Kategori: Religion

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Tibet

Prinsessan Wenchengs buddistiska mission i Tibet

Geografin ger att buddismen borde ha spridits någorlunda linjärt från dess epicentrum i nuvarande Nepal till angränsande regioner i Indien, Butan, Tibet, Kina och så vidare ner över Sydöstasien och upp över Mongoliet, Korea och Japan, och så har det till stora delar också utspelat sig.

Men geografin ger också att speciellt Tibet är ett oländigt och otillgängligt område, som inte lämpar sig för mission bland den glesa befolkningen. Visserligen förekom sådan verksamhet, men skrifterna lämnades åt sitt öde och kunde inte konkurrera ut starka lokala shamanistiska traditioner; det skulle behövas något mer för att få tibetanerna att godta en ny lära.

Ett sådant incitament gavs i och med det arrangerade äktenskapet (和亲, heqin) mellan det tibetanska imperiets grundare Songzain Gambo (~606/650) och prinsessan Wencheng (文成, ~623/680) av den mäktiga dynastin Tang (唐, 618/907), tillika brorsdotter till regenten Taizong (太宗).

Konflikter mellan de båda kejsardömena löstes ofta med sådana arrangerade äktenskap med åtföljande tributer. Tang och Tibet (Tubo, 吐蕃, eller Bod på tibetanska) stred om samma landområden i nuvarande Qinghai, Gansu och Xinjiang, och det var Tibet som var avgjort mest aggressivt i dessa dispyter; faktiskt intog tibetanerna huvudstaden Chang’an (长安, nuvarande Xi’an, 西安) långt in i centrala Kina under en kort period år 763 då, ett våldsamt uppror rasade.

Tibet var dock inte vidare känt i Kina innan Songzain Gambo besteg tronen och påbörjade Tibets expansiva fas. Enligt annalerna underkuvade Songzain Gambo först ett antal stammar av närbesläktade qiangfolk år 634, varefter han angrep den urmongoliska statsbildningen Tuyuhun (吐谷浑) nordöst om Tibet med åtminstone hundra tusen man.

Songzain Gambo hotade sedan med att anfalla Songzhou (松州) i Sichuan, vilket föranledde Taizong att skicka en delegation till Songzain Gambo för att blidka hans vrede. Songzain Gambo hade hört att turkiska och mongoliska prinsar hade erhållit Tang-prinsessor som tributer, och lät hälsa att han själv önskade ett sådant arrangemang.

Taizong vägrade, varvid Songzain Gambo höll sitt löfte och anföll Songzhou år 638. Tang svarade med att skicka en övermäktig armé, och tibetanerna drog sig tillbaka med svansen mellan benen. Songzain Gambo skickade sina ursäkter och tributer till den kinesiske kejsaren, men insisterade alltjämt på en prinsessa från hovet som plåster på såren. Taizong måste här ha insett propagandavärdet i en sådan gåva, eftersom han gick med på arrangemanget.

Prinsessan Wencheng med följe gav sig av till Lhasa år 641. Någon långvarig fred följde inte av detta, men händelsen skulle ändå förändra Tibet för alltid. Vid denna tid var buddismen fast etablerad i Kina, även om det fanns försök att motarbeta åskådningen som en främmande lära. I egenskap av utpräglad buddist skulle Wencheng således komma att introducera buddismen i Tibet, tillsammans med Songzain Gambos första maka, prinsessan Bhrikuti Devi av Nepal.

Kinesisk historieskrivning ger kort och gott att Wencheng civiliserade ett barbariskt folk, samtidigt som modern kinesisk ideologi strävar efter att knyta så tidiga band som möjligt till Tibet, givet den separatistiska laddning som finns i regionen och även i världsopinionen. Men det är speciellt tibetanska källor som härleder den tibetanska buddismens frö till Wencheng och Bhrikuti Devi, och det finns för allt i världen monument som fortfarande minner om händelsen, så som templet Jokang i Lhasa.

