Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik USA

När Kina dominerar världen

Västliga medier spottar kontinuerligt ut förutsägelser om Kinas omedelbart förestående kollaps, och man har gjort så de senaste tjugo åren utan att profetian har realiserats eller i övrigt har haft någon verklighetsförankring.

Analyser har byggt på värdering av olika nyckeltal, men precis som sådana nyckeltal i aktieanalys är beroende av bransch och andra faktorer, måste en komparativ analys av Kinas ekonomi ta hänsyn till strukturella skillnader, samt även beakta skalskillnader.

Exempelvis brukar man berätta om spökstäder med tomma nybyggda kåkar som ett omen kring en omedelbart förestående kollaps av vad man tror är en fastighetsbubbla. Man ser då inte detta i perspektiv av att ytterligare flera hundra miljoner kineser kommer att urbaniseras det kommande halvseklet, och att sådana yttringar därför drunknar i den totala efterfrågan på bostäder.

Det är möjligen en lokal minibubbla, utan någon som helst relevans till den makroekonomiska utvecklingen. En skillnad gentemot Väst är att sådana byggen i Kina inte är finansierade på krita, utan vanligen med eget kapital av diverse magnater. Därför finns inte heller någon kreditbubbla, och inte heller sätter sig bankerna i klistret så som de brukar göra i Väst.

När bedömare i Väst tittar in i kristallkulan för att se vad som står skrivet i stjärnorna för Kinas vidkommande handlar det därför om önsketänkande. Man vill inte att en auktoritär regim ska kunna vara mer effektiv än det demokratiska Väst, och man vill heller inte tro att en statskapitalistisk hybridregim bättre hanterar marknadsekonomin.

Men vad verkligheten berättar för oss är att den kinesiska modellen fungerar alldeles utmärkt, och att den kommer att fortsätta göra det länge än (tills en naturlig avmattning kommer). Stabil tioprocentig tillväxt tar förr eller senare ut sin exponentiella rätt, och ett land som 1978 var tämligen fattigt har i tur och ordning passerat stora ekonomier som Frankrike (2004), Storbritannien (2005), Tyskland (2006) och Japan (2009). Näst på tur står USA, kanske så tidigt som 2016.

Kina är då världens största ekonomi, även om man i kraft av betydligt större folkmängd länge kommer att släpa i per capita-hänseende. Men tids nog kommer Kina att passera USA även i det avseendet, liksom på de flesta andra. Redan har Kina tagit sig förbi USA i exportvolym, tillverkningsvolym, bilförsäljning, energikonsumtion och patent, och därefter följer även detaljhandelsförsäljning, importvolym, börsvolym, försvarsanslag med flera parametrar i takt med att Kinas ekonomi fortsätter växa.

Men inte bara Kina växer, utan även Indien har en omåttligt stark tillväxt. Av flera olika skäl kommer Indien inte ikapp Kina, men man tar in på USA och övriga världen. Följden blir att USA och Västeuropa krymper i dominans, och att världen skiftar skepnad. Det är kanske därför man förfaller till önsketänkande, för att man inte vill inse vartåt det barkar, för att man psykologiskt har svårt att ta till sig en värld i förändring.

Västeuropas och senare USA:s dominans har byggt på vetenskaplig och industriell revolution, samt förstås på stora mått av kolonisation. Det kalaset är nu slut, samtidigt som övriga världen har tagit till sig vetenskap och teknik, och formar kunskapsmodeller efter egna behov.

Vi ser här hur Kina istället för att kolonisera Afrika bygger kontinenten under ekonomisk frihandel, till allas båtnad. Vi observerar också hur Kina noga skaffar sig kontroll över jordartsmetaller och andra råvaror som krävs för att underhålla en allt större och allt mer avancerad ekonomi, allt medan den gamla världen sömnigt tittar på.

Med matematisk precision kan man hävda att Kina i en framtid inte bara kommer att utgöra en ekonomisk pol i en ny världsordning, utan även i allt större utsträckning blir ett centrum för forskning, kultur, mode med mera. Det är detta vi kommer att se, snarare än en kinesisk kollaps.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan USA

Flygförsvarsidentifieringszoner

Den som närmar sig den nordamerikanska kusten med flyg måste i den nationella säkerhetens namn identifiera sig för amerikanska eller kanadensiska luftfartsmyndigheter, ty i annat fall kan man räkna med att betraktas som fientligt flygplan och därmed hamna under flygförsvarets vidare åtgärder.

