Kategori: Ryssland

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukrotrollens dagar räknade

En majoritet av ukraïnierna har nu gett upp och vill ha ett slut på kriget, med frysning av de nuvarande gränslinjerna. Man konstaterar att man aldrig kan ta tillbaka förlorat territorium, och att en «seger» inte är möjlig, men att man däremot kan fortsätta förlora tusentals män och kvinnor vid frontens köttkvarn till ingen nytta, samtidigt som man inte kan återbygga ekonomin så länge kriget pågår.

Men det bekommer inte de frejdiga svenskarna, som alltjämt står där med sina ukraïnaflaggor på kavajuppslaget och ropar sina märkliga politiska slagord. Man «står med Ukraïna» «så länge det behövs», och det är en «kamp för demokratin». Ryssland «får inte segra» för då «står vi näst på tur».

Det är klart att man kan inta en sådan idealistisk hållning när man inte behöver offra något, ty det är ju inte svenskarna som slits i stycken och bränns vid fronten. Det man uttrycker är att ukraïnierna är ställföreträdande soldater som gott kan offra sig i den idealistiska kampen för demokratins vidare expansion i österled.

Men eftersom premisserna är alldeles åt helvete fel, blir konklusionen också därefter. Ukraïna är inte och har aldrig varit någon demokrati, och den genomkorrupta kievstaten har knappt något gemensamt med EU och Väst. Demokratins ställning har överhuvudtaget inte med saken att göra.

Ukraïna är istället en proxyarena för Natos och Västs expansion, vilket är själva grundorsaken till konflikten. Därför stannar konflikten också vid Kiev, och föreställningen att Putin skulle ge sig på en allmän erövring av Europa är en fullständigt sinnesrubbad tankefigur. Det har inget med verkligheten att göra, utan är ett fantasifoster, frenetiskt nyttjat i den enfaldiga mediala propagandan.

Däremot har konflikten en given förlängning när västmakterna i allt större utsträckning lägger sig i handlingarna, först genom sanktioner, militärt bistånd och sabotage av Nord stream, därefter med allt mer offensiv materiel som kan nyttjas för att slå långt inne i Ryssland. Kremls givna svar är hybridkrigföring i Östersjön med flera andra platser, nyttjande av hypersoniska missiler i Ukraïna samt anställning av nordkoreansk trupp i Kursk för att mota bort de ukraïnska inkräktarna.

Det är uppenbart att Väst inte vill släppa Ukraïna och de enorma resurser man lagt ned på att därstädes anställa färgrevolution, en ansats som nu ändå går förlorad. Då kan man lika gärna störta allt i fördärvet och riskera storkonflikt i Europa genom ständig upptrappning. Så mycken prestige har byggts upp att man nu inte förmår tappa ansiktet när verkligheten infinner sig, det elementära faktum att Ryssland står som segrare.

Till den dramaturgin har inte minst den svenska moderatregimen med de korta härförarna Kristersson och Jonson samt det fullständigt malplacerade ägghuvudet Bohlin anslutit sig, kvacksalvare som har förskansat sig i sitt «situation room» i Rosenbad för att leka geopolitik med de stora grabbarna, samtidigt som man därmed äventyrar Sveriges säkerhet på riktigt.

Man trodde att man skulle bli säkrare genom att gå med i Nato och bli en amerikansk vasallstat, men det vi observerar är alltså den diametrala motsatsen. Vår egen aggressiva hållning får ett givet ryskt svar, medan ett traditionellt neutralt Sverige hade kunnat spela en ansvarsfull roll i att mäkla fred. Regimen har inte verkat för Sveriges och medborgarnas väl.

Ukraïna är ändå besegrat, och med Trump vid rodret för den amerikanska övermakten slipper Ryssland undan. Sverige och EU kan för all del fortsätta sin imbecilla kamp mot Moskva, men det är tämligen lönlöst så länge resten av världen inte ansluter sig. Det är i själva verket kontraproduktivt, och leder bara EU allt längre ned i dyngan.

Därför väntar vi nu bara på den slutliga upplösningen av detta drama, då ukrotrollen tappar både ansiktet och brallorna i fullständig förnedring, och då man tvingas ge upp sin idealism för den bistra verkligheten, i vilken bara realpolitiken gäller. Efterdebatten lär bli en fars av stora mått.

