Kategori: USA

Kategorier
Asien Kina USA

中国除外: inneslutningen av Kina

För trettioåtta år sedan avslutades ett av historiens mest meningslösa krig, när kommunistiska Vietnam visade ut de sista amerikanska trupperna ur det svårt sargade landet. Vietnam är fortfarande kommunistiskt, men har till skillnad från Nordkorea inte fastnat i en tidskapsel, utan har följt Kinas exempel med marknadsekonomi under en auktoritär regim.

Alldeles i samma period som Vietnamkriget rasade valde USA att liera sig med Kina i syfte att innesluta ärkefienden Sovjetunionen, och Kina kunde därmed snart påbörja sin nära nog obrutna svit av tillväxtår. Numera har Kina vuxit sig så starkt att man på allvar börjar utmana den amerikanska hegemonin, samtidigt som USA och dess allierade i EU och Japan tyngs av en allvarlig depression.

Barack Obamas strategi blir därmed att förflytta fokus från Europa och Västasien till Östasien för att möta detta kinesiska hot på olika sätt. Dels avser USA rusta i regionen med fler krigsfartyg, baser och manskap än vad som redan finns på plats. Exempelvis söker man tillträde till den gamla flygbasen i Cam Ranh i Vietnam, för att därifrån kunna ingripa i schismerna kring Sandöarna i Sydkinesiska sjön mellan Kina och främst Vietnam och Filippinerna. Motsvarande planer diskuteras med Thailand, Filippinerna och Australien.

Samtidigt har USA:s allierade Japan aviserat planer på att förkasta sitt pacifistiska försvar till förmån för en mer aktiv och kraftfull krigsmakt. Japan hänvisar till Nordkoreas kärnvapenskrammel och Kinas ökande militära makt i regionen, medan de flesta nationer i grannskapet nog mer ser med fruktan på ett revanschistiskt Japan som ånyo rustar under en högernationalistisk regim.

Även här har vi schismer i Östkinesiska havet kring sydkoreanska Dokdo och kinesiska Fiskeöarna (Diaoyu), som Japan gör anspråk på. I strid med gällande rätt och avtal har USA här valt att ensidigt förläna Japan öarna, utan att konsultera övriga segrarmakter i enlighet med Potsdam- och Kairodeklarationerna, enligt vilka Japan förlorade samtliga besittningar man lagt på beslag på under sin imperialistiska era.

På samma sätt tar USA alltid ensidigt parti för Kinas motparter i Sydkinesiska sjön, och det blir allt mer uppenbart att USA inte bara är intresserat av att medla och hålla sjövägarna fria, utan snarare har som målsättning att innesluta Kina på samma sätt som man tidigare gjorde med Sovjetunionen. Strategin går följaktligen under beteckningen «anyone but China» (中国除外), och bedrivs alltså delvis med territorialtvister och regional upprustning som medel.

Men även ekonomiska vapen, liksom omfattande avlyssning och spioneri, används i denna krigföring mot Kina. Exempelvis har USA visat intresse att delta i och kraftigt utvidga ett befintligt frihandelsavtal som sträcker sig mellan den amerikanska kontinenten och Östasien. Tanken här är att samtliga länder runt de kinesiska haven ska välkomnas in i gemenskapen, utom just Kina.

Man hymlar således inte med inneslutningsstrategin, och när Vietnams president Truong Tan Sang idag besöker USA står både deltagande i frihandelsavtalet Trans-pacific partnership (TPP) och amerikanskt tillträde till vietnamesiska hamnar på dagordningen, liksom garantier från USA att bistå Vietnam i territorialdispyter med Kina i Sydkinesiska sjön.

Här ska dock sägas att planerna på detta frihandelsavtal möter betydande motstånd både i USA och bland länder i Östasien, inte minst de starka ekonomierna Japan och Sydkorea. Dels finns redan Asean 3+ och ett antal andra frihandelszoner i regionen, och dels vill Sydkorea måna om sina relationer med Kina; nytillträdda Bak Geunhye valde här att förlägga sitt första utländska statsbesök till Beijing snarare än traditionsenliga Tokyo, som ett tecken på de kyliga relationerna med Japan.

