Affirmative action, tanken att man måste tillämpa «positiv särbehandling» för att uppnå mångfald, är en vänsterradikal amerikansk idé i syfte att motverka den institutionaliserade rasismen och dess effekter, enkannerligen med avseende på den svarta befolkningen med bakgrund i slaveri. Radikalismen har sedermera gått på export till Europa och Sverige, som saknar motsvarande diskriminerande strukturer.
Reformen har visserligen uppnått sitt syfte att lyfta en del av den svarta populationen till en högre nivå, men på andra gruppers bekostnad. Särskilt den högpresterande asiatiska minoriteten är systematiskt förfördelad av positiv särbehandling, för övrigt en grupp som i USA länge har utsatts för systematisk diskriminering.
Meritokratin har fullständigt satts ur spel av «affirmative action», varvid en omvänd form av rasism har kommit att tillämpas. Dessvärre har detta synsätt vunnit insteg i svensk och europeisk tradition, där institutioner som statstelevisionen aktivt premierar «kulturell kompetens» framför traditionella yrkesmeriter.
Supreme court har i dagarna beslutat att etnicitetsbaserad positiv särbehandling strider mot konstitutionens fjortonde tillägg gällande lika skydd i lag, med innebörd att man inte kan behandla medborgare ojämlikt med avseende på kön, sexuell läggning och så vidare. Att ge personer företräde på grund av hudfärg är just en form av konstitutionsvidrig diskriminering, enligt domstolen.
Dessvärre lär Sverige få vänta många år på motsvarande vändning, eftersom vi kontinuerligt ligger tio år efter Danmark och tjugo efter USA i utveckling, oavsett riktning på denna. Det innebär att kvoteringsexperimentet visserligen är slut i USA, men sannolikt lär fortsätta länge än i Sverige.
Den åttioårige US-presidenten är känd för att snubbla stup i ett då han prompt ska visa sig hurtig och småjogga upp för trappor, varvid effekten blir motsatt den eftersökta. Mer allvarligt är emellertid de verbala grodor som intermittent flyger ur Sleepy Joes mun, och senast under gårdagen hävdade han att Ryssland «förlorar kriget i Irak».
Vem som helst kan förstås vara trött eller ha en dålig dag, och de flesta av oss häver emellanåt ur oss oförståeliga utsagor eller uttrycker freudianska felsägningar, samt förstås snubblar och beter oss klumpigt. Men Bidens symptom är på en helt annan nivå, och indikerar en accelererande kognitiv nedsättning – gubben är dement.
Creepy Joes medicinska historia går för övrigt långt tillbaka, då han redan 1988 undergick operation för att avlägsna två åderbråck i hjärnan, med hjärnblödning som följd. En sådan episod är förenad med ökad risk för utveckling av demens, och det gäller även det förmaksflimmer han lider av sedan en längre tid.
Till yttermera visso fick han en släng av covid under pandemin, och varje episod av en allvarligare luftvägsinfektion i hög ålder riskerar att bidra till kognitiv nedsättning, allrahelst det neuroinvasiva coronaviruset. Så kallad lång covid med utmattning är ett resultat av att viruset penetrerar blod–hjärnbarriären och infekterar neural vävnad.
US-presidentens tillstånd är emellertid undertryckt, särskilt i liberala medier, samtidigt som man från det hållet inte tvekade att ifrågasätta föregångarens mentala kapacitet. Trumps märkliga utsagor är emellertid ett utslag av okunskap, obildning och pur dumhet, men han har aldrig uppvisat några tecken på demens eller annan kognitiv nedsättning.
Presidentämbetet är inte förenligt med demens, och det faller enligt konstitutionens 25:e tillägg på vicepresidenten att vid presidentens mentala frånfälle ta befälet. Men det förutsätter att kongressen beslutar med kvalificerad majoritet (⅔) att presidenten inte är i stånd att utföra sitt ämbete, vilket knappast lär hända med mindre än att Biden ger mer fullödiga och otvivelaktiga uttryck för demens.
Administrationen fungerar förstås ändå, eftersom presidenten mest tar formella beslut grundat på expertis. Men en dement nickedocka i Vita huset ger ändå utrymme för andra att utöva makt utan vederbörlig demokratisk kontroll, och det är inte konsonant med konstitutionen.