Denna så kallade flygförsvarsidentifieringszon (air defense identification zone eller adiz) sträcker sig – till skillnad från en flygförsvarszon på suveränt territorium – utanför de egna nationella och ekonomiska gränserna, och kan i förekommande fall överlappa med främmande makts både suveräna territorium och motsvarande identifieringszon. Den amerikanska identifieringszonen sträcker sig ett par mil in i Mexiko, för att ta ett exempel.

Ett annat exempel utgörs av Japans identifieringszon, som överlappar Taiwans motsvarande zon och dessutom skär in över Kinas ekonomiska zon, 13 mil från den kinesiska östkusten. Många andra nationer i regionen har sådana flygförsvarsidentifieringszoner, som ses som helt normala företeelser i syfte att utgöra en första varning för främmande attack.

Kina får dock av den amerikanskdominerade regionen inte etablera motsvarande identifieringszon, av samma skäl som Kina inte får införskaffa hangarfartyg eller i övrigt rusta i maklig takt i förhållande till motsvarande amerikansk militärbudget. Kina utgör alltid undantaget från alla regler, och ska särbehandlas i syfte att inneslutas och neutraliseras. När västliga USA-vänliga och kinafientliga medier därför rapporterar om Kinas identifieringszon gör man det inte i ett neutralt och sakligt tonfall, utan i ett alarmerande, precis som man alltid gör när Kina bara gör samma sak som andra nationer.

Men det är inte Kina som gör anspråk på öar som ligger alldeles intill Japans kustremsa, utan Japan som gör sådant anspråk på Kinas respektive Taiwans (liksom Koreas och Rysslands) motsvarande territorium, dessutom i strid med de avtal som skrevs efter Japans kapitulation under andra världskriget. USA kan enligt dessa avtal inte ensidigt «ge» Japan kontroll över öar utan övriga segrarmakters godkännande, och Japan har heller ingen som helst rätt till sådana krigsbyten – alldeles oavsett vad man tycker på svenska ledarredaktioner.

Bråket om flygförsvarsidentifieringszoner utgör således bara en förlängning av de ohemula japanska anspråken på kinesiska öar, och USA och amerikanska satellitstater i Väst tar därmed i vanlig ordning Japans parti – för att Kina alltid är ett undantag. I sak finns dock inget som helst att invända mot att Kina inrättar samma typ av zoner som andra makter i regionen redan nyttjar.

FFIZ Asien. En bild medier väljer att inte visa, eftersom den skjuter i sank hela det luftslott till resonemang man där för om att Kina tar för sig på andras bekostnad. Japans motsvarande och sedan länge inrättade identifieringszon är inte mindre i utbredning än Kinas.
Kategorier
Asien Kina Korea USA

Kinas roll i koreakriget

Sviterna av andra världskriget och det efterföljande kalla kriget mellan segrarmakterna är ännu känn- och märkbara på sina håll, enkannerligen i det ännu delade Korea, som idag räknar sextio år sedan vapenstilleståndet 1953-07-27.

Koreas öde är i grunden ett resultat av japansk imperialism, då Japan i sin aggressiva ambition att regera hela Östasien invaderade landet 1910, bland annat i syfte att ha en bas för vidare aggressioner mot Kina, med början 1931 genom invasionen av Manchuriet norr om Korea.

När den japanska kolonialregimen besegrats och drivits ut ur Korea, Kina och övriga ockuperade områden hade Korea dock i praktiken redan blivit delat mellan de segrande amerikanska och sovjetiska staterna, och denna uppdelning förstärktes omedelbart genom att koreanska fraktioner bildades med stöd i respektive ockuperande makts ideologi.

Den amerikanska ockupationsmakten struntade emellertid i segrarmakternas gemensamma deklarationer om att Korea åter skulle bli en fri stat, och underkände helt och hållet den koreanska regering som bildades. Man litade heller inte på att Sovjetunionen skulle hålla sin del av avtalet, utan förberedde för långvarig konfrontation. Revolter blev resultatet av denna vidare ockupation, liksom att två koreanska stater började utkristalliseras: val av regering hölls på båda sidor under 1948, och den politiska delningen var därmed ett faktum.