Det ligger självklart inte i regionens intresse att delta i en inneslutning av Kina; inte ens Japan önskar en sådan utveckling, eftersom Kina är landets största exportmarknad. Men givet skärmytslingar om obebodda öar och andra tvister i marginalen kan man ändå lockas att delta i amerikanernas förföriska spel av att söndra och härska i Östasien.

Samtidigt är det uppenbart att Kina i någon mån måste balanseras för att inte utnyttja sin nyvunna maktposition. Kina administrerar lagenligt Västra sandöarna («Paracel») och har även rätt till Fiskeöarna, men anspråken på exempelvis Södra sandöarna («Spratley») är mindre rimliga än övriga kontrahenters. USA är dock inte rätt kropp att utöva den domarrollen, då man har starka egenintressen och knappast kan anses vara neutrala.

Kategorier
Politik USA

Prism: att kasta sten i glashus

Kinesiska telekombolagen Huawei och ZTE ansågs i en kongressrapport vara ett säkerhetshot mot USA och borde därför nekas tillträde till uppköp och samgående på den amerikanska marknaden. Orsaken var ren paranoja, som att Kina har både kapacitet och motiv att nyttja telekomföretag i ont syfte samt misstankar om militära kopplingar.

Man var från amerikansk sida helt enkelt rädd för att utrustning som emanerar helt eller delvis från kinesiska telekomföretag skulle vara utrustade med avlyssningsteknik, måhända av det slag västerländska företag redan från början gav Kina i syfte att bygga upp kinesiska brandväggen och övrig materiel i syfte att avlyssna den egna befolkningen.

Den typen av paranoja är mer naturlig i en kontext av två om inte fientligt inställda så i vart fall inte helt vänligt sinnade nationer som strider om inflytande och som båda smider ränker mot varandra i form av strafftullar och andra hinder i frihandeln; samma slags elaka spel förekommer även mellan EU och Kina vad gäller kinesiska solceller, franska viner och andra produkter – en mycket skadlig företeelse.

Numera vet vi att det är USA som använder bakdörrar som finns på amerikansk utrustning som routrar. Det är därför USA har kunnat ta sig in vid Qinghua-universitetet och tappa dess stamnod på information om kinesisk internettrafik, och på motsvarande sätt har USA förfarit vad gäller att hacka China University i Hongkong, avlyssna all kinesisk SMS-trafik, tappa asiatiska Pacnet på information och så vidare.

Tack vare visselblåsaren Snowden vet vi dessutom att USA förfar på detta kalla kriget-mässiga vis inte bara mot potentiella fiender som Kina, utan även mot sina allierade. Man har nyttjat befintliga bakdörrar i kommersiella kryptofaxmaskiner för att tappa självaste EU på information, liksom nyttjat all tänkbar teknik för att lyssna in sig på EU-byråkratin och enskilda EU-länder.

Visst måste man utgå från att kommunikation på sådan nivå är avlyssnad, men man förväntar sig helt enkelt inte att förment allierade ska nyttja hela spektret av teknisk utrustning för att ta del av hur EU-länder resonerar internt och bakom stängda dörrar.

Det var så USA och Västvärlden gjorde mot Sovjetunionen och östblocket, men nu gör USA det istället mot EU. Slutsatsen måste bli att USA lider av höggradig förföljelsemani och inte tycks kunna lita på någon. Um sicher zu sein muss man alles wissen menade man i gamla DDR, men devisen tycks nu istället ha tagits i bruk av USA, som helt enkelt måste veta allt om hur europeiska politiker resonerar i allehanda frågor.

