Kategori: USA

Kategorier
Kina Politik USA

Kina internetdissidentens sista hopp

Hongkong har fått ett snårigt diplomatiskt dilemma om halsen, och vänder sig nu till Beijing för ett beslut i frågan. USA har nämligen bestämt sig för att åtala Eddie Snowden för spioneri, ett brott som kan ge dödsstraff och som därmed också faller under de punkter för vilka utlämning kan nekas på humanitära grunder.

Kina kan i och för sig överpröva varje beslut i Hongkong som rör utrikespolitik eller diplomati, men Beijing har aldrig haft för vana att lägga sig i den lokala regeringens arbete så länge det rör sig om utländska personers handel och vandel.

Medier i Kina har framfört uppfattningen att Kina «förlorar ansiktet» (丢脸, diulian) om man låter USA lägga vantarna på Snowden. Möjligen kan man genom att låta udda vara jämnt få fördel mot USA vid ett annat tillfälle, och kanske vill man heller inte röra om i båten alltför mycket; stabilitet och goda relationer är alltid nyckelord för den kinesiska ledningen.

Å andra sidan är amerikanska politiker och medier som skällande hundar vad gäller Kinas påstådda spioneri på nätet, och det måste klia något fruktansvärt i Zhongnanhais fingrar att låta landet husera en amerikansk dissident som lyckats bevisa att USA och dess allierade närmast låtit dammsuga all information på internet.

Frågan vart amerikanska dissidenter egentligen ska ta vägen i en tid då exempelvis Sverige inte längre är ett möjligt tillhåll (som under Vietnamkriget) har då fått ett slutgiltigt svar: det är Kina som otroligt nog kan bli en ny hemvist för samvetsgranna västdissidenter som riskerar tortyr och dödsstraff för sina rättmätiga, beundransvärda och föredömliga handlingar att avslöja den amerikanska regimens dubbelspel bakom ryggen på sina egna och världens medborgare.

Frågan vart världen ska ta vägen när de förment goda krafterna mer liknar DDR är dock ännu inte löst. Om Barack är det «goda» alternativet till Bush lär vi alla vara förlorade – Nixon var ju en ängel och småspelare i sammanhanget, och han räknas ändå som förrädare och ärkeskurk.

Kategorier
Kina Politik USA

Kina ger Snowden asyl?

När någon dissident från Kina eller något annat «fiendeland» hamnar i onåd hos «regimen» lockar vanligen en tillvaro som politisk asylant i något Västland. Under kalla kriget var denna metod att utöva påtryckning mot andra länder mer vanlig än nu, och det fanns då även mer sällsynta «avhopp» till den andra sidan.

Men vart tar «våra» dissidenter vägen nu? Frihetshjältar som Bradley Manning utsätts för tortyr och riskerar att få tillbringa de kommande tjugo åren bakom galler. Internethjältar, om än med glorian på sned, som Julian Assange har under de senaste två åren suttit inlåst på ett eller annat sätt och hanteras nu av Ecuadors ambassad i London.

Visselblåsaren Ed Snowden är ännu en fri man, men det är av allt att döma bara en tidsfråga innan USA sätter in alla resurser på att få honom utlämnad från Hongkong. Kina kan sätta stopp för det, eftersom Kina inte har något utlämningsavtal med USA, och eftersom Kina trots Hongkongs politiska självstyre ändå bestämmer över utrikesfrågor. Samt eftersom Kina har tillräckligt med resurser att ge USA fingret.

Kina har förstås inget gott renommé i något som helst avseende, och är inget föredöme i frågor kring internetfrihet, mänskliga rättigheter och rättsapparatens pålitlighet. Men till skillnad från exempelvis USA låtsas Kina inte om att vara något man inte är.

Sökmotorföretaget Google drog sig ur Kina för att den kinesiska staten antogs hacka sig in i företagets mailsystem. När det nu har uppdagats att den amerikanska staten gör samma sak, fast än mer raffinerat genom att helt enkelt göra en FRA och tappa stamnoderna på all information, samt förstås beordra Google att ge upp information, har man inte aviserat ett liknande avståndstagande från USA.

