Kategori: Språk

I ett föregående inlägg redogjordes kort för det svenska språkets utveckling från urindoeuropeiska, urgermanska och urnordiska, med ett urnordiskt exempel i form av en runtext. Den urnordiska (150/800) perioden avlöstes sedermera av den fornnordiska (800/1225), varefter fornsvenskan (1225/1526) småningom tog vid.

De skarpa gränserna är godtyckliga, och beror mer av befintligt källmaterial än hastiga språkförändringar. Det tämligen exakta årtalet 1225 kommer sig av att den äldsta fullständiga svenska skriften med latinska bokstäver, (den äldre) Västgötalagen, antas stamma från det året eller däromkring. Den äldsta bevarade avskriften är något halvsekel yngre, och torde därför inte avvika kraftigt från ursprunget.

På samma sätt avgränsas fornnordiskan från urnordiskan genom förändrad runskrift. Den äldre urnordiska futharken hade tjugofyra runor, den yngre fornnordiska bara sexton. Paradoxalt nog täcker den yngre futharken fler ljud än den äldre, och skiftet hade sin grund i verkliga förändringar i det talade språket. Vokalerna blev fler till antalet, medan orden blev kortare. Samtidigt skedde en första klyvning i fornöstnordiska (Danmark och Sverige) och fornvästnordiska (Norge, senare även Island), dialekter som ändå var snarlika.

Övergången från urgermanska (PG, protogermanska) till urnordiska (PN, protonordiska) bestod i enklare fonetiska förändringar, som att obetonade diftonger (*au) övergick i monoftonger (ō). I numerus försvann dualis för substantiv, men inga andra större förändringar i morfologin antas ha skett. I stort är urnordiska en dialekt av urgermanska.

Fonetiken förändras dock mer påtagligt under utveckling av fornnordiskan från urnordiskan. Omljud tillkommer, som i ordet gæster (gäst) från PN gastiR, i sin tur från PG *gastiz och urindoeuropeiskans (PIE) *gʰóstis (främling). De i germanska språk unika omljuden gav sedermera upphov till nya vokaler, som y i fornnordiskans (FN) fylla från PG *fullijaną och *fullaz (full) via PIE pl̥h₁nós.

Distinkt fornnordiska vokaler som y och œ ackompanjerades av diftongering, som i fornnordiskans hjarta (hjärta) från PG *hertô och PIE *ḱḗr. Synkopering, det vill säga förlust av obetonad vokal, kortade orden, som i fornnordiskans himinn (himmel), från PG *himinaz, eller i svenskr (svensk) från PG *swihaniskaz. Jämför nusvenskans nån med någon.

Som en konsekvens påverkades även morfologin, det vill säga böjningen av substantiv, verb och andra ordklasser. Bland substantiven försvann i fornnordiskan instrumentalis, medan vokativ fick samma form som ackusativ. Denna erodering av morfologi till förmån för utvecklad syntax och strängare ordföljd är således en kontinuerlig process som har fortgått sedan nordisk forntid, ett ämne vi ska återkomma till i en tredje del.

I betraktande av den äldre fornsvenskan i form av Västgötalagen, är det därför av vikt att känna till att det inte finns någon skarp gräns mellan denna svenska och den tidigare fornnordiskan, utan att det rör sig om ett kontinuum. Även om vi i vår nutid inte märker av några drastiska förändringar i språket, blir den ackumulativa effekten över tid mer påtaglig. Samma förhållande har gällt för samtida personer i den tidigare historien.

Det är under denna period som de skandinaviska språken börjar utkristalliseras som distinkta, även om det sker under gradvisa omständigheter. Den samtida Skånelagen räknas som forndanska, eller kanske snarare fornskånska, men har i stort samma språk som Västgötalagen, men med något annorlunda ortografi.

Rätts(lösa)balkens (rætlosæ bolkær) femte stycke i Västgötalagen tas här som utgångspunkt: Kallær maþær man bykkiuhuælp har ær· þæt sighir· han þu koþ hæn· Iak skyrskutæ þy at þu kallæþe mik vkuæþins orþ· þæt ær sextanörtoghæ sak i hvan lot· han skal hanum þing uisæ at skyrskutæ vittni latæ bæræ at endagha ok vitæ mæþ tylptær eþe· biþi sva sær guþ holl· ok vattum sinum at þu kallaþe mik· vkuæþins orþ· ok þu æst sandær at sak þerri· ær iak giuær þær Sva skal vkuæþins orþ sökiæ ok firnær orþ.

En modern svensk med någorlunda bildning kan tillgodogöra sig en del av innehållet, och kanske därmed en ungefärlig uppfattning om helheten, men ett antal ord lär framstå som främmande, särskilt i skrift. Det kunde vara en god idé att i detalj bryta ned beståndsdelarna, för att få en bättre uppfattning om hur detta språk kom att danas från tidigare förlagor, och hur det ligger till vidare grund för vårt nutida tungomål.

Kallær, eller egentligen kallar är tredje person singular av verbet kalla i indikativ, aktiv form. Infinitivets förlaga i fornnordiskan var kalla, och i urgermanskan *kalzōną, med betydelsen ropa, kalla. Bruket av æ beror på irreguljär ortografi färgad av dialekt och andra omständigheter, och det var vanligt att ord stavades på ett flertal olika sätt i en och samma skrift (iak, iac och så vidare).

I tabellen ovan framgår hur reduceringen av denna verbform har skett genom olika perioder. Dualis existerar inte sedan urnordiskan, fornnordiskan slog samman andra och tredje person singular, medan fornsvenskan förenade alla singularformer i en, samt slog samman participen. I nusvenskan finns bara en enda form kvar och är därmed irreducibel. Motsvarande scheman finns för konjunktiv och imperativ, liksom för passiva former, i såväl presens som preteritum.

maþær är nominativ (subjekt) för det vi benämner man, i texten sedvanligt angivet med runan ᛘ. Nutidssvensken har föga kännedom om kasus, annat än om vederbörande har läst tyska, latin eller något annat språk med utpräglade kasus. Den form som har överlevt, man, är i själva verket ackusativet, som vanligen styr direkt objekt.

