Kategori: Ryssland

Kategorier
Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics mot Jesus

Det är kanske självklart att vi i Västvärlden håller samman och försvarar vår världsbild, kultur och politiska system, men mer tveksamt är om det försvaret även motiverar ideologisk mission, ekonomiskt tvång och andra mekanismer för att upprätthålla hegemoni i något slags fortsättningskolonialism.

Den fysiska kolonisationen och imperialismen kanske upphörde under 1900-talet, men den har under efterkrigstiden ersatts av den US-ledda «regelbaserade världsordningen», som trots namnet inte är en rättvis och neutral instans, utan en kontrollmekanism för västerländsk och framförallt amerikansk dominans.

Man inser detta enkelt genom att betrakta hur olika «reglerna» tillämpas vid likartade händelser. Kanske är det rätt och riktigt att rikta sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Ukraïna, men i så fall vore det lika rätt och riktigt att göra sammaledes när USA invaderar Irak och andra länder, men det har aldrig någonsin hänt – USA får härja bäst man vill, och «reglerna» gäller helt enkelt inte denna «exceptionella» makt, och inte heller Israel eller andra amerikanska skyddsobjekt.

Det är av den anledningen Brics har formerats, som ett forum för att kontra vad man upplever som en orättvis ordning under Jesus – det vill säga Japan, EU, Sydkorea, USA och Singapore och kanske några till. På agendan står verkligen inte att ersätta nuvarande ordning, men däremot att formera ett alternativ för det globala syd och andra entiteter som inte vill underordna sig amerikansk tyranni.

En sådan flerpolig ordning innebär i princip att man neutraliserar sanktionsvapnet, eftersom man kan handla med varandra utan Swift och andra mekanismer som kontrolleras och allt flitigare missbrukas av USA. Man kan även instutionalisera en ny reservvaluta under den egna Utvecklingsbanken, exempelvis kinesisk renminbi, för att nullifiera de fördelar USA åtnjuter av dollarn.

Detta är inte bara lösa tankar, utan implementeras i detta nu, då Ryssland mer eller mindre är tvunget att handla med Kina och Indien i annan valuta och under andra former. Men även petrodollarn har rubbats i och med att Saudiarabien numera handlar med Kina i yuan.

Samtidigt kan man observera att sanktionerna inte riktigt biter på grund av denna omfattande handel, och Ryssland kan exportera och importera det allra mesta genom andra kanaler och mekanismer än de som kontrolleras av Väst.

Putin är alltså inte riktigt så isolerad som man vill framställa saken, vilket Brics-mötet i ryska Kazan visar. Där finns inte bara Xi Jinping och Narendra Modi, utan även Nato-landet Türkiets ledarfigur Erdogan och FN-chefen Antonio Guterres, vilket har retat upp en rad västliga potentater.

Türkiet är ännu inte medlem, men allt fler nationer visar intresse av att upptas i församlingen. Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien deltar för första gången under innevarande möte, och i en snar framtid kan en lång rad andra nationer ha anslutit.

Brics är inte en allians med formella åtaganden, utan likt G7 ett forum för att samordna länder med gemensamma intressen, i detta fall att dana nya institutioner vid sidan av de västkontrollerade, institutioner som inte kan nyttjas för att politiskt kontrollera eller dominera nationer att anta ett visst styrelseskick eller underkasta sig vissa västliga normer.

En sådan nyordning bejakar jag utan några som helst betänkligheter, utan att göra avkall på min västerländska identitet och hemhörighet. Västs fortsatta framskjutna position i världen måste bygga på uppfinningsrikedom, kreativitet och frihandel, medan ekonomiskt och annat tvång under nykoloniala former inte hör hemma i en sant regelbaserad världsordning.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Krigsscenarier

Om Trump vinner valet skulle han effektivt kunna stifta fred i Ukraïna genom att helt enkelt avveckla det amerikanska stödet till Kiev samt uppmana parterna till förhandling, naturligtvis huvudsakligen på Rysslands villkor. Snopna EU och Nato får därmed slicka såren och gå vidare, när Ryssland vinner kriget man «inte får» vinna.

En kanske troligare utveckling är emellertid att konflikten inte bara fortsätter, utan eskalerar. Detta är trots allt det svåra tjugotalet, och vi går obönhörligt mot storkrig, kanske det totala kriget om dumheterna får fortsätta.

Nordkorea förser redan Ryssland med ammunition, men kan nu även komma att skicka soldater till fronten. Nordkoreas folkarmé råkar vara störst i världen, med drygt sju miljoner soldater, varför man har råd att avsätta ganska många trupper, hårt drillade dödsmaskiner som inte fruktar något.

Samtidigt har man klippt förbindelserna med grannen i syd, och de båda kombattanterna roar sig hjärtligt med drönare, avföringsballonger, propaganda medelst k-pop och k-drama samt symboliska sprängningar av olika slag. Exempelvis sprängde Pyeongyang häromdagen sina egna småvägar mot gränsen för att markera.