Desto mer pinsamt för den amerikanska regimen när de anklagelser man länge riktat mot Kina nu slungas tillbaka med full kraft. Pot calling the kettle black, som amerikanerna själva skulle ha uttryckt det, eller 贼喊捉贼 (zei zhuo han zei, tjuven ropar fånga tjuven) som kineserna skulle ha uttryckt det. Att kasta sten i glashus, som den svenska motsvarigheten lyder.

Kategorier
Kina Politik USA

Kina internetdissidentens sista hopp

Hongkong har fått ett snårigt diplomatiskt dilemma om halsen, och vänder sig nu till Beijing för ett beslut i frågan. USA har nämligen bestämt sig för att åtala Eddie Snowden för spioneri, ett brott som kan ge dödsstraff och som därmed också faller under de punkter för vilka utlämning kan nekas på humanitära grunder.

Kina kan i och för sig överpröva varje beslut i Hongkong som rör utrikespolitik eller diplomati, men Beijing har aldrig haft för vana att lägga sig i den lokala regeringens arbete så länge det rör sig om utländska personers handel och vandel.

Medier i Kina har framfört uppfattningen att Kina «förlorar ansiktet» (丢脸, diulian) om man låter USA lägga vantarna på Snowden. Möjligen kan man genom att låta udda vara jämnt få fördel mot USA vid ett annat tillfälle, och kanske vill man heller inte röra om i båten alltför mycket; stabilitet och goda relationer är alltid nyckelord för den kinesiska ledningen.

Å andra sidan är amerikanska politiker och medier som skällande hundar vad gäller Kinas påstådda spioneri på nätet, och det måste klia något fruktansvärt i Zhongnanhais fingrar att låta landet husera en amerikansk dissident som lyckats bevisa att USA och dess allierade närmast låtit dammsuga all information på internet.

Frågan vart amerikanska dissidenter egentligen ska ta vägen i en tid då exempelvis Sverige inte längre är ett möjligt tillhåll (som under Vietnamkriget) har då fått ett slutgiltigt svar: det är Kina som otroligt nog kan bli en ny hemvist för samvetsgranna västdissidenter som riskerar tortyr och dödsstraff för sina rättmätiga, beundransvärda och föredömliga handlingar att avslöja den amerikanska regimens dubbelspel bakom ryggen på sina egna och världens medborgare.

Frågan vart världen ska ta vägen när de förment goda krafterna mer liknar DDR är dock ännu inte löst. Om Barack är det «goda» alternativet till Bush lär vi alla vara förlorade – Nixon var ju en ängel och småspelare i sammanhanget, och han räknas ändå som förrädare och ärkeskurk.

Kategorier
Kina Politik USA

Kina ger Snowden asyl?

När någon dissident från Kina eller något annat «fiendeland» hamnar i onåd hos «regimen» lockar vanligen en tillvaro som politisk asylant i något Västland. Under kalla kriget var denna metod att utöva påtryckning mot andra länder mer vanlig än nu, och det fanns då även mer sällsynta «avhopp» till den andra sidan.

Men vart tar «våra» dissidenter vägen nu? Frihetshjältar som Bradley Manning utsätts för tortyr och riskerar att få tillbringa de kommande tjugo åren bakom galler. Internethjältar, om än med glorian på sned, som Julian Assange har under de senaste två åren suttit inlåst på ett eller annat sätt och hanteras nu av Ecuadors ambassad i London.

Visselblåsaren Ed Snowden är ännu en fri man, men det är av allt att döma bara en tidsfråga innan USA sätter in alla resurser på att få honom utlämnad från Hongkong. Kina kan sätta stopp för det, eftersom Kina inte har något utlämningsavtal med USA, och eftersom Kina trots Hongkongs politiska självstyre ändå bestämmer över utrikesfrågor. Samt eftersom Kina har tillräckligt med resurser att ge USA fingret.

Kina har förstås inget gott renommé i något som helst avseende, och är inget föredöme i frågor kring internetfrihet, mänskliga rättigheter och rättsapparatens pålitlighet. Men till skillnad från exempelvis USA låtsas Kina inte om att vara något man inte är.