Det var naturligtvis inte så att Wencheng i egen hög person undervisade sin tibetanske kung och hans folk, utan i hennes följe fanns en hel stab med historiker och andra skriftlärda som skred till verket att sprida såväl buddism som kinesisk kultur i övrigt; Wencheng var snarare en kärlekens inspirationskälla för en sådan mission. För Bhrikuti Devi gällde motsvarande arrangemang, och båda lär ska ha släpat med sig statyer av Budda till världens tak. Det kulturella utbytet gick för övrigt i båda riktningar, och ett antal tibetanska lärde gav sig således iväg att studera i Tang.

Man kan redan i detta urstadium se varför tibetansk buddism kom att bli en så speciell gren. Wencheng bidrog med mer eller mindre renodlad chan (禅) eller meditativ mahayana, medan Bhrikuti Devi snarare introducerade något embryo till vad som idag betecknas som esoterisk vajrayana. Samtidigt behöll man de shamanistiska traditionerna i den ursprungliga naturreligionen Bön, varvid det amalgam som kallas tibetansk buddism är en typisk synkretism av ett flertal olika läror och mysticism.

Det samma kan förstås sägas om den buddism som i Kina kommit att korsbefruktas av daoism och konfucianism, eller den chanbuddism som i Japan tagit intryck av shintoism och andra inhemska läror. Utöver detta har tibetansk buddism naturligtvis differentierats i ett otal skolor, samtidigt som tibetansk buddism har återbördats till Kina som statsreligion, nämligen under mongolernas Yuan-dynasti (元, 1271/1368), och i övrigt har haft en del kulturellt inflytande. Det var för övrigt mongolerna som introducerade titeln dalai lama.

Det tibetanska imperiet blev inte långvarigt, utan gick samma öde till mötes som det mongoliska; båda attackerade Kina, och blev därmed uppslukade som mer eller mindre integrerade delar av riket. En kärlekskrank primitiv tibetansk kung beseglade således sin nations öde genom att trakta efter en skön prinsessa från världens då mäktigaste och mest utvecklade imperium.

Wencheng anländer till Lhasa (Målning: 尼玛泽仁, 1993)
Kategorier
Kina Kultur Religion

Jesus var kines

Högerkristna amerikanska nyhetskanalen Fox news är ökänd för sitt militanta försvar för kristendom, men trampar ofta i klaveret när man i denna militanta iver vill påvisa något förment faktum. Senast gjorde ankaret Megyn Kelly sig till nationens driftkucku när hon med emfas hävdade att både tomten och Jesus var vita män.

Tomten 🎅 är förstås Julner, eller med ett annat namn Oden, den vår germanska huvudgud vi åkallar på onsdagar. Julner red på åttabenta Sleipner kring midvintern för att ge gåvor och belöningar, och härav – tillsammanans med de mytologiska hustomtarna – kommer sig hela jultomtetraditionen. Givet detta skulle man kunna tillstå att Oden (jultomten) förmodligen var en vit och reslig nordisk man. Dock förhåller det sig så att denna mytologi inte uppstod i Norden, utan är ett kulturellt vandringsarv med ursprung kring Svarta havet – Oden och hans kolleger är således, även som sagofigurer, egentligen mer svartmuskiga än vad vi eljest framställer dem.

Ett liknande fenomen kan skönjas vad gäller den kristna huvudgestalten Jesus, den palestinska snickare från Nasaret som med största sannolikhet hade ett utseende som inte skiljer sig det minsta från dagens palestiniers, det vill säga med tämligen mörka drag, svart hår och ymnig kroppsbehåring – den verklige Jesus hade, om han hade levt idag, blivit rasprofilerad på världens västerländska flygplatser som en potentiell terrorist.

Att hävda att Jesus var en vit person är således en våldsam historieförfalskning. Ändå är det regel snarare än undantag att kristusfiguren i europeisk tradition framställs som en vit man, och på senare tid även som en blond man med blå ögon, för att detta för närvarande är en socioekonomiskt framgångsrik grupp.