I tabellen ovan visas hur utvecklingen av kasus för detta substantiv har skett från urgermanska till nusvenska. Vokativ och instrumentalis försvann redan i fornnordiskan, övriga kasus i nysvenskan. Formellt finns bara nominativ kvar, då den nusvenska genitivformen mer är en klitisk possessiv partikel (-s) som kan fogas till hela nominalfraser snarare än bara enstaka ord.

Egentlig kasusböjning sker numera bara i enstaka bevarade uttryck, till exempel i ordet mannaminne, där manna är genitiv plural av man i fornsvenskan: i mäns minne. Genitiv singular finns i uttrycket till mans. Bestämdhet fanns inte i urgermanskan eller urnordiskan, men utvecklades i senare varianter: artikel i tyska och engelska, suffix i de nordiska språken, i båda fallen från pronomen.

I likhet med kallær är maþær en ortografiskt irreguljär form som kanske avslöjar skribentens uttal, nämligen obetonat vokalmummel av samma slag som förekommer i engelskan (exempelvis det ljudliknande mother, där e är reducerat till ə). Det är sådan reduktion som har givit upphov till synkopering och successiv nedkortning av ord.

bykkiuhuælp är en sammanfogning av två ord. Ortografiskt är u och v två likvärdiga varianter, och fornsvenska ordet hvælp är inget annat än ackusativ av hvælper eller hvalper (valp), från PG *hwelpaz (skälla). En valp är ett yngre djur, vanligen en hund, men här en unge i överförd betydelse, och på norska heter just detta djur (oavsett kön) alltjämt bikkje.

Ur urgermanskans *bikjǭ härleds således fornsvenskans bykkia, ett svagt substantiv som i oblik form bykkiu är ordet för en hynda eller tik. En annan härledning går över fornengelskans biċċe och medelengelskans biche till den nutida engelskans bitch. Samma etymologi ligger till grund för ordet argbigga och ilskbigga, genom accentförsvagning och utveckling av *bæggia (fårhona). bykkiuhuælp eller hyndunge är således ekvivalent med engelskans son of a bitch.

h(v)ar, i felstavning, stammar från PG *hwar med grundbetydelsen var, men här med innebörden av interrogativt pronomen vem (hó), i likhet med tyskans wer. Rekonstruktionen i PIE är *kʷis, ur vilka bland andra latinets (L) quī, quae, quod med flera härrör.

ær betecknar självklart tredje person singular indikativ av verbet vara, från FN vera och PG *wesaną. Utvecklingen från urnordiskan och tidigare former till nusvenskan är fascinerande, särskilt om man tar med urindoeuropeiskan och dess avledningar till latin. Verbet har ingen passiv form, men väl konjunktiv och imperativ i såväl presens som preteritum. I konjunktiv finns de många formerna sē, sēi, sī, æri, væri i gemensam singular, samt liknande former i pluralis, vilket indikerar en pågående förgrening i språket.

þæt är det, ett pronomen som här markerar ett tomt subjekt. Från FN þat, PG *þat, neutrum singular av PG *sa, från PIE *só. Pronomen är en ordklass som i vissa stycken har förenklats, men som i andra ändå bär en ålderdomlig prägel relativt andra språk, och som till yttermera visso på senare tid har komplicerats ytterligare med försök till politiskt motiverade ingrepp.

Demonstrativa pronomen i både urgermanska/urnordiska och fornsvenska har distinkta former i tre genus, fyra eller fem kasus och två numerus. Nusvenskan har utöver kasus släppt femininum och maskulinum, förutom i pronomen, där man även har tillfogat utrum till neutrum.

sigher är första person presens indikativ av sæghia, från FN segja, PG *sagjaną och PIE *sokʷ-h₁-yé-. koþ är tredje person singular preteritum av verbet kväþa (kväda, yttra, säga), från FN kveða och PG *kweþaną. Ordet förefaller i förstone vara felstavat, men formerna qaþ och kot finns belagda i gotiskan och medelhögtyskan. Bortfall av v i preteritum återtas i senare språkutveckling i form av kvad och kvodo.

Därmed kan vi formulera ett första delresultat för texten, om vi noterar att interpunktionen är en smula slarvig. Kallær maþær man bykkiuhuælp har ær· þæt sighir· han þu koþ hæn blir: Kallar man (en) man hyndunge: «Vem är det», säger han; «du», yttrade han. Man nyttjar således talspråkliga konversationer för att illustrera lagtextens innebörd; detta var en tid då enbart en liten elit hade elementär bildning och därmed förmåga att förstå abstrakt språk.

skyrskutæ kanske inte ögonblickligen faller på plats. Låt oss ta det baklänges. PG har i nominativ singular formerna *skīriz och *skairiz för detta adjektiv, med ättlingar som fornengelskans scīr vidare till engelskans sheer. I den östra utvecklingen har vi skírr eller skærr i fornnordiskan, som i fornsvenskan tar formerna skīr respektive skær, det vill säga nusvenskans skir och skär. skir är det samma som ren och skär, och skyr är således en variantstavning.

skutæ (skiūta) är kort och gott FN skjóta, från PG *skeutaną, det vill säga att skjuta, eller att skotta i en avledning. Den moderna formen skåda är således en fonetisk ombildning, och ordet vi söker är skärskåda eller rättare skärskjuta. Ett besläktat ord är hänskjuta, det vill säga att överlämna till någon för en prövning, att väcka talan eller kära (inför rätten), vilket är den betydelse vi söker. Det egentliga ordet skåda härleds annars ur PG *skawwōną över fornnordiskans skoða.

at (att) är unikt för skandinaviska språk, och är troligen bildat av þat genom bortfall av þ. þy är dativ singular av þat, det vill säga ett pronomen, men här som konjunktionen ty eller ity (eftersom, fördenskull). Från FN því och ytterst PG *hwī.

vkuæþins orþ eller ōkvæþinsorþ är den fornsvenska formen av okvädingsord, det vill säga ett nedsättande tillmäle. okväding betecknar en person som inte kan tala. PG *un- (icke) ger o-. orþ härleds ur fornnordiskans ord, PG *wurdą och PIE *werdʰh₁om, med ickegermanska avledningar som L verbum, återfört i svenskan som verb.

