Ett nytt år randas, och även om tidsindelningen är godtycklig och i stort sett irrelevant för verklighetens skeenden, har vi här faktiskt en vattendelare av rang. Nämligen då Donald Trump svärs in som president i januari och då hans andra mandatperiod påbörjas.
Minns att EU förfasades över den bufflige affärsmannens nycker och later, inte minst hans angrepp mot europeiskt stål och näringsliv. Minns även att man skrattade åt Trumps synpunkter om gasförsörjningen från Ryssland samt viftade bort anklagelserna om att man bidrar för lite till Nato. Numera har skrattet fastnat i halsen, och man rustar för fullt över hela kontinenten, till och med i det forna neutrala Sverige.
Framförallt kan man erinra sig att Trump under 2018 inledde ett handelskrig mot Kina, som sedan dess har eskalerat kontinuerligt. Syftet sades vara att minska det brutala handelsunderskottet gentemot landet samt flytta hem produktion till USA, två ambitioner som båda kom rejält på skam, och det enda som resulterade var dyrare slutnota för amerikanska – likväl som kinesiska och europeiska – konsumenter.
Kina svarade – om än ofrivilligt – med att skicka coronan på USA, varvid över en miljon amerikaner fick sätta livet till. Det gjorde inte bara amrisarna rejält förbannade, utan resulterade även i insikten att den globala logistiken var alltför känslig för störningar och för beroende av Kina.
Därmed behöll och utökade USA tarifferna mot Kina när Sleepy Joe Biden tog över 2021, och den nye presidenten valde att eskalera konflikten genom en rad olika mekanismer, som exportkontroll och marknadsförbud för kinesiska företag. Globalismen kastades överbord och protektionismen gjorde storstilad comeback.
Där står vi nu, och Trump har deklarerat att han vill fortsätta i samma anda, med sextioprocentiga tariffer på allt kinesiskt samt motsvarande tullar mot grannländerna Mexiko och Kanada samt förstås mot EU. Om medicinen inte fungerade tidigare, måste man öka dosen, tycks han tänka.
Bryssel har i delar tagit efter den amerikanska hållningen och beslutat sig för att «riskminimera», bland annat genom att införa tullar mot grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror. Det är inte så noga med klimatambitionerna när det väl kommer till kritan, utan här gäller det att försöka rädda den krisande europeiska tillverkningsindustrin!
Men under hotet om amerikanskt handelskrig kan man mycket väl komma att svänga på en femöring och istället liera sig med Beijing i ett frihandelsblock för att kontra och neutralisera Trumps ambitioner. Det vore förstås den rätta vägen att gå, men frågan är om de enskilda nationernas olika kabinett kan överkomma sin svåra sinofobiska hållning för att förverkliga en sådan strategi – man har redan implementerat en lång rad av Washingtons direktiv, som att porta Huawei och angripa Tiktok samt anta löjliga «indopacifiska strategier» för att liera sig i den futila amerikanska kampen mot Kina.
Samtidigt tyder mycket på att Trump kommer att dra tillbaka det amerikanska stödet till Ukraïna och i någon mån tvinga parterna till förhandlingsbordet. Européerna, som har satt så mycken prestige på Kiev, står därför inför valet att fortsätta kampen på egen hand genom att importera amerikanska vapen och stödja det amerikanska militärindustriella komplexet, samtidigt som man fortsätter blöda ekonomiskt, eller att tappa ansiktet inför fullbordat faktum om en rysk seger.
Överlag är det Europa som riskerar komma i kläm när giganterna USA och Kina allt mer skruvar upp volymen, särskilt om man fortsätter att vara en amerikansk marionett samtidigt som Washington beter sig så fruktansvärt illa mot sina bundsförvanter – minns Inflation reduction act, sprängningen av Nord stream 2 med flera skeenden.