Studerar man hur jesusfiguren framställs på andra håll i världen finner man att den afrikanska Jesus faktiskt är svart, liksom att jultomten i svarta amerikanska familjer ofta är en svart figur. På samma sätt har Jesus i Kina ofta framställts som en kinesisk man, då inte bara av galenpannan Hong Xiuquan, som såg sig som Jesus bror och ledde det blodiga Taipingupproret, utan i allra största allmänhet.

Man måste förstå detta som att både Jesus och tomten är abstrakta begrepp som förses med passande lokala instanser i den kontext läran eller traditionen utövas. Den historiske Jesus var en svartmuskig palestinsk jude, medan den gudomliga instansen av kristusfiguren är helt generisk. På samma sätt inkarneras jultomten i sin lokala etniska form på olika håll i världen, för att jultomten mer är en idé än en verklig person av kött och blod.

Kategorier
Buddism Religion

Buddismen har inga kostregler

En vanlig uppfattning är att alla religioner har kostregler. Men den tesen stämmer inte, om vi med religion inkluderar buddism, och om vi med regler menar absoluta påbud. Buddismen har nämligen inga «budord» överhuvudtaget, utan har i sin mest grundläggande utformning en samling enkla föreskrifter, som är att se som rekommendationer och en kondenserad form av buddistisk etik: de måste ses i sitt sammanhang, och de är individuellt anpassningsbara.

En vanlig missuppfattning är således att buddister är eller måste vara vegetarianer. I själva verket råds buddister att inte vara petiga med maten, utan att ta för sig vad som bjuds. Undantaget är om man serveras ett djur som specifikt har slaktats för den egna personens räkning – men det är då inte en kostregel, utan en konsekvens av buddismens etiska kärna att inte vilja ta liv (i berått mod, i onödan, omodererat), i strid med den första föreskriften. Om man är en passionerad buddist kan man driva detta till sin spets och bli vegetarian, men det är inget krav, ens för en munk.

En annan missuppfattning är att buddister inte dricker eller får dricka alkohol, speciellt som den femte föreskriften säger just så. Men dels har denna föreskrift en mycket mer allmän innebörd, nämligen att man inte ska låta berusning av något som helst slag – sex, tevetittande o.s.v. – utgöra ett hinder på den åttafaldiga vägen mot harmoni. Dels är det inte heller vinet i sig som är ett problem, utan vilka konsekvenser ett alltför vidlyftigt bruk av någon substans (eller vana) får.

Blir man berusad av vinet, någon drog eller någon annan företeelse är detta visserligen i strid med föreskrifterna. Men det är då inte att betrakta som en «synd», eftersom buddismen inte känner något sådant begrepp, utan snarare ett hinder på vägen mot personlig utveckling: som buddist gör man rätt i att försöka moderera sin livsföring i allt. Buddismen har inte heller någon «gud» som övervakar dig, utan du är alltid ansvarig inför dig själv vad du tar dig för.

Vanligen brukar buddism i typiskt västerländskt kristen tolkning inbegripa sådant som «själavandring», men det är för att man då inte har förstått begreppen reinkarnation och karma. Buddismen betraktar allt som förgängligt: den kropp och det medvetande som definierar dig har ett definitivt slut, och din «själ» kommer inte att återfödas som hund eller något annat i något nästa liv.

Buddismen är således en filosofi för nuet och detta livet, en psykologi för att bemästra livets tristess och otillfredsställelse i största allmänhet genom att bli ett med naturen. Det är en filosofi för att uppnå största harmoni och samexistens med allt övrigt liv. Det finns inget som är «heligare» än något annat och som därför måste helgas extra mycket.

I buddismen lägger man sig således inte raklång inför en förment helig ko (inte heller för Budda själv), och inte heller har man några betänkligheter att äta detta djur – eller något annat; buddister äter svin, hund, groda och insekter om det är vad som erbjuds, och ser inga djur som speciellt «orena». Inte heller måste djuren vara slaktade med någon särskild metod – begrepp som kosher, halal och liknande existerar inte i buddismen.