Satsen Iak skyrskutæ þy at þu kallæþe mik vkuæþins orþ tar då den mer moderna formen Jag kärar ity du kallade mig okvädingsord, eller mer ledigt Jag väcker talan för att du kallade mig okvädingsord. Vidare i texten har vi sextanörtoghæ, där sextan (sexton) är en rak härledning från FN sextán och PG *sehstehun. PG *sehs (sex) respektive *tehun (tio) stammar i sin tur från PIE *swéḱs respektive *déḱm̥t.

örtoghæ utgjorde en tredjedels øre, en viktenhet vars namn härleds ur FN eyrir, PG *aurijaz, L aureus och protoitaliska *auzom (guld), ytterst från PIE *h₂ews- (gryning, rodna). Åtta ören eller tjugofyra örtugar motsvarade en mark (begränsning, område), en viktenhet om drygt 200 gram, vanligen av någon ädelmetall (silver i allmänhet). En örtug motsvarar då drygt åtta gram silver, och sexton örtugar runt 140 gram silver, en mängd som i dagens pris motsvarar ungefär 600 kronor (men som då var dyrare). Örtugen slogs dock inte i silver förrän senare under medeltiden.

togh är samma som tåg, i betydelsen rep, det vill säga ett knippe sammanflätade trådar. Ordet kommer från medellågtyskan över PG *tugiz, avlett från PG *teuhaną och PIE *dewk- (dra, leda). I protogermanskan finns vidare den transitiva (kausativa) motsvarigheten *taugijaną, som i FN blir teygja och i fornsvenskan tø̄ghia (töja). Ordet tygel är en släkting, från PG *tugilaz, liksom engelskans toy och danskans (lege)tøj.

sak kommer ur FN sǫk (juridiskt mål), från PG *sakō (gräl, mål, sak), avlett från PG *sakaną (anklaga, ifrågasätta) och slutligen PIE *seh₂g- (söka). Härledning bakåt ger PG *sōkijaną, FN sœkja och fornsvenska sø̄kia (söka). Man söker utreda en sak. i kommer från PG *in och PIE *h₁én, en elementär preposition.

hvan är samma som var eller varje, från FN hverr och PG *hwarjaz. lot är lott, från PG *hlautiz (lott, andel). hvan lott utläses då till fullo eller till varje del, och vi har följande delresultat: þæt ær sextanörtoghæ sak i hvan lot blir det är ett sexton örtugars mål till varje del. Andra exempel i de uppräknade förtalsfallen tycks visa att sexton örtugar var något slags standardmått för böter, och man kunde få avlägga flera eller delar av sådana beroende på graden av skymfning.

skal är tredje person singular av verbet skula eller skola, som avleds från FN skulu, PG *skulaną och PIE-roten *skel-, med betydelse vara skyldig eller stå i skuld. I modern mening används skall alltjämt i betydelsen måste, men har numera en överförd betydelse som futurummarkör i form av ett modalt hjälpverb (skall göra).

þing (ting) är oförändrat från FN þing, härlett från PG *þingą med betydelse möte, sammankomst, råd, liksom sak, ärende och fall (det som avhandlas i sammankomsten). Båda betydelserna av ting lever vidare i svenskan, medan den tyska motsvarigheten Ding och den engelska thing numera enbart betyder sak. Både ting och sak är således numera generiska ord härledda ur juridiska termer.

uisæ eller visa, från PG *wīsōną, att låta göra känt, peka på. vittni, plural av vitni, från FN vitni och PG *witniją (vittne). Ytterst från PIE-roten *weyd- (att se) över PIE *wóyde (ha sett, veta; jämför L vīdī) och PG *witaną, vidare till FN vita och fornsvenskans vita. Från PG *witją (kunskap, vett), i kombination med suffixet -ne (-ness i engelskan), här i form av vittne, någon som vet.

latæ eller lata (låta), från PG *lētaną och PIE-roten *leh₁d- (vara trött). Man överäcker något, eller lämnar något till någon annan, i överförd abstrakt betydelse. Det svenska ordet lat har således gemensam etymologi med låta.

bæræ eller bæra, från FN bera, PG *beraną och PIE *bʰéreti är bära i modern svenska. Nusvenskan skulle vilja lägga till en preposition, så att betydelsen skärps till frambära.

endagha, det vill säga en (bestämd) dag då saken ska avhandlas, en tingsdag. en är från FN einn, PG *ainaz och PIE *óynos. dagha är genitiv plural obestämd form av dagher (dag), från FN dagr och PG *dagaz. Samma formbildning gäller i exempelvis allehanda och varjehanda. Uttrycket ta av daga är emellertid inte genitiv, utan härleds från af daghum taka, det vill säga dativ singular bestämd form.

ok (och) är en konjunktion med en intressant etymologi. Ordet härleds ur FN ok, PG *auk och PIE-roten *h₂ewg- (öka). Bakåt har man då PG *aukaną, FN auka och fornsvenskans øka. Att sammanfläta ord med konjunktionen och är att öka. Lånordet augmentera från L augeō har då samma etymologi.