Nog har jag sett detta komma under lång tid… men det gäller inte det paffa svenska folk.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland USA

Sökes död eller levande: Benjamin Netanyahu

Internationella brottmålsdomstolen (ICC), en marionettdomstol som mest har gett sig på småsten i skithålsländer i tredje världen, eftersom man helt enkelt inte vågar agera mot de mäktiga uppdragsgivarna i Väst, har nu orsakat visst rabalder genom att efterlysa folkmördarstaten Israels regeringschef, Benjamin Netanyahu.

Brott mot mänskligheten har den judiska apartheidstaten visserligen begått i drygt sjuttio år under ockupation, förtryck, bosättningspolitik, utomrättsliga avrättningar och andra illegala företeelser, men man har alltid skyddats av USA och EU, som av historiska och religiösa skäl har en alldeles blind fläck angående skurkstatens göranden och låtanden.

Men folkmordet i Gaza, medelst fördrivning av hela populationen, blockad av förnödenheter, bombningar av skolor och sjukhus, medveten utsvältning, samt dödandet av tiotusentals icke stridande kvinnor och barn, är uppenbarligen droppen som kom bägaren att rinna över, och man fann sig nödgad att slutligen agera för att inte uppenbart framstå som den västliga marionett man ändå ytterst är.

Nu sätts den «regelbaserade världsordningen» på mer substantiellt prov, och man finner då genast att USA helt förväntat fördömer arresteringsordern. Mer intressant är emellertid hur EU kommer att agera, om man verkligen kommer att efterleva de «regler» man säger sig hålla så högt, eller om man kommer att titta åt andra hållet.

Min bedömning är att Netanyahu även framgent kommer att kunna röra sig fritt i Berlin och Paris, och att man kommer att skylla på den ena omständigheten efter den andra för att man inte griper fanskapet. Det är Västs hycklande natur som då kommer till fullt uttryck, och jag ämnar påminna om saken när så sker.

Om man inte själv kan efterleva de regler man ständigt åberopar, är man inget annat än en tyrann, en mobbare som godtyckligt sätter upp ramar som man själv inte behöver omfattas av. Vi känner typen från sandlådan i barndomen, men så kan världen faktiskt inte styras.

Antingen har vi en ordning under Förenta nationerna och dess organ, eller så gäller den starkes rätt. Det är det senare som är förhandenvarande i realiteten, och man bedrar bara sig själv om man tror något annat. Makt växer ur gevärspipans mynning, och den vars gevär får sista ordet sätter «reglerna».

De nuvarande «reglerna» drogs upp av andra världskrigets segrarmakter, men är nu ifrågasatta av nya regionala hegemoner som Kina och Indien. Man ifrågasätter inte behovet av en regelbaserad ordning, men vill ha ett ord med i laget om utformningen. Det vill av naturliga skäl inte den förhärskande hegemonen USA, som vill bevara sina enorma privilegier till varje pris, inklusive krig.

Det är också vad konflikten i Ukraïna dröjer sig om, den eviga dragkampen mellan Öst och Väst. Ukraïna är spelplan, men inte huvudaktör, och det rör sig om ett traditionellt skuggkrig. Även Israel har en instrumentell roll i Mellanöstern att för USA:s räkning söndra och härska, utöver den ideologiska och religiösa komponenten.

Sionistpressen kommer naturligtvis hävda sina gängse barnsliga argument att det minsann var «Hamas som började», men det ursäktar naturligtvis inte det utstuderade folkmord som har skett därefter – vi har inte kollektiv bestraffning i internationell lag.

Putin, också efterlyst av ICC, kanske inledde ett anfallskrig, men han har inte tillnärmelsevis agerat som Netanyahu. Det är den flagranta skillnaden, som också sätter fingret på Västs eviga hyckleri, och nu är sanningens ögonblick inne. Det är dags för Bryssel att visa sina kort.

Folkmördaren Netanyahu måste förpassas till en cell i den Haag för resten av sitt liv, om den «regelbaserade världordningen» ska ha någon mening.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Kinanoja i Östersjön

Om två kablar kapas på Östersjöns botten inom loppet av ett dygn är sannolikheten hög att det rör sig om sabotage. Men på samma sätt som man gick alldeles fel när det gällde misstankarna kring vem som sprängde Nord stream, har man här försökt implicera Kina som delaktig i händelserna.