Kanske liknar buddismen i denna pragmatism ändå den svenska kostkyrkan, särskilt i beaktande av den övergripande måttfullheten som ideal, enkannerligen då vad gäller alkohol. Men denna svenska kostkyrka är då det sekulära och omnivora alternativet i djungeln av dieter som utesluter än det ena och än det andra, precis som buddismen är det sekulära alternativet bland religioner; kompatibel med allt och alla.

Kategorier
Kina Religion

Kristendom i Kina

Kina har fler praktiserande kristna än hela Västeuropa, men ändå hörs ofta kritik om att kristna i Kina är «förföljda». Med det menas då förmodligen inte rättigheten att utöva sin tro, eftersom Kina formellt och officiellt stöjder de två kristna religionerna som sanktionerade trosläror, utan att vissa kristna inte får göra som de vill utanför lagens ramar (vilket man inte får någonstans).

Kristendomen har rötter i Kina sedan 700-talet, men har aldrig egentligen kunnat konkurrera med buddism, daoism, konfucianism och andra inhemska kultursystem. Sedan 1500-talet har kristendom i västlig form ändå försökt bredda sitt inflytande i Kina, inte minst genom mission. De flesta sådana missionsförsök har givit mediokra resultat, kanske för att kristendom är så svårsmält för människor uppvuxna i buddistisk och konfuciansk tradition.

Sådan mission har givetvis också haft som syfte att bredda Västs politiska inflytande i Kina, vilket emellanåt har resulterat i att kristendomen har bannlysts och kristna har förföljts. Här måste man dock betona att Kina inte har och aldrig har haft något problem med kristendomen som lära, eftersom Kina aldrig har haft något motsvarande Europas statskyrkor – Kina har traditionellt varit mångkulturellt och tolerant mot andra tankesätt.

Det Kina har och alltid har haft problem med är däremot när religion används som ett sätt att så split eller skada Kina som nation och kulturstat, eller när religionen används på ett uppenbart skadligt sätt mot enskilda. Här finns historiska exempel på sådana skadliga religiösa verkningar av ett slag som vi känner alltför väl även från vår egen kontinent.

Den kinesiska religionslagens inskränkning om att religion i Kina inte får lyda under en utländsk auktoritet är således inget nytt påfund, utan har sina rötter i bland annat påvedömets försök att kontrollera horder av kinesiska katoliker att ge upp förfädersdyrkan och andra element av kinesisk kultur. Kristendomen har till skillnad från östliga läror en förkärlek att monopolisera tron och har svårt för att samsas med andra läror.

Härav följer att den katolska kyrkan i Kina inte lyder under biskopen i Rom, utan är en självständig gren, liksom att den politiskt anfrätte tibetlaman Dainzin Gyaco ses som en korrupt bråkmakare med det illvilliga syftet att splittra Kina från sitt säte i Dharamsala. Men det följer också att religiösa organisationer som sätter sig upp mot makten inte tolereras, exempelvis Falun gong; Kina kräver att sekularismen respekteras och att religiösa entiteter inte ägnar sig åt politik, och man gör här ingen som helst skillnad på religionens filosofiska eller andliga väsen.

Det är med den bakgrunden man bör förstå dissidenter som Liao Yiwu (廖亦武) när han pratar om de «kristnas lidande» i Kina, som om kristendomen vore utrotningshotad och kristna gömde sig i underjordiska källare undan en skräckregim. Så är dock inte fallet. Sanningen är snarare att kristendomen aldrig har varit större i Kina än under det formellt kommunistiska partiets roll som förvaltare av nationen, och att kristendomen i dagens Kina för en i det närmaste problemfri tillvaro.