vitæ (vita, veta, anklaga, bevisa), från PG *wītaną (se, veta, straffa). Här i betydelsen bevisa med ett tyskt lån (be- är en lokativ partikel). Besläktade ord är förvita och tillvita (anklaga, förebrå). Vid bevisad skuld utdömer man vite, det vill säga straff. Vi har också ordet helvete, det vill säga vite från hæl, från PG *haljō (underjorden).

mæþ eller mædh (med) härleds ur FN með, PG *midi och PIE *me (med, mellan). Ordet har således en instrumental betydelse av att verka mellan två agenter. Kopplingen bakåt ges av PIE-avledningen *médʰyos, PG *midjaz, FN miðr och svenskans mid- och mitt.

tylptær är genitiv singular av tylpt eller tylft, med ett nyare ord tolft, det vill säga en helhet bestående av tolv delar, dussin. Räkneordet tolv härleds ur PG *twalif och PIE *twa (två) i konjunktion med PIE *lif, avlett från roten *leykʷ- (lägga, lämna). Man lämnar en rest tio vid räkning, eller tar ett lån (PG *laihną) i abstrakt aritmetisk mening.

eþe är dativ singular obestämd form av eþer (med styr dativ), från FN eiðr och PG *aiþaz (ed). I fornengelskan blev detta istället āþ, som utvecklades till oath. tylptær eþe blir sammansatt tolvmannaed, och vi har följande delstycke: han skal hanum þing uisæ at skyrskutæ vittni latæ bæræ at endagha ok vitæ mæþ tylptær eþe blir han skall honom (på) ting visa (för) att väcka talan, (och) låta frambära vittnen (för) att under en dag bevisa (sin sak) med tolvmannaed.

biþi indikerar konjunktiv singular av biþia eller bedja, från FN biðja, PG *bidjaną och PIE *gʷʰédʰyeti, begära eller fråga efter i progressiv aspekt. Den som väcker talan är således den som må bedja, så som vi idag skriver om äldre konjunktivformer.

sva (så) stammar från FN svá, PG *swa eller *swe, och från PIE *swé (själv). Detta är ytterligare ett ord som används mekaniskt med implicit förståelse, men som i grunden har betydelse av tillbakablickande reflektion. Ordet är besläktat med sig, vilket i satsen sig själv ger samma reflekterande innebörd.

sær är dativ av sig, samma ord som sär, det vill säga något som är särskilt eller för sig själv, för att återknyta till föregående stycke. Här är det dock troligare en kontraktion av sē mær, där sē är konjunktiv av vara, det vill säga vare med en modernare form, och där mær är dativ av personligt pronomen i tredje person singular (mig). Alternativt är det sig i reflexiv mening, se nedan.

guþ (gud), från FN guð, PG *gudą och PIE *ǵʰutós (åkallad), det vill säga en högre makt som man åkallar. holl är hull eller huld, från FN hollr och PG *hulþaz. huld betyder nådig. sva sær guþ holl eller sva sē mær guþ holl betyder således så vare mig gud huld, eller i nyare form så hjälpe mig gud. Detta edsformulär brukades före kristendomens begynnande inflytande. Alternativt så hjälpe sig (honom) gud i tredje person reflexivt.

vattum är vittne i dativ plural, medan sinum är reflexivt possessivt pronomen sin i samma numerus och kasus: sina vittnen. Dativformen beror av att det är en fortsättning från föregående sats mæþ tylptær eþe. Besvärjelsesatsen sva sær guþ holl är inskjuten parentetiskt.

æst är andra person singular presens indikativ av vara, det vill säga är. sandær eller sander är maskulinum nominativ för ordet sann. Från FN sannr och PG *sanþaz. Sann i detta avseende är att befinnas vara skyldig till brott.

at är detsamma som åt, eller vid som vi numera använder. þerri (eller þeirri) är demonstrativt pronomen denna i dativ singular femininum. Det redan behandlade sak är således feminint, med samma oböjda form i nominativ, ackusativ och dativ.

giuær eller giver, från giva, FN gefa, PG *gebaną och PIE-roten *gʰebʰ- (ge). Eftersom ordet föregås av ær iak, måste vi här infoga det och som för att få en modern stil: Det är jag som giver, det vill säga det är jag som är kärande i målet. þær (där), från FN/PG *þar.

firnær, enligt SAOB styggelse, från fornsvenskans firnærværk (styggelseverk), en rättslig term för brott omfattande förbjudna sexuella relationer som homosexualitet, incest med flera. firn på isländska tycks betyda enorm, men någon vidare etymologi är svårfunnen. firnær orþ är sålunda smädelse med sådan koppling, vilket även framgår av den vidare texten efter det citerade exemplet. Hela den tolkade texten blir sålunda i så nära anslutning till ursprunget som möjligt:

Kallar man någon hyndunge: «Vem är det», säger han; «du», kvad han. Jag skärskjuter ity att du kallade mig okvädingsord, det är sexton örtugars mål i var lott. Han skall honom (på) ting visa att skärskjuta, vittnen låta bära vid en (tings)dag och förvita med tolvmannaed – bedje så vare sig gud huld – och vittnen sina att du kallade mig okvädingsord, och (att) du är sann vid saken denna. (Det) är jag (som) giver (målet) där, (och) så skall (för) okvädingsord söka, ock (för) styggelseord.

Lagtexten håller sig således med talspråkliga formuleringar för att exemplifiera förtalsfallen på ett för samtiden praktiskt förståeligt sätt. I modern utformning skulle texten kanske lyda mer prosaiskt: Den som smädar annan skall, om han inför edsvuren nämnd befinns vara skyldig genom vittnesförhör, dömas att till käranden böta ett basbelopp. Talspråket skulle motsvara hänvisningar till prejudicerande domar.

Med en sådan här etymologisk undersökning av en äldre text får man en bättre förståelse för hur fornsvenskan har övergått i modernare varianter, men också en bild av hur fornsvenskans föregångare har gestaltat sig. Vi har inte bara blickat åtta hundra år tillbaka i tiden, utan faktiskt tvåtusen femhundra, till järnålderns urgermanska språk. I det följande ska vi blicka framåt.

Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Så uttryckte sig en före detta statsminister, men frågan är förstås vad som är ursvenskt. Som statsbildning betraktad räknar nationen blott tusen år, med varierande geografi, och det som föregick den var mindre klanriken. Det som vi idag kallar Sverige är dock ett kontinuum av steglös utveckling från istidens paleolitikum till den moderna samtiden.

Även det svenska språket har en kontinuerlig historia utan skarpa gränser, ehuru lingvistiken gärna gör en ytlig indelning i stadier med klara skillnader. I praktiken sker alltid en överlappning mellan olika perioder, och skiften kan ta lång tid och variera mellan regioner.

Den nusvenska vi pratar idag har drygt ett sekel bakom sig, och föregicks av yngre nysvenska (1732/1906), äldre nysvenska (1526/1732), fornsvenska (1225/1526), fornnordiska (800/1225), urnordiska (150/800) och urgermanska (-500/150). Urgermanskan är ett rekonstruerat språk, som man med komparativa metoder har härlett ur de tidigaste germanska skrifterna, och den har sin hemvist i Sverige, Norge och Danmark.

Världens mest spridda språkfamilj, den germanska, stammar alltså från det ursvenska barbariet, och den har berikat andra regioner och språkfamiljer med mängder av lånord – och fortsätter att göra så. Urgermanskan härleds i sin tur till den rekonstruerade urindoeuropeiskan (från cirka -4500), som är urspråk för de germanska, romanska, slaviska, hellenska, anatoliska och indoiranska språkfamiljerna.

Vad stenåldersmänniskorna i motsvarande nuvarande Sverige talade för språk vet man inte, eftersom inga källor finns, men det var inte indoeuropeiskt och således inte heller germanskt. De första indoeuropeiska bosättarna invandrade i södra Sverige cirka -2500, och utvecklade fram till bronsåldern (-1700) ett förurgermanskt språk, som sedermera vid järnåldern (-500) hade övergått i distinkt urgermanska (protogermanska, PG).

Den tidigare befolkningen tycks inte ha bidragit med lånord (de blev förmodligen kulturellt assimilerade), men kanske med fonetiska tillskott och grammatiska förändringar, på samma sätt som vikingarna senare skulle förändra det engelska språket i förenklande riktning. Det är i sådana möten mellan olika kulturer som språk tenderar att förändras snabbast.

Förvisso kan man hävda att indoeuropeiskan kom utifrån, liksom runskriften (lånad från italiska alfabet), jordbruket och andra företeelser, men den germanska språkbildningen måste ändå räknas som det allra första svenska språket. De första runinskrifterna under vår tideräknings första århundraden är således fascinerande ekon från det forna Sverige och dess människor och språk.

I jämförelse med utvecklade civilisationer i Grekland, Rom, Han med flera imperier var Sverige förstås en barbarisk utpost på världens rand. Men det var ändå germanerna som stoppade romarnas framfart och slutligen beseglade Roms öde och erövrade världen. Ett folk som kunde lägga under sig Europa och bygga båtar som tog sig till Amerika kan inte ha varit helt kulturlöst.

Inte oväntat är de första skriftliga källorna förknippade med krigföring, ofta i form av minnesvårdar med runstenar. Dessa ristades med runor på urnordiska, och var således vanligen gravstenar. Enbart enstaka runor hade mer poetiska drag, och därför är den samlade urnordiska korpusen relativt fattig.

Ett tidigt eko i den svenska historien ges av Möjbrostenen, en bildsatt runsten utanför Uppsala från 375/400 (eller möjligen 560/570). Bilden föreställer en ryttare med svärd och sköld, samt två åtföljande hundar. Den urnordiska (protonordiska, PN) texten, med i huvudsak spegelvända runor i den äldre futharken, lyder med läsordning från höger till vänster och nedifrån och upp: ᚠᚱᚨᚹᚨᚱᚨᛞᚨᛘᚨᚾᚨᚺᚨᚺᚨᛁᛋᛐᚨᚷᛁᚺᚨᛘ (frawaradaRanahahaislaginaR). Vad kan detta betyda?

En första ledtråd ges av R-runan, som i urgermanskan och urnordiskan vanligtvis bara förekommer i slutet av ord. R-runan translittereras ofta z, och är ett mellanting mellan r och tonande s, liknande rs i fors. Först under 1100-talet övergick z till regelrätt r. Med denna information kan man således dela upp texten enligt följande: frawaradaR anahahaislaginaR.

För att få en fullständig sats skulle man här vilja ha ett subjekt i nominativ, och frawaradaR är då en kandidat. Ordet *frawaz i PG (som är snarlikt PN) har i nominativ neutrumformen *frawa, som betyder glad eller kvick. Asterisk * betyder att ordet är en rekonstruktion.

radR (radz) är detsamma som fornnordiskans rāþas, första person singularis passivum av raþa (besluta, råda). I adjektivistisk mening har man då participen råder (jämför formerna snäller, goder), och sammanfogat kan frawaradaR då tolkas som den som beslutar snabbt eller den kvicktänkte. frawaradaR eller Fröråd är därför sannolikt ett namn, vilket också är vad vi söker för denna skriftform.

För textens andra del anahahaislaginaR kan vi göra en bildad gissning att slaginaR (slaginaz) har med slag att göra. I själva verket är det en participform, det vill säga ett adjektiv bildat av ett verb. PG *slahaną (slå, döda) har participen *slaganaz (slagen, dödad) i preteritum, och vi vet då att Fröråd har blivit dödad: frawaradaR anahahai slaginaR. Passivum indikerar att en aktiv part har dräpt honom, inte att han har lidit en naturlig död.