Världens näst största armé hittar man för övrigt i Sydkorea, och det inbördeskrig som rasade 1950–1953 fick aldrig något egentligt avslut. Sannolikheten är låg, men konflikten kan ändå blossa upp igen, särskilt om spänningarna fortsätter att öka, eller om Sydkorea och Japan skaffar kärnvapen.

Ännu äldre är konflikten mellan kinesiska fastlandet och avfällingsön Taiwan, ett inbördeskrig som rasade 1923–1949 innan nationalisterna sjappade till sin sista utpost. Även här har det hettat till sedan främst Framstegspartiet på ön gått i riktning mot självständighet, underblåst av USA och EU.

Senast i går iscensatte Beijing en blixtblockad av ön för att markera mot öpresidenten Lai Qingde (赖清德) och dennes secessionistiska tal på öns «nationaldag», omfattande bland annat ett hangarfartyg och 125 jaktplan. En mindre markering och övning, som visar att elden kan ta fart vid minsta gnista.

Till denna krutdurk har Västvärlden fått för sig att skicka kanonbåtar av olika slag, som om det skulle minska spänningen på något sätt. Ja, till och med lilla Sverige har numera för avsikt att under sin, eh… «indopacifiska strategi» skicka schabrak till Taiwansundet för att… förmodligen sänkas om man inte passar sig.

Även Japan har aviserat vilja att lägga sig i en konflikt om Taiwan, samtidigt som man återmilitariserar för fullt. Filippinerna bistår på motsvarande vis USA med baser på norra delen av ön, och även Australien har fått för sig att man har något att skaffa med saken.

En konflikt om Taiwan kan alltså utlösa en kedjereaktion där inte bara USA och Kina för ett begränsat krig, utan där hela regionen blir inblandad och småningom hela världen. Om Japan griper in kan både Nordkorea och Ryssland angripa Japan, och även Kina lär slå hårt mot varje entitet som väljer att lägga sig i. Sydkorea dras in av bara farten om Nordkorea agerar.

Detta lär i sin tur engagera USA fullt ut, och därmed även EU och kanske Nato. Under sådana omständigheter ökar risken betänkligt för eskalering även vid den europeiska fronten, och Putins nordkoreanska soldater kan då skickas mot Baltikum eller Polen, samtidigt som man gör slut på Ukraïna. Kärnvapenhotet hänger då i luften.

Som alla simuleringar visar blir det inte mycket kvar av Taiwan vid en sådan konflikt, och särskilt försvinner allt vad demokrati heter. Frågan är då varför man faktiskt söker denna konflikt, om man säger sig vilja bevara demokratin och autonomin. Och varför man ständigt lägger näsan i blöt på andra sidan jorden.

I verkligheten bryr man sig inte ett smack om vare sig demokratin eller kineserna på Taiwan, utan det är en i raden av geopolitiska pjäser som nyttjas helt instrumentalt under flummig retorik. Saken gäller amerikansk och därmed västlig hegemoni, inget annat, och det är därför man är beredd att anställa ett armageddon för att bevara ordningen.

Lösningen är annars busenkel, nämligen att Taiwan formellt återansluts till fastlandet med höggradig politisk autonomi för evigt, medan Beijing kontrollerar utrikespolitik och territoriets försvar. Man brukar här hänvisa till förment negativt utfall medl Hongkong, men man har där ett annat avtal.

Zhongnanhai är i själva verket berett till stora eftergifter för en fredlig lösning, och fredspresidenten Trump skulle därför även här kunna göra skillnad genom insikten att man inte har något att vinna på ett krig om Taiwan, och att man inte har riktigt samma motivation som Kina.

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Zegerplanen

Kokainisten från Kiev är på tiggarturné för att säkra vidare stöd inför den kommande vintern. Detta efter att ett möte mellan Ukraïna och allierade i Rammstein ställts in, på grund av att Sleepy Joe hade att hantera oväder på hemmaplan. America first, särskilt med val om mindre än en månad.

Tanken var att Voldemort Zelenskyj under detta möte skulle presentera en «segerplan», i vilken man ämnar «tvinga» Ryssland till fred på «Ukraïnas villkor». Detta samtidigt som ryska styrkor fortsätter att avancera i by efter by, och det ser inte riktigt ut som att Kiev har förmåga att tvinga Moskva till något alls.

Turnén gick således till Biden i Washington, Macron i Frankrike, Melloni i Italien, Starmer i Lillbritannien och Scholz i Tyskland, vilka samtliga har initierats i den hemliga «segerplanen». Innehållet är alltså okänt, men man försäkrar att detta kommer att avsluta kriget kommande år, på Ukraïnas villkor.

Mottagandet har dock hittills varit svalt, samtidigt som allt fler röster höjs i Europa om att sätta punkt för kriget genom förhandlingar. Orbán Viktor är numera inte ensam om att förfäkta den tanken, utan har allt större stöd för sin realpolitiska fredslinje. Sedan kan europaparlamentet sjunga kumbaya hur mycket man vill.

Till yttermera visso växer europeiska partier med en mer ryssvänlig agenda, som AfD i Tyskland och RN i Frankrike, medan vänstern tar stryk. Tyskland är inne på ett andra år av negativ tillväxt, och folket är allt mindre roat av att skicka pengar till ett meningslöst krig samtidigt som det egna landet blöder.