Detta trots Mao Zedongs fasansfulla repression av religiösa under kulturrevolutionen, och detta trots att mission alltjämt är förbjuden. Kinesiska myndigheter bryr sig inte ens om de många olagliga huskyrkorna, så länge de inte ställer till med bekymmer.

Kristendomen i Kina har dock sina naturliga gränser vid några procent av befolkningen; större än så blir religionen aldrig, eftersom den egentligen inte har något att erbjuda en kultur som redan har funktionella livsåskådningssystem. Kristendomen tenderar här att bli ett slags modefluga bland delar av befolkningen, som en biprodukt av kapitalism och globalisering, som ett sätt att visa tillhörighet med västliga idéer överlag.

Kategorier
Filosofi Kina Kultur Religion

Kina sekulärt, inte ateistiskt

En missuppfattning som ofta görs gällande är att Kina är en «ateistisk stat», nyligen framfört i en artikel om att Kina vill bannlysa vidskepelse. Det är annars knappast nyhet att Kina vill få bukt med den utbredda vidskepligheten, men motiven för detta missförstås ofta. Man har helt enkelt inte någon rimlig uppfattning om den misär som präglar stora delar av den outvecklade kinesiska landsbygden och den drivkraft vidskeplighet har under sådana omständigheter.

Vidskepligheten har inte bara religiösa förtecken, utan gäller i största allmänhet. Här i Sverige har vi ett marginellt problem med spelberoende människor, medan fattiga människor i Kina enkelt dras till pyramidspelssekter som Amway i hopp om att bli rik. Precis som hos scientologerna finns några i toppen som verkligen blir rika, medan den förkrossande majoriteten i princip bidrar med gratis arbetskraft och värdelösa investeringar – Amway drivs självklart av amerikansk kristen höger.

Många av de «metoder» som lärs ut i religiösa och mysticistiska sammanhang för medicinskt syfte är direkt skadliga, och skiljer sig inte alls från den vidskeplighet vi ser i många afrikanska länder. Även konservativa föreställningar om värderingar kring söner och döttrar härstammar från sådan vidskepelse, och ligger till grund för könsobalansen på landsbygden och den därtill relaterade problematiken med aborterade flickfoster – i Sverige sätter kommunerna barn i scientologdagis, medan man i Kina försöker motarbeta sådana uppenbarligen skadliga företeelser.

Så det här med den «ateistiska staten» då. Det finns inte ett ord om «ateism» i den kinesiska konstitutionen eller i något annat styrdokument eller i någon lag. Religion regleras i konstitutionens kapitel 2 paragraf 36, och lyder så här i original respektive översättning:

中华人民共和国公民有宗教信仰自由。任何国家机关、社会团体和个人不得强制公民信仰宗教或者不信仰宗教，不得歧视信仰宗教的公民和不信仰宗教的公民。国家保护正常的宗教活动。任何人不得利用宗教进行破坏社会秩序、损害公民身体健康、妨碍国家教育制度的活动。

Medborgare i Folkrepubliken Kina åtnjuter religionsfrihet. Inget statligt organ, offentlig organisation eller individ kan tvinga medborgarna att tro på, eller inte tro på, någon religion; inte heller må de diskriminera medborgare som tror på, eller inte tror på, någon religion. Staten skyddar normala religiösa aktiviteter. Ingen får använda sig av religion för att engagera sig i aktiviteter som stör den allmänna ordningen, försämrar medborgarnas hälsa eller stör utbildningssystemet. Religiösa organisationer och religiösa frågor är inte föremål för utländskt inflytande.

Detta är inte en ateistisk deklaration, utan en sekulär. Man definierar religionsfrihet, med exakta gränser för denna frihet där den åsamkar medborgarna skada. Statens uppgift i den sekulära liberala demokratin är exakt denna, och man borde således snarast se Kina som ett föredöme i just detta avseende, särskilt i jämförelse med det Sverige som i detalj reglerar statskyrkan och till och med dess trossatser samt låter människor lida alla helvetes kval i olika slags sekter under någon dåraktig hänvisning till religionsfrihet.