Mja, så där vansinnigt överraskande är väl nu inte Moderaternas partijargong, med tanke på ålderssegmentet i det aktuella fallet kring Delom Haffo och hans puerila avhyvling av minister Annika Strandhäll (S). Sådant lumparsnack förekommer helt naturligt i sådana grabbiga miljöer, och föreställningen var som bekant inte avsedd för en större publik. Samtidigt är det en yrkesetisk hållning att inte pladdra fritt när en mikrofon eller kamera finns närvarande, och Haffo får därmed ta konsekvenserna av sin oprofessionella svada.
Man skyller på nätet och dess förment hätska atmosfär, men sanningen är att sådant pladder alltid har förekommit i mer privata miljöer. Internet har bara råkat flytta ut köksbordet till den offentliga miljön, och man får därför ta det för vad det är, nämligen en ovanligt stor kaserndiskussion för öppen ridå.
Etablissemangsmedier benämner det kort och gott «näthat» och vill prompt förbjuda företeelsen med ett knippe passande lagar och genom att bussa Magdalena Ribbing på packet. Man vill helt enkelt ha tillbaka sitt åsiktsmonopol och sin funktion som samhällsdebattens grindvakt. Men det spelar ingen roll hur mycket man grinar från sina mediala elfenbenstorn, man får helt enkelt gilla läget med en ny verklighet.
På sätt och vis kan man hävda att samhällskontraktet är under omförhandling, vilket det i och för sig är kontinuerligt. Yngre generationer har alltid förfärat etablissemanget och föräldragenerationerna genom att använda ett i jämförelse med samtiden förråat språk, men sedermera har bruket normaliserats någorlunda och införlivats i vardagen. Könsord sattes inte på pränt för ett par generationer sedan, men är i dag allmängods även i seriös press, beroende av ämne (dock inte som skällsord, naturligtvis), liksom i populärkulturen. Samtidigt tenderar språkbruket att gå i vågor av vulgaritet och uppstramning.
Kvitterjargongen kräver starka uttryck för att man inte ska dränkas i kakafonin av miljoner andra kråkors samtidiga kraxande. Samtidigt är det en direkt form av skrift, som har mindre med eftertanke att göra. Sålunda har moderater som Thomas Böhlmark benämnt Nalin Pekgul (S) klappturk, ett epitet som för övrigt även nu ges Haffo i andra kanaler. Men jargongen känner inga partigränser, utan förekommer i alla led.
Det är gulligt att man vill införa politisk korrekthet bland fotbollsklackar som skriker rasistiska och andra tillmälen, liksom styra upp ohyfsade subkulturer på nätet. Men det kommer självklart aldrig att fungera, utan är en del av just sådana kulturer. Det städade språket hör till den traditionella offentligheten, och är då en del av ovan nämnda kontrakt: vi kliar visserligen inte varandras ryggar, men vi attackerar inte heller varandra verbalt.
Nå, mer intressant är då varför vissa ord är tabubelagda i det städade offentliga rummet. Man kanske tycker att det är självklart att hora är ett grovt förklenande epitet, och man överför då möjligen rollens samtida status (den har varierat) på en person. Men grunden till att hora är nedsättande har ursprungligen mer patriarkala orsaker, nämligen att horan åsidosätter en gift kvinnas exklusivitet och mannens motsvarande ägandeskap. Horan är därmed bara instrumental i att förklena en labil relation och därmed dess parter, som framställs som misslyckade.
Etymologiskt stammar ordet hora från protogermanskans *hōrǭ, och tidigare från protoindoeuropeiskans *kāro-, som inte betyder något annat än kär (med samma etymologi) eller älskad. En hora är alltså en älskling, vid sidan av. Föraktet kommer sig ytterst av ovan nämnda orsak, men egentligen är det väl horbocken som är den som bör fördömas, inte den som leder honom i frestelse? Personligen ser jag detta ord i en helt annan dager, och anser att det är en förolämpning mot alla horor att uppgradera en falsk och lismande politiker och maktmänniska som Strandhäll till en sådan status.
Bruket av svordomar varierar världen över. En del kulturer är mer sexuellt och fekalt lagda, andra mer religiöst. Sverige hör traditionellt till den senare typen, där ord som helvete, fan och jävlar anses vara tabubelagda uttryck. För att det ska vara på det sättet krävs givetvis en religiös fond, ty utan en sådan är begreppen tämligen meningslösa. I takt med att Sverige har sekulariserats har orden för dessa fantasibegrepp mycket riktigt devalverats, och räknas numera som högst beskedliga för att inte säga intetsägande kraftuttryck.
Helvete stammar annars från runsvenskans helvíti, som utgör två led. Hel är detsamma som dödsriket, och förekommer i begrepp som slå ihjäl (slå i hel), ytterst från protoindoeuropeiskans *ḱel-, som betyder dölja. Víti är å andra sidan runsvenska för bestraffning (jämför vite), och hela ordet betyder därmed Undervärldens bestraffning. Senare har ordet kommit att ersätta hel som begrepp för dödsriket i sig, och man kan därmed be någon att dra åt helvete (dra till hel), det vill säga önska livet av någon; i sanning en förolämpning.
I andra kulturer finns mer raffinerade sätt att förolämpa folk, exempelvis genom att tilltala en japan i fel person, medan en del av våra uttryck inte skulle fungera i exempelvis Kina. Dra åt helvete saknar helt motsvarighet, eftersom helvetet inte är en begreppsmässig del av buddismen. Ett ord som 小屄 (xiǎobī, lillfitta), är ett relativt klent och emellanåt helt familjärt uttryck, medan 王八蛋 (wángbadàn, hanrej, bedragen äkta man) och 傻屄 (shǎbī, dumfitta) hör till standardsvordomarna bland äldre respektive yngre generationer.
I slutändan är det bara ord, och det är väl mer intentionen som ska fördömas än ordvalet. Men även om vokabulären naturligtvis vidgas med kraftuttryck av olika slag, måste man ändå vinnlägga sig om att nyttja dem i rätt kontext, eftersom de bär på starka värderingar. Om Marshall Mathers (Eminem) kan svära sig fram i konsten, har även andra friheten att begagna sig av uttrycken, men under samma slags ansvar («Någon jävla ordning ska det va’ i ett parti»).
