Snarare är man en del av en tradition, där vissa riter är ett naturligt inslag utan att man för den skull identifierar sig med en hel rörelse. En majoritet av Kinas befolkning, eller motsvarande 750 miljoner människor, uppskattas praktisera sådana folkreligiösa traditioner, medan runt en femtedel eller 200 miljoner ser sig som buddister. Inget av detta motsäger alltså att en förkrossande majoritet i Kina också är ateister.

Både kristendom och islam har gamla anor i Kina, men har egentligen ingen förutsättning att växa utöver en viss gräns om några få procent, helt enkelt för att dessa läror är relativt inkompatibla med den traditionella kulturen. Islam är etniskt definierat i Kina, med folkgruppen Hui som välintegrerad och uigurer i Xinjiang som mer svårintegrerade element. Med undantag för dagens separatism i de västra delarna har islam existerat ganska friktionsfritt i Kina sedan 600-talet, inte minst för att man har avstått från att missionera och istället koncentrerat sig på handel.

Wanghailou-kyrkan (望海楼教堂), Tianjin

Kristendom har en mer universell karaktär och har därför större dragning på kineser än vad islam har, något som delvis kan härledas till socioekonomiska faktorer; man kan känna samhörighet med det avancerade Väst och tro att kristendomen har del i framgången snarare än att man lockas av det underliga budskapet i sig – kristendom överförs ju över generationer genom främst kulturell indoktrinering i den mottagliga barndomen, snarare än att man som vuxen antar läran.

Även om sådana mekanismer ligger bakom en ganska stor kristen population i Sydkorea, som ju också är en del i den amerikanska hegemonin i regionen, finns ingen egentlig förhoppning (eller farhåga) om att ett missionens fält plötsligt ska breda ut sig för missionärer från Väst, ty sådan mission har aldrig varit särskilt framgångsrik i Kina; det har ingenting med staten att göra, utan med läran i sig.

Östra moskén (清真东大寺), Tianjin

Det finns annars gott om både kyrkor och moskéer i Kina, men de är i regel inte platser med en sjudande aktivitet, till skillnad från de många inhemska buddistiska templen. Det finns naturligtvis underjordiska huskyrkor som kontrast till de officiellt erkända protestantiska och katolska, men det är en sektliknande verksamhet som inte har någon vidare grogrund, och de konkurrerar om de vilsna «själarna» med motsvarande buddistiska sekter och pyramidspelsliknande verksamheter.

Katolsk kyrka (天主堂), Tianjin

Huskyrkorna är inte förföljda, så som kristen frikyrkohöger i Väst gärna hävdar, utan tolereras så länge man inte ställer till med subversiv verksamhet. Religion i Kina står som i andra länder under lag, och man har i Kina en långtgående religiös frihet så länge man inte har för avsikt att störa samhällsharmonin eller på annat sätt orsaka skada, sådan skada vi ideligen ser tillfogas samhällen av monoteistiska fraktioner, vare sig det rör sig om extrem islamistisk fundamentalism eller motsvarande kristna abortfundamentalister och politiskt aktivistisk frikyrkohöger.

Kategorier
Buddism Filosofi Religion

Ortopraxi

Ett nätbaserat uppslagsverk beskriver i sin svenska utgåva religion som «tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen.» Man likställer således religion med tro, och man tycks se saken med ett typiskt kristet raster. Ty i kristendom och andra abrahamitiska religioner är förvisso tron definierande och fundamental, och man talar i dessa sammanhang om ortodoxi, den rätta tron till skillnad från de otrognas och avfällingarnas «hedendom».

Men den definitionen är inte ämnad att omfatta österländska religioner, utan är i själva verket helt ortogonal mot hur många av dessa vishetsfilosofier gestaltar sig. Exempelvis buddismen har inga gudar, förkastar begrepp som «själ», och känner i regel inga övernaturliga väsen som «andar» (även om bodisattvor emellanåt kan ha en sådan roll i mytologin). Daoism och i någon mån konfucianism kan också förstås som religioner där sådana trossatser och övernaturliga fenomen intar en mindre central plats.

Istället är handlingen ofta mer central, inte minst i konfucianismens begrepp etikett (礼, li), lojalitet (忠, zhong) och faderlig vördnad (孝, xiao). Buddismen definierar som bekant den åttafaldiga vägen, med element som rätt förståelse, rätt avsikt, rätt tal, rätt handling, rätt livsföring, rätt strävan med mera, och har dessutom ett flexibelt system av mer eller mindre lösa föreskrifter som man kan sträva efter att följa.

Visserligen har abrahamitiska religioner också föreskrifter, men de är då av typen absoluta påbud eller förbud under den vresige gudens straff, och påbuden gäller huvudsakligen att tro på den rätta guden i det polyteistiska sammelsurium som judendom och kristendom uppstod i. Man kan vanligen få «syndernas förlåtelse», men apostasi är oförlåtligt och traditionellt förenat med dödsstraff (så alltjämt i islam).

I buddism och många andra österländska läror förekommer inga sådana påbud eller förbud, inte heller något universellt krav på renlärighet eller något anspråk på religiöst monopol, utan föreskrifterna är mer att se som en sorts rekommendationer som man gör bäst i att följa om man vill nå framgång i den praktik som är helt central. Till exempel kan det vara svårt att nå djup sinnesro i meditation om man är alkoholpåverkad eller i övrigt är uppslukad av sina begär.