Till grund för detta resonemang ligger att det kinesiskflaggade fartyget Yipeng-3 (伊鹏-3号) har befunnit sig i närheten av kabeln då brotten har skett, och man har även noterat långsammare styrfart under detta förlopp. Andra fartyg har inte uppvisat samma mönster, varför vindförhållanden och dylikt inte har spelat in.

Det kan då röra sig om ett ankare som drar längs botten, en inte helt ovanlig företeelse. Exempelvis drog ett annat kinesiskt fartyg, Newnew polarbear (新新北极熊号), sönder en gaskabel utanför Finland för något år sedan, varvid man förlorade ankaret. Även då misstänktes sabotage.

För all del kan det förhålla sig på det sättet, men det betyder alltså inte att Kina som nation är involverad. Det vore fullständigt huvudlöst och kontraproduktivt av Kina att blanda sig i konflikten mellan Väst och Ryssland, och speciellt att bedriva hybridkrigföring i Östersjön.

Fartyget kanske är kinesiskt, och flaggar även kinesiskt, men det betyder inte så mycket i dessa sammahang, där man rutinmässigt nyttjar annan flagg av olika skäl. Såväl kapten som övrig besättning är av rysk härkomst, och det skulle då röra sig om en rysk operation snarare än en kinesisk.

Vilken kapten som helst kan för övrigt köpas för en billig peng i uppdrag att råka lossa ankaret på lämplig plats, varvid saken kan avskrivas som en olycka. Det är mer eller mindre omöjligt att bevisa skuld i juridisk mening. Skepparen tar sin miljon i belöning utan att så mycket som svettas när kustbevakningen anländer.

Troligast här är alltså att Ryssland bär ansvaret, som en del i hybridkrigföring då Väst trappar upp krigshandlingarna, bland annat genom att tillåta medeldistansrobotar att slå långt in i Ryssland. Det är då mer riktat till allmänheten i berörda länder, som en symbolisk handling. då kablarna inte har någon militär betydelse.

Kineserna skakar på huvudet angående beskyllningarna.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Klockan klämtar för Zelenskyj

Presidentvalet i USA närmar sig, och med det avgörs den vidare utvecklingen i det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Om Trump vinner kommer det anerikanska stödet att avvecklas och parterna uppmanas att inleda fredsförhandlingar där Moskva dikterar villkoren.

De villkoren är att de fem annekterade oblasten Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson tillfaller Ryssland och att annekteringen erkänns i internationella organ, samt att den ukraïnska rumpstaten avstår medlemskap i Nato för all framtid, även om man kan ingå i EU. Kreml kommer även att ställa krav på Kievs bundsförvanter att avveckla sanktionerna i tillämpliga delar.

Om å andra sidan Kamala vinner blir det business as usual, men bara ett tag till, och utgången blir ändå i princip den samma. Kiev förlorar nämligen allt mer manskap vid fronten, och det börjar tryta ordentligt i nyrekryteringen, samtidigt som det utlovade stödet levereras med stor eftersläpning.

Det nya Ryssland: här ska gränsen gå. Eller vidgas ytterligare, om Väst insisiterar på att fortsätta.

Jo, även Ryssland åsamkas stora förluster, men har alltså en överlägsen manstyrka att sätta in i köttkvarnen vid fronten. Det förhållandet har gällt från allra första början, och i ett utnötningskrig är det den faktorn som slutligen avgör. Zelenskyj borde ha insett detta i ett tidigare skede, och då inlett förhandlingar medan han alltjämt hade något att vinna.

Nu klämtar klockan för Zelenskyj, och det står även för en tillnyktrande västvärld klart att det här är kört. Kanske inte i Kristerssons bunker, men i vart fall bland aktiva och betydande aktörer i detta geopolitiska spel. Vad värre är, slutspelet blir på Rysslands villkor när Big red machine som i fornstora dagar kör över motståndet.

Ryssland «får inte vinna» har det sagts, men har sedan länge redan vunnit, utan att polletten har trillat ned. Man har underhållit en fantasi under lång tid, dels om att Ukraïna skulle kunna vinna kriget, och dels att Putin efter avslutat värv skulle ge sig på andra länder i Europa, paranoida och psykotiska tankefoster som inte har något med verkligheten att göra.

Ryssland vinner, och det gör ont.