Samma sak gäller alla de amerikanska och andra politiker som ständigt vill läxa upp Kina för dess påstådda övervakning. Inte minst Barack Obama och tidigare Hillary Clinton har för kinesiska studenter i Kina berättat om vikten av frihet på nätet, studenter som nu måste vara oerhört besvikna över insikten att det finns en konvergens i hur Kina och Västvärlden agerar i dessa frågor, att gräset inte är så mycket grönare på andra sidan, att USA och andra västländer helt enkelt bottentrålar nätet och således avlyssnar allt – information som när som helst kan användas mot vem som helst.

Kina har här därför ett gyllene läge att husera en amerikansk internetdissident, och således att bli en nagel i ögat på onkel Sam. Snowden kan i Kina fortsätta leva ett tämligen gott liv, även om hans möjligheter att fortsätta den aktivistiska banan är begränsade. Men han blir då en symbol för att verkligheten kanske inte är så där enkel som den ofta framstår medier, utan att det faktiskt finns omfattande nyanser i vad som vanligen målas med en svartvit palett.

Sedan är det en annan sak att Kina av allt att döma inte vill spela en sådan roll.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Pax sinica

Amerikanska försvarssekreteraren Panetta har meddelat en mer detaljerad analys av vad president Obamas utlovade ökade närvaro i Asien kommer att innebära, bland annat en ökning av flottans resurser till 60 % från dagens 50 %. Det innebär i praktiken ett femtiotal extra fartyg, liksom stationering av tusentals marinkårssoldater i Australien och Filippinerna.

Från amerikansk sida ser man det som en balans mot Kinas ökade inflytande i regionen, alltså att USA behöver finnas som någon sorts polis i regionen för att hålla ordning och reda. Med krigen i Korea och Vietnam i relativt färskt minne kan man förstås ifrågasätta om amerikansk närvaro egentligen är nyttig. Tvärtom har USA sedan 1800-talet haft kanonbåtar i området, och med dem söndrat och härskat i såväl Japan och Kina som i ett antal andra länder.

Egentligen är det inte alls en tillfällighet att de fruktansvärda krigen i Vietnam, Kambodja och Korea har inträffat under en period då Kina har varit svagt, inte heller att Japan har försökt sig på att invadera Kina, eller att västmakter har försökt dela upp Kina mellan sig under samma period från dynastin Qings (1644/1911) senare period, särskilt från 1860 fram till dynastins fall 1911 och Kinas upplösning i krigsherrekontrollerade provinser fram till inbördeskrigets slut 1949.

Ett starkt och stabilt Kina har nämligen under olika perioder utgjort en stabiliserande faktor i regionen – Pax sinica – från och med den med Rom samtida dynastin Han (-205/220) via Tang (618/907), det tidiga Song (960/1279), det expansionistiska mongolväldet Yuan (1271/1368), Ming (1368/1644) och det tidiga Qing (1644/1911) fram till 1800-talets mitt då västerländsk imperialism tog överhanden.

Under perioder däremellan har Kina självt fallit i bitar och präglats av kaos och stridigheter, vilket ofta har smittat av sig på hela Östasien och gett tillfälle för revolution och uppror i Korea, Tibet, Vietnam och till och med Japan. Exempelvis enades de tre koreanska rikena under Silla 676 på grund av Tangs närvaro och attacker in på koreansk mark, men Tang utövade efter dessa stridigheter även stor kulturell påverkan på Korea genom konfucianism, buddism och diverse nymodigheter som tryckkonst; ett dynamiskt Tang gav stabilitet även åt Korea.

Kina har således utövat såväl piska genom kontroll och påtryckningar i regionen som morot genom att erbjuda en utvecklad kultur och handel med det väldiga imperiet. Betraktar man Vietnams dynastiska historia ser man längre perioder av kinesisk överhöghet (exempelvis under Tang) och stabilitet, åtföljt av ständig oro och åtskilliga stridigheter om tronen, även om man naturligtvis inte kan se en helt linjär spegling av kinesisk historia och politik.

Vad vi ser nu är såväl Kinas som resten av Asiens pånyttfödelse, efter det att krutröken lagt sig och spillrorna städats undan efter 150 år av förfall. Kinas successiva nedgång från Qings 1800-tal fram till japansk invasion, inbördeskrig och en synnerligen trevande kommunistisk diktatur under Mao Zedong har sedan slutet av 1970-talet förbytts i en betydligt mer stabil nation som präglas av tillväxt i såväl ekonomi som kultur och teknik, om än inte i politiskt optimal mening.