Den nordkoreanska staten blev härvidlag en stöttepelare för Mao Zedong (毛泽东) och kommunistpartiets kamp mot de regerande nationalisterna i det kinesiska inbördeskrig som återupptogs kort efter att Japan besegrats. Nordkorea bidrog med material och trupp, vilket senare skulle komma att återgäldas.

Både USA och Sovjetunionen drog sig sedermera tillbaka från den koreanska halvön, och man nyttjade delningen för sina egna politiska syften: USA som en skyddsbarriär mot kommunismens vidare spridning enligt den tidens paranoida dominoteori, och Sovjetunionen och Kina för motsvarande skydd mot vidare amerikansk och utländsk imperialism – Kina hade ju liksom Korea varit utsatt för långvarig utländsk aggression.

Nordkorea initierade striderna i juni 1950, med implicit stöd av både Sovjetunionen och Kina. Inom en månad fanns amerikanska förstärkningar på plats för att undsätta Sydkorea mot aggressionen, och underliga omständigheter skulle göra att även svensk och annan utländsk trupp småningom kom att delta i kriget.

Sovjetunionen bojkottade nämligen deltagande i FN:s säkerhetsråd, för att man lät Kina representeras i FN av nationalistregimen på Taiwan snarare än av den segrande och av folket stödda kommunistiska regimen på fastlandet. Därmed avhände sig Sovjetunionen vetorätten, vilket banade väg för en insats ledd och sanktionerad av FN i koreakriget.

Sovjetunionen försåg naturligtvis Nordkorea med vapen, men deltog av naturliga skäl inte själv i stridigheterna. Det gjorde däremot Kina, av ett flertal orsaker. Dels hade amerikansk trupp i Korea tagit sig fram ända till floden Yalu (鸭绿江) på gränsen mellan Korea och Kina, och utgjorde därmed ett reellt hot mot kinesisk suveränitet – den amerikanske generalen MacArthur hade här uttryckt en sådan vilja av att utvidga kriget in i Kina, och det fanns även långt framskridna planer på att bomba kinesiska baser i Manchuriet med kärnvapen.

Dels hade USA skickat sin sjunde flotta till Taiwan, vilket sågs som en inblandning i Kinas interna angelägenheter. USA hade förvisso bistått general Jiang Jieshi (蒋介石) och hans nationalistdiktatur under inbördeskriget, men hade samtidigt tagit sin hand från händelserna när man insåg att Jiang inte hade folkets stöd och inte heller hade förmågan att vinna kriget. Att man då ville skydda den sista resten av nationalistregimen på Taiwan kan bara ses som ett sätt att intervenera i kinesisk politik, nämligen som ett led i det kalla kriget och under dominoteorins doktriner.

Dels såg sig Kina skyldigt att återgälda hjälpen man fick under inbördeskriget, och man gjorde detta genom att skicka frivilligtrupper (中国人民志愿军, Zhongguo renmin zhiyuanjun) snarare än regelrätt personal i Befrielsearmén. Det är ur dessa händelser banden mellan Kina och Nordkorea stammar, och de är inte så mycket ideologiska som pragmatiska: i Kina kallas koreakriget vanligen «kriget för att motstå USA och undsätta Korea» (抗美援朝战争, kang Mei yuan Chao zhanzheng).

Numera har Kina mer eller mindre tagit sin hand från Nordkorea och stödjer i praktiken Sydkorea, eftersom Kina inte vill ha den instabilitet som Nordkoreas kärnvapenrustning innebär, inte minst då ett Japan som ånyo beväpnar sig. Kina vill å andra sidan inte heller ha de enorma flyktingströmmar som ett nytt krig skulle innebära, och driver därför linjen om status quo och inre reform i Nordkorea, en strategi som dock ännu inte har burit frukt och inte heller förefaller gynnsam.

De ursprungliga villkoren för delningen existerar inte längre, då Sovjetunionen är upplöst och dominoteorin inte längre har någon giltighet. Nordkorea fastnade i en tidskapsel och blev snabbt frånsprunget av grannen i söder, och man har inte längre någon verklig allierad. Inte heller tycks man ha förmågan att ta sig ur det egna dilemmat, ty även ledningen är ett offer för det egna systemet.