Slutligen har vi snart val i USA, och vid en eventuell vinst för Trump ligger krigsslutet bara månader bort, oavsett omständigheter i övrigt. Då har Zelenskyj inte längre något att förhandla med, vilket förklarar varför det är så bråttom nu.

Vad «Ukraïnas villkor» innebär är förstås flyktigt, och kan nu omfatta vilja till formella landöverträdelser av redan annekterade områden. Men givet den svala reaktionen tycks Zelenskyj inte ha en realistisk uppfattning om vad som krävs för att Moskva ska godta förslaget.

Även Ryssland vill ha fred och småningom normaliserade relationer, men så länge man har övertaget kommer man inte utan vidare att släppa annekterade oblast. Under alla omständigheter kommer Putin kräva internationellt erkännande för Krim, Donbass och Donetsk. För att släppa övriga områden till Kiev vill man ha försäkringar om en neutral ukraïnsk stat samt en plan för att avveckla sanktionerna.

Detta är den egentliga zegerplanen, och den är helt på Rysslands villkor. Kriget tar slut i samma ögonblick som Zelenskyj infinner sig i Kreml för att skriva på fredsfördraget och därefter ställa sig på alla fyra för att emotta Putins välsignelse.

Likaledes förnedrade blir då även krigshetsarna i Väst, som ju lovade att stödet saknar bortre gräns i tid och hävdade att Ryssland «inte får» vinna, från enskilda politiker till propagandagrenar i stats- och kommersmedier i huvdfåran, som får stå med brallorna nedhasade i skam.

Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Äntligen europeisk industripolitik?

Ingen kan höra dig skrika i rymden, och inte heller i källaren eller garaget. Men det som här har skrikits länge, har förstås även yttrats av många andra, personer med inflytande. Och nu har ropen äntligen nått Bryssel, då Mario Draghi har levererat en rapport om Europas konkurrenskraft. Han har rätt i allt, och borde ha blivit EU-kommissionens president istället för skatan Uschela.

Draghi berättar i klartext att EU kontinuerligt tappar mot både Kina och USA i konkurrenskraft, produktivitet och ekonomisk tillväxt. Utan en radikal förändring kan Europa i längden inte upprätthålla sin välfärd och européerna inte sin livsstil.

Han pekar särskilt på att Europa inte har sådana teknikbolag som präglar Kina och USA, utan förlitar sig på gamla industrier. Europa tappade helt i den digitala revolutionen, och orsakerna står att finna i alldeles för stor reglering och oförmåga att frambringa och framförallt kvarhålla talang – framgångsrika entrepenörer sjappar till USA.

Technological change is accelerating rapidly. Europe largely missed out on the digital revolution led by the internet and the productivity gains it brought: in fact, the productivity gap between the EU and the US is largely explained by the tech sector. The EU is weak in the emerging technologies that will drive future growth. Only four of the world’s top 50 tech companies are European.

För att råda bot på den allt större innovationsklyftan föreslår Draghi en industripolitik under EU, omfattande inte mindre än fem procent av den samlade bruttonationalprodukten. Det är nivåer som aldrig tidigare har setts, men det är i paritet med Kinas satsningar.

Problemet är emellertid hur det ska omsättas i praktiken, eftersom förslagen innebär en större federalisering, vilket många länder motsätter sig. Pengarna ska även lånas, vilket även det lär bli föremål för dispyt. Slutligen innebär en mer dynamisk arbetsmarknad att socialistiska partier kommer att sätta sig på tvären för att värna arbetarnas villkor – men å andra sidan lär det inte gynna arbetarna att hela Europa går under, industri efter industri.

Draghi pekar även på skyhöga energipriser som en strukturell nackdel för Europa, samtidigt som han förordar fortsatt satsning på grön teknik. Energipriserna i sin tur beror på den politiska ambitionen att ställa om, samt på huvudlösa nationella beslut om att avveckla kärnkraft. Kriget i Ukraïna har påverkat utvecklingen på senare tid. Detta är åsnan mellan hötapparna, och man kan inte uppfylla båda villkoren samtidigt. Energipriserna måste ned, punkt slut.

Ett annat dilemma är att Europas befolkning kommer att minska, men invandring är inte längre en möjlig strategi för att tackla det problemet. Invandringens många negativa effekter måste istället lösas, samtidigt som ökad produktivitet får ordnas med högre effektivitet, mer innovation och lättad byråkrati. En EU-gemensam industripolitik kan inte heller ha tonvikt på protektionism som medel, utan på liberalisering – man får möta Kinas subventioner med samma mynt.

Huruvida denna plan någonsin sjösätts återstår att se, men ett omedelbart krav för att Europa ska kunna tillfriskna är att man ordnar fred med Ryssland och kommer överens om en säkerhetsdoktrin. EU kan inte vara en geopolitisk aktör som låter Nato expandera på Rysslands bekostnad, och man kan inte få ned energipriserna så länge man betalar fem gånger mer för naturgasen av jänkarna. Det är dags att ge upp högmodet och ta fram pragmatismen.