Det är inte helt ofarligt, då presidenten är överbefälhavare med makt att starta krig utan kongressens bifall – man rundar konstitutionen. Givet att Sleepy Joe gång efter annan har uttryckt sig redo att undsätta Taiwan vid en konfrontation med kinesiska fastlandet, kan ett krig mellan USA och Kina utlösas av en alzheimersjuk pajas.
Biden har därtill meddelat sin kandidatur inför presidentvalet nästa år, och han lär i egenskap av sittande president inte bli utmanad av någon uppstickare i partiet. Vid en demokratisk seger väntar då ytterligare fyra år med Biden, vars demens vid det laget har nått mer avancerade former.
Alternativt vinner kanske Trump tillbaka makten, och vi får en annan slags pajas vid rodret för den amerikanska bananrepubliken. Även han är för övrigt till åldern kommen med sina 77 år, och det amerikanska tillståndet minner allt mer om det sovjetiska före den senare kollapsen. Arma land.
Justerat för köpkraft är Kina redan världens största ekonomi, men i nominellt värde dröjer det ytterligare några år innan man kan göra anspråk på titeln. Även så har man med fyra gånger större folkmängd än USA förstås långt till samma rikedom per capita, men det är egentligen ett helt annat mått.
För nationer är det bruttonationalinkomsten som är den jämförbara parametern, eftersom den kan uttryckas i disponibla medel att satsa på forskning, militär och annat, vilket i sin tur avgör hur väl nationen står sig i konkurrensen med omvärlden. Särskilt gäller saken här huruvida USA kan behålla sin globala hegemoni, eller småningom får se sig detroniserat och degraderat till en mer regional mobbare.
Under alla omständigheter är Washington fullt inställd på att med alla till buds stående medel försöka hindra eller i vart fall fördröja Kinas vidare avancemang, och det sker genom mekanismer som exportkontroll, handelstariffer, sanktioner, provokationer och kanske även militärt våld vad det lider, men förstås även genom att försöka återta initiativet i den tekniska utvecklingen.
Således har Vita huset sjösatt en ny industripolitik avsedd att medelst statssubventioner locka till sig aktörer i halvledarindustrin, samtidigt som man försöker kontra Kinas nya sidenväg med motsvarande infrastrukturprojekt. Det går väl så där, och man ses med misstro i Afrika och andra delar av världen.
Även Europa har uttalat ambitioner att tillverka chips och konkurrera med Ett bälte, en väg, men här är det verkligen mest struntprat, och EU har helt enkelt inte förmågan att tävla med vare sig USA eller Asien i fråga om teknik eller infrastruktur. Europa har dessutom ett mer akut problem att tampas med i grannskapet, givet kriget i Ukraïna och följderna av det – inte minst energibrist och som följd ekonomisk recession.
Kriget har vidare inneburit att man ser till Washington för ledning, eftersom man i vanlig ordning är oense inom unionen hur man bör förhålla sig till Moskva. De ledande nationerna Frankrike, Tyskland och Italien är mer försonliga, medan nordiska och östeuropeiska länder allierar sig med anglosfären.
Problemet för Europa är emellertid att USA mer är fokuserat på att bemöta Kina, och att konflikten i Ukraïna mest är ett proxykrig för amerikanskt vidkommande. I den ambitionen vill man ha med Europa som allierad, bland annat i att göra i princip allt till en fråga om «nationell säkerhet» och därmed stänga ute det kinesiska näringslivet, från Huawei, ZTE och Tiktok till kärnkraftsindustri, tunnelbaneoperatörer och annat – inte en plätt skog ska kineserna få köpa!
Men det innebär även att man banar väg för amerikanskt näringsliv att ta vid där kineserna portas, samtidigt som de amerikanska statssubventionerna dränerar Europas kompetens. Det är en form av vasallisering, i vilken USA ånyo blir Europas säkerhetsmässiga garant, men till priset av att USA tar hela kakan.
Europas ekonomiska tillväxt har stagnerat som tidigare Japans, medan Kina och USA ångar på för fullt.