Mellanpartiet anahahai erbjuder svårare motstånd, och många tolkningar har lagts fram. För islaginaR har föreslagits att det utgör en kontraktion av is slaginaR, eftersom samma runa sällan upprepas. is tolkas här som är, men frågan är om det är belagt att is förekommer i urnordiskan – PG har i tredje person singular indikativ aktivum formen *isti.

Kopula i indoeuropeiska språk har höggradig suppletiv böjning, det vill säga härleder former från etymologiskt obesläktade stammar, som för is, be, was i engelskan. Engelskans och fornengelskans is är här nära nog unik, och närmast är fornsvenskans es och tyskans ist. De nordgermanska språken har dragit åt er/är, medan de västgermanska åt is/ist.

Samtidigt kunde kopula utelämnas i PG och PN, som i likhet med latin hade en komplex morfologi. Även ordföljden var därför tämligen fri. Tolkningen hänger således på anahaha(i). *ana är rätt och slätt på (upp å), vilket förtydligar satsen: Fröråd på haha(i) (är) slagen.

Man kunde här tänka sig att teckningen gåve ledtrådar, till exempel den häst som avbildas. Men haha(i) har inget med häst att göra. Däremot finns i PG ordet *hanhaz, som betyder hasor eller bakben. Springaren tycks stå en smula på just bakbenen, vilket skulle göra den tolkningen möjlig (Olsen, 1917). *ana (på) kräver dativ, och *hanhai i PG uppfyller det kriteriet, om man tillfogar ett n. Det är inte så dramatiskt som det låter, eftersom ortografin inte har varit regelbunden förrän i modern tid. Men att Fröråd skulle bli dödad på (sin hästs) bakben är en klumpig konstruktion. Vem skriver så på gravstenar?

En annan tolkning (Brate, 1915) är att haha står för hagha, eftersom h ibland kunde beteckna gh. hagha skulle då stå för Hagby socken, den förmodade ursprungsplatsen, som i övrigt är rik på fornlämningar. Haga by skulle då kortas till Haga, om by (bo) alls användes vid den tiden. Den större enheten kallades för övrigt Hagunda.

*ana styr dock dativ, och därför måste vi ha Haga i detta kasus. Men ortnamn är typiskt svaga substantiv, och om haga är i neutrum, har ortsnamnet därför samma form i alla kasus. Under detta antagande är den rimligaste, enklaste och naturligaste tolkningen att Fröråd på Haga miste livet. Den andra möjligheten är att haga är femininum, och då faller resonemanget (hagu). Med denna tolkning måste vi också anta kopula is för predikatet. Sålunda:

ᚠᚱᚨᚹᚨᚱᚨᛞᚨᛘ·frawaradazᚨᚾᚨ·anaᚺᚨᚺᚨ·hahaᛁ(ᛋ)·i(s)ᛋᛐᚨᚷᛁᚺᚨᛘslaginazFröråd på Haga är slagen / Fröråd på Haga dräptes

Mja, så där vansinnigt överraskande är väl nu inte Moderaternas partijargong, med tanke på ålderssegmentet i det aktuella fallet kring Delom Haffo och hans puerila avhyvling av minister Annika Strandhäll (S). Sådant lumparsnack förekommer helt naturligt i sådana grabbiga miljöer, och föreställningen var som bekant inte avsedd för en större publik. Samtidigt är det en yrkesetisk hållning att inte pladdra fritt när en mikrofon eller kamera finns närvarande, och Haffo får därmed ta konsekvenserna av sin oprofessionella svada.

Man skyller på nätet och dess förment hätska atmosfär, men sanningen är att sådant pladder alltid har förekommit i mer privata miljöer. Internet har bara råkat flytta ut köksbordet till den offentliga miljön, och man får därför ta det för vad det är, nämligen en ovanligt stor kaserndiskussion för öppen ridå.

Etablissemangsmedier benämner det kort och gott «näthat» och vill prompt förbjuda företeelsen med ett knippe passande lagar och genom att bussa Magdalena Ribbing på packet. Man vill helt enkelt ha tillbaka sitt åsiktsmonopol och sin funktion som samhällsdebattens grindvakt. Men det spelar ingen roll hur mycket man grinar från sina mediala elfenbenstorn, man får helt enkelt gilla läget med en ny verklighet.

På sätt och vis kan man hävda att samhällskontraktet är under omförhandling, vilket det i och för sig är kontinuerligt. Yngre generationer har alltid förfärat etablissemanget och föräldragenerationerna genom att använda ett i jämförelse med samtiden förråat språk, men sedermera har bruket normaliserats någorlunda och införlivats i vardagen. Könsord sattes inte på pränt för ett par generationer sedan, men är i dag allmängods även i seriös press, beroende av ämne (dock inte som skällsord, naturligtvis), liksom i populärkulturen. Samtidigt tenderar språkbruket att gå i vågor av vulgaritet och uppstramning.

Kvitterjargongen kräver starka uttryck för att man inte ska dränkas i kakafonin av miljoner andra kråkors samtidiga kraxande. Samtidigt är det en direkt form av skrift, som har mindre med eftertanke att göra. Sålunda har moderater som Thomas Böhlmark benämnt Nalin Pekgul (S) klappturk, ett epitet som för övrigt även nu ges Haffo i andra kanaler. Men jargongen känner inga partigränser, utan förekommer i alla led.

Det är gulligt att man vill införa politisk korrekthet bland fotbollsklackar som skriker rasistiska och andra tillmälen, liksom styra upp ohyfsade subkulturer på nätet. Men det kommer självklart aldrig att fungera, utan är en del av just sådana kulturer. Det städade språket hör till den traditionella offentligheten, och är då en del av ovan nämnda kontrakt: vi kliar visserligen inte varandras ryggar, men vi attackerar inte heller varandra verbalt.