Utöver det koreanska folkets vidare delning utgör även tvisterna i Östkinesiska havet om obebodda öar en fortsättning på Japans härjningar i regionen, liksom USA:s fortsatta inblandning i dessa skeenden. Det är konflikter som i samtliga fall har sina rötter över hundra år tillbaka i tiden, och det är uppenbart att det kan ta mycket lång tid att läka alla sår helt och hållet.

Kategorier
Asien Kina USA

中国除外: inneslutningen av Kina

För trettioåtta år sedan avslutades ett av historiens mest meningslösa krig, när kommunistiska Vietnam visade ut de sista amerikanska trupperna ur det svårt sargade landet. Vietnam är fortfarande kommunistiskt, men har till skillnad från Nordkorea inte fastnat i en tidskapsel, utan har följt Kinas exempel med marknadsekonomi under en auktoritär regim.

Alldeles i samma period som Vietnamkriget rasade valde USA att liera sig med Kina i syfte att innesluta ärkefienden Sovjetunionen, och Kina kunde därmed snart påbörja sin nära nog obrutna svit av tillväxtår. Numera har Kina vuxit sig så starkt att man på allvar börjar utmana den amerikanska hegemonin, samtidigt som USA och dess allierade i EU och Japan tyngs av en allvarlig depression.

Barack Obamas strategi blir därmed att förflytta fokus från Europa och Västasien till Östasien för att möta detta kinesiska hot på olika sätt. Dels avser USA rusta i regionen med fler krigsfartyg, baser och manskap än vad som redan finns på plats. Exempelvis söker man tillträde till den gamla flygbasen i Cam Ranh i Vietnam, för att därifrån kunna ingripa i schismerna kring Sandöarna i Sydkinesiska sjön mellan Kina och främst Vietnam och Filippinerna. Motsvarande planer diskuteras med Thailand, Filippinerna och Australien.

Samtidigt har USA:s allierade Japan aviserat planer på att förkasta sitt pacifistiska försvar till förmån för en mer aktiv och kraftfull krigsmakt. Japan hänvisar till Nordkoreas kärnvapenskrammel och Kinas ökande militära makt i regionen, medan de flesta nationer i grannskapet nog mer ser med fruktan på ett revanschistiskt Japan som ånyo rustar under en högernationalistisk regim.

Även här har vi schismer i Östkinesiska havet kring sydkoreanska Dokdo och kinesiska Fiskeöarna (Diaoyu), som Japan gör anspråk på. I strid med gällande rätt och avtal har USA här valt att ensidigt förläna Japan öarna, utan att konsultera övriga segrarmakter i enlighet med Potsdam- och Kairodeklarationerna, enligt vilka Japan förlorade samtliga besittningar man lagt på beslag på under sin imperialistiska era.

På samma sätt tar USA alltid ensidigt parti för Kinas motparter i Sydkinesiska sjön, och det blir allt mer uppenbart att USA inte bara är intresserat av att medla och hålla sjövägarna fria, utan snarare har som målsättning att innesluta Kina på samma sätt som man tidigare gjorde med Sovjetunionen. Strategin går följaktligen under beteckningen «anyone but China» (中国除外), och bedrivs alltså delvis med territorialtvister och regional upprustning som medel.

Men även ekonomiska vapen, liksom omfattande avlyssning och spioneri, används i denna krigföring mot Kina. Exempelvis har USA visat intresse att delta i och kraftigt utvidga ett befintligt frihandelsavtal som sträcker sig mellan den amerikanska kontinenten och Östasien. Tanken här är att samtliga länder runt de kinesiska haven ska välkomnas in i gemenskapen, utom just Kina.

Man hymlar således inte med inneslutningsstrategin, och när Vietnams president Truong Tan Sang idag besöker USA står både deltagande i frihandelsavtalet Trans-pacific partnership (TPP) och amerikanskt tillträde till vietnamesiska hamnar på dagordningen, liksom garantier från USA att bistå Vietnam i territorialdispyter med Kina i Sydkinesiska sjön.