Retoriken har skett under den förtäckta ambitionen att nöta ned Ryssland med Kiev som proxy, varvid hundratusentals ukraïnska män och kvinnor har offrats som kanonmat för amerikanska och allierades räkning, men alltså till ingen som helst nytta. Man hade hoppats på omvärldens stöd, men utanför Väst har man avstått från att ta ställning, och därmed har Ryssland inte isolerats i den mån man hade hoppats.

För Väst har den större saken gällt dess egen expansion av den förlegade Nato-klubben österut, samt att fullfölja färgrevolutionen i Ukraïna, en ambition man förnekar och i övrigt talar tyst om, men som är uppenbar för var och en med någorlunda orientering i ämnet.

Nu närmar vi oss vägs ände, och uppenbart är att fadäsen lämnar ett stort sår i den europeiska och västliga själen. Europa går ned sig fullständigt i recession, samtidigt som man slår om till upprustning och kallt krig med Kina, ett recept för katastrof.

Allra mest oroväckande är emelleetid hur Bryssel och enskilda nationer har visat i praktiken hur lite man värnar informationsfrihet då man har släckt ned ryska och andra källor med ett annat perspektiv, och att västliga medier mer eller mindre har agerat som aktiva parter i kriget, propagandakvarnar utan minsta uns av journalistisk integritet. Man har för all framtid förlorat sin trovärdighet.

Kategorier
Europa Korea Politik Ryssland

Folkarmén rensar Kursk

Vladimir Vladimirovitj Putin tycks ha slagit en snillrik pakt med Gim Jeongeun om att hyra nordkoreanska legosoldater i utbyte mot teknik och pengar, nämligen då de råbarkade asiaterna sätts in för att städa upp i Kursk på ryskt territorium efter Kievs märkliga anfall mot Ryssland.

Den ukraïnska manövern var tänkt som avledning för att dränera ryska resurser, men strategin är huvudlös då Kiev saknar än mer manskap. Kreml kontrar således genom att sätta in legoknektar i området, medan ordinarie förband kan koncentrera sig på den egentliga fronten.

Utbytet blir därmed legitimt, eftersom koreanerna nyttjas för att försvara ryskt territorium snarare än att delta i annekteringen av Ukraïna. Västpakten hävdar visserligen att det rör sig om en «eskalering», men det är vulgärretorik och propaganda utan juridiskt eller annat värde.

Mer av sådan retorik hörs då man tonar ned den tolv tusen man starka truppens förmåga. Man menar att diktaturen mest förbereder soldater för militärparader och att man saknar erfarenhet av strid, eller att Gim har skickat fördömd kanonmat utan egentligt värde. De små gulingarna blir därmed ett lätt byte för den erfarna ukraïnska armén, menar man illvilligt.

Man får här nog påminna om att Kievs manfall har varit tämligen stort, och att inget är kvar av den armé som fanns då kriget inleddes. De som strider nu är äldre gubbar och yngre kvinnor utan erforderlig träning, även om den erfarenhet man har hunnit skaffa inte ska underskattas.

Nordkoreanska folkarméns bidrag till konflikten är tvärtom yngre män med lång militär utbildning och tjänstgöring, av allt att döma jägare och andra elitsoldater med erfarenhet av sabotage och ränker kring den koreanska gränsen. Därför lär Kursk rensas på ukraïnsk materia tämligen fort när motiverade krafter anländer.

Motivet i fråga är att dessa härdade soldater vid hemkomsten, om man överlever, kan räkna med att upptas i den övre medelklass som i Nordkorea lever ett tämligen hyggligt liv. För Gim är veteransoldater av stort värde, då de stärker Nordkoreas militära förmåga i den utdragna konflikten med syd, och han kan säkert tänka sig att skicka än fler om utfallet är gott.

Tankar har framförts om att koreanerna säkert kommer att «hoppa av» till Ukraïna och västmakterna, men man kan förutsätta att regimen i Pyeongyang har hållhakar på knektarna i form av familj, flickvänner och annat. Det är ändå Nordkorea vi pratar om.

Men som en säkerhetsåtgärd kommer man nog ändå att ha kvar koreanerna på ryskt territorium för att bevaka och säkra den ryska gränsen, medan ordinarie ryska förband avancerar i Ukraïna. Därmed undviker man även eventuella förvecklingar, exempelvis att Nato skulle få för sig att det nu vore legitimt med västtrupp i Ukraïna.

조선인민군 (Joseon inmingun) eller Nordkoreas folkarmé.