Nå, mer intressant är då varför vissa ord är tabubelagda i det städade offentliga rummet. Man kanske tycker att det är självklart att hora är ett grovt förklenande epitet, och man överför då möjligen rollens samtida status (den har varierat) på en person. Men grunden till att hora är nedsättande har ursprungligen mer patriarkala orsaker, nämligen att horan åsidosätter en gift kvinnas exklusivitet och mannens motsvarande ägandeskap. Horan är därmed bara instrumental i att förklena en labil relation och därmed dess parter, som framställs som misslyckade.

Etymologiskt stammar ordet hora från protogermanskans *hōrǭ, och tidigare från protoindoeuropeiskans *kāro-, som inte betyder något annat än kär (med samma etymologi) eller älskad. En hora är alltså en älskling, vid sidan av. Föraktet kommer sig ytterst av ovan nämnda orsak, men egentligen är det väl horbocken som är den som bör fördömas, inte den som leder honom i frestelse? Personligen ser jag detta ord i en helt annan dager, och anser att det är en förolämpning mot alla horor att uppgradera en falsk och lismande politiker och maktmänniska som Strandhäll till en sådan status.

Bruket av svordomar varierar världen över. En del kulturer är mer sexuellt och fekalt lagda, andra mer religiöst. Sverige hör traditionellt till den senare typen, där ord som helvete, fan och jävlar anses vara tabubelagda uttryck. För att det ska vara på det sättet krävs givetvis en religiös fond, ty utan en sådan är begreppen tämligen meningslösa. I takt med att Sverige har sekulariserats har orden för dessa fantasibegrepp mycket riktigt devalverats, och räknas numera som högst beskedliga för att inte säga intetsägande kraftuttryck.

Helvete stammar annars från runsvenskans helvíti, som utgör två led. Hel är detsamma som dödsriket, och förekommer i begrepp som slå ihjäl (slå i hel), ytterst från protoindoeuropeiskans *ḱel-, som betyder dölja. Víti är å andra sidan runsvenska för bestraffning (jämför vite), och hela ordet betyder därmed Undervärldens bestraffning. Senare har ordet kommit att ersätta hel som begrepp för dödsriket i sig, och man kan därmed be någon att dra åt helvete (dra till hel), det vill säga önska livet av någon; i sanning en förolämpning.

I andra kulturer finns mer raffinerade sätt att förolämpa folk, exempelvis genom att tilltala en japan i fel person, medan en del av våra uttryck inte skulle fungera i exempelvis Kina. Dra åt helvete saknar helt motsvarighet, eftersom helvetet inte är en begreppsmässig del av buddismen. Ett ord som 小屄 (xiǎobī, lillfitta), är ett relativt klent och emellanåt helt familjärt uttryck, medan 王八蛋 (wángbadàn, hanrej, bedragen äkta man) och 傻屄 (shǎbī, dumfitta) hör till standardsvordomarna bland äldre respektive yngre generationer.

I slutändan är det bara ord, och det är väl mer intentionen som ska fördömas än ordvalet. Men även om vokabulären naturligtvis vidgas med kraftuttryck av olika slag, måste man ändå vinnlägga sig om att nyttja dem i rätt kontext, eftersom de bär på starka värderingar. Om Marshall Mathers (Eminem) kan svära sig fram i konsten, har även andra friheten att begagna sig av uttrycken, men under samma slags ansvar («Någon jävla ordning ska det va’ i ett parti»).

Kärt barn har många namn, inte minst kvinnor. Men varför heter det kvinna, och varifrån kommer alla dessa benämningar på olika synonymer? Här är kinesiskan betydligt trevligare i etymologisk mening, eftersom den har sin yttersta grund i enkla piktogram, som 女 (nǚ) för kvinna: det vertikala strecket är kroppen, och de två nedre korsade strecken armarna. Tecknet är således sidställt.

Tar man nu ett annat tecken för kvinna, 婦 (fù, förenklat 妇), ser man att tecknet 女 ingår som en så kallad radikal i kompositionen, medan det andra tecknet utgörs av en kvast (帚, zhǒu): en kvinna är en person som hanterar kvasten. Kinesiskan uttrycker således i sina tecken en form av klichéer kring egenskaper förknippade med det som avbildas.

Ta exempelvis tecknet 好 (hǎo, bra), som utgörs av en kvinna och ett barn: bra är när man har kvinna och barn. På samma sätt är tecknet 安 (ān, stilla; tyst) komponerat av en kvinna under ett tak, med given innebörd. Stoppa in två prickar i tecknet 女 och vi erhåller 母 (mǔ, mor), det vill säga en kvinna med två bröst, redo att dia avkomman. Tre kvinnor 姦 (jiān) är detsamma som otrohet.

Så långt kommer vi inte i svenskan, ty i grunden finns den urindoeuropeiska (PIE) rekonstruktionen *gʷḗn, som inte har någon annan betydelse än kvinna. Denna rekonstruktion kan sedan avledas i flera förgreningar, men av intresse här är två ytterligare rekonstruktioner i urgermanskan (PG): *kwenǭ (kvinna) och *kwēniz (fru).

Från PG erhåller vi sedan alla kända former i den germanska språkfamiljen. Fornengelskan (FE) använde således cwene, vilket sedermera har utvecklats i engelskans queen (drottning) och det numera utdöda quean, som är en mer nedsättande term för kvinna: prostituerad. Fornnordiskan (FN) tog en annan vändning i form av kona (kvinna; fru), ur vilken runsvenskans (RS) kona stammar.

Typiskt för RS och andra forngermanska språk är samma slags morfologiska grammatik som latinet uppvisar, nämligen böjning av substantiv efter genus och kasus. Utvecklingen mot modern svenska har präglats av att ersätta morfologi med analys i form av prepositioner, modala hjälpverb och andra konstruktioner. En komplexitet har därmed förbytts i en annan, och egentligen större; modern svenska är faktiskt inte enklare än forna varianter, utan betydligt grötigare.