Samtidigt ser vi hur Pax americana går samma väg som det tidigare Pax britannica eller varför inte Pax romana, tillfälliga hegemoniska perioder för riken som slutligen expanderar bortom underhållsförmåga. USA:s och Västvärldens kris behöver naturligtvis inte komma samtidigt som Kinas och Asiens avancemang, eftersom vi här inte talar om ett nollsummespel. Däremot har vår kris väldigt mycket att göra med den ständiga krigföring vi gett oss in på under amerikanskt befäl, senast i Irak, Afghanistan och Libyen, snart kanske även i Syrien och Iran, för att inte tala om det oerhört skadliga kriget mot den i det närmaste självförvållade terrorismen.

Den amerikanska statsskulden innebär att USA måste dra ner på sin militärbudget, som alltjämt är större än de nästföljande tjugo nationernas tillsammans, liksom att dollarns värde försvagas. USA:s statsskuld ägs dessutom till stora delar av Kina, som har god likviditet. Även om USA för överskådlig tid förblir militärt överlägset Kina saknar det mening, då Kina sitter med guldreserverna och inte heller har ambition att kapprusta med USA.

Pax sinica är ett återkommande fenomen, ungefär som La niña, och präglas till skillnad från de andra motsvarigheterna av hållbarhet. Den stora kinesiska freden har vanligtvis etablerats utan någon större expansion, medan Rom, Storbritannien och USA har byggt sina välden på militär expansionism och kolonisering av främmande territorier för att säkra naturresurser. Kina använder här istället handeln som naturligt verktyg, exempelvis i Afrika.

USA har även nyttjat organisationer och instrument som IMF, WTO och Världsbanken till sin egen fördel, något som blir allt svårare när vågen tippar över i andras favör och USA går på dekis. Att exempelvis Världsbanken snart leds av en ickeamerikan (koreanen «Jim» Gim Yong) för första gången är ett tecken på det. Det betyder också att andra värderingar än de gängse judisk-kristna, amerikanska eller allmänt västerländska kommer att göra sig gällande i större utsträckning, till exempel i fråga om hur mänskliga rättigheter bör definieras.

Pax sinica, om en sådan etableras under det innevarande seklet, innebär således inte nödvändigtvis att Kina övertar USA:s roll globalt, men däremot att det blir en lokalt suverän maktfaktor som onödiggör USA:s närvaro och som kan komma att lösa upp gamla knutar som orsakats av amerikanerna, exempelvis i Nordkorea.

På global nivå ökar dock kinesiskt och allmänt asiatiskt inflytande på olika nivåer då gamla maktcentra förskjuts eller balanseras av nya, något vi redan har sett i kulturella yttringar, och som kommer att förstärkas avsevärt vad det lider. Framtidens bildade västerlänningar kommer förmodligen att känna sig tämligen hemmastadda i Asien och dess kulturer under den kinesiska freden.

Kategorier
Asien Politik USA

Permanent krigsekonomi

Militärutgifterna för år 2010 uppgick till 682 474 000 000 dollar i kombination för Kina, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Japan, Tyskland, Saudiarabien, Italien, Indien, Brasilien, Sydkorea, Kanada, Australien, Spanien, Förenade arabemiraten, Turkiet, Israel, Nederländerna, Grekland och Colombia, tjugo länder med en total befolkning om 3 684 000 000 människor.

Hur stora utgifter har då ett land med 312 miljoner invånare, alltså mindre än en tiondel av ländernas ovan? Jo, lika stora, eller 687 105 000 000 dollar. De amerikanska militärutgifterna är således tio gånger högre per capita än för de tjugo nästföljande länderna, eller alternativt uttryckt lika höga som för de tjugo nästföljande länderna tillsammans.

När USA nu drar sig tillbaka från Västasiens krig i Irak och Afghanistan tycks alltså finnas utrymme för att banta ned denna ofantliga krigsmaskin, och även den ekonomiska situationen förefaller peka åt det hållet, givet USA:s ofantliga budgetunderskott och skuldberg. President Barack Obama bekräftar detta i ett tal om ett bantat försvar, där man frångår tvåfrontsstrategin som en relik från kalla kriget och istället ämnar utöka sin närvaro i Asien, speciellt för att möta Kinas ökade betydelse i regionen och världen.

I siffror räknat innebär bantningen att militärutgifterna minskar med 5–10 %, varför USA även fortsättningsvis kommer att ha vad som inte kan benämnas som annat än en permanent krigsekonomi med utgifter som även framöver kommer att överstiga de 15–20 nästkommande ländernas militärbudgetar.