Här ska dock sägas att planerna på detta frihandelsavtal möter betydande motstånd både i USA och bland länder i Östasien, inte minst de starka ekonomierna Japan och Sydkorea. Dels finns redan Asean 3+ och ett antal andra frihandelszoner i regionen, och dels vill Sydkorea måna om sina relationer med Kina; nytillträdda Bak Geunhye valde här att förlägga sitt första utländska statsbesök till Beijing snarare än traditionsenliga Tokyo, som ett tecken på de kyliga relationerna med Japan.

Det ligger självklart inte i regionens intresse att delta i en inneslutning av Kina; inte ens Japan önskar en sådan utveckling, eftersom Kina är landets största exportmarknad. Men givet skärmytslingar om obebodda öar och andra tvister i marginalen kan man ändå lockas att delta i amerikanernas förföriska spel av att söndra och härska i Östasien.

Samtidigt är det uppenbart att Kina i någon mån måste balanseras för att inte utnyttja sin nyvunna maktposition. Kina administrerar lagenligt Västra sandöarna («Paracel») och har även rätt till Fiskeöarna, men anspråken på exempelvis Södra sandöarna («Spratley») är mindre rimliga än övriga kontrahenters. USA är dock inte rätt kropp att utöva den domarrollen, då man har starka egenintressen och knappast kan anses vara neutrala.

Kategorier
Politik USA

Prism: att kasta sten i glashus

Kinesiska telekombolagen Huawei och ZTE ansågs i en kongressrapport vara ett säkerhetshot mot USA och borde därför nekas tillträde till uppköp och samgående på den amerikanska marknaden. Orsaken var ren paranoja, som att Kina har både kapacitet och motiv att nyttja telekomföretag i ont syfte samt misstankar om militära kopplingar.

Man var från amerikansk sida helt enkelt rädd för att utrustning som emanerar helt eller delvis från kinesiska telekomföretag skulle vara utrustade med avlyssningsteknik, måhända av det slag västerländska företag redan från början gav Kina i syfte att bygga upp kinesiska brandväggen och övrig materiel i syfte att avlyssna den egna befolkningen.

Den typen av paranoja är mer naturlig i en kontext av två om inte fientligt inställda så i vart fall inte helt vänligt sinnade nationer som strider om inflytande och som båda smider ränker mot varandra i form av strafftullar och andra hinder i frihandeln; samma slags elaka spel förekommer även mellan EU och Kina vad gäller kinesiska solceller, franska viner och andra produkter – en mycket skadlig företeelse.

Numera vet vi att det är USA som använder bakdörrar som finns på amerikansk utrustning som routrar. Det är därför USA har kunnat ta sig in vid Qinghua-universitetet och tappa dess stamnod på information om kinesisk internettrafik, och på motsvarande sätt har USA förfarit vad gäller att hacka China University i Hongkong, avlyssna all kinesisk SMS-trafik, tappa asiatiska Pacnet på information och så vidare.

Tack vare visselblåsaren Snowden vet vi dessutom att USA förfar på detta kalla kriget-mässiga vis inte bara mot potentiella fiender som Kina, utan även mot sina allierade. Man har nyttjat befintliga bakdörrar i kommersiella kryptofaxmaskiner för att tappa självaste EU på information, liksom nyttjat all tänkbar teknik för att lyssna in sig på EU-byråkratin och enskilda EU-länder.

Visst måste man utgå från att kommunikation på sådan nivå är avlyssnad, men man förväntar sig helt enkelt inte att förment allierade ska nyttja hela spektret av teknisk utrustning för att ta del av hur EU-länder resonerar internt och bakom stängda dörrar.

Det var så USA och Västvärlden gjorde mot Sovjetunionen och östblocket, men nu gör USA det istället mot EU. Slutsatsen måste bli att USA lider av höggradig förföljelsemani och inte tycks kunna lita på någon. Um sicher zu sein muss man alles wissen menade man i gamla DDR, men devisen tycks nu istället ha tagits i bruk av USA, som helt enkelt måste veta allt om hur europeiska politiker resonerar i allehanda frågor.

Desto mer pinsamt för den amerikanska regimen när de anklagelser man länge riktat mot Kina nu slungas tillbaka med full kraft. Pot calling the kettle black, som amerikanerna själva skulle ha uttryckt det, eller 贼喊捉贼 (zei zhuo han zei, tjuven ropar fånga tjuven) som kineserna skulle ha uttryckt det. Att kasta sten i glashus, som den svenska motsvarigheten lyder.