Sökmotorföretaget Google drog sig ur Kina för att den kinesiska staten antogs hacka sig in i företagets mailsystem. När det nu har uppdagats att den amerikanska staten gör samma sak, fast än mer raffinerat genom att helt enkelt göra en FRA och tappa stamnoderna på all information, samt förstås beordra Google att ge upp information, har man inte aviserat ett liknande avståndstagande från USA.

Samma sak gäller alla de amerikanska och andra politiker som ständigt vill läxa upp Kina för dess påstådda övervakning. Inte minst Barack Obama och tidigare Hillary Clinton har för kinesiska studenter i Kina berättat om vikten av frihet på nätet, studenter som nu måste vara oerhört besvikna över insikten att det finns en konvergens i hur Kina och Västvärlden agerar i dessa frågor, att gräset inte är så mycket grönare på andra sidan, att USA och andra västländer helt enkelt bottentrålar nätet och således avlyssnar allt – information som när som helst kan användas mot vem som helst.

Kina har här därför ett gyllene läge att husera en amerikansk internetdissident, och således att bli en nagel i ögat på onkel Sam. Snowden kan i Kina fortsätta leva ett tämligen gott liv, även om hans möjligheter att fortsätta den aktivistiska banan är begränsade. Men han blir då en symbol för att verkligheten kanske inte är så där enkel som den ofta framstår medier, utan att det faktiskt finns omfattande nyanser i vad som vanligen målas med en svartvit palett.

Sedan är det en annan sak att Kina av allt att döma inte vill spela en sådan roll.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Pax sinica

Amerikanska försvarssekreteraren Panetta har meddelat en mer detaljerad analys av vad president Obamas utlovade ökade närvaro i Asien kommer att innebära, bland annat en ökning av flottans resurser till 60 % från dagens 50 %. Det innebär i praktiken ett femtiotal extra fartyg, liksom stationering av tusentals marinkårssoldater i Australien och Filippinerna.

Från amerikansk sida ser man det som en balans mot Kinas ökade inflytande i regionen, alltså att USA behöver finnas som någon sorts polis i regionen för att hålla ordning och reda. Med krigen i Korea och Vietnam i relativt färskt minne kan man förstås ifrågasätta om amerikansk närvaro egentligen är nyttig. Tvärtom har USA sedan 1800-talet haft kanonbåtar i området, och med dem söndrat och härskat i såväl Japan och Kina som i ett antal andra länder.

Egentligen är det inte alls en tillfällighet att de fruktansvärda krigen i Vietnam, Kambodja och Korea har inträffat under en period då Kina har varit svagt, inte heller att Japan har försökt sig på att invadera Kina, eller att västmakter har försökt dela upp Kina mellan sig under samma period från dynastin Qings (1644/1911) senare period, särskilt från 1860 fram till dynastins fall 1911 och Kinas upplösning i krigsherrekontrollerade provinser fram till inbördeskrigets slut 1949.

Ett starkt och stabilt Kina har nämligen under olika perioder utgjort en stabiliserande faktor i regionen – Pax sinica – från och med den med Rom samtida dynastin Han (-205/220) via Tang (618/907), det tidiga Song (960/1279), det expansionistiska mongolväldet Yuan (1271/1368), Ming (1368/1644) och det tidiga Qing (1644/1911) fram till 1800-talets mitt då västerländsk imperialism tog överhanden.

Under perioder däremellan har Kina självt fallit i bitar och präglats av kaos och stridigheter, vilket ofta har smittat av sig på hela Östasien och gett tillfälle för revolution och uppror i Korea, Tibet, Vietnam och till och med Japan. Exempelvis enades de tre koreanska rikena under Silla 676 på grund av Tangs närvaro och attacker in på koreansk mark, men Tang utövade efter dessa stridigheter även stor kulturell påverkan på Korea genom konfucianism, buddism och diverse nymodigheter som tryckkonst; ett dynamiskt Tang gav stabilitet även åt Korea.