A new poster had suddenly appeared all over London. It had no caption, and represented simply the monstrous figure of a Eurasian soldier, three or four metres high, striding forward with expressionless Mongolian face and enormous boots, a submachine gun pointed from his hip. From whatever angle you looked at the poster, the muzzle of the gun, magnified by the foreshortening, seemed to be pointed straight at you.
«1984» (George Orwell)
Det liknar allt mer en kariktayr av «1984», George Orwells dystopiska roman om ett Oceanien (Väst) i krig mot omväxlande Eurasien (Ryssland) och Östasien (Kina), en utveckling som faktiskt har varit förhandenvarande sedan andra världskriget, först med ett kallt krig med Sovjetunionen och småningom lös allians med Kina, nu ersatt med krig i någon form mot båda, men kanske småningom ersatt med krig mot Kina under närmare band med Ryssland – det låter kanske otänkbart just nu, men vänta bara några år.
Superstaten Oceanien – USA och dess marionett EU – måste upprätthålla sin globala hegemoni genom att ständigt växla allianser och kontra nya fiender, och nu är turen kommen till Östasien, det vill säga Kina, som anses ha vuxit sig för starkt. Murbräckor i form av Hongkong, Tibet och Xinjiang har nyttjats, med utebliven framgång, men kvar har man det fort som heter Taiwan, som man nu sätter allt sitt kapital på.
Under falskt motto av att bevara demokratin – som i verkligheten bara kan bevaras under status quo eller under formell kinesisk överhöghet – uttrycker man allt fastare stöd till lokalregeringen i Taibei, inklusive lösa löften om att komma till undsättning i händelse av skarp konflikt. Det gäller även europeiska nationer, som skickar kanonbåtar till Taiwan-sundet för att demonstrera sin bellikosa hållning och därmed röra upp i grytan och provocera Beijing till allt större manifestationer runt ön.
It was rather more of a shock to him when he discovered from some chance remark that she did not remember that Oceania, four years ago, had been at war with Eastasia and at peace with Eurasia. It was true that she regarded the whole war as a sham: but apparently she had not even noticed that the name of the enemy had changed. ‘I thought we’d always been at war with Eurasia,’ she said vaguely.
«1984» (George Orwell)
Slutligen exploderar krutdurken, varvid Taiwan läggs i ruiner och den så kallade demokratin upphör för gott. Men för USA är målet därmed uppnått, att ha gått i krig med Kina under den ädla premissen att försvara demokratin, och därmed rejält ha stukat sin ärkefiende, även om det har kostat stort på den egna förmågan.
I alla fall är det planen, men mer sannolikt är att Kina går segrande ur konflikten och kastar ut USA ur regionen, efter mer än ett sekel av regional tyranni. Nämligen för att Kina har produktionskapaciteten, enkannerligen för fartyg, medan USA står naket och inte förmår ersätta sina förluster.
He argued with her about it for perhaps a quarter of an hour. In the end he succeeded in forcing her memory back until she did dimly recall that at one time Eastasia and not Eurasia had been the enemy. But the issue still struck her as unimportant. ‘Who cares?’ she said impatiently. ‘It’s always one bloody war after another, and one knows the news is all lies anyway.
«1984» (George Orwell)
Det är den apokalyps vi går mot under nuvarande ideologiska inriktning, då tanken om den gula faran åter har väckts till liv, parallellt med de psykotiska nyckerna om en blodtörstig tyrann i Kreml med expansion över Europa som mål. Vi tycks inte se att den Big brother som vi själva domineras av är den egentliga fienden, det Bryssel och Washington som allt mer inskränker våra friheter och rustar för konflikt med vålnader och hjärnspöken.
Framtiden är alltid vansklig att spekulera i, men klart är i vart fall att inget förefaller bli bättre och att det svåra tjugotalet fortsätter mot sin klimax, när den nu kommer, och hur den nu kommer att gestaltas. Verkligheten tycks här alltid överträffa dikten, fantasin och prognoserna. Gott 2025!