Även om handlingen således är mindre absolut definierad i buddismen, är den ändå avsevärt mer central än eventuella trossatser, och buddismen är därför ett exempel på ortopraxi, den rätta handlingen, om än inte skriven i sten eller förenad med straff. Buddistisk etik är humanistisk och utgår från den förnuftsbaserade människan och dennes rationella val, medan kristen etik utgår från den gud man tror på och egentligen inte är föremål för rationell analys.

Här kan man också notera, att den ursprungliga religionen i Sverige och Norden var av ortopraktiskt slag (vanligen benämnd forn sed). Visserligen fanns en rik polyteistisk mytologi, men det fanns ingalunda någon central skrift och betoningen låg därför inte så mycket på tro som på handling, nämligen med avseende på blot och andra riter.

Av detta lär vi att religion ingalunda måste förstås som tro och inte alls behöver omfatta övernaturliga element. Religion bör istället ses som en underkategori till det större begreppet livsåskådning eller som ett sociokulturellt system, där olika element som tro, ritualer, mytologi, etik och så vidare kan ingå i olika omfattning.

Kategorier
Buddism Filosofi Religion

Buddist, ateist och agnostiker

Sammanställningar över antalet bekännare i olika religioner präglas typiskt av ett västerländskt eller snarare amerikanskt kristet synsätt, där varje individ antas tillhöra en och endast en religion eller världsåskådning. De förment oberoende Adherents och Pew hör till de organisationer som oftast citeras i dessa sammanhang.

Typiskt i sådana framställningar är också att totalsumman alltid uppgår till världsbefolkningens storlek, vilket innebär att de 25 % av världens befolkning som är barn under 15 år räknas in i den religiösa statistiken, trots att barn vanligen inte har en utvecklad religiös föreställning; barn präglas tvärtom in i den religiösa miljö som är gängse på den ort man har råkat födas: kristen blir man om man föds i Tulsa, hindu om man föds i Mumbai.

Ytterligare en observation är att man är synnerligen frikostig med kristendomens statistik, där man utan att skämmas räknar in passivt medlemskap i de många kristna statskyrkorna, trots att sådana medlemmar på många håll i världen inte är troende utan enbart kulturkristna.

Det kunde ha varit i sin ordning om man vore konsekvent, men på en och samma gång har man en motsvarande och högst besynnerlig nedtoning av buddismens utbredning, där de närmare 700 miljoner kulturbuddister som finns enbart i Kina inte räknas. Tvärtom odlar man den gängse föreställningen om Kina som ett kommunistiskt land som fortfarande befinner sig i kulturrevolutionens tidevarv.

Den abrahamitiska tanken om att endast en världsåskådning ryms i en människa ställer alltså till det när man, som i fallen Japan och Kina, ställer ickereligiösa mot buddister, liksom när man spaltar upp konfucianism, daoism och buddism som separata system snarare än de intrikat sammanlänkade åskådningar de i själva verket utgör.

Ytterligare en felkälla utgörs av att bunta samman en rad filosofiska begrepp, som ateism, agnosticism och sekularism, som om de skulle i stå något slags motsatsställning till religion eller i övrigt ha något med varandra att göra. Men man kan vara såväl ateist som agnostiker, samtidigt som man bekänner sig till buddism och sekulärhumanism, ett antal åskådningar som fungerar väl tillsammans, men som även är fristående.

Ateism är nämligen avsaknad av tro på gudar och andra religiösa väsen, varken mer eller mindre. Ateism är inte en tro, som så många religiösa föreställer sig, utan just avsaknaden av sådan. Ateism är tro lika lite som avhållsamhet är en sexställning, för att citera en komiker. Däremot kan ateismen förgrenas i en rad olika typer, som postteism (åsikten att gudstro är en föråldrad företeelse utan relevans), igteism (en naturlig praktisk inställning av likgiltighet inför religiös gudstro) liksom mer militant ateism, där man medvetet förfäktar sin hållning som en motpol till teistiska åskådningar.

Agnosticism är ett till ateism helt ortogonalt begrepp, och utgör inte som många tror en sorts mellanting mellan troende och ateist. Ateism är en helt binär företeelse: antingen tror man, eller så tror man inte. Agnosticism är istället åsikten att man inte har eller inte kan ha kunskap om sådana gudomliga väsen, oavsett om man tror på dem eller inte – agnostiker finns således bland både troende och ateister. Även agnosticism är en binär företeelse, och antingen anser man att man har sådan kunskap om gudaväsens existens (gnosticism, kunskap), eller så anser man att man inte har det (agnosticism, ickekunskap).

Buddism är vidare en icketeistisk religion som saknar myter om en gudomlig skapare; buddismen avfärdar sådana trosföreställningar, eller är likgiltig inför dem. Det är en religiös praktik snarare än en religiös tro, och tonvikten ligger i de flesta skolor på meditation och riter mer än heliga skrifter. Det är i många avseende mer en filosofi eller psykologi än en religion, även om rörelsen otvetydigt uppvisar religiösa komponenter i en rad sammanhang.

Att ateism och irreligiositet är vanligen förekommande i exempelvis Japan och Kina står därför inte i motsättning till att buddism är den mest utbredda religionen i regionen. Inte heller finns någon motsättning i att buddister samtidigt omger sig med en polyteistisk åskådning i kinesisk folkreligion, eller att buddister ofta också är daoister och konfucianister. Västerländska försök att placera människor i entydiga fack är således dömda att misslyckas i en sådan pluralistisk kontext.