I och för sig vore det mer rättvist att räkna med ett köpkraftsjusterat index, då exempelvis Kina kan producera mycket billigare än USA i en fix valuta. Men även om man räknar i andelar av bruttonationalprodukten utgör USA:s utgifter 4.7 % av BNP, medan Kinas ligger runt 2.2 % – världsmedel beräknas till 2.6 %.

Den analys som framställer Kina som ett militärt hot kan därför inte ses som annat än amerikansk paranoja, som även yttrar sig i hysteri för att Kina skaffar sig ett enstaka begagnat hangarfartyg, samtidigt som exempelvis lilla Italien förfogar över flera stycken. Att USA stationerar trupp i Australien och ämnar ha flottbaser i Singapore och ett antal länder kring Sydkinesiska sjön, utöver baserna på Okinawa och i Sydkorea, bekräftar Obamas strategi av att omsluta och inringa Kina.

I vilket syfte är inte helt klarlagt, men klart är i alla fall att det är ett slags provokation, dessutom mer för att möta ett ekonomiskt hot än ett förmodat militärt. Kanske vill man provocera fram en kapprustning för att köra Kinas ekonomi i botten, på samma sätt som man gjorde med Sovjetunionen. Det är i så fall en strategi som knappast kommer att ha framgång, eftersom Kina kommer att ta saken med ro och koncentrera sig på försvar av sitt territorium. Kina är inte en expansionistisk makt, och kommer heller inte att bli.

Hur som helst är denna form av militär upptrappning negativ för regionen som helhet. Även det pacficierade Japan, som efter krigsförlusten ålades att enbart ha ett nominellt försvar, har på senare tid ökat sina militära anslag, bland annat med köp av stridsflygplan från USA. Motivet sägs vara Nordkoreas skrammel med missiler, men sanningen att säga är det nog så att Nordkorea känner sig mer hotat än något annat land i regionen, och att nyckeln till att lösa upp Nordkoreas knutar inte ligger i hårdare tryck utan säkerhetsgarantier från framförallt USA – något som USA inte är villigt att ge, och vilket därför bidrar till en fortsatt eskalerad situation av osäkerhet.

USA:s utökade närvaro i Asien kan därför tvärtom bidra till kapprustning och ökad instabilitet snarare än det motsatta, vilket då är kontraproduktivt. Samtidigt undrar man förstås hur det oavslutade kriget mot terrorismen ska utvecklas när USA trappar ner i Västasien och ger terrorgrupper en gnutta andrum. Vad händer om nya terrorattacker följer, eller om en kris med Iran utvecklas? Ska man då skifta fokus än en gång och dirigera om hela styrkan?

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Divide et impera

Tidningarna skriver att en iransk missil kan ta sig till Sverige, som om Iran i ren desperation skulle söka ut något lämpligt långväga mål för att söka hämnd (och därmed sin egen garanterade undergång) – det är ett väldigt verklighetsfrämmande resonemang. Andra menar att Iran har en expansiv agenda att kontrollera hela regionen, inte bara ekonomiska resurser utan även förment heliga platser.

Det går inte att utesluta en sådan ambition för det gamla perserriket, även om det är ganska långsökt; man kan alltså inte använda kärnvapen offensivt, de finns i avskräckningssyfte, för att freda det egna territoriet från angripare. Iran har i övrigt inte kapacitet att expandera med konventionella medel, och har heller inte aviserat någon sådan agenda.

Men självklart finns en geopolitiskt instabil situation i området, där alla inblandade parter skulle kunna ta för sig av en större kaka om man fick möjligheten. Saddams attack på Iran i ett svagt ögonblick var ett uttryck för det, likaså Saddams anfall på Kuwait.

Det är dock inte bara de regionalt inhemska staterna som spelar detta geopolitiska spel, utan även USA och andra västmakter, som har spelat en avgörande roll allt sedan Osmanska riket pulvriserades för hundra år sedan. Det handlar förstås delvis om att kontrollera olja och andra naturresurser, men det finns också större strategiska hänsyn involverade. Vi noterar att USA anföll Afghanistan med hänvisning till att landet upplät träningsläger åt al-Qaida, en grupp USA tidigare hjälpt fram i kampen mot Sovjetunionen under kalla kriget, särskilt då Sovjetunionen invaderade Afghanistan efter en statskupp.

Vidare anföll USA Irak med hänvisning till att landet var i färd med att utveckla massförstörelsevapen, en idé som kanske hade haft bäring under kriget mot Iran då kemiska vapen verkligen användes (och som då tolererades eftersom Iran ju var en gemensam fiende), men som nu visade sig vara en ren lögn. Det fanns ingen som helst utveckling av sådana vapen i Irak, och man fick senare nödmotivera saken med att man ville «slutföra jobbet» från befrielsen av Kuwait liksom att det var en del av «kriget mot terrorismen». Man smidde medan järnet var varmt.

Iran ligger lämpligt nog precis mellan Irak och Afghanistan, och de tre länderna bildar en västasiatisk axel som går från USA-allierade Turkiet ända bort till kärnvapenmakterna Pakistan och Kina. Iran har även en särskild strategisk betydelse i det att man kontrollerar Persiska viken och har en lång kustremsa. Kontrollerar man Iran, utöver Irak och Afghanistan liksom lydstater som Saudiarabien och inopererade konstgjorda fästningar som Israel, behärskar man i princip hela området.

Att USA nu åter vädrar krigsplaner beror delvis på det reflexmässiga stödet till Israel, men mycket mer på denna geopolitiska situation. Irans agerande har gjort det möjligt för USA att åberopa sin speciella massförstörelsevapendoktrin, att USA har rätt att förgöra varje nation som anses utveckla eller anses stödja utveckling av sådana vapen – samtidigt som man skyddar andra stater som illegitimt skaffar massförstörelsevapen, som kärnvapenmakten Israel.

I det geopolitiska scenariot framgår också betydelsen av de omtvistade autonoma regionerna Xinjiang och Tibet i Kina, två områden som länge varit föremål för såväl ryska som västliga påstötningar och vilkas separatism eldas på av dessa intressenter. Bergen och öknen i dessa regioner är naturliga skyddsbarriärer mot landtrupp och därmed av avgjord strategisk betydelse. På Kinas östkust finns amerikansk närvaro dessutom i Taiwan, Sydkorea och Japan, och sammantaget är Kina helt omringat av amerikanska intressen. Någon motsvarande inringning av USA finns förstås inte, det skulle helt enkelt aldrig tolereras.

Om Kina skaffar sig ett enda hangarfartyg – samtidigt som mindre nationer som Italien har flera stycken – ses det som en «aggressiv handling» snarare än något självklart för världens folkrikaste nation. Man framställer Kina som en expansiv makt, trots att det enda landet gjort de senaste hundrafemtio åren är att försvara sig mot andras expansion, främst då västmakternas, Rysslands och Japans.

Det är i denna kontext man måste förstå spelet kring Xinjiang och Tibet, liksom att USA och dess allierade i Väst visserligen gärna propagerar för ett fritt Tibet under en lamakratisk despot, samtidigt som man förvägrar sydosseterna ett fritt Sydossetien med hänvisning till att Ryssland inte får växa. Det avgörande är inte enskilda folks vilja, inte heller demokrati, utan geopolitisk kontroll. Härav följer också det långa amerikanska och västliga stödet till Mubaraks och andras regimer i Nordafrika.

Överhuvudtaget har sedan Sovjetunionens fall ideologi inte haft någon särskilt stark ställning i politiken, utan allt är numera nästan uteslutande en kamp mellan kulturer eller civilisationer och därmed behäftad geopolitisk konfrontation. När USA med vårt benägna bistånd skär upp Västasien som en konservburk är det för att säkra naturtillgångar och för att skaffa strategiska positioner gentemot samtliga betydande nationer i regionen, framförallt Ryssland, Pakistan, Kina och i viss mån även en svingstat och gammal kolonialvara som Indien (som inte har någon naturlig allierad).

Under kalla kriget var det ganska enkelt att ta ställning för demokratins krafter mot den otäcka och uppenbart expansionistiska sovjetkommunismen, men numera har världspolitiken brutaliserats så att man knappt ens försöker dölja de otaliga dubbla måttstockarna eller hyckleriet. Att USA:s erövring av halva Västasien inom loppet av tio år skulle bero på demokratifrämjande och självförsvar är det nog ingen som egentligen tror på. En enkel titt på kartan visar att det handlar om utstuderad kolonisation av gammalt klassiskt snitt, att söndra och härska som romarna benämnde det, att i etapper fullfölja en större strategi.