Ordet kona böjdes således efter numerus (singular och plural), kasus (nominativ, ackusativ, dativ och genitiv), liksom efter bestämd och obestämd form, inalles sexton olika former. I obestämd form fanns singular kona (n.) och kono (a., d., g.) samt plural konor (n., a.), konom (d.) och kvinna (g.). Motsvarande böjningar i bestämd form gavs av konan (n.), konona (a.) kononne (d.) och kononnar (g.) i singular, samt konornar (n., a.), kononom (d.) och kvinnanna (g.) i plural.

Ordet kvinna (quinna) i modern form är således obestämd form av plural genitiv för kona, det vill säga kvinnors med en modern beteckning. Det vore intressant att veta hur just den udda formen kom att dominera i den förenklade grammatiken, med tanke på att grannländerna har bevarat kona/kone intakt i nominativ singular.

PIE är grunden för alla europeiska språk, med några få undantag som finska, ungerska och baskiska. De tre huvudfårorna utgörs därvid av germanska, romanska och slaviska språk, en uppdelning som även ligger till grund för politiska konflikter i historien. Fornnordiskan har här varit ett centrum för germansk kulturberikning i Europa, tack vare vikingarnas handel och vandel på de brittiska öarna och delar av kontinenten, liksom i Ryssland.

Latinet (L), liksom tidigare grekiskan, har utgjort ett annat och mer självklart centrum. PIE ligger här till grund för många gemensamma former i latin, PG och deras derivat, som PIE *kʷod → L quod, PG hwat → eng. what, sv. vad, och så vidare. PIE för kvinna, *gʷḗn, är således också representerat i latinet som cunnus, som dock har tagit en huvudsaklig betydelse av vulva.

En vanligare beteckning för kvinna på latin är istället härlett ur PIE *dʰeh₁m̥h₁néh₂ (den som ammar), vidareutvecklat i uritaliska (PI) fēmanā, och därifrån till latinets femina och vidare i franskans femme, italienskans femmina och spanskans fémina.

Spanskan använder dock vanligen ordet mujer för kvinna. Härledningen är PIE *(h₂)moldus (mjuk; svag), från roten *mel- (mild), och härifrån får vi latinets mollis (mjuk; mild; svag). Komparera adjektivet som mollior (mjukare; mildare; svagare), och vi får småningom avledningen mulier (kvinna; fru; fegis), det vill säga ett adjektiviserat substantiv för det täcka könet. I de spanska delarna av Romerska riket dominerade uppenbarligen ett vulgärlatin med mulier som föredragen term.

Italienskan använder på motsvarande sätt vanligen formen donna, härlett ur latinets domna, kort för domina (dam; husfru), femininum av dominus (härskare), avlett från domus (hem). PI *domos och PIE *dṓm ligger här i grunden, med rotordet *dem- (bygga). Det svenska ordet dam har sedermera etablerat sig på fransk grund (dame).

Med domina och avledda former har ordet kvinna således även kommit att beteckna en sekundär betydelse som dominerande härskarinna över en domän, det vill säga en fru. Latinets huvudsakliga ord för fru, uxor, är dock ett isolat, och stammar inte från PIE. Man kan här erinra sig att Rom var granne med etruskerna, vars språk var isolerat, och därmed hade en del andra influenser.

Vårt ord fru kommer ytterst från PIE *pro-w-(y)o-s, som betyder den främsta. I PG finns den maskulina formen *frawjaz (herre) och den feminina *frawjǭ (fru), med en inneboende betydelse av dominans. Gudaväsen som Frej och Freja är avledda från denna etymologi, och betyder alltså inget annat än herre respektive fru, som är närmast universella beteckningar för gudar.

Fornengelskan renderade detta som frowe, medan fornnordiskan tidigt hade formerna frú, frúa och frúwa (samt det skojsamma frugha). Svenskans fru, i betydelsen härskarinna, förnäm kvinna eller åtminstone gift kvinna, stammar från denna utveckling. Härskarinna i huset var husfrun, som sedermera kom att uttalas och skrivas hustru. Från medelhögtyskans vrouwe utvecklades i medelnytyskan diminutivformen vrouwicken, vilken sedermera tog formen frögdeken i fornsvenskan och således fröken i svenskan, som en beteckning för en ogift kvinna. Det är inte mer annorlunda än att engelska master i diminutiv är mistress.

De brittiska öarna påverkades starkt av keltiskt språkbruk, och har därför en annorlunda grund än kontinentala Europa. PIE *gʰʷíh₂bʰ-, som betyder skam, sköte eller vulva, utvecklades i PG *wībą, som betyder kvinna eller fru. Den senare betydelsen har kommit att dominera, som i FE wif och wyf, FN víf, FS vīf och sedermera svenskans viv, ett ord som inte längre är i allmänt bruk. Wife är dock den gängse beteckningen i engelskan.

Nå, om kvinna egentligen är en kona, är då en konung en konas unge? Det är en skämtsam form av vulgäretymologi, men faktum är att det ändå är en träffande beskrivning. Kung, eller konung, stammar från PG *kuningaz, som i sin tur är avlett från *kunją (familj; klan; släktskap) och *-ingaz (stammar från). PG *kunją avleds i sin tur från PIE *ǵenh₁-, ett verb med betydelsen producera, ge upphov till, eller föda. Kung betyder därför avkomling från en förnäm släkt.

PIE *ǵenh₁- (föda) har nu ingenting att göra med PIE *gʷḗn (kvinna), utan är helt olika rötter. Men samtidigt existerar i FN en form kwenungaR som benämning för en fruktbarhetsgudinna, det vill säga ordet härskarinna avlett från ordstammen för kvinna. Även de tidigaste skrivarna kunde för all del nog tillåta sig att konstruera fyndiga nyord, och det är helt säkert en sådan ordlek vi här har att göra med. Och helt säkert är att varje kung ytterst stammar från en kona.