Kina har således utövat såväl piska genom kontroll och påtryckningar i regionen som morot genom att erbjuda en utvecklad kultur och handel med det väldiga imperiet. Betraktar man Vietnams dynastiska historia ser man längre perioder av kinesisk överhöghet (exempelvis under Tang) och stabilitet, åtföljt av ständig oro och åtskilliga stridigheter om tronen, även om man naturligtvis inte kan se en helt linjär spegling av kinesisk historia och politik.

Vad vi ser nu är såväl Kinas som resten av Asiens pånyttfödelse, efter det att krutröken lagt sig och spillrorna städats undan efter 150 år av förfall. Kinas successiva nedgång från Qings 1800-tal fram till japansk invasion, inbördeskrig och en synnerligen trevande kommunistisk diktatur under Mao Zedong har sedan slutet av 1970-talet förbytts i en betydligt mer stabil nation som präglas av tillväxt i såväl ekonomi som kultur och teknik, om än inte i politiskt optimal mening.

Samtidigt ser vi hur Pax americana går samma väg som det tidigare Pax britannica eller varför inte Pax romana, tillfälliga hegemoniska perioder för riken som slutligen expanderar bortom underhållsförmåga. USA:s och Västvärldens kris behöver naturligtvis inte komma samtidigt som Kinas och Asiens avancemang, eftersom vi här inte talar om ett nollsummespel. Däremot har vår kris väldigt mycket att göra med den ständiga krigföring vi gett oss in på under amerikanskt befäl, senast i Irak, Afghanistan och Libyen, snart kanske även i Syrien och Iran, för att inte tala om det oerhört skadliga kriget mot den i det närmaste självförvållade terrorismen.

Den amerikanska statsskulden innebär att USA måste dra ner på sin militärbudget, som alltjämt är större än de nästföljande tjugo nationernas tillsammans, liksom att dollarns värde försvagas. USA:s statsskuld ägs dessutom till stora delar av Kina, som har god likviditet. Även om USA för överskådlig tid förblir militärt överlägset Kina saknar det mening, då Kina sitter med guldreserverna och inte heller har ambition att kapprusta med USA.

Pax sinica är ett återkommande fenomen, ungefär som La niña, och präglas till skillnad från de andra motsvarigheterna av hållbarhet. Den stora kinesiska freden har vanligtvis etablerats utan någon större expansion, medan Rom, Storbritannien och USA har byggt sina välden på militär expansionism och kolonisering av främmande territorier för att säkra naturresurser. Kina använder här istället handeln som naturligt verktyg, exempelvis i Afrika.

USA har även nyttjat organisationer och instrument som IMF, WTO och Världsbanken till sin egen fördel, något som blir allt svårare när vågen tippar över i andras favör och USA går på dekis. Att exempelvis Världsbanken snart leds av en ickeamerikan (koreanen «Jim» Gim Yong) för första gången är ett tecken på det. Det betyder också att andra värderingar än de gängse judisk-kristna, amerikanska eller allmänt västerländska kommer att göra sig gällande i större utsträckning, till exempel i fråga om hur mänskliga rättigheter bör definieras.

Pax sinica, om en sådan etableras under det innevarande seklet, innebär således inte nödvändigtvis att Kina övertar USA:s roll globalt, men däremot att det blir en lokalt suverän maktfaktor som onödiggör USA:s närvaro och som kan komma att lösa upp gamla knutar som orsakats av amerikanerna, exempelvis i Nordkorea.

På global nivå ökar dock kinesiskt och allmänt asiatiskt inflytande på olika nivåer då gamla maktcentra förskjuts eller balanseras av nya, något vi redan har sett i kulturella yttringar, och som kommer att förstärkas avsevärt vad det lider. Framtidens bildade västerlänningar kommer förmodligen att känna sig tämligen hemmastadda i Asien och dess kulturer under den kinesiska freden.