Om man studerar ett diagram över bruttonationalinkomstens utveckling, finner man att Europa står still sedan (den amerikanska) finanskrisen 2008, medan Kina jagar ikapp ett stadigt växande USA. Europa befinner sig i samma stagnerade tillstånd som Japan sedan landet tvangs underkasta sig amerikansk överhöghet under 1980-talet – för övrigt en händelse Washington nu försöker upprepa med Kina.
Genom amerikanskt vasallskap kommer den utvecklingen att fortsätta, och Europa blir – är redan – en tredje rangens aktör, en museal pjäs, en turistfälla, en föredetting utan politisk relevans i den nya världen, i vilken USA och Kina dominerar kraftigt.
Man kan jämföra med tiden under kalla kriget, då USA tog sig an Sovjetunionen i en ideologisk kraftmätning, men det var då under en mer rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten. Till skillnad från under kalla kriget är vi inte i vare sig ideologisk eller annan konflikt med Kina, annat än i vissa ledarskribenters fantasier. Beijing är inte en ideologiexportör, och landet ligger på betryggande avstånd.
Macrons och kanske även Scholz idé om ett starkt Europa som en tredje pol i världspolitiken är därför den enda rimliga, och den förutsätter att vi inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen, utan kan hedga mellan de två makterna och vara självständiga i vår utrikespolitik. En sådan ordning förutsätter emellertid också att vi kan borga för vår egen trygghet utan att hålla USA i handen, vilket fordrar en starkare union – och det är kanske just där det kniper.
Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.
Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.
Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.
Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.
Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.
«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.
Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.
En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.
Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.
Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.
Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.
Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.
Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.
Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.
Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.
Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.
Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.
Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.
Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.
Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.
Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
Amrisarna tycks vara skärrade över att Kina etablerar en «spionbas» på Kuba, och man har låtit Habana förstå att man är missnöjd med utvecklingen. Men president Díaz-Canel kunde knappast bry sig mindre, givet att nationen har varit utsatt för amerikansk «economic coercion» i form av totalt embargo sedan slutet av 1950-talet.
Man ska förstå saken som att USA försöker rikta strålkastarna mot andra än sig själva, och att man särskilt vill stänka ned Kina med retorisk smuts. Vad det är för anläggning Beijing har vet jag inte, men det är en grundläggande uppgift för såväl USA som Kina att kontrollera varandras förehavanden medelst signalspaning.
Det sker mestadels med satelliter och sondering med flyg respektive båt, men den som har sett utrustningen på en regelmässig amerikansk ambassad förstår också att sådana institutioner är veritabla signalspaningsbaser. De är också amerikanska polisstationer, vilket man kan försäkra sig om genom att spatsera i dess närområde, bara för att då bli utfrågad om vad man har där att göra (i sitt eget land!).
I det amerikanska fallet tillkommer förstås över åtta hundra militärbaser i utlandet, av vilka de flesta har signalspaningskapacitet. Ett antal av dem finns i närheten av Kina, just i syfte att signalspana på landet. Kina har å andra sidan en enda sådan bas, i Djibouti, med bud på enstaka andra utposter.
USA:s reaktion måste därför förstås som lika löjlig och hysterisk som när man tidigare i år sköt ned en kinesisk väderballong, som man hävdade utgjorde en «spionballong», dock utan att offentligt ha klarlagt detta med bevis av något slag.
Kina har inte heller några skepp som ständigt stryker längs den amerikanska kusten, medan USA regelmässigt seglar längs Kinas kust med sina kanonbåtar. Ja, man har som sagt en hel flotta i området, samt baser på Guam, Okinawa, Filippinerna och en rad andra platser.
Slutligen har Washington en spioncentral i var mans ficka i form av en telefon som kan avlyssnas av NSA i varje ögonblick, i vart fall i nät som kontrolleras av västmakter – det är så per design. Det är förstås välkänt, men man tycks uppgivet gilla läget och placerar följaktligen luren i mikron när så är påkallat.
Detta i jämförelse med de hysteriska amerikanska försöken att mobba ut Huawei, ZTE, Tiktok med flera under förevändningen att dessa entiteter hypotetiskt skulle kunna (men aldrig har påvisats) göra samma sak som USA redan gör i totalitär omfattning. Kina får helt enkelt agera fågelskrämma för att dölja den smutsiga amerikanska